Naumachia

1992: Broar och murar

De tog spårvagnen till Mala Strana direkt efter frukosten, alla tre. De skulle först köpa noter och vad annat som kunde vara billigt, och sedan hitta en trevlig restaurang att äta på före operan på kvällen. Ulv och Ella hade inte sovit mycket, men var lyckliga och på gott humör. De hade hört en koltrast sjunga inne på gården tidigt på morgonen.

Imma hade ratat det lankiga kaffet, torra köttet och salta brödkringlorna på buffén. I stället hade hon bryggt sig den ena koppen ljust te efter den andra från termosvatten och påsar, och huggit in på ett fat med vackra prover på vad hotellfoajens konditori skulle erbjuda till förmiddagskaffet – nypudrade syltmunkar och kvarg- och syltbakelser i olika former – som en servitör hade råkat ställa ifrån sig på vagnen med rent porslin, i närheten av deras bord. Så var de nöjda allihop, och gav sig ut i den vackra men kyliga morgonen.

– Den fräna lukten av kolrök som kan förnimmas hos allting, från hotellduschens vattenstrålar till vårmorgonens soldis över Moldau, ger en känsla av arkaiskt främmandeskap och äventyr, tänkte Ulv. Och ändå känns miljön så motsägelsefullt trygg och bekant. Det är som att ramla in i en välbekant dröm, eller som att befinna sig i ett annat decennium.

Här är han i den tid då hans föräldrar ännu var unga och han själv inte var påtänkt annat än som en förskräckande möjlighet. Han nästan väntar sig att se sin mamma och pappa komma runt hörnet i motljuset, uppklädda för att gå på vårpromenad i femtiotalets Stockholm.

– Den här stan är en jäkla tidsmaskin, tycker jag, sa han. Så här på morgonen innan jag kan läsa skyltar tydligt och höra ordentligt vilket språk folk talar, så inbillar jag mig att jag har råkat vakna i en annan tid istället för att ha rest till en annan plats. Det här är kanske Stockholm fortfarande. Vi känner bara inte igen oss, för det är 1952 eller något sånt!

Medan Ulv handlade i den lilla musikaffären på Lillsidan, tittade Ella och Imma i skyltfönstren i affären på hörnan.

– Allegorisk framställning av något – törs inte säga vad det syftar på – eller om det kanske är något litterärt? sa Imma och pekade på ett gammalt tryck som hängde på gaveln till ett bokskåp i antikvariatets första fönster.

– En översvämmad stad? Kan det vara bibliskt? undrade Ella.

– Inte vad jag vet. Det fanns väl bara en Noak, och en ark – här är det ett halvdussin skepp. En hel armada, som är instängd i en hamn med någon sorts murar. Om det inte är en dålig föreställning om hur Venedig ser ut, eller en bild av det sjunkande Atlantis, så vet jag faktiskt inte. Det kan ju inte vara Prag i alla fall.

Imma lät lite irriterad, och fortsatte:

– Bara för att jag är konstvetare behöver jag väl inte veta allt om gamla tjeckiska etsningar – eller vad det nu råkar vara för något?

– Den är intressant, sa Ella.

Ulv hade äntligen köpt upp halva affären – mest körverk av Bach och all slags musik för blockflöjt – och kom ut med en trave fullproppade papperspåsar i famnen.

– Det var antagligen tur för er att de inte hade alla kantater hemma i pianoutdrag, sa han.

– Det där får du bära själv, sa Ella.

– Javisst, men det här är ju bara tjugo stycken – så jag kunde ha haft tio gånger mer, och då hade du gärna fått hjälpa till lite – för den goda saken och för att du skall få förtur som sopransolist, kanske! Ulv log.

– Kom och titta här! sa Ella och visade på bilden i skyltfönstret.

– Ja, den var rätt speciell. Vill du ha den? Femhundra tjeckiska kronor eller hundra svenska, det går väl bra, sa Ulv när han sett prislappen.

– Jag vet inte riktigt, men den är fin, tvekade Ella.

– Vad säger du, Imma? frågade Ulv.

– Ingenting. Det är inte mitt område, tyvärr. Så det blir en chansning om ni vill köpa den, svarade Imma.

