Scarborough Fair

The ballad “Scarborough Fair” is one of the most well-known old folk songs that got popular in our time through recordings and performances in the folk and pop scene of the 1960-1970 period.

The text in “Scarborough Fair” is closely related to other old ballads, for example, “The Elfin Knight” and “The Cambric Shirt”.

The content has been explained as a list of impossible tasks that the distanced lovers ask each other to perform in order to prove their love and worthiness again. It can also be read as an exchange of subtle insults with references to their character and/or body parts. For example:

1) “Wash it in yonder dry well”, meaning perhaps a person with dry eyes, not easily moved to tears,

2) One of the lovers has got a sharp tongue, a “sickle of leather”,

3) “Sow some seeds from north of the dam” could mean that one of the lovers has got a snotty nose above his lips (“north of the dam”).

This is not a critical edition made in accord with scholarly expertise but a contemporary interpretation made with artistic license. ‘He’ and ‘she’ is alternating in this version. The demo is just a quick demo, not a good performance or production!


New music, composer news, poetry, links and other things from the team members, editors and friends of The Sibelian Conspiracy

Konst, hälsa och vetenskap

Varit på informationsmöte i kommunhuset om ett forskningsprojekt om konstdiskussioner och hälsoeffekter, som skall bedrivas i samarbete med en lokal konstnär (därav valet av lokal).

Det rara kommunalrådet inledde med en anekdot om små barn som ser ut att må bra när de ritar och improvisationssjunger i hemmets lugna vrå. Snabba ryck till en kulturpolitisk koppling med historisk allmängiltighet: eftersom människor en gång har skapat grottmålningar och eftersom många idag börjar måla när de går i pension så har vi besvisligen ett behov av att uttrycka oss, men tyvärr värderas kultur och dess effekter på välbefinnandet inte särskilt högt i vårt samhälle. Kommunalrådet hoppas och tror att projektet avser att bevisa att kultur behövs för hälsan.

Därefter presenterade sig de tre konstkunniga personerna (en av dem även med bakgrund från vården) som startat just denna studie om ifall konstsamtal i grupp kan vara en metod för att öka välbefinnandet. Lite lösryckta fakta från tidigare studier och andra antaganden om förhållandet mellan kultur, hälsa och samhällsekonomi tas upp, som förklaring till varför man tror på den goda effekten av kulturupplevelser.

Resten av mötet ägnas åt att under skoj och skratt få deltagarna i salen att gruppera sig på olika sätt runt väggarna, för att slumpa fram undersökningsgrupperna till studien. Metoden består i att publiken skall gissa ett antal saker om de tre ledarnas preferenser för fritidsaktiviteter och bostadsförhållanden. Om man tror att konstvetare nummer ett tycker om att paddla kanot skall man gå hitåt, om man tror att konstvetare nummer två tycker om att äta räkor skall man masa sig dit bort, och om man tror att konstnären bor i närheten av ett höghusområde skall man ställa sig därborta i bredvid podiet. Och så vidare, tills det är ett jämt antal deltagare i det förutbestämda antalet grupper.

Dessutom skall varje grupp innehålla minst fem personer som äger en bil, och den som inte har någon skall fråga runt tills den hittar en bilägare som är villig att ge ut sin emailadress och lova att hämta personen på stationen när det är dags att åka till gruppens bestämda samtalssession i konstnärens ateljé. Eh, detta beror på att forskningsetiken förbjuder ledarna att samla in emailadresser centralt och tussa ihop folk som kan samåka. Allt skall vara anonymt, frivilligt och vetenskapligt. Sedan blir det fruktstund, men då är vi alla så förvirrade och småirriterade av allt kringspringande och av att inte ha blivit ordentligt informerade om själva forskningens upplägg så det känns omöjligt att behöva ställas inför valet mellan bananer och röda äpplen också.

