Music history debate 2001

Denna artikel publicerades först på svenska 2001 i STM-Online, vol 4. []

Music History as entertainment, or how ”When You Say Nothing At All” got the status of Early Music.

Professor Olle Edström’s article in STM-Online [] is interesting, because it is in my opinion important that at least some scholars keep a distance from their subject, and through these kinds of texts, contribute personal experiences and knowledge, keeping the discussion about skepticism and self-critique alive.  In another article by Professor Edström, ”Fragments”, from an issue of the magazine STM some years ago, I read his ”report from the front” — meaning not ”here are the latest results from the best scholars”, but ”here stands the battles, these are the weapons, here we must live or die”. I hope there are more Swedish musicologists who keep the questions around the subject’s content, function and future open!

Then, what Eva Öhrström writes in the same latest issue of STM-Online, about our music teacher education’s lack of music history — and not least the students’ almost total lack of previous knowledge — is even more true for other categories of teachers’ knowledge in and attitudes to music and music history. There is not just a question of which kind of music the education should focus on. There is a real question, if there ought to be expectations of any knowledge of music and music history at all! For example: in a Swedish school (where the pupils’ ages were 10-12 years), I have seen a ”Middle Ages theme” show, with parents in the audience. Everything seemed to be well-researched and prepared — if a little misunderstood and tweaked — except the music part of the show, which by the pupils were announced (with no irony) as ”a typical Middle Age dance”. Followed from the speakers the theme song from the movie Notting Hill — ”You Say It Best When You Say Nothing At All”. Surely a nice example of a popular song from the year A.D. 1999, and besides, the girls in class had contributed their own choreographical interpretation of it. But: nearly thousand years away from the period.

Some weeks earlier, I had been asked by the teachers if I, being a ”music expert” (in their words), could help them with material for the theme studies. I knew the students had access to both the early music CD’s that I purchased for this occasion, and my selection of sheet music with easy songs and recorder arrangements from roughly the correct epoch. But they had simply chosen not to use this opportunity – neither did they try to study it on their own, nor to ask me for help.  The result was they took the easy road and chose a well-known tune which felt good for dancing. I hope nobody was fooled into thinking this was authentic medieval music. But you never know. At the start of the term the Head Mistress presented this school years  ”Composer of the year” — the music which is chosen for a school years’ morning meetings and as background music for math classes (Mozart effect, anyone?) — as the 1000 year old Gregorian church music. Guess which ”Gregorian” CD she played for the audience?

Maybe it had been best if I had said nothing at all about my education in music history. At least I said nothing at all — in an attempt not to hurt anyone’s feelings — about my thoughts at the show. Though, the disrespect for facts and knowledge this ordinary and very nice Swedish school showed in a presentation of a  historical theme, would surely not pass as harmless entertainment before quiet and content parents, had it concerned a misinterpreted piece of knowledge  in an account of a religious beliefs or social studies subject. For example, if the pupils had been allowed to show a ”Christmas ham” (a traditional Swedish Christmas dish), saying this was a typical Arab meal, or, were allowed to explain the Christian Democrat party’s ideology as origining from the former Soviet Union? Now this was ”only” history and music. Both are examples of relatively useless subjects. Music is something that can count as pure entertainment. Nothing you need to be serious about or have any knowledge of. Or is it?

The problem with music historiography and the other musical study subjects is largely that so many elementary school pupils, music teacher students, and indeed anyone — by their own free will, curiosity or desire — situated near the flow of media products and information, really doesn’t own the tools which are needed to build a strong and historically grounded knowledge about the human world from scattered cultural and scientifical wreckage. It does not matter how the college teachers and music professors choose and reject among the music histories to fill their courses with subject content. From post modern fragments with ethnic spices you can’t cook a nourishing knowledge soup. It becomes nothing more than fast facts in, and drivel out. Those who don’t have history as their foundation and reference in their musical studies — both in playing and in purely educational situations — too easily find themselves out on that quagmire of floating interpretations and lost credibility, where their own tastes and the contingencies of the zeitgeist lead the way, to terrible effect. Applying this reasoning to the education of music teachers and to undergraduate education in musicology, it is very hard to compile a music history slanted to contemporary culture (=pop and rock music), because in that there is an overflow of information and a lack of distance which takes a certain experience to handle. In my opinion, you cheat the students of something important, if you allow them to study only stuff they are already familiar with, uncritical and without historical perspective.

Some time ago I read Alan Sokal, whose critique of, among others, Bruno Latour Professor Edström mentioned. I have not read the article by Sokal that Edström is referring to, but a book by Alan Sokal and Jean Bricmont — their clearly thought out and part quite amusing attack on (natural) science abusers, Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science (Picador, New York 1998). Sadly I have not read Latour in original, but assuming from what Sokal/Bricmont is referring there seems to be better philosophers to turn to when discussing how to bridge the gap between ”the two cultures”, or how to explore a scientific philosophy which takes into consideration both Nature and Culture. (Regarding ”Science Wars”, see Norman Levitt’s critique [].