– Jag kom just att tänka på att så här ungefär kommer det att bli hemma i Lideby när Fjärdringen blir klar, sa Ulv.

– Broarna som murar, menar du, sa Ella.

– Ja, alla de gamla skutorna och stora segelbåtarna kommer att bli instängda. Eller så försvinner de förstås. Ligger längre ut i skärgården på somrarna, och mastar av innan de går in i Stora Fjärden på hösten. Kommer att se trist ut, utan master i hamnen och utan segel på fjärden. Som någon sorts insjö – man kommer att tappa känslan för att Lideby ligger vid havet.

– Men, Ulv – hur blir det då med Utters båtvarv? Har du hört vad de har för planer? undrade Ella.

– De har ju vetat i femton år att de måste lägga ner när Askrikebron blir klar. Ganska konstigt att Giselas föräldrar aldrig protesterade när de först fick veta det, men de hade det för jävligt då efter Lasses död. Utter däremot visste vad han gav sig in på när han köpte varvet av Windbergs, och för honom är det ju inte något livsverk som krossas. Jag vet inte vad han har tänkt sig – det är ett tag sedan jag snackade med honom – men han kan nog bo var som helst, bara det går att ha båt där, menade Ulv.

– Men Gisela gillar kanske inte att flytta från Lideby, sa Ella.

– Nej, och Mina och Martin gör det nog inte heller. De har väl börjat skolan båda två nu, och då är det ju svårt att flytta.

Ulv tittade på tavlan igen.

– Jag tycker om den här bilden och vill gärna ha den, men vi behöver den egentligen inte hemma hos oss. Kan vi inte köpa den som present till Utter? Han fyller trettio i augusti, påpekade Ulv.

Så fick Utter tavlan med den instängda flottan på sin födelsedagsfest i slutet av sommaren, samma år som hans förhållande till Gisela avslutades – av en ömsesidig instängdhetskänsla, lika påtaglig som den just invigda Fjärdringens byggnadskonstruktioner. Ingmar Windberg och en av de gamla gubbarna på varvet, vilka skött lidebybornas flytetyg i hela sitt liv, åtog sig att hålla igång en liten verksamhet med bryggplatser och vinteruppläggning för att inte tappa de goda kundernas förtroende tills Utter någon gång återvände. Men det skulle nog inte bli fler nybyggda Utterly-båtar i Lideby, det trodde ingen utom möjligen Martin och Mina. Barnen cyklade ofta bort till morfar och mormor för att fiska från bryggorna eller bygga kojor bland överblivna presenningar och ställningar. De brukade titta till “Gislamina” – Utters egen båt, som stod uppallad året om längst in i varvshallen, och fråga sig varför pappa inte kom hem och började rita nya båtar snart, så de kunde få hjälpa till med idéer om hur barnens kojer skulle se ut, och var man skulle förvara flytvästar och badleksaker så att allt blev bra för barn?

1995: Flottan instängd

Kim satte sig vid pianot medan diskmaskinen brummade igång. Anders hade åkt till jobbet halv åtta och hon hade plockat undan frukosten och tidningen och sedan lagt ut innehållet i sin arbetsportfölj på köksbordet. Med lite tur borde ingen skola ringa idag och vilja ha vikarie.

Fem strofer text på en A4-utskrift. Pennan med 0.9 mm stift. Suddstången. Linjalen. Ett tomt uppslag i blocket med 12-system notpapper – lagom för en liten sång med komp.

Hon började värma upp med småstycken, omväxlande med skalor och kadenser. Sedan spelade hon Bachpreludier, en B-dur-sonat av Mozart och några enstaka satser ur olika sonater av Haydn och Beethoven. Tog paus för att dricka vatten och sträcka på kroppen. Hon satte sig på pallen igen och började rensa bort den klassiska klangvärlden genom att improvisera en lång stund i D-doriskt modus. Det var så enkelt, bara att låta händerna finna sina vägar själva över den vita klaviaturen medan tankarna vandrade i tid och rum. Hon var nära att halka in i en välkänd folkvisa.

– Bort från den och in med mera rytm; mera östeuropa, tänkte hon. Hade hon vattnat blommorna den här veckan? Ljudet av hissmotorn fick henne att tänka på att det snart var dags för mat. Kanske var brevbäraren på väg upp? Hon skulle läsa färdigt morgontidningen till lunchen om det inte kom något mera lättbläddrat med posten. Eller brev – ?

