So long, so long ago, Izabella

Baz Booth
(musik och originalrefräng)
So Long Ago Izabella
Några verser om en förlegad kvinnosyn,
riktade till dess fiktiva personifikation, Izabella, av
Maria E. Ljungdahl
Engelsk originalversion 2007
Svensk tolkning 2017
#visjungerut
#metoo


So Long Ago (Izabella)

In the eyes of Izabella,
any man was good as gold.
That precisely meant a fellow
could be sized for lies he told.
Shiny, sticky, stiff and old.
Always right and often cold.
Bye, so long, so long ago!

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

Hey, nonny, nonny.
Hey, nonny, nonny no.
Fol de rol, and fol de roodle.
Wotcher cock and howdy doodle.
There lived a lass, and also lackaday.
Men were deceivers, or so they say.

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

 —-
Izabella – Det är dags att sjunga ut

Har ni hört att Izabella
trodde alla män om gott?
I hennes ögon var de snälla
– både Adolf och Pol Pot.
Lögner, skällsord, svek och brott.
Fel blev rätt, med andra mått.
Bye, so long! Adjöss för gott!

I dina dagar, Izabella,
flickor följde detta bud:
inga kvinnfolk skulle gnälla,
eller våga sjunga ut.
Vaga, svaga, höll sin trut.
Alltid fel, och utan krut.
Det är dags att sånt tar slut!

Hej, lilla flicka!
Kom! Dansa i en ring.
Kom till dvärgar sju, och prinsen.
Säg goddag till två poliser.
Det fanns en Lasse, som var liten då.
Nu är han vuxen, och gråter ej.

Varför skulle Izabella
se varenda karl som Gud?
När han ljög som mest, nej, snälla,
varför putsa på hans skrud?
Välsmord, häftig, styv och ball.
Sällan sjuk, men ofta kall.
Bye, so long! Nu är det slut!
Det är dags att sjunga ut!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

Noter med svensk text finns här tills vidare:

LYSSNA till låten eller SJUNG själv med en nedladdad kopia av musiken som backing track

So Long Ago Izabella (mp3 demo)

KÖP gärna en pdf-kopia eller direktutskrift av originalnoterna från

Barry Booths notsida på Score Exchange

(url https://www.scoreexchange.com/scores/60820.html )

OBS! kom ihåg att STIM-rapportera eventuella framföranden av verket som “So Long Ago” och/eller “Izabella”!* 

*text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) & PRS (UK).

Kommentar angående sångtexten

Den engelska versionen från 2007 började med att jag (Maria Ljungdahl) skrev ett par verser på engelska om “Izabella”, en fantasifigur med anknytning till äldre tiders kvinnoideal. Mailade texten till Barry Booth* med en fråga om han hade några idéer om en tonsättning, eftersom jag inte kom någon vart alls själv med att skriva musik till verserna. Barry fick mailet när han kom hem från en spelning sent på natten, men satte sig direkt och komponerade en melodi, och skickade noter och en instrumental demo så att jag hade dem i inboxen nästa morgon. Han bidrog också med en refrängtext, späckad med Cockney-uttryck och Shakespeare-citat. 
*(url http://www.bazboothzone.co.uk )
Den svenska versionen av sången påbörjades något år efter originalet skrevs, men blev inte klar förrän i början nu i december 2017. 

#visjungerut #närmusikentystnar #metoo

Cris Williamson

The only album with Cris Williamson’s songs I’ve ever listened to is her very first record, “Cris Williamson”. I found it for less than 20 SEK in the bargain bin in a record store in Stockholm around 1975, without knowing anything about the artist. I liked the music and her voice very much, so the album has been a treasured favourite even if I haven’t been able to listen to it for years.

Now I’ve finally got a cd of a reissue through CD Baby in the mail just today, and have played through the songs that I remember so well: “Waiting”, “The Last Sweet Hour”, “Rebecca”, “The Frontier”, “Make Me Not A Stranger”, “James”, “Number One” and “Joanna”.

Here is another version of “Joanna”, which I found on Youtube. The other songs I like are harder to find online, it seems. I don’t know why, but it could have something to do with the fact that Cris Williamson became an icon for some sort of women’s music movement with her later albums and performances during the 1970’s, and that this influenced which songs have stayed popular with the audience. Just a guess.