Uppdatering (9 januari 2011):

Hittade just en artikel som refererar en studie från hjärnforskning om konstupplevelser. Det tycks som om det kan finnas något i betraktandet av konstverk som triggar belöningscentrum i hjärnan. Det kan förklara varför man “mår bra”, men är absolut inget argument för att använda konst som hälsobefrämjande medel i vården, då det kan vara fråga om samma effekt som man får om man använder droger, spel (inklusive börsspekulation) eller shopping som livsstil. Hjärnan stimuleras på ett sätt som antyder att belöningssystemet inte triggas av det estetiska värdet i konstverket, utan av att individen oavsett om han eller hon gillar det de ser reagerar på att “konst” liksom finare whisky och dyra handväskor har hög status. Man upplever kanske ett kortvarigt rus av det spännande i att ta del av något som höjer en över medelmåttornas status i samhället. Detta sker därför att man har lärt sig att konstnärliga framställningar (till skillnad från triviala fotografier av samma motiv) har ett socialt och ekonomiskt värde.

“During the current study, participants were not asked if they enjoyed what they saw, or even if they considered it art, in order to avoid any biasing as a result of the question asked. Instead, as participants viewed the images, researchers scanned the volunteers’ brain activity (using functional magnetic resonance imaging) as they viewed paintings versus photographs.

Interestingly, the brain regions activated by art images (as opposed to photographs) were independent from those brain regions that became active during aesthetic preference.

Specifically, the results reveal that not only did art viewing stimulate the ventral striatum, but it also activated the hypothalamus (associated with appetite regulation) and the orbitofrontal cortex (associated with risk-taking, impulse control and detection of social rules).”

Uppdatering, 7 juni 2013:

Hittade ett par artiklar/forskningsrapporter som bl a diskuterar vetenskapligheten i att vilja se orsakssamband mellan kulturaktiviteter och folkhälsa.

Kulturrådet 2008:4 “Kultur – en del av ett hälsosamt liv?”

och

Cecilia von Otter: Health and cultural activity

Are people who are more culturally active likely to experience improved health and, if so, is it possible to say that health improvements were caused by increased cultural activity?”

Det här är ingen åsiktsblogg

Beyond Good and Atonal är ingen åsiktsblogg, så jag brukar inte föra fram politiska åsikter, hoppa över logikhinder med personliga käpphästar eller vädra privata synpunkter på tillvarons futtigheter här. Jag läser tämligen många bloggar regelbundet och uppskattar att andra bloggar åsikter, politik och privata reflektioner över livet i stort och smått. Det är bara inte riktigt min grej att producera texter och kommentarer i den genren, annat än som facebookstatus och tillfälliga utbrott av mikrobloggande. Har planerat att skriva något lite åt det indignerade tyckande hållet om saker som bekymrar mig eller roar mig på ett personligt plan, men hittills inte kommit igång, och kommer förhoppningsvis att låta bli. Ämnet är känsligt, och jag är inte riktigt uppdaterad på detaljerna för att veta vad som är bra att kommentera och vad som bara är dumt och fel. Handlar om en solkig vårdnadstvist där vänner till respektive parter har hetsbloggat sina fantasier om situationen och maktkampen.

Vet också att det finns läsare som väntar sig att jag skall rapportera intressanta saker om kulturföreteelser och musikliv, som om jag vore en etnolog eller kulturteoretiker. Kommer inte på något att skriva om som jag har något att säga om, som behöver sägas. Men jag skall försöka att blogga mera så småningom.

Funderar på detta, till exempel:

Låten är rolig, och jag blir sugen på att sjunga själv och lära mig mera om att remixa. Men videon från Venedig, och vad den säger om aktivisternas uppfattning om vad som är “episkt” och rätt, känns lite mer tveksam.

Uppdatering: Copyriot rapporterar om hur det italienska Guardia di Finanza försökte sig på en myndig motdemonstration mot gänget som flängde runt i båtar med piratflagg, och då ser bilden lite annorlunda ut.