This is a discussion and an attitude I have long been interested in, but never really knew if it is worth the effort trying to address it directly. Nonetheless, we must considerate the education system, which early on sorts talents and interests between two or three well-separated streams. This leads in turn to a dearth of people knowledgeable in more than one scientific or artistic field, people who can talk to each other without misunderstandings and confusion of terms and language. Bridging the gap between specialties becomes nothing but a pious hope for good effects from the exchange of ideas and experiences. Sometimes that hope leads to research money to some group of scholars. Sometimes people with this attitude start new journals; for example the British Prometheus (]. But seldom does anything material change in our view of knowledge and reality. All talk which doesn’t lead to useful results becomes in the worst case just another new form of entertainment, which confirms the public prejudices about scholars out of touch with reality. What is useful in music research, then? If there is some kind of eternal good or use in musicology, music history and musical knowledge, I do not think this good grows best in an interdisciplinary soil, but should be sought on classical ground: where a humanist Academia lays the foundation of general education, civilization and personal growth. That is where we musicologists have something to contribute to interested natural scientists and technicians. In return we can get their help with researching the physical world’s conditions for music — the biology, acoustics, instrumental and recording technology; all the measurable and concrete stuff. There are surely no good reasons to strive to make music research into an exact science — however tempting it can be to get part of the mathematically based natural and social sciences status in society. All this has been said before, but need to be reiterated in every debate about the future of the humanities!

© Maria Ljungdahl 2001 (English translation 2003, with kind help from Dr. Michael W. Morse, Toronto

förgyllda föreskrifter

Grunnar på om somliga kan ha vuxit upp utan att uppleva att det de flesta andra gör mot dem för att vara hyggliga överlappar tillräckligt mycket med vad dessa somliga själva anser vara hyggligt och nödvändigt? Om behoven av att vara god och behoven av att få godhet och omtanke inte går att jämka ihop, därför att den gyllene regeln leder fel – det de flesta anser vara gott bemötande och skulle vilja ha, uppfattas av somliga som jobbigt bemötande och något dåligt man helst vill slippa. Kan det då finnas en risk för att frustrationen över att det inte stämmer leder till att somliga ger upp ambitionen att vara goda och givande, och istället förvrids till att vara likgiltiga för andras behov – eftersom de inte fattar hur och varför de andras, majoritetens, “konstiga” behov skall uppfyllas, när de egna behoven oftast blir så missförstådda? Det är möjligt att jag beskriver mig själv här, men det är också möjligt att jag har väldigt fel, har tänkt dåligt och kanske är orättvis både mot mig själv och andra.

osorterade fynd ur anteckningarna på hårddisken

Ibland går man igenom gamla system som sparat information i bortglömda databaser som hänger med från dator till dator medan tiden går och skrivbordet står still.

Ikväll bläddrade jag i textfragment som klippts ut och sparats någon gång för flera år sedan, och bjuder på dessa hastigt hyvlade tankespån – ett antal av dem är lånade från olika externa källor:


“Människans fantasi är obegränsad när det handlar om att döda den andres goda bild av sig själv; på det sättet döljer man sina egna svagheter och sätter sig själv i en överlägsen position.” 

“I ett system som bygger på lagen om den starkastes rätt, den smartastes rätt, är de perversa kungar. När framgång är det viktigaste värdet framstår ärlighet som svaghet och perversiteten får ett skimmer av överlevnadskonst.” 

“Historien uppvisar otaliga sådana personer som vägrar erkänna sina misstag, inte tar sitt ansvar, som ägnar sig åt förfalskningar och som manipulerar verkligheten för att sudda ut spåren av sina illgärningar.” (Marie-France Hirigoyen: Vardagens osynliga våld)


“Det långsiktigt bästa vore om man inte satsar så hemskt mycket resurser och ger så mycket uppmärksamhet till problemungdomarna och de kriminella, utan istället satsar på att belöna dem som SKÖTER sig, så att de som gör rätt märker att man uppskattar dem. Gör det attraktivt och lönsamt att ha ett vettigt och skötsamt liv! Detta gäller både myndigheternas, skolans och de vuxnas agerande. Var förebilder i att vara NÖJDA med era liv, så att de som växer upp förstår att det är möjligt att ha roligt och känna att man lever ett intressant liv helt utan att krydda det med lyxprylar, drömresor, extra kickar, alkohol och droger. Så länge som föräldrar fortsätter att gnälla om sina tråkiga liv och tröttsamma jobb, tillbringa fritiden framför teven och se på idiotiska nöjesprogram eller sport, shoppa för mycket, och berusa sig regelbundet för att stå ut med denna meningslösa tillvaro, kommer det att finnas en marknad bland kommunens unga för drogförsäljare och en lockelse i att ägna sig åt eller beundra de som ägnar sig gängkriminalitet, eller helt enkelt bara busa och bråka lite för att få uppmärksamhet. Det är inte i första hand de fåtal förvirrade individer som väljer att begå brott och vara otrevliga mot sina medmänniskor som är problemet. Det STORA problemet är bristen på livsglädje, nykter självkänsla och framtidshopp bland föräldrarna, politiker, myndighetspersoner, lärare och andra vuxna som skall vara förebilder.” 


“Strong heart or spirit. Something has been taken away from you. Utter despair. A betrayal of someone, or someone has betrayed you. Pain and sorrow. Isolation from loved ones. Perhaps you are living or working far from your circle of support. Cut off and lonely. A letdown. Unrequited love. Disappointment. An emotional or mental breakdown. Desertion. Rejection. “


“Recent Past

Three of Pentacles Reversed

Someone on your team is not pulling their weight. Part of your financial backing has been lost or is unstable. One person seeking all the credit for something others have also given contribution to. A person who is hesitant to reveal financial trouble. Someone distrusting another’s motives. You may be performing work that is not up to the standards of other people.

Current Situation

The Page of Swords

Someone needs to right a wrong. Treatment of things equally. Be fair and acknowledge that someone else may know more than you. Remain steadfast in your beliefs, but think everything through. Go forth bravely, having the courage of your convictions. New education pursuits are possible. A champion may be coming to your rescue. Looking backward. A time of caution.