“Joanna” by Cris Willamson, sung by the singer/songwriter herself and by Meg Christian.

Mera opinionsdiskussion

TB repeterar gamla reflektioner från sin blogg (“Vetenskapsrådets replik i trumpetfrågan” ) i nytt inlägg i SvD med rubriken “Den som inte ser tidsandan är hemmablind”. Förutom att försvara sig mot kritiken att hon inte valt rätt angreppssätt i tidigare debattinlägg i frågan, har hon denna gång inte mycket mer att säga än “Tvånget är dock en illusion. Det räcker att ett antal personer ställer sig upp så rasar dominobrickorna en efter en. Se den folkliga opinionen, som även inkluderar flertalet akademiker.”

Är det detta som enligt Genus-Nytt (se länk nedan) är att “avslöja genushysterikerna med matematisk logik”?

Bloggar som kommenterar:

Tanja Bergkvist: “Varifrån kommer genusvansinnet?”

Rabiatfeminism: “Folkopinionen ett uselt argument mot förändring”

Genus-Nytt: “Tanja avslöjar genushysterikerna med matematisk logik”


Tidigare inlägg om detta på “Beyond Good and Atonal”: “Uppdatering av debattbilden”, “Ett matematiskt bevis” “Ett antal debattlänkar” och “Trumpetforskningsreplik”

Uppdatering 20 januari 2010: Jag följer inte längre Tanja Bergkvists blogg, så jag har inte lagt in några fler länkar till inlägg där hon eventuellt hänvisar tillbaka till debatten för snart ett år sedan. Idag såg jag dock att Copyriot har tagit upp trumpetforskningen och hur Bergkvist agerade, som ett exempel bland andra på hur en kontrovers kring nyttan med genusbegreppet ofta tar över även där den inte är helt motiverad, och gör det svårt att i media och bloggar föra en saklig diskussion om relationen mellan naturvetenskap och humaniora där olika vetenskapsgrenars perspektiv får väga in.

Uppdatering av debattbilden

Länksidan om trumpet- och genusforskningen fylls på efter hand som det dyker upp något relevant.

Den lite konstigt vinklade bilden på detta okända musikinstrument (T.B. ville inte svara på min fråga om vad det var för slags instrument och vad det kallas) är hämtat från en äldre upplaga av en av de bloggar som driver den kritiska sidan av debatten. Numera finns där i stället en bild på något som tydligt kan konstateras vara en trumpet av något modernt slag.

More blog posts about gender studies (genusvetenskap)

Ett antal debattlänkar

Uppdatering, lördag:

Vetenskapsrådet svarar genom Pär Omling på kritiken i en replik på SvD:s Brännpunkt:

“I artikeln ”Vetenskap eller galenskap” (SvD Brännpunkt 28/2) påstår Tanja Bergkvist att ”genusvansinnet nått nya höjder” genom att Vetenskapsrådet utdelat ett treårigt projekt i musikvetenskap där trumpeten ska studeras ur ett genusvetenskapligt perspektiv.

Här finns flera sakfel: Vetenskapsrådet har beviljat ett individuellt postdoktorstipendium att använda till två års vistelse vid Royal Scottish Academy of Music and Drama i Glasgow, inte stöd till ett forskningsprojekt.

Ansökan är inte granskad av någon genuskommitté utan har granskats av en postdoktorkommitté med humanistisk och samhällsvetenskaplig kompetens.”

—-

På fredagen publicerade SvD ett inlägg på Brännpunkt med rubriken “Män styr vår bild av historien” av Birger Schlaug och ett inlägg på Synpunkt med rubriken “Okunnigt påhopp på genusstudie” av professor Boel Lindberg.

Boel Lindberg påpekar:

“En vetenskaplig studie av just trumpetarskrået har stora förutsättningar att kasta ljus över hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning.

Trumpetarskrået har alltsedan medeltiden och långt in i modern tid varit en extremt manlig domän. Det fick tidigt en stark ställning därför att trumpetarnas skicklighet och kunnande betydde liv eller död i alla krigiska företag. Trumpetarna blev de bäst betalda musikerna och deras förbindelse med militärväsendet befrämjade framväxten av en ytterst stöddig manskultur inom skrået. Det var i denna miljö som de klangideal och sätt att spela på instrumentet som fortfarande i dag har hög status utvecklades.