– Jäkla folkvisa! Borde hon boka tid för tvättstugan? Anders hade visst klagat över att det saknades rena grejor i hans lådor. Hon försökte glömma kalsingar och spela vidare. När hon började hoppa över toner i skalan och höll sig till pentatonik lät det vemodigt, men på ett ganska käckt vis. Skotsk, om den här finns förut, resonerade hon med sig själv.

Så småningom återvände hon till vad händerna sysslade med, och började pröva sig fram i olika konstellationer av vita och svarta tangenter, prövade rytmiska motiv och sökte en form som passade sångens innehåll och stämning.

Texten hon nu ville sätta musik till hade legat i ett brunt kuvert på hallmattan för några dagar sedan. Kim hade snabbt knölat ihop och slängt kuvertet med dess utskrivna avsändare och avslöjande firmamärke – Lidebyvarvet inskrivet i en segelbåtssilhuett (det var Mats Köler som hade ritat loggan en gång, visste hon), sedan hon dragit ut pappersarket och läst vad som stod på den lilla gula not-isen:

“Här har du något att plinka ihop en melodi till. Inga övriga avsikter! Hälsningar, Utter.”

Flottan innanför murarna

Jag har sett en hemlig flotta
segla inuti en stad med
höga murar, starka, stolta,
slutna kring sitt innanhav.

Stadens murar var en cirkel
byggd av hus vid hus på rad, med
torn och fönster mot det inre.
Utsidan var strikt och bar.

Skeppen cirklade och krängde.
Männen slet med rår och segel.
För var gång de lyckligt vände,
fick de vända snart igen.

Hopplös segling! kan man tycka
– men det var ett skådespel – med
stadens folk så nöjda, trygga
intill fönstren, som publik.

Jag har sett en flotta instängd
i ett kringbyggt litet hav, som
bakom stadens murar nergrävt,
dämt och skyddat, blev dess grav.

* * *

– Jag tycker det verkar som om din syrra har Alice Tegnérkomplex, sa Imma till Charlie när han berättade lite om Kim för henne. Imma fortsatte:

– Du vet, jag har läst musikhistoria också. Det var efter kemin, men lite före konstvetenskapen. Jag råkade komma in på det först, så jag stannade där ett tag, ja – och när jag skrev B-uppsats så tog jag och jämförde karriären för henne och en annan kvinnlig kompositör från sekelskiftet. Elfrida Andrée, om du har hört namnet. Tant Tegnér föddes i mina hemtrakter faktiskt – Karlshamn är inte långt från Silvermara.

– Nej, men vad menar du egentligen?

– Jamen, det fattar du väl. Alice Tegnér – barnvisor, ofarliga trallar, en lärarinnetyp som skrev låtar och blev populär i det lilla formatet, fast hon kunde göra mycket mera! Elfrida, däremot, hon gjorde större grejor: det var symfonier och bamsiga orgelstycken. Hon dirigerade och var barsk istället för att le och se snäll ut vid något litet piano. Ingen människa kommer ihåg Alice Tegnér för hennes kammarmusik – bara för att hon blev så jäkla poppis med sina ekorrar i granen! Men Elfrida respekterade man faktiskt, trots allt.

– Och vad har det med Kim att göra?

– Ja, alltså, jag tycker det verkar som hon gör för lite av sin musik om hon räknar med att det inte går att komma fram med något annat än barnvisor och sånt. Hon borde ta för sig lite mer och sätta sig ner ett år och skriva en symfoni eller nåt. Det kan ge lite mer att utmana gränserna för vad folk tror en om, vare sig det blir något eller inte.

– Hon är redan över trettio – som du – har inget fast jobb och inga barn, och är kär i en karl som är fullt upptagen med sitt eget ego och sitt företags lönsamhet. Hur tror du hon kan satsa på en symfoni då? Om hon inte är starkt övertygad om att ett ospelat partitur i skrivbordslådan är värt mer än allt annat hon kan få ut av livet om hon skulle avstå från att envisas med musiken? Det måste vara jäkligt tufft för en tjej att behöva ta ett sådant beslut, alltså att utmana familjens förväntningar om man, barn, villa och ett lagom vettigt jobb, och sedan riskera att misslyckas både konstnärligt och ekonomiskt. Anders kanske slänger ut henne om han inte gillar vad hon lägger ner sin tid på. Nej, tyvärr är det nog bäst för syrran om hon hankar sig fram med musiklärarvik och pensionärsunderhållning. Kalla det vad du vill för slags komplex. Jag kallar det överlevnadsinstikt, dräpte Charlie till.