Future Influences

Queen of Pentacles Reversed

A woman who has lost touch with her generous nature. Someone who distrusts herself and others; she may become reticent and quiet in a crowd. Someone hiding their natural talents and gifts, afraid to be judged. A person who has lost interests in their normal activities. Sick at heart. A woman who is not able to build financial security in the world. She may look to others to pay her bills.”


“Här vaknar Du av ljudet till vågorna 

som rullar mot stranden,

hoppar i badkläderna och 

går ner och tar Dig ett svalkande morgondopp

innan frukosten väntar på soldäcket

där syrenerna sprider sin ljuva doft.

I torpet finns stort Lantkök med vedspis,

stor Sal med öppen spis.

Två sovrum och ett oinrett rum.

Tvättrum med dusch.

Uthus med bastu, snickarbod och toa.

Egen borrad brunn samt grävd brunn.”


“I dessa tider, när det personliga kapitalet byggs upp efterhand som man samlar länkpoäng i den universella bloggboken och lyckas fiska upp ansikten ur strömmen i det nätverkade minnesalbumet, känns det allt mer meningslöst och moraliskt fel att gå in i diskussioner med heltäckande slöja eller osynlighetsmantel på. Det är på många sätt opraktiskt att skriva saker som arkiveras med annan etikett än ens vanliga identitet.

Man har heller inte samma auktoritet och makt längre som troll, nu när alla seriösa människor lever transparenta liv. Det är full insyn i mjölpåsar, surdegsbunkar, kattlådor, pappersförråd (släktfoton, deklarationer, byrålådslitteratur, toarullar) och datorspecifikationer för Gud, staten, vem som helst, media och arkiven.

Bara de alltför unga, alltför dumma eller riktigt slemmiga typerna agerar under pseudoidentitet (gärna ett nytt användarnamn vid varje tillfälle) eller anonymitet när trängande behov av att interagera med pågående nätflöde uppstår.

Så jag har nästan helt och hållet slutat att trolla *srsly-for-the-lulz* med nickname på forum för filosofer, biologister, dampmammor och fundamentalistiska kristna. Och någon annan anledning än *srsly* & *lulz*, dvs för det allmänna bästa, finns det inte att förklä sig i en diskussion. Om man inte är pervers, paranoid (utan orsak) eller extremt omogen. Har man alternativet att välja mellan att jönsa sig i en diskussion man egentligen inte tror på och att tvångsbada en katt som har bajsat på sig, så är det såklart katten som är intressantaste projektet!”


“Vad skall man tro om berättelsen om Job? Är han en episk rättshaverist, som tjatar om att han minsann vill och har rätt att få tillfälle att prata i enrum med Gud för att få veta varför så mycket olyckor har drabbat honom? Eller är Job, som jag föredrar att tro, en litterär inkarnation av Happy Cat, trots sin sorgliga skepnad (därför att han är “den lidande tjänaren” som i Messiasprofetian), och hela berättelsen är ett enda enormt lulz-trollande? Skämtet blir begripligt om man föreställer sig att dikten om Job reciteras framför lägerelden av en berättare med pokerfejs, som när han/hon först har fått hela publiken att gråta av medlidande med den stackars huvudpersonen – vars osannolika, omänskliga förmåga att inte kunna bli arg på Gud de inte kan annat än beundra – avslutar historien med ett helt annat tonfall, så att det blir möjligt att skratta åt käftandet mellan Gud och Job, och alla de andra överdrifterna i beskrivningen av olyckorna och de påföljande belöningarna. For the lulz, seriously. Sensmoralen är i så fall att det är omöjligt för en människa att stå ut med så mycket utan att klaga. Det är helt enkelt skrattretande för mycket. Gud kräver inte det av folk.”


“Men tre timmars resa varje gång för att delta i ett par timmars ostrukturerad diskussion eller verksamhet är orimligt. Med allt som behövts omkring en sådan resa har det tagit ungefär ett dygn av min uppmärksamhet och energi för varje sådant tillfälle bara att packa ryggsäcken, åka, komma dit, vara närvarande, ta sig hem igen och att varva ner efteråt. Trodde att tanken var att min kompetens och eventuella förmåga att arbeta skulle utvärderas och att jag skulle få återkoppling på mina idéer och stöd att hitta rätt väg vidare men också ganska snart kunna få ett lagom och praktiskt deltidsarbete att sköta på distans, från hemmet. Jag tror inte längre att det kommer att fungera och leda till någon förändring för mig. Just nu känns det som jag t o m har gett lite mer än vad jag har fått, i form av idéer och förståelse/feedback. ”


“Kidney Beans and Feta cheese with pasta and prosciutto

1 can of kidney beans (410 g)
1 piece of Greek Feta cheese (150 g)
Pieces of dried tomato
Olive oil
Garlic, spices and herbs (fresh or dried – I use the bread topping mixture called “bruschetta” instead of all the spices and tomato)
Pasta Penne rigate
slices of Prosciutto di Parma ham

Rinse the beans and the cheese. Prepare a dressing from water, oil, vinegar, garlic, tomato, herbs and spices in a microwave safe bowl and add the beans. No salt is needed, since the cheese will add enough of salt!

Chop the cheese in small cubes and mix with the beans and dressing. Heat the bowl with beans and cheese in the micro oven for some minutes. It is also possible to serve the beans and cheese as a cold salad to the pasta.

Cook the penne pasta.