Det Tanja Bergkvist raljant kallar ”misstänkt genusspecifika klanger” har en högst påtaglig bakgrund: krig och militär makt. Och historien är fortfarande i dag levande som tonbildningsideal för nya adepter på trumpet.”

Andra länkar till debatten som officiellt startade i SvD för en vecka sedan (forskningsansökan diskuterades av en blogg och senare på debattforumet Flashback redan i början av januari):

Tanja Bergkvist: “Vetenskap eller galenskap”, “Genustrumpeten åter på tapeten”, “Trumpetdebatten tar visst aldrig slut” och “Vetenskapsrådets replik i trumpetfrågan”

Jacob Derkert: “Genusperspektiv, vetenskap och ideologi”

Helena Duroj: “Genustrumpet”

Syster Dyster: “Så räknar de antifeministiska matematikerna”

David Gottlieb: “Fagott”

Herr Klokboks Kollektion: “Matematisk antifeminism”

Patrik Lindenfors: “Könens matematik” och “Schlaug missar det specifika i sitt försvar av det generella”

Lars Lundqvist: “Genus i musikforskning”

The real Mymlan: “Trumpetforskning med genusperspektiv”

Birdseed’s tunedown (Johan Palme): “Crazy Trumpet Fun”

Birger Schlaug: “Ironisera gärna över trumpetforskning”

Karin Sennefelt: “Humanist javisst” och “Okunnigt påhopp på genusstudie”

Självgod och bitter: “Debatt kring vetenskaplighet och Trumpet-anslag”

Staffan Strömbäck: “När det inte är egna pengar”

Stefan Stenudd: “Klart att trumpeten är maskulin!”

En trebarnsmammas vardag: “Jomen eller hur?”

Trollhare: “Trumpet svar på tal om genus”

Tysta tankar: “Genusvetarhatet på Svenska Dagbladet”

Eva Westerberg: “Genusspecifika toner hos trumpeten”

Anders B Westin: “Att göra kön – Trumpeter och badhustider”

Tidigare inlägg om detta på “Beyond Good and Atonal”: “Ett matematiskt bevis” och “Trumpetforskningsreplik”

Senare inlägg: “Mera opinionsdiskussion” och “Uppdatering av debattbilden”

Trumpetforskningsreplik

Det blir fler länkar till inlägg i debatten kring genus och trumpetforskning senare, men detta är vad jag har skrivit på Tanja Bergkvists blogg idag (andra försöket, vet inte om någon av mina kommentarer gått in i systemet och bara väntar på moderering, eller om de försvann i rymden):

Tanja,

jag följer den här debatten och har skrivit om den på min blogg.

Eftersom gensvaret på din debattartikel har varit överväldigande – särskilt under de första 72 timmarna då läsarna kunde kommentera direkt på SvD:s sida – förstår jag att du inte hunnit följa upp alla trådar ännu. Men jag vet att det finns fler än jag som ställer sig undrande till varför du inte förberedde ditt inhopp i genusdiskussionen bättre (den här gången heller), och varför du nu valde att hänga ut en enskild musikhistorikers forskning till allmänt åtlöje i pressen? Det kommer flera repliker från musikvetarhåll om detta. Däremot gissar jag att sannolikheten för att någon genusvetare eller någon representant för Vetenskapsrådet kommer att svara dig är ganska låg, då det inte framgår av din artikel vad du egentligen är ute efter att få svar på. Din text är alldeles för osaklig och diffus för att det skall finnas något konkret att diskutera.

Jag undrar verkligen vad du haft och har för syfte med att starta en sådan här debatt? Är det för att du vill väcka politisk opinion på något område (vilket?), är det för att (försöka) utöva vetenskapskritik, eller är syftet bara att leverera populistisk satir och underhållning? Om det är det sista var det väl ändå inte så lämpligt att utnyttja en stor morgontidnings debattsida för att få en skrattande publik på sin sida, eller att underteckna med sin akademiska titel? Jag hoppas verkligen att du har ett seriöst intresse för vetenskapliga frågor, och är öppen för att diskutera med och lära dig av dem som frågar dig vad du egentligen kan om det du kritiserar.

