tankar och läsefrukter om text och verklighet

(återpublicering på bloggen maj 2017, ursprungligen 2009-04-04)

(Efter ett dokument påbörjat år 1998 och avslutat år 2000. Lätt redigerat år 2009. Filen var bara med viss möda läsbar i moderna program. Sommaren 1999 flyttade vi från Göteborg till Stockholmsområdet igen, men pga ett försenat husbygge var vi hemlösa från 24 juli till 19 oktober, och bodde hos släktingar och i en lånad lägenhet, medan större delen av våra ägodelar var magasinerade i Göteborg. Samma kväll som vi flyttade in i huset föddes vår katt Murre i ett annat hus i byn.)

Frågeställningar:

Hur kan man betrakta textfenomenet som natur respektive kultur? Vad är ett verk? Vad menas med ångbåt? Vad gör en flundra? Varför är Pippi inte en fågel?

[1]
Ut ur paradiset – tanken påklädd ordets skydd. Fårskinnet med pergamentet, fikonlövet med papyrusarket, linneklädnaden med brevpappret – allt hänger ihop som väven själv. Textil som skydd och prydnad. Text som befästning och uttryck. Trollformler för att binda naturen med ordvävar. Handen och tanken bearbetar naturens utgångsmaterial och kulturens halvfabrikat. Plocka, klippa, karda, spinna, nysta, varpa, fläta, väva, binda, sticka, snörpa, knyta, skära till, sömma, brodera, fästa, låta tråden löpa… Det textila hantverket är självklar metafor för ordkonsten, och får därför inte glömmas som överordnad tankestruktur för texten. Över textilslöjden återfinns ursprunget till den viljestyrda vävnadskonsten. Konstnärsinstinkten erkänner närhet till djurens bobyggande och fångstredskap. Naturen är metonym till artefakterna; textilen metafor för kulturbygget. Var går gränsen mellan textande människor och hantverkande djur? Bävern bygger flätade trädfällen, skatan stickar bo med brutna pinnar, spindeln spottar silvriga spetsar och larven spinner masksovsäck. Alla vill skydda sig och sitt genom sinnrika byggen runt sin egen livsform. Shelley skrev om diktandet som ett småkrypshantverk med odödlighetssyfte:

The spider spreads her webs, whether she be / In poet’s tower, cellar, or barn, or tree; / The silk-worm in the dark-green mulberry leaves / His winding-sheet and cradle ever weaves: / So I, a thing whom moralists call worm, / Sit spinning still round this decaying form, / From the fine threads of rare and subtle thought – / No net of words in garish colours wrought / To catch the idle buzzers of the day – / But a soft cell where, when that fades away, / Memory may clothe in wings my living name, / And feed it with the asphodels of fame / Which in those hearts which must remember me / Grow, making love an immortality.

(P B Shelley: Letter to Maria Gisborne, 1820)

[2]
Om text omvänt är metafor för vävnad och bygge så skriver människan omkring sig för att klä sig och bo. Text för att leva, text om sitt liv i döden. Penelope river upp sin text i natten. Nornorna nystar upp inslaget, har det med i nya intriger, narrar berättaren till nya trådar, varpar vepor, torkar dårarnas tårar. Bottenmönstret beror av varpens bredd och inslagets färg, men botten av en text är ingenting annat än yta. Texturen är ytstruktur på alla ledder, texten är ingenting så djupt som en sjunken dröm, utan bara en dörr till en verklig boning där innehållet är en levande form. Alltså är formen själva innehållet och behållaren en textlig container, en kokong för lättflyktiga tankar på en resa i tidens rum. Rymdschabraket Aniara är en död text av plåt – ett bra exempel. Bara en instängd läsare som kan föreställa sig formen på sina egna känslor kan blåsa nya ordbubblor i maskinrytmen. Riktar sig resan in på odödligheten är revan i väven och den tappade maskan i trikån de hål som nya texter kan växa in i, växla spår och töja tyget till skydd för nya former som flyter i varandra som vattenmassor, massmedier och översättningar översvämmar varann i ytterligare värderade valutor. Överrocken skyddar mot snöfallet medan författaren snubblar på den sista tråden – Det var nära ögat! Närsynt läsning, näsan nuddar, nosar, nyser. Boken är dammig. Nyss, har jag kommit så långt med garnet? Dags att upprepa: länge än… Det finns ingen gräns…

