Day 06 – Your day

(igår torsdag)

Hade en kompis från Småland på besök sedan i tisdags kväll, och eftersom hon inte i tid lyckades få kontakt med de andra vännerna hon planerat att träffa idag blev hon kvar ett dygn till. Det var trevligt att hinna prata i lugn och ro om både lustiga och mer seriösa saker på ett bra sätt.

Sent på eftermiddagen gick jag ut själv iväg till mataffären för att få lite motion och för att komplettera förråden med saker som behövdes till middag och nästa frukost. När jag kom hem duschade jag och gick för att sova en halvtimme. Sedan värmde jag ärtsoppa och ostkaka till middag och så satt vi i köket och pratade och drack te ännu en kväll.

Day 05 – Your definition of love

“Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band.”

Bibel 2000 har texten: “Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet”. (i kommentarerna står att denna vers menar att kärleken är som ett band som knyter ihop de dygder som verserna innan liknar vid klädesplagg. I ingen av översättningarna finns alltså ingen direkt syftning på det att kärleken är ett globalt, allmänmänskligt band, utan det handlar om individens omvandling från syndig och till dygdig, helig person)

“Beyond all these things put on love, which is the perfect bond of unity.” (Colossians 3)

Eller, som det om jag inte citerar fel står på ett vykort som konstnären Birgitta Yavari-Ilan har producerat (och det är väl då ett citat eller en omskrivning från Bibeln eller liknande källa): “Kärlek är det band som förenar jorden.”

Och ytterligare hittar man i Kolosserbrevet:

“Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus; ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda.”

Visdom och kärlek hör alltså ihop. Och poängen med kärleken är att den är vårt band till hela sammanhanget vi verkar i, och vårt hopp om framtiden. Den är också ett band vi är med om att skapa. Om vi förmår älska någon, något, varandra, allting, kanske även genom medlidande nå in i det som är ont och hotfullt, så är vi med och knyter ihop den trasiga världen och hjälper allt levande så gott det går. Inte för att det känns fint och vi mår bra av det, utan för att det är en klok väg till kunskap, gemenskap och fred. Visdomens väg.

Day 04 – What you ate today

Om jag skall beskriva en dag vilken som helst och vad jag äter:

frukost: kaffe med mjölk, smörgås, juice

lunch: om jag kommer ihåg det, och då blir det gröt eller äggmacka

mellanmål: =lunch, någonting till teet som mättar, eller bara en kopp te och någon kaka

middag: köttsoppa, eller potatisgratäng med tillbehör, eller stekt lax med spenat, eller lasagne, eller en macka

Day 03 – Your parents

Båda mina föräldrar kommer från familjer med många barn, men själva nöjde de sig med ett lite lugnare hemmaliv med en unge. Det betydde att vi alla fick anpassa oss till en jämn nivå av lite naiv och snäll förnuftighet, utan extrema utbrott av känslor eller maktspråk, därför att det inte fanns tillräckligt med folk därhemma för att det skulle funka att i normala fall dela in familjens aktiviteter och attityder i barnsliga lekar och oansvarigt gnäll å ena sidan och sofistikerade vuxengrejer och myndigt föräldraskap å andra sidan. De lekte med mig och vi spelade spel och musik tillsammans. Och jag följde med och tittade på eller hjälpte till (fast inte så mycket som jag borde ha gjort för att lära mig alla saker de var bra på) när de jobbade, var på träning eller höll på med saker hemma eller på landet.

Mamma hade ett syrum i en smatt bredvid köket i huset vi bodde i när jag var barn. Hon lärde mig sy kläder och stryka. Resten av huset och inredningen var väl också hennes område, fast jag tror att pappa var rätt mycket ansvarig för vilka möbler, mattor och tavlor vi hade. Och i köket lagade hon mat och bakade, och pratade om vad hon gjorde så jag skulle förstå. Ibland var radion på, men ofta var det tyst. Hon menade att det var bäst för barn om man inte hade en massa störande ljud hemma som kunde göra det svårt för barn att lära sig tala och uppfatta språket. Mamma är väldigt bra på detaljer i språk och siffror, och skriver maskin snabbt och felfritt (numera har hon förstås dator), så hon har jobbat som sekreterare och med redovisning före och efter de år då hon var hemmafru. Mamma är en bra amatörpianist. Numera sjunger hon också, i en pensionärskör som har konserter för andra äldre på olika boenden. Hon är trädgårdsintresserad och har också alltid varit bra på att känna igen och veta namnet på vilda växter.

Pappas område var ett par rum i källaren där han hade verktyg och maskiner, arbetsrummet på bottenvåningen med skrivbord och en samling gamla radioapparater, och det fristående garaget. Han jobbade ofta hemma både med sina ingenjörsuppgifter, uppfinningar och produktion (bakelitpressning av elektronik) på fritiden, och så hade han en bil som ofta behövde lagas. Om jag fanns i närheten visade han vad han jobbade med, och förklarade vad verktyg och material hette och hur de fungerade. Annars var han bra på att hålla tyst. Fast han påstod att han brukade sjunga en massa när han var ute och åkte bil ensam. Ingen har någonsin hört hur det lät.