Jag har ingen akademisk titel eller examen, men jag har studerat både matematik, fysik, maskinteknik och ADB/datalogi (KTH M-78, Datalinjen SU -83), och ämnen på humanistisk fakultet (musikvetenskap och filosofi, GU -96), och kan därför säga att synen på vad som är vetenskapligt och vad som är möjligt att studera och få ny kunskap om är inte särskilt olika inom de olika vetenskapsgrenarna. Det är bara sättet att använda begrepp och metoder som varierar något. De allra flesta är helt överens om det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet: man påstår inte saker hur som helst – man är inläst på ämnet och har rimliga skäl för sina slutsatser.

/MaLj

Uppdatering: nu har min första kommentar sedan i morse äntligen kommit in på Bergkvists blogg så man kan läsa den där. Inte så stor skillnad mot mitt andra försök, men det är några formuleringar och poänger som jag inte kom ihåg senare när jag skulle återskapa inlägget och försöka posta det igen.


svenska bloggar finns bl a på intressant.se

andra inlägg om denna fråga: Ett matematiskt bevis?, Uppdatering av debattbilden, Ett antal debattlänkar
andra inlägg om trumpeter: A little adventure with two trumpets and a vase, Trumpetforskning med eller utan genusperspektiv

Ett matematiskt bevis?

I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet i lördags skriver fil dr Tanja Bergkvist följande:

“Vetenskapsrådet är den största statliga finansiären av grundforskning vid svenska universitet, högskolor och institut. Nyligen kritiserade jag genusidéernas inflytande över svenska förskolor – men det stannar inte där.

En liten klick experter i det här landet som fått oproportionerligt stort inflytande har nämligen som uttalad målsättning att ”genusperspektivet” ska genomsyra all privat och offentlig verksamhet i landet, så även forskningen.

Inom Vetenskapsrådet finns en särskild genuskommitté med uppgift att ”verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen”. En sökning i Vetenskapsrådets projektdatabas ger en tydlig bild av hur långt genusvansinnet gått.

Rådet har beviljat över en halv miljon kronor för ett treårigt projekt inom musikvetenskap med titeln ”Trumpeten som genussymbol” (dnr 2008-528), där man bland annat ska ”problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”

Projektbeskrivningen talar för sig själv, jag citerar några utvalda delar:

(…)

Jag utgår ifrån att jag skulle få stöd på liknande sätt om jag gör en projektbeskrivning i matematik där jag kan ägna tre år åt att studera flerdimensionell analys ur ett genusperspektiv, till exempel hur matematiken som vetenskap omedvetet genom sitt bruk av variabler och normer befäster stereotyper och förstärker den i samhället rådande könsmaktsordningen.”

Därefter följer hennes satiriska text om hur en ansökan om bidrag till matematikforskning med genusperspektiv skulle kunna se ut. Observera att hon ingenstans i sin artikel diskuterar den musikvetenskapliga forskning som hon blev så upprörd över att läsa om hos Vetenskapsrådet. Musikforskarens ansökan anses kunna “tala för sig själv”, dvs doktor Bergkvist förutsätter att alla SvD-läsare kommer att tycka att texten är lika komisk och tecken på galenskap, flum och politiskt styrning av vetenskapen som hon själv upplevde den. Hon bygger alltså sin argumentering och sin debattartikel på att citera ett långt stycke av vad en icke namngiven (men lätt identifierad) musikhistoriker har skrivit i en ansökan till Vetenskapsrådet, och har inte mycket övrigt att komma med, förutom sin upprördhet. I sina repliker bland de >500 läsarkommentarerna till artikeln kastar doktor Bergkvist ur sig påståenden om att det kanske är bäst att hålla tyst, för annars kommer väl Vetenskapsrådet att låta Säpo kontrollera henne! Eh?