[3]
En värld är varje människa… Ett verk är varje tolkning? När Goodman/Elgin diskuterar förhållandet mellan världen och verket, börjar de med att konstatera att den här världen som vi tror att vi alla lever i och kan referera till – den finns egentligen inte? De menar att existensen av en värld är beroende av de kognitiva symbolsystem som används för att slå fast att den finns. En världsbeskrivning kan därför inte finnas i flera kontrasterande versioner och ändå beskriva samma verklighet (eller värld). Ett litterärt verk kan däremot finnas i motstridiga versioner och ändå vara tolkningar (eller verkbeskrivningar) av samma text, utifrån olika världars uppfattningar. Ett verk kan också finnas i flera tolkningar i en och samma värld (eller värd!) och då referera till en och samma existerande text. Frågan är då framförallt vilket som kan anses vara själva Verket: originaltexten (direkt från författarens huvud, utan eventuella skrivfel i manus) eller en tolkning av den (och dessutom: den enda rätta tolkningen, alternativt vilken tolkning som helst)? I vilken värld finns texten och i vilken finns tolkningen? Hur är förhållandet mellan dem? Släktskap, identitet eller ingen relation alls? Vad händer sedan med verket när världen upphör att finnas? Den enda världen – gemensam för alla och entydigt beskrivbar – har ju enligt Goodman/Elgin [om jag förstod det rätt, vilket jag misstänker att jag inte gjorde] aldrig funnits, så den behöver vi inte sakna. Däremot kan man – och nu drar jag vidare i egna tankespår som inte enbart utgår från Goodman/Elgin – diskutera vad det var för värld som verkets text tillkom i. Den världen bestod av författarens liv och medvetande, med dåvarande uppfattningar om verkligheten och konsten, och var en dynamisk bakgrund till skapelsen av verket, dvs texten. Finns den världen (dvs värden, den som hyser medvetandet om världen!) kvar ögonblicket efter textens färdigställande och överlämnadet till offentligheten? Ja, om författaren inte omedelbart upphör att finnas till som medvetande. Därefter kommer världen fortsätta att förändras, tills den så småningom inte längre är samma värld som den där verket skapades. Verket befinner sig inte heller längre enbart i den världen, utan är utkastat i det moln av samtida världar som har möjlighet att ta emot det. Efter samtiden kommer framtiden, med sina nybildade moln av receptions-, tolknings- och adaptionsvärldar (jag har skrivit en hel del om tidsaspekten på tolkningar i min C-uppsats i musikvetenskap – tillämpat på det narrativa innehållet i en 1800-talssång – och då använt en analysmodell som jag kallar en multikron interpretationsmetod). Det är då inte i alla lägen väsentligt att känna till författarens avsikt med verket och tro att den finns i texten.

[4]
Claude Levi-Strauss tolkar flundran i den västkanadensiska myten (om hur den svåra sunnanvinden fick ge med sig och bara blåsa varannan dag) som en binär operator, dvs en symbol för växlingen mellan två diskret skilda tillstånd, som kan vara Ja/Nej, Sant/Falskt, 1/0, eller On/Off (vinden blåser/vinden är still). Problemet kan bara lösas med ett antingen-eller, dvs en binär operation. Det är tydligen inte en vind som kan tämjas gradvis, därför passar flundran som förhandlare. Plattfisken kan förenklat betraktas som en tvådimensionell figur. Antingen ser man den runda konturen uppifrån eller nerifrån, vilket motsvarar nollan, eller ser man fisken från den smala kanten, vilket ger en etta. Flundran kan kanske också ses som en bild av jorden – en platt skiva – eller den runda månen, som växlar faser lite mer kontinuerligt. Det vore en tänkbar icke-binär förklaring till flundrans roll i myten – att vindriktningen (med längre cykler än varannan dag) styrs av månens faser, och att månens representant i havet är flundran. Det vore då ett kontinuerligt: “ja, blås på” till sunnanvinden under nedan och ny, och ett “nej, var still” under fullmåne. I den digitala världen, där man räknar logiska ettor eller nollor, utan gradvisa förändringar, finns ytterligare en möjlighet att tolka flundrans positioner som tecken för händelser och informationsflöde. Fisken som rör sig mellan de två världarna eller tillstånden är ju den som gör informationsutbytet möjligt. De logiska kretsarna opererar med 1 och 0 som värden, vilket är statiska tillstånd. För att sända information från ett ställe till ett annat krävs också en kanal, som kan ha värdet “in” eller “ut” för riktningen på de data som passerar. Flundrans tecken fungerar här som symboler för dynamiska tillstånd, i det binära paret I/O (In/Out).