Roll the prosciutto slices and arrange them with lettuce on a serving plate. ”


Nils Zachrisson Ljungdahl, kh i Älghult, f 1678-12-21 i Ljungby, d 1732-05-12 i Älghult
Samuel Lorentz Ljungdahl, lektor i Västerås, kh i Skepplanda, prost i Hedemora, riksdagsman, f 1809 i Karlshamn, d 1869 i Karlsbad.

Ambjörn Jönsson Lindelius, prost i Långaryd (bland annat). f 1600-05-18 i Dannäs, d 1684-11-04 i Långaryd

Petrus Theodorsson Beeth, rektor i Jönköping, kh i Villstad. f 1647-07-09, d 1719-09-14 i Villstad.

Nils Colliander, kh i Älghult

Georgius Georgii Gezelius, kh i Husby (Dalarna), d 1684.
Georg Gezelius, f 1735-10-05 i Jönköping, skriftställare, kyrkoherde i Lillkyrka (Närke), d 1789-05-24 i Lillkyrka.
Carl Ludvig Gezelius, kh i Björnlunda. f 1770, d 1812-06-15

Samuel Wiesel, kh i Vislanda

Gabriel Ödmann, kh i Hjelmseryd (bror till Samuel Ödmann)
Erik Samuel Ödmann, prost i Vendel


“Eftersom jag gissade att paketet skulle köras ut idag, såg jag till att vara hemma hela eftermiddagen. Dörrklockan fungerar, jag har normal hörsel och från lägenheten (i markplanet) har jag bra uppsikt över infartsvägen.

Ingen lastbil har kört in hit, så vitt jag har sett eller hört det.
Ingen har ringt på dörren för att lämna paket.
Ingen paketavi ligger i lådan.”


“Tänk på att mina sidor är länkade från olika håll, så det kan bli problem att ändra adresserna på filerna som ingår. En del filer är nämligen djuplänkade från andra sajter.”


“MILSVID STRÅLANDE UTSIKT ÖVER KALMARSUND OCH FYREN LÅNGE JAN! I denna snygga och välskötta 1-plansvilla/fritidshus från år 2000 kan Du njuta av sjöutsikt både från köket och vardagsrummet. Även de tre altanerna fungerar som en utsiktsplats över en av Ölands vackraste vyer.”


“Om nervositet och kvalifikationer:

Tänker på vad du skrev i föregående inlägg om att vara lite ensam och känna att väldigt få andra personer har förmågan att se och kommunicera med dig som du är och på ett sätt du mår bra av, och gissar att detta är något som följer med in i situationen att framträda? Skräcken för att inte duga och inte kunna bemästra kroppens protester mot det ”farliga” i att framträda offentligt minskar i så fall inte hur mycket du än förbereder dig för soloprestationen genom att vara påläst och välkammad.

Kanske du skall försöka betrakta framträdanden mindre som egen prestation och mera som kommunikation och gemenskap, så gott det går?

Det som händer är något som händer just där, med just de människor som är närvarande. Alla har möjlighet att påverka om kommunikationen blir lyckad eller mindre bra. Oavsett om du är en litterär salongsvärdinna med stor allmänbildning och älskar att glida runt och prata med alla och envar, en inbjuden expertkommentator med stort ordförråd men social inkompetens, en självgod men socialt smidig politiker som vill befinna sig och synas på rätt plats, eller en okunnig och blyg människa i publiken.

Givetvis skall man som inbjuden talare (musiker, lärare eller whatever) se till att vara förberedd, och inte bara räkna med att det ordnar sig, dvs det är någon annans problem… Men be också arrangörerna om info om praktiska detaljer, så att du kan tänka igenom i förväg vad som kan komma att hända, vilka som kommer att vara där, och vilka saker som kan bli hinder för att du skall kunna göra ditt bästa och komma till din rätt.

Sedan handlar det mest om att förankra sig i verkligheten när man är där, och hålla uppmärksamheten och det goda humöret uppe. Småprata och skämta lite med folk av olika slag som du möter på vägen in. Se dig om och notera hur lokalen ser ut. Tag plats i rummet. Njut av att vara närvarande. Tänk på att alla kanske inte fattar med en gång vad du säger, så låt det ta lite tid – släpp inte taget om publiken förrän du själv vill det och du har sett att de reagerar, men var inte långrandig. Hitta rytmen i den gemensamma diskussionen, och spela med i det som improviseras. Respektera andra för vad de är, lyssna till dem och förvänta dig att bli lyssnad på och respekterad tillbaka, om ändå kanske inte alltid förstådd eller omtyckt.”


“There’s a hand held out in pity; there’s a hand held out in love…
It will pilot to the city, where our Father dwells above.”


“Always begin typing in the upper search area. Press return to add a new note with that title. While you type, NV searches for notes whose body or title contain your words. Observe that naming a note and searching always occur simultaneously.”


“I höstas planterade jag ett stort antal narcisser och andra lökar i gräsmattan, både på framsidan och baksidan av huset, och planen är att fortsätta utveckla trädgården på olika sätt under detta år. Det finns också rosor och andra känsliga växter planterade både i och utanför det som kan betraktas som “rabatter”, samt ett antal ställen med perenner och fröväxter som bör få etablera sig i fred.