* * *

När Utter von Stocken kom tillbaka från Nya Zeeland flyttade han in i sitt gamla kontor på Lidebyvarvet, där han hade bott och arbetat i omgångar sedan han var femton år. Gisela hade flyttat till ett eget radhus närmare centrum, för att slippa skjutsa Mina och Martin så mycket när de började skolan. Dessutom hade hon jobb i stan och kunde ta direktbussen. Deras lilla faluröda stuga nere vid viken stod tom.

Annmarie och Ingmar var inte heller kvar på varvet. Stora huset på Varvsvägen 8 var tillfälligt uthyrt till en ambassad. Utter skulle ha fria händer att göra om det gamla familjeföretaget till konferensanläggning, kontorshotell eller bostadsrätter. Ville han bygga båtar eller driva marina fick han väl göra det, om han trodde det fanns någon lönsamhet i det. Men då skulle han kanske lägga rörelsen vid Askrikevarvet istället, för att slippa hindret med den fasta bron.

Samarbetet med Anders Bergh hade Utter totalt brutit, efter att ha insett hur lite deras värderingar stämde överens. Ingmar Windberg hade heller aldrig förstått vad Bergh & Köler Reklam kunde göra för Lidebyvarvets anseende och framtid. Anders och hans kollega Mats Köler hade fel sorts inställning till segling, tyckte Ingmar. Utter, som var en bra bit yngre – och mindre rigid i sin personbedömning – hade trott att det gick att få reklamkillarna att förstå vad Utterly 37 var skapad till för slags båtliv. Introduktionen av segelbåten på båtmässan 1986 blev en katastrofal felsatsning. Bergh & Köler hade anställt ett par artonåriga värdinnor till mässan. De klängde på Utter och log och såg ut som de hade byggt båten alldeles själva. I kort kjol, högklackade sandaler och fläckfria KSSS-tröjor… Bilderna i Båtnytt hade retat Gisela så hon var färdig att smälla till vem som helst som sa något om båtens snygga linjer. Även om det var en blivande kund.

Ja, Anders Bergh var verkligen ett misstag. Utter ångrade ibland att han hade presenterat Kim Eriksson för Anders – idiotiskt nog just när denne var på väg att skilja sig, och såklart hade stora behov av att vara gullig mot en liten tjugoåring för att ge igen för att den där fräcka käringen Tannie hade dragit med någon roligare karl. Hans blyga klasskamrat som hade så många drömmar om vacker musik och äkta känslor borde inte ha behövt falla för en kreditkortsbläddrande fåntratt med ett välsmort nylle.

Naumachia (wikipedia)
Navmachiae (Colosseum.net)

Block Picture with Bag Lady

Svenska Dagbladets gruppfoto (fotograf: Yvonne Åsell) på partiledarna efter debatten häromdagen finns att titta på som jpg på denna webadress för dem som vill se det utan distraktion från tidningsmaterial och andras kommentarer.

Några ytliga och opolitiska reflektioner över bildens innehåll:

Man har sagt att den ljusröda väskan vid den sittande damens fötter är ett förargligt tecken på maktens arrogans. Sådana attityder som numera inte bara återfinns inom hovet, överklassfamiljerna och regeringspartierna, utan som i förverkligade drömmar om lyx och konsumtionslycka nu också demonstreras av det enkla folkets representant i riksdagen, nämligen oppositionspartiets ledare.

Denna omdiskuterade tolkning av väskans betydelse som kvinnlig lyxkonsumtionssymbol är inte vad jag i första hand tänker skriva om, utan det som slog mig när jag såg fotot i tidningen – och liknande bilder inför andra valkampanjer – var att jag undrade hur medvetna partiledarna och deras rådgivare är om symboliken i de färger man valt att klä sig i. Mycket medvetna, antar jag.