[5]
Verk som finns i flera tryckta, illustrerade och översatta versioner, och dessutom i adaptioner för olika medier, ger goda möjligheter att fundera över vad som ger identitet till ett litterärt verk. Ta till exempel “Pippi Långstrump”. Är Astrid Lindgrens text i manuset till originalutgåvan själva Verket? Eller är den texten bara en tolkning till skriftspråk av den saga om Pippi som hon berättade för sin dotter vid läggdags, långt innan tanken kom att skriva en barnbok? För övrigt var det ju dotterns idé att uppfinna Pippi-gestalten, vilket gav upphovet till Astrid Lindgrens produktion av texten. Kanske hade dottern ursprungligen en helt annan tanke om hur verket “Pippi Långstrump” skulle gestalta sig? På receptionssidan börjar kedjan kanske på ett liknande sätt, med ett barn som ber om en godnattsaga. Föräldern plockar då fram en video med Pippi. Verket Pippi Långstrump är i stort sett detsamma, men Pippi Långstrump kan se väldigt olika ut. Jag vill verkligen (!) inte betrakta alla dessa Pippi-uppenbarelser som olika verk, då de så uppenbart (för alla barn! Bevare oss för filosofer!) har en gemensam historia och idé. En filosofisk nödlösning blir att hoppa upp i Platons idévärld. Alla tänkbara världars alla tänkbara Pippi-texter kan då ses som ofullständiga realiseringar av det idealiska verket om den självständiga flickan med det roliga namnet. Verket finns. Alla texter på verkets tema är tolkningar, vilka ibland går under samtidigt som världarna som hyste dem. När vi refererar till ett visst verk är det rimligt att anta att vi menar helheten av: 1) författarens intension och text, 2) omvärldens (-världarnas) antagna uppfattning om innehållet och värdet i realiseringen, samt, 3) vår egen privata tolkning (användning) av texten, plus, 4) misstanken att något utöver texten finns där och slinker ur greppet både hos författaren och läsarna, fast ändå bör kunna anas – men aldrig beskrivas.

“For works do not always realize their authors intensions. And even when they do, the realization of those intensions is not always central to the effectiveness or even the identity of a literary work.” (Goodman/Elgin, s 55)

00 (dubbelnollningens årtionde)

(återpublicering av gammalt blogginlägg)

Kommer väl inte ihåg allt elände och allt kul i form av en färdigältad och fängslande utformad berättelse, och ids inte gräva i gamla emailarkiv och almanackor för att hitta data för remarkabla och omstörtande livshändelser och allt det andra som var typiskt för årtiondet, men skall jag skriva något spontant som kan bli fel och otypiskt, så blir det så här i formlös tanklös oplanerad och analysfri svada:

-99 – planerar nytt husbygge på distans, slutar studera, skjutsar barn till skola och aktiviteter, flyttar från Göteborg, hjälper mamma flytta från barndomsvillan till en vettig pensionärsbostad, jag bor med familjen i lånad etta i Hallonbergen, har allting utom några resväskor, datorer och musikinstrument magasinerat i tre månader, skjutsar barn till skola fyra mil därifrån, en skola som inte fungerar så bra, flyttar in i hus som inte är färdigbyggt, får en granne som har tre-fyra katter och ett par hundar som går runt som de vill och har vår numera bebyggda tomt som självklart revir och bajslåda, jag skottar bort högar av hundbajs med stora trädgårdsspaden och fyller icapåsar och 150 svarta påsar som jag som duktig fd hundägare köpt för att kunna hålla rent eftersom ingen annan gör det, en vinterkväll ringer granntanten på dörren och gråter för att hennes långhåriga gammelkatt har jagat råttor eller nåt i diket vid vår tomt och krupit in och fastnat i röret som går under vår garageuppfart, det hjälper inte att peta katten framåt eller bakåt i röret med hjälp av en kraftig slang och den får inget fäste med tassarna på det frusna underlaget därinne så den jamar och jamar stackars katt, räddningstjänsten kommer från brandstationen med stora bilen i mörkret och strålkastare och verktyg för att hacka sig fram till problemet, dräneringsröret av cement slås sönder i ena ändan och delar av vår uppfart grävs bort, nej ingen ersättning eller ursäkt får man, hej hej tur att det gick bra godnatt, ja så där var det och sedan blev det millennieskifte och strömmen gick inte men vi var beredda med vedspis och stearinljus, och så var det ett jäkla tjafsande om bredbandsanslutning och adsl-installation och hastighet och teliasupporten för jämnan, och huset fick vattenskador redan från början pga klantiga rörmakare och sättningsskador pga felaktigt beställda byggelement som bara smäcktes dit i alla fall, och resten av byggfelen tog tio år att hitta och rätta till

-00 – eller -01 – diverse medicinska komplikationer och operationer i familjen, mer eller mindre traumatiskt för de inblandade, och för övrigt som vanligt, en del av oss jobbade och en del av oss förväntades studera, och på somrarna seglade vi en del, jag höll kontakt med kompisar och släkten över email och surfade på internet för häpnadsväckande summor enligt telias räkningar, mest till skitsajter med fåniga troll och upprörda föräldrar som diskuterade diagnoser utan att komma någon vart, själv sade jag nästan ingenting om någonting ännu men planerade att skriva kulturartiklar i ämnen som först behövde läsas in ordentligt, köpte böcker och tidskrifter

-02 och -03 – tog jag steget ut på det engelskspråkiga internet och musikpublicering och notskrift och annat på området såsom akademiska mailinglistor, och hemma var det som vanligt fast vi hade svårt att komma överens om vilken sorts båt vi bäst behövde så det gick åt mycket tid och kraft att begrunda och besiktiga begagnade båtar i Stockholm sedan köpte vi ett riktigt renoveringsobjekt från Finland istället och lät hämta hem på lastbil mitt i vintern, och någonstans under den resan mot en bättre farkost började min trötta själ vandra sina egna vägar ibland och utforska tankar och toner och texter och ting parallellt med tillvaron där jag var vårdnadshavaren som satt i skolbänken och log snällt men bekymrat på föräldramötena och utvecklingssamtalen och allt det där

-04 -05 -06 var ett experiment i att vara fullständigt normal på ett rationellt sätt trots att ingen räknade med en längre, och ändå få vara med och leka med de andra konstnärliga och musikaliska farbröderna och tanterna på nätet, och hemma var det som vanligt, interneträkningar, datorstrul, en traumatisk supportkidnappning av sonens fina lilla mac som stod på Apples verkstad i Holland i ett par månader med ett simpelt fel som de inte hittade innan det blev klart vem som skulle betala hemtransporten och lagningsförsöket och att svensk konsumentlagstiftning gällde, och så vidare

– 07 trodde jag att det var hjärtinfarkt men det var bara stress igen, och det var bara att ta sig igenom skiten och hitta en radikal lösning som inte var feg och rationell men fungerade,

– 08 allting tar tid

– 09 och ännu mera tid

Kid (old poem)

KID

Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation –
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev –
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar – upp från horisonten, ner i bukten –
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev –
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen…
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan – i drömmen – när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig…

Och det andra huset – det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar –
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga –
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan –
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)