Redan nu skall man vara försiktig om man vistas på tomten, och veta hur det är planerat för att inte förstöra den kommande blomningen. En del bitar av trädgården tål belastningen av gångstigar och packad snö under vintern, andra delar gör det förmodligen INTE. ”


“Helissa, queen of San Fransisco (8 scener)
Yusta, hero from Scandinavia (8 scener)

Jeanette, woman at Yusta’s office
Melody, lady in Helissa’s court
Blondel, white dvarf (7 scener)
Beast, the Werewolf, mastermind (6 scener)
Aristo, the Philosopher (4 scener)

Will, Dill, Jill, 3 sailors
Mark, Shark, Hark , 3 mafioso
Baba, Dada, Kaka, 3 witches”



“JOHAN HAZELIUS, * 18/6 1758, s. t. prosten Pehr Hazelius i Bergsjö. G. 20/11 1790. Lärftkramhandlande o. borgare i Stockholm. + 24/7 1828.
(A-) LOUISE DOROTHEA KEIJSER, * 1/10 1771, d. t. handlande Abraham Keijser o. h. h. Christina Halling i Stockholm. + 7/4 1850.
PER ABRAHAM, * 1791 – 42
SARA JOHANNA, * 1793. G. 1816 m. kyrkoh. Lars Tunelius i Sala
LOUISE, * ./. 1795. + 1795
JOHAN AUGUST, * 18/4 1797 – 43
CHARLOTTE, * ./. 1799. G. m. kapten (överstelöjtn.) Olof Joh. Södermark
GUSTAF ANTON, * 1801 – 44
CARL VILHELM, * 1803. Kanslist i Stockholm. + 1860
LOUISE VILHELMINA, * 1805. Bos i Stockholm. (Og.) + 1888
FREDRIK REINHOLD, * 8/10 1807. + 1819
AXEL EDVARD, * 1809. Överstelöjtnant i armén. (Og.) + 1877
AGNETA SOPHIA, * 1814. G. 1837 m. kapten K. T. Georgii


“Bryr sig fågeln om ifall den är en vacker fågel, så länge som den kan flyga och hitta mat, och kan sjunga tills den hittar en vän? Önskar katten att den var någon annan katt än sig själv, så länge som den kan hoppa, smyga, svänga på svansen, sova i solen, tvätta sin päls, och kan jama tills dörren öppnas?”


Páter imôn o èn tîs ouranís.
(1) Agiasthéto to ónomà soû.
(2) Elthéto i vasília soû.
(3) Genithéto to thélimà soû.
Ós èn ouranó ki épi tîs gés.
(4) Ton àrton imôn ton epioúsion thôs imîn símerôn.
(5) Ki áfes imîn ta ofilémata imôn,
ós ke imís afeîèmen tîs ofeîletes imôn.
(6) Ke mi esénengkis imâs is pírasmôn.
(7) Allâ rýse imâs apô tou póniroû.


“This shipment was reported as “could not be delivered” at 12.52 today. If that means that someone tried to deliver the shipment at my door, I don´t know how I could have missed to notice a truck arriving to this area or the ringing of a doorbell. They simply weren’t here. This is the third or fourth time such a thing happens when I order something to be shipped with DHL (via Posten Sverige, because I usually have to drive away to pick up the shipment at the postal office at the other side of this little town one day later.) Have I misunderstood this in any way? Shouldn’t these shipments be delivered at the door? But why are they reported as “not delivered” at a specific time then? It’s very annoying.”


“Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig.” (Salomos Vishet, kapitel 16)


“I’m not sure the nonsense is absolutely necessary as a contrast to sense, to make sense make sense, once the rules about meaningful language and communication are established through experience and learning, and we leave the undifferentiated stage of nonsense (language) behind.

But more generally, nonsensic chaos and lack of structure can be helpful as a backdrop to sense, so the sensible and reasonable is more clearly noticed. Imagine a world were everything around is a meaningful sign, a message, a symbol, a piece of information. Too much information will make it harder to find the interesting pattern, the right message, the needed sense in a sea of sense, so to speak.”


“Truth is relative for a relativist, or is it? With logic, you could say that what the relativist believes is true, that is, that truth is relative, is also a relative fact, so it can’t be true that truth is relative, because for a relativist, everything depends… So, sometimes also a relativist will believe an absolute truth.

But that is twisted logic, and no refutation of relativism.

Truth, fact, opinion, meaning, reason, cause, effect – which of these can be dealt with in a relativist discourse, as their validity and usefulness is not dependent on their being abolutes?

Say that somebody tells you [add your own example]…

Is this a statement that can only be used on the premises that we are either operating in a common sense setting where things are true or false, or on the contrary, we are both agreeing that relativist statements are possible? Is a middle way possible, where one person is operating in common sense-mode, and the other is acting as if everything said is a matter of opinion?”


“Subjektiv erfarenhet:

Hemma när jag var väldigt liten lärde jag mig av mamma namnen på alla växter och djur runt huset och i naturen, samt verktygen och språket man behövde för att arbeta i trädgården, köket och syrummet, och metoderna för att ta hand om sin ekonomi och sin korrespondens. Av pappa lärde jag mig namnen på metaller, gaser, salter, polymerer, vätskor, mineraler och träslag som fanns i verkstadsförrådet, samt verktygen och språket för att arbeta i källaren, snickarboden och garaget, och metoderna för att använda sin nyfikenhet och hitta lösningar på problem. I skolan var det sedan på den tiden ännu inte omodernt att plugga fakta och lära sig regler och terminologi.

Subjektiv känsla:

När jag träffat på barn i skolåldern som inte har fått bekanta sig med vad saker och ting heter i seriösa sammanhang, eller vuxna (t ex deras lärare eller föräldrar) som har försummat att lära ut det därför att de själva inte kan något eller bryr sig om den där natur-kulturverkligheten omkring oss tillräckligt mycket för att vilja ha språk och begrepp för den, blir jag förvånad, sorgsen och upprörd. Till och med mina egna styvbarn hade för vana långt upp i skolåldern att kalla alla metallförmål för “järngrejer”, som om det inte var någon större skillnad på vad man kunde räkna med att saker i rostfritt och annat stål, mässing, koppar eller aluminium, osv hade för egenskaper. Det är ju som att tro att socker och salt är utbytbara i matlagningen.


