neofreudiansk neuros à la 50-talet

Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:

“Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni.”

Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att  vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte ‘leva’. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något — oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången — jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan — varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu — allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.

Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:

“Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper.”

Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]

Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln “Det falska jaget”.