Det här är t ex andra gången som jag ser Alliansen bära Piratpartiets lilatonade färger hellre än att välja blått, grönt, gult eller rött när de skall visa upp sig på ett officiellt foto inför en valrörelse.

Att de röd-gröna partierna har med en röd färgklick någonstans i närheten av Mona Sahlin är inte ovanligt alls, och att då komma med den stora rosa väskan nu och parkera den i blickfånget är nästan en övertydlig symbol för att man har föresatt sig att ta makten efter valet.

Det förvånar mig dock att det helt tycks saknas grönt i kompositionen. Det enda gröna jag kan se i bilden är en krukväxt eller något liknande som man ser utanför rummet, över axeln på Fredrik Reinfeldt. (Uppdatering: på bildserien i en annan SvD-artikel från fotosessionen ser man att den obestämt ljusa slipsen på Jan Björklund i själva verket är grön!) Och det enda klart mellan- eller ljusblåa inslaget – förutom fönsterrutan i korridoren till höger – är färgen på Lars Ohlys skjorta.

Det enda gula inslaget i bilden kommer från guldramen och färgen på den stora målningen på väggen bakom, samt plattan och de små mässingsdetaljerna på damens väska.

Antingen bilden är regisserad eller spontant tillkommen, antingen tidningen hade diskuterat planerna på ett gruppfoto med partiernas PR-ansvariga innan eller det är en slump att de alla var klädda och utrustade så att de skulle matcha inredningen i rummet och varandra, så har fotografen fångat tillfället då dessa personer i alla fall befinner sig där, och ser ut som de gör.

Bildkompositionen och innehållet går att analysera som om det finns en avsikt att kommunicera något genom placeringar i rummet, minspel, kläder, färger, bakgrund, ljussättning och – ja – en väldigt röd väska.

Självklart sitter regeringspartierna till höger i bilden. Dvs från deras synvinkel är det till vänster framför fotografen. Men det skall bli en bild som lätt skall kunna avkodas av tidningens läsare och landets väljare. Högerpartierna måste ge sken av att sitta till höger. Och tvärtom – oppositionen tog plats till höger, för att kunna synas vara vänsterpartier. Enkelt!

Båda lagen har fyra medlemmar. Det är ingen tät komposition, utan mellanrummet mellan vänster och höger grupp är tydligt. Den korta korallröda soffan har möjligen plats för ett barn eller en hund på platsen i mitten, eller så kunde damen till vänster ha ställt sin stora rosaröda förargliga väska där. Men det hade nog inte fotografen tillåtit.

Alltså står väskan på golvet, och drar blickarna till sig. Våra blickar. Personerna i partigrupperna stirrar på kameran. De ser ingen väska. Men de är säkert medvetna om betydelsen av att lämna en lucka i mitten – centralt i bilden, visar det sig.

Nu kommer jag att beskriva bilden som om jag inte hade en aning om vilka personer den föreställde. Ingenting av det jag uttrycker om den kommer därför att säga någonting om hur jag ser på verklighetens partiledare och deras egenskaper (något jag inte heller känner till så mycket om att jag skulle kunna ens försöka göra mig rolig över det).

Här har vi en bild jag hittade. Vad ser jag? Vad säger bilden mig – om jag tror att det är andra sorters människor och en helt annan situation än den som tidningen rapporterade om?

Den högra gruppen av personer har två kostymklädda, beslipsade herrar med blanka svarta skor i främsta ledet.

En sitter i den centralt placerade korallröda korta soffan. Han har en dämpat vinröd slips till sin ljusa skjorta och mörkgråa kostym (med en märklig mörkblå skugga som faller in över magen – är det en effekt av starka fotolampor eller överdriven bildbehandling?).

Till höger om honom sitter den andre herren, i en karmstol tätt intill soffan. Han har ljus slips och ljus skjorta till en marinblå kostym.

Båda herrarna sitter med händerna knäppta i knät. Den i soffan ler avspänt och ser väldigt ofarlig ut. Han i stolen ser lite mera stressad ut, och som i egna tankar.

Bakom och mellan dem står en glad och rakryggad dam i purpurviolett dräkt och med någon ljusare topp, som i rådande ljus och skugga tycks vara syrenlila. Hon håller ihop händerna i höjd med mellangärdet.