Alla barn och vuxna mår bra av att ha tillgång till fungerande språk och begrepp för att kunna tänka och agera så bra som möjligt – och självständigt. Ju tidigare man lär sig vad saker heter “på riktigt” ju bättre. Annars behöver man ju lära om senare, när det blir svårare och när man har så mycket annat att lära sig. Och så blir man kanske beroende av andras auktoritet och kunskaper, även för rätt enkla grejer.


Det är i humanisternas (inklusive pedagogernas och jämlikhetsideologernas) intresse att man introducerar naturvetenskap, teknik och matematik för barn på ett vetenskapligt sätt, och inte rör ihop det med kultur (konst, musik, litteratur, teater, dans, etc), religion och politik.

Humanister intresserar sig för språk, inte sant?”


“A few years ago, when in an altered state of mind (not induced by meditation, nor by drugs, but by sleeplessness and extreme stress) I experienced this radical skepticism and doubt about the self and the world. For several hours I sat pondering those great philosophical questions, as if they were deadly serious quests and important to solve there and then, by me: “who am I, and who is doing the thinking inside my mind? Is the outside world real, or just an illusion that exists just because and when I happen to think it is there? or am I maybe an illusion inside the world, existing only when other intelligent beings are thinking of me?” etc.

My understanding is that the “separate, bounded, rational” part of our individual mind is rather small – compared to all the other stuff of various origin that is stored in our memories and necessary for performing that great illusionist show of the self as separate from the rest of the world! The independent, self-structured part of the mind is like the structured content of one single, well-layouted little webpage with its individual url, connected to the whole brain of content on the interwebs… Something else is thinking with our minds, most of the time.

I also believe that we can neither live with the radical doubt – “anything is possible; everything is changing and fluid” – or be permanently aware of the conscious idea that we are connected and totally dependent (socially and culturally), which means much of our thoughts and emotions are conditioned by our surroundings, nor live radically independent and think of ourselves – trying to be – what other folks do not allow us to be! Trying to be something that nobody (neither your neighbour, the deity of your choice, your cat, your favourite politician or a dead grandparent) approves of is impossible for a social being, because it is a sort of lie that you can’t live with.

Our individuality consists of the ability to device some rules for how to say ‘yes’ or ‘no’ to the stuff that is stored in us, and then keep the idea about the coherent self, even if the individual is just another heap of cultural and natural garbage, similar to all the other garbage floating around, but not exactly…”


“Göra egen etnografistudie som deltagande observatör?!

Litteraturstudie, skriva artikel och/eller material för projektets presentation när de expanderar verksamheten!?

är det ett kommersiellt eller ideellt koncept?

vad står det i ansökan till och beslut av Arvsfonden?

att använda färger som symboler för noter träffade jag på hos min första pianolärare.

andra samband mellan färg och toner är fenomen och tankegångar som ligger nära synestesieffekter

Skriabin och hans ideer om färgorglar

Många sätter likhetstecken mellan mood och färg

Boomwhacker colours är ett annan pedagogisk spelmetod för barn”


Lyrics by: Carly Simon
Music by: Carly Simon
 am7 – C

 (intro 8 bars)
You (am7) walked into the (am7) party
Like you were (F) walking on(G)to a (am7)yacht
Your hat stra(am7)tegically dipped be(am7)low one eye
Your (F) scarf it was (G) apri(am7)cot

You had (F)  one eye (G) in the (em7) mir(em/G)ror
(am)As you (F) watched yourself ga(C)votte
And all the (G) girls dreamed
That (F)  they’d be your partner
They’d be your partner, and….

(C) You’re so vain
You (dm7) probably think this song is a(C)bout you
You’re so (am7) vain
I’ll (Fmaj7) bet you think this song is a(G)bout you
(G7) Don’t you? Don’t you?

You (am7) had me several (am7) years ago
When (F) I was still (G) quite na(am7)ive
Well you (am7) said that we made  such a (am7) pretty pair
And (F)  that you would (G) never (am7) leave

But you (F) gave a(G)way the (em7) things (em/G) you (am) loved
And (F) one of them was (C) me
I had some (G) dreams
They were (F) clouds in my coffee
Clouds in my coffee and….

(C) You’re so vain
You (dm7) probably think this song is a(C)bout you
You’re so (am7) vain
I’ll (Fmaj7) bet you think this song is a(G)bout you
(G7) Don’t you? Don’t you? Don’t you?


I had some (G) dreams
They were (F) clouds in my coffee
Clouds in my coffee and….

(C) You’re so vain
You (dm7) probably think this song is a(C)bout you
You’re so (am7) vain
I’ll (Fmaj7) bet you think this song is a(G)bout you
(G7) Don’t you? Don’t you?

Well I (am7) hear you went up to (am7) Saratoga
And (F) your horse (G) naturally (am7) won
Then you (am7) flew your Lear jet up to (am7) Nova Scotia
To see the (F) total e(G)clipse of the (am7) sun

Well, you’re (F) where you (G) should be (em7) all (em/G) the (am) time
And (F) when you’re not you’re (C) with
Some underworld (G) spy
Or the (F) wife of a close friend
Wife of a close friend, and….