Day 02 – Your first love

Lång historia av olycklig beundran av föremål på avstånd – och oftast tillräckligt klok för att låta det stanna vid det. Några gånger utsatt för avståndsbeundran från andras sida. Några gånger utsatte jag andra för oönskad uppmärksamhet, brev, presenter, och hjälpte dem oombedd när de var i konflikt med mobbare och lärare, etc.

Men oftast upplevde jag att mina glasögon, och min brist på förmåga att visa intresse för sådant som jämnåriga tjejer och killar tyckte var viktigt och/eller retade varandra för, automatiskt placerade mig utanför kategorin “tjejer man kan fråga chans på”. Eller vad det kan ha hetat på vår tid. Jag ids inte ens tänka efter hur det gick till, vad folk pratade om, hur jargongen på skolgården och klassfesterna var. Det är så länge sedan, och även om det var trist då, så har jag kommit över det. Det var aldrig viktigt för mig egentligen. Det var bara det att man förväntades tycka att det spelade roll, och så hade man inte så många alternativ. Man gick i en skola som var den man skulle gå i. Man hade de kamrater som fanns där man bodde.

Resultatet av att stå utanför det spelet blev att fantasierna om personer och relationer blev viktigare än den tafatta och trista verkligheten.

När jag gick i första klass vet jag att det var tre speciella killar i trean som jag gillade, fast jag inte visste så mycket mera om dem än vad de hette och hur de rörde sig och lät när de var ute och lekte på rasterna.

En av dem hade jag en speciell fantasi om. Jag ville ta med honom på en fest, och vi skulle vara de enda barnen där, utan våra föräldrar och utan kompisar. Lite exklusivt sådär. Bjuda med sig en utvald kavaljer på ett riktigt vuxenparty på ett ställe i en annan del av staden.

Det var min yngsta moster och hennes pojkvän som skulle ha ett föräldrafritt party för sina kompisar, och jag hade plötsligt fått en så stark känsla av att jag ville vara med, när jag fick höra om det av mamma och mormor.

Den utvalde killen från trean skulle möta mig någonstans utanför lågstadieskolan, ungefär halvvägs mellan hans och mitt hem. Så skulle en man med en grävskopa komma åkande (en annan kille hade en pappa som körde sådana) och plocka upp oss. Långsamt, långsamt skulle vi komma åkande genom staden och bort till huset där festen var. Vi skulle hålla varandra om ryggen och sitta nära varandra. Och sedan skulle vi få vara med på en fest med bara unga vuxna och deras roliga musik och spännande mat. Dansa!

Day 01 – Introduce yourself

Jag heter Maria, och det finns det rätt många andra som gör, särskilt i min generation (vi som är något år över femtio) och bland dem som är bortåt 10-15 år yngre än jag. Men även om det ibland varit flera marior i samma klass så har jag inte lyckats bli försedd med något speciellt smeknamn för att skilja ut mig från mängden tänkbara marior.

Ibland försöker jag gömma mig för att slippa delta i den besvärliga gemenskapen och alla intressen man förväntas uppskatta fast det är så tröttsamt och så förödande för koncentrationsförmågan. Sällskapsliv roar mig bara i måttlig grad. Sedan har jag ändå svårt att lyckas gömma mig i någon sorts grå anonymitet där jag bara iakttar och lyssnar utan att folk ser och minns mig. Trots en stor och klumpig blyghet är jag nog lite för impulsiv och för respektlöst ivrig ibland, eller så extremt uttråkad att det märks.

Utan en vettig dialog med andra människor blir det dock svårt att utveckla någon form av tänkande och skapande, eftersom så mycket av sådan verksamhet – och hela det individuella medvetandet – bygger på att man har ett fungerande språk (eller motsvarande symbolsystem) för tänkandet och inlärda gester och handgrepp för det man gör. Sådant som är mycket lättare att tillägna sig om man umgås med människor och kan härma deras ord och gester medan man lär sig hur något skall tänkas eller göras.

Jag har av olika skäl inte lyckats ta mig in på arbetsmarknaden, och för närvarande betyder det att jag är för sjuk för att vara arbetssökande och för frisk för att bli sjukpensionär. Det är en fånig situation, och jag skulle gärna arbeta och ha en inkomst om det var möjligt, men har inte så stort hopp om att det någonsin blir så.

Det finns en familj och vuxna barn. Och en tio år gammal katt. Tidigare hade vi hund. Ibland har vi haft segelbåt. Just nu vet vi inte riktigt om vi orkar segla mera, och vi brukar inte åka någonstans på annat sätt på semestern.

Det finns böcker, musikinstrument och internet. Bor nära storstaden, men inte så nära att man blir störd av trafik, många gatlyktor och annat buller och skräp.