Lite bakom damens vänstra armbåge har en något lite längre och yngre person ställt upp för fotograferingen. Han ler stort och ser nästan ut att fortfarande vara på språng någonstans, för hans vänstra arm hänger inte rakt ner eller är hopsamlad i knäppta händer, utan flaxar ut och syns bredvid den sittande mannens öra.

Den stående herren på språng bär en bred lila slips till mörkblå kostym och kritvit skjorta. I likhet med damen i purpurdräkten är han glasögonbärare.

Tre av fyra personer i den högra gruppen utstrålar leende välvilja och avspänd öppenhet. En av dem är lite barskare och kanhända tyngd av bekymmer. Det är svårt att avgöra från bilden – om man bortser från eventuella konventioner om vad som är en mer hedrande placering i rummet – om någon av dem är en ledartyp, eller om de alla fyra är jämnstarka och lika drivande när de träffas så här.

Den högra gruppen skulle kanske kunna tas för att föreställa tre glada syskon och en bister svåger, som ställt upp för gruppfoto efter ett arvsskifte i familjeföretaget.

Utanför rummet, i korridoren till höger, ser man en oformlig svart figur avteckna sig mot den upplysta vita väggen. Den svarta saken skulle kunna vara en människa, men lika gärna en del av inredningen eller en maskin. Bakom det svarta finns ett par små fläckar av ljusblått. Kanske är det ett fönster mot vinterhimlen. Det skulle också kunna vara en tv- eller datorskärm, som sitter där av någon anledning.

Den vänstra gruppen av personer har damen i soffan och en herre i en karmstol i första ledet, men alldeles emellan dem står den rosaröda väskan på golvet, och så hukar en andra dam bakom dem. Denna dam vilar sin vänstra armbåge på den korallröda lilla soffans rygg.

Damen som sitter i soffan bär en mellangrå, något randig jacka över en kort svart klänning eller topp och kjol. Hon har spetsiga små svarta skor och mörka strumpbyxor och sitter elegant med benen ihop och händerna vilande i knät. Det är svårt att avgöra om hennes min är ett svagt leende eller resultatet av strikt självdisciplin och god uppfostran. Hon är förmodligen den som bestämmer här. Vid hennes högra fot står den stora väskan. Dess handtag sträcker sig upp i jämnhöjd med soffans sits. Det är någon sorts blank platta fäst utanpå väskan, nästan som en adressetikett.

Den andra damen skulle kunna vara hennes dotter kanske? De är absolut av fin familj – adliga eller med mycket mycket pengar och diskret maktutövning. Herrarna är ingifta eller avlägsna släktingar man skäms lite över. Sådana drumlar.

Hela möblemanget som bilden med de åtta personerna är arrangerat vid, är placerat på en djupt purpurlila omönstrad matta. Den rosa väskan verkligen lyser mot den dunkla mattan.

Herren som sitter i karmstolen till vänster om damerna ser ut att ha en penna i kavajfickan men han bär ingen slips. Kavajen tycks vara svart, skjortan möjligen ljusgrå, och byxorna mörkbruna. Han ler och ser ut att inte vantrivas för mycket i salongen med de andra. Han har bara inte förstått att man skall hålla ihop händerna när man sitter ner för att vara med på ett formellt gruppfoto.

Bakom honom står en bredaxlad slipslös herre utan skägg. Ler med hopknipen mun och ser ut som han känner sig inträngd i det där hörnet av rummet. Kanske är det han som är slottsherren själv? Men han tycker inte om familjefoton, kanske? Vill hellre vara ute och se över ägorna och prata med statarna? Hursomhelst så har han tagit på en svart kavaj över den flaggblå skjortan och någon pullover som antagligen är mellangrå.

Damen som vilar armbågen på ryggstödet bakom damen i soffan bär en mörkgrå eller svart jacka över en topp som har nästan samma färg som mattan – någon sorts djup nyans av magenta eller purpurlila. Hennes mun är stängd men kanske är det ett leende som syns i blicken? Hon ser bestämd ut. Det är nog hon som sköter om hästarna och hela den verksamheten.