(C) You’re so vain
You (dm7) probably think this song is a(C)bout you
You’re so (am7) vain
I’ll (Fmaj7) bet you think this song is a(G)bout you
(G7) Don’t you? Don’t you?
© 1972 Quackenbush Music Ltd.

In sociology, the iron cage is a term coined by Max Weber for the increased rationalization inherent in social life, particularly in Westerncapitalist societies. The “iron cage” thus traps individuals in systems based purely on teleological efficiency, rational calculation and control. Weber also described the bureaucratization of social order as “the polar night of icy darkness”.[1]
The original German term is stahlhartes Gehäuse; this was translated into “iron cage”, an expression made familiar to English languagespeakers by Talcott Parsons in his 1958 translation of Weber’s The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism.[2] This translation has recently been questioned by certain sociologists and interpreted instead as the “shell as hard as steel”.[2][3]
Weber wrote:
In Baxter’s view the care for external goods should only lie on the shoulders of the ‘saint like a light cloak, which can be thrown aside at any moment.’ But fate decreed that the cloak should become an iron cage.”[4]
Weber became concerned with social actions and the subjective meaning that humans attach to their actions and interaction within specific social contexts. He also believed in idealism, which is the belief that we only know things because of the meanings that we apply to them. This led to his interest in power and authority in terms of bureaucracy and rationalization.”
2 bananer (väl mogna)
2 dl socker
2 ägg
3 dl vetemjöl
50 g margarin
1 dl mjölk
1 1/2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kardemummakärnor
1-2 tsk mald ingefära
en gnutta kanel och/eller mald muskot
“15 januari 2010
sitter uppe och läser och skriver till fyratiden
blir väckt tidigt av katten som spyr hårbollar på sängkläder och golv
bakar matbröd och efterrättspaj, välter en bunke med ägg över kläderna och köksmattan
läser färdigt boken
kör två tvättmaskiner med kläder, filtar och mattan
diskar allt som samlats under en vecka på bänken
köper några antika tallrikar på Tradera-auktion”
“16 januari 2010
mailar en handlare jag köpt några antika tallrikar av på Tradera och reder ut vilket bankkonto betalningen skall sättas in på
plockar om i köksskåpen så att det blir mer logiskt var specerierna står och så att det får plats mer porslin
mailar Michael och föreslår att han lägger in en länk på sin hemsida till den långa essä om musikvetenskap, postmodern relativism och feminism han publicerade för ett år sedan i en online-tidskrift, så att det blir lättare för folk som kan ha nytta av den att hitta artikeln
läser “Enchanted Glass” av Diana Wynne Jones”
“Kursledaren har ett öppet och empatiskt förhållningssätt, och har bland annat från sin vetenskapliga och konstnärliga bakgrund stor erfarenhet av att arbeta i utforskande processer, där fokus är på icke-värderande insikter om verkligheten, och där syftet är att komma fram till väl förankrade lösningar på praktiska problem och rimliga tolkningar av tillgänglig information. Kursen kommer att utgå från deltagarnas egen bakgrund och erfarenhet både av klientsamtal och vardagliga situationer där hälsa, livsstil och förändringsbehov diskuteras människor emellan, och vi kommer i grupp och enskilt att träna på att lära oss se, höra och förstå hur dessa samtal upplevs och fungerar både när man är i klientpositionen och i rådgivarpositionen, genom rollspel och verkliga exempel på önskvärda livsstils- och hälsoförändringar. Ett genomgående tema i kursen kommer att vara en metaanalytisk process, nämligen att tillämpa MI-tänkandet i den egna utbildningsprocessen, och reflektera över det egna förhållningssättet till kursens krav på deltagande, “commitment”, motivation, prestation och förändring!”
“Audiovisual Memory in Film
What role do songs and music play as memory objects in the movies? Given the growing interest of cinema and media studies in embodied spectatorship, this presentation will revisit conceptions of film not only as a new medium for audiovisual recollection, but also as a central venue for individual and cultural memory that is rooted in a new sensory experience. Drawing on Benjamin and Bergson, the lecture will present and discuss examples of how the invitation to “haptic seeing” in the movie theater can combine with music’s call to a “haptic hearing” that draws on the seemingly elusive materiality of sound.”
10. Hur låter det om man spelar eller sjunger de sju tonerna A H C D E F G A? Svar: det låter som en mollskala. Det är en så kallad ”ren moll”, och den skall spelas likadant fast baklänges om man från den ljusaste tonen vänder och spelar nedåt igen och stannar på det mörkaste A:et: A G F E D C H A
11. Vad är en skala? Svar: det är vad som hörs om man spelar en följd av toner som ingår i ett visst bestämt mönster för spelade respektive överhoppade toner inom oktaven. Olika skalor har olika mönster. Det finns flera sorters mollskalor, och några av dem har olika mönster beroende på om man spelar från ljusa till mörka toner (uppåt) eller från ljusa (”höga”) neråt mot mörka (”låga”) toner.
12. Vad finns det för andra skalor? Svar: den vanligaste skalan i västerländsk musik idag är durskalan. Sedan finns det förutom dur och moll några lite speciella skalor som kan vara bra att känna till, t ex den kromatiska skalan (=alla tolv tonerna i oktaven) och den pentatoniska (=fem toner inom en oktav, t ex de fem svarta tangenterna på pianot). Inom folkmusik, både europeisk och utomeuropeisk, finns det otaliga system för hur man använder tonförrådet – som där inte alltid är begränsat till våra bestämda tolv tonhöjder inom oktaven – för att spela enligt skal- och melodi-mönster av olika slag. Inom jazzen har man för vana att både hitta på egna skalor och använda skalsystem som utvecklats i andra sammanhang och andra tider. Gammal och nyskriven kyrkomusik utgår också delvis från andra skalor än bara dur och moll.
13. Hur låter en durskala? Svar: spela eller sjung tonerna C D E F G A H C! 
14. Finns det några andra durskalor? Svar: egentligen inte – det finns några andra skalor som har en dur-liknande karaktär, men man brukar bara räkna med en enda durskala. Däremot kan man flytta hela mönstret av spelade och överhoppade toner, så att det startar på en annan ton än C. Då får man en durskala i en annan tonart.
“Will maybe not meet him at all, after all. Perhaps because I told him honestly that he should get out and listen to the (other) birds, instead of sitting at home all day staring at the computer screen… Also, I probably just can’t pretend well enough for deluding myself into trying, that I really am interested in making a good impression on new people, at this point in life.”
“Without the narcissistic (and probably financial) need of recognition, he could perhaps have stayed a harmless “savant”, a handicapped artist, able to play and compose with ease, to express his strange inner world through recycled and pastisched bits of the music that influenced him. Now, he counts his value as an artist in the number of Myspace friends who worship his music and post comments on his pages, the number of artists who say they are happy to collaborate with him, the number of local newspapers that have run articles about him, and, always, the value of being from a family of “great” musicians, and having had “great” teachers. I can’t imagine his music has benefited from all this crap he thinks is important for his image. But, at least he works hard for it! There are no free lunches:
Went to the nearest supermarket. Bread, milk, grapefruit juice. The usual. In between the vegetables and the meat department stood a table with Easter delicatessen – a smorgasbord for all. The queue was long. I didn’t want to eat anything at that time of day, or at that place, so I got my things and paid, thinking that I probably paid for a part of their “free” Easter party, too, with the slightly higher price this nice and customer-friendly store puts on milk and everything, compared to the competing stores at the mall.
Happy Easter Visions to you all, and Patrick’s Days, and whatever,…”
“We have an art historian in the group – poor thing. It took a while before she understood that she didn’t have to walk around and make clever comments about people’s pictures, and say how artistic this or that was (I got a couple of comments about the “sonority” of my colours), or try to find out what everybody else think of certain famous painters… Now she is much more relaxed, and struggles with her craft instead of going on about her opinions.  There also was a young “artist” in the group. She quit, probably because B pointed out that her conduct was unacceptable. The silly girl usually walked in half an hour or more late, and somehow expected to be excused for anything odd or disrespectful she did or said, since she believed she already could paint really well (not true!), and because her husband is (she said) an established painter…
I am very grateful that I have had the chance to go through the “what is art” (what is music) phase already, in the music discussions with you all and in the flame wars in the forum. It’s much easier to relate both to the painting and the composing now, without the insecurity of wondering whether one should try hard to be an artist – or just let it happen, through hard work, instead. If I only could work as much as I want to. That’s the problem for most of us, I believe. Not enough time, not enough energy.”
Suffering the gloom, inevitable as breath, we must further accept this fact that the world hates: We are forever incomplete, fragments of some ungraspable whole. Our unfinished natures — we are never pure actualities but always vague potentials — make life a constant struggle, a bout with the persistent unknown. But this extension into the abyss is also our salvation. To be only a fragment is always to strive for something beyond ourselves, something transcendent. That striving is always an act of freedom, of choosing one road instead of another. Though this labor is arduous — it requires constant attention to our mysterious and shifting interiors — it is also ecstatic, an almost infinite sounding of the exquisite riddles of Being.”

(lost and dead link, sorry  )

apropå vattensporter

Vattenskoter verkar vara ett bra redskap för yrkessjöfolk som behöver en liten och smidig farkost som går extremt fort och kan manövreras in på grunt vatten. Fungerar säkert utmärkt bra för patrullering och sjöräddning. Men när vattenskoter används för nöjes skull av hänsynslösa vattenturister är det är ett vidrigt och onaturligt inslag i badviken eller segelleden.

Jag är uppvuxen med att man självklart är trevlig, hjälpsam och tolerant mot andra när man vistas på sjön eller i en hamn. Det betyder att jag ställer krav på mig själv att utan att gnälla tolerera vattenskidåkare utanför badstället, klantiga seglare på fjärden, dryga motorbåtsförare vid bryggan, störande småbarn som cirklar runt med motoriserad gummijolle i gästhamnen, och allt annat man råkar möta. Behöver de assistans av något slag, t ex bogsering eller hjälp med förtöjningen ställer jag upp.

Men jag har en gräns. Folk som kör vattenskoter för sitt eget nöjes skull har jag ingenting alls gemensamt med. De kommer körande med bilen och ett släp med skotern på, sjösätter leksaken och bränner iväg varv på varv med tjutande motor och sprutar vatten omkring sig. Så in till bryggan igen, skriker hysteriskt om hur underbart det är att köra på vattnet, tar med sig ett barn ut ett par varv på sjön igen, kommer in efter några minuter. Upprepar. När de tröttnar tar de upp farkosten igen och sätter sig i bilen. Inte en blick på sjön eller naturen. Inga ord om att det är vackert där de är. Ingen tid att stanna upp och lyssna på sjöfåglar eller förstå hur havet eller insjön används av andra människor och djur. Inte fattar de att de skrämmer andra varelser och riskerar att köra över badande människor och fåglar. Inte ser de att vattnet från skotern sprutar rakt ner i någons jolle och att ägaren måste hoppa ner i den för att ösa den.

Så jag vänder demonstrativt ryggen till om jag möter en vattenskoteråkare på en brygga.