Vad skall man då tro om situationen att de två grupperna befinner sig i samma rum på ett slott någonstans? Varför kom syskonen och svågern som ärvde familjeföretaget dit på besök? Köpte de nyss upp stället som gått i arv i generationer och tänkte starta ett konferenscenter och ett spa? Eller var det tvärtom? Är det den adliga familjen och deras avlägsna kusiner som har kommit tillbaka till sina fäders jord, efter att ha bott i exil utomlands sedan någon revolution eller något krig för länge sedan? Blev det lite pinsamt för de nuvarande ägarna då?

Och vem är herren som avbildats på målningen i bakgrunden? Och vad mera ser man på den bilden-i-bilden?

Några kommer och några går. Några stannar och några är på besök. Eller så visar det sig att de var släkt allihop, eller anställda på samma företag (i hälsobranschen?) men inte brukade umgås så mycket och därför ser lite generade ut över att vi tittar på dem och undrar.

(Min utgångspunkt och min kompetens är inte konstnärsblick, bildmedia- eller konstvetarkunnande, så det vore roligt om någon med bättre insikter och större vana att analysera bildkompositioner tar upp tråden härifrån, eller länkar in texter som redan skrivits om ämnet.)

Länkar:

Bilden i SvD (foto: Yvonne Åsell)

Här tas en historisk bild (SvD)

Historiska block slåss om makten (SvD)

Martin Jönsson (SvD)

Sahlins väska väcker debatt (SvD)

Det blev då ett herrans liv om handväskor idag (Mina Moderata Karameller)

Rubriksymtom och Mona Sahlins handväska (Opassande)

SvD fotograferar partiledare och det diskuteras en väska (Emil Isberg)

Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin (Göran Greider)

Pajrecept i repris

Det är en del som hittar min blogg när de söker efter pajrecept, så här kommer en uppdaterad version av den Atonala Pajen, med lite bilder.

Ingredienser till pajbotten:

200 g digestivekex (dela ett 400 g paket på mitten)
1 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1 dl flytande margarin

Ingredienser till fyllningen:

4 äggulor
1 burk sötad kondenserad mjölk
1 dl limejuice (från 2-3 pressade frukter)

P4290738

Slutresultat:

P4290740

Beskrivning:

Krossa kexen i en skål med en träsked. Tillsätt mjölet, kanel och vaniljsocker. Rör ner margarinet. Tryck ut blandningen i en pajform och forma den lite upp mot kanterna. Grädda i 200 grader i 7 minuter. Ta ut och ställ att svalna lite.

Dela äggen ett i taget och separera gulorna från vitan genom att först hälla den hela gulan fram och tillbaka mellan skalhalvorna över en liten bunke där vitan kan rinna ner och samlas (för att användas i någon annan maträtt senare) och sedan stjälpa över gulan i en annan bunke. Torka av bänken som blev kladdig och tvätta händerna. Öppna konservburken och häll ner mjölken över äggulorna. Skrapa ur burken med en sked. Dela limefrukterna och pressa dem. Rör ner juicen i ägg- och mjölkblandningen så att den koagulerar (tjocknar pga att syran i juicen får proteinet i äggen och mjölken att stelna). Låt stå en liten stund. Fyll pajskalet med krämen och grädda i ytterligare 8 minuter i 200 grader.

(kondenserad mjölk är en väldigt nyttig produkt, eller hur? innehåller enligt förteckningen 27 vitaminer/mineraler, mjölk med minst 8 procent fett och 45 procent socker!)

Litteraturförslag istället för naturporr

Tog ett par andra foton idag när jag var ute och gick i vårsolens glans och tittade på hur fint snön smälter bort. På ett ställe alldeles bredvid gångvägen och en busshållplats var det en bergvägg med torrt gräs på toppen och ingen snö alls. Dock flödade vatten ur en spricka mitt på den i övrigt torra klippan, från en dold källa av smältvatten längre upp bland radhusen. Det såg rent bibliskt ut, och porlade så fint. Naturligtvis kunde inte min usla telefonkamera göra motivet och stämningen rättvisa, utan det blev bara platt och porrigt. Alltså publicerar jag inte någon blogg med rubriken “Vatten ur klippan” (alt. “rock ‘n well”), men däremot denna någon vecka äldre installation av böcker i ett fönster.