Det hela är väldigt osmakligt (och ganska sorgligt), inte minst därför att kritiken mot att genusperspektiv idag är så vanligt (närmast ett krav) på många områden exemplifieras med en enskild forskares egna ord, utan att denna forskningsmedelsansökan sedan diskuteras ur ett ämnesrelevant perspektiv. Vad är det som säger att det är extra “galet” med genusperspektiv inom trumpetforskningen? Jag tycker det verkar som ett rimligt perspektiv, särskilt om man ser det historiskt. Varför anta att just detta projekt är typiskt för svensk genusvetenskap? Jag kollade upp det, och det tycks vara ett arbete som bedrivs i samarbete med forskare på ett universitet i Skottland. Varför anta att denna forskare överhuvudtaget har haft kontakt med och influerats av de svenska genusvetare som doktor Bergkvist och andra tycks vara så fientliga till? Det finns en hel egen internationell genusvetenskaplig tradition inom musikforskningen, som inte alls har särskilt mycket gemensamt med vad som diskuteras inom svensk politisk eller akademisk genusteori.

Bara tyckanden, känslor, associationer och citat räcker inte för att övertygande bevisa att någonting är rätt och rimligt eller fel och galet. Det trodde jag faktiskt att en matematiker kunde antas känna till.

Så där rent mänskligt kan det ju också vara trevligare om man frågar om lov (eller åtminstone funderar över de juridiska konsekvenserna) innan man hänger ut en enskild vetenskapsman (kvinna) till allmänt åtlöje i pressen. Det här liknar förtal, på det viset att musikforskaren i fråga genom Tanja Bergkvists artikel behäftas med en koppling till politiserad svensk genusvetenskap som jag inte är säker på att hon har. (Jag känner henne inte alls, och har idag inte heller speciellt mycket kontakt med några andra kretsar av musikvetare, så mina synpunkter här är helt obundna av eventuella vänskaper och andra lojaliteter.)

En företrädare för svensk musikvetenskap, fil dr Jacob Derkert, reagerade på doktor Bergkvists debattartikel genom att publicera ett blogginlägg som diskuterar problemen med artikeln. Han skriver:

“Artikeln befinner sig argumentativt helt och hållet på den ideologiska arenan, men har ändå vissa vetenskapliga attribut: Författaren är fil. dr, om än inte i genusvetenskap eller ens inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga område där genusvetenskapen har sin starkaste förankring, utan i matematik. Diskussionen rör det vetenskapliga värdet av en viss forskning, vilket i normala fall hade inneburit inslag av en vetenskaplig argumentation – även om det inte nödvändigtvis hade stannat vid detta. Men kritik av ideologiska inslag i en vetenskaplig (eller förment vetenskaplig) aktivitet bör normalt ske genom att man dels visar det ur vetenskaplig synpunkt skeva i ett resonemang, dels att man på något sätt identifierar och inringar dess ideologiska element. /…/ Forskning med genusperspektiv bör lika lite som någon annan verksamhet dömas i sin helhet utifrån en enskild yttring. Om författaren hade haft en väl argumenterad kritik av tillämpningen av genusaspekter i Trumpeten som genussymbol – vilket inte är fallet – hade denna inte per automatik kunnat hävdas gälla all forskning med genusinslag. Inte heller hade man utifrån ett enskilt fall på ett rimligt sätt kunnat dra slutsatser om ett systemfel när det gäller tilldelningen av medel till genusinriktade projekt.”

Uppdatering:

Video med Tanja Bergkvist, där hon pratar om sina åsikter om genuspedagogik på dagis:


svenska bloggar finns bl a på intressant.se

Många bloggar har diskuterat trumpetforskningen och artikeln i SvD, bl a
1.“Trumpetforskning med genusperspektiv” av the real Mymlan
2. “Genusspecifika toner hos trumpeten” av Eva Westerberg
3.Genusvetarhatet på Svenska Dagbladet av Tysta tankar

andra inlägg om trumpeter: A little adventure with two trumpets and a vase

Another view about gender-inclusive language

I am old enough to have been taught that the masculine third person singular was a gender-inclusive form. The issue was raised, and unambiguously answered. There are problems with it, to put it mildly, chief among them that masculine-only is not “gender neutral,” and therefore fails in its manifest purpose. That this was its manifest purpose, however, whatever its degrading latencies, is undeniable.

I had a brace of women’s studies students one year, however, who were deliberately taught that the masculine-only third person pronoun was intentionally not gender-inclusive. These students therefore refused to read an article from the 60s – on music at college parties, for heaven’s sake. I explained the custom of the time, admitted its undeniable irritation, and asked that they make the appropriate allowances, holding their nose if need be. Again they refused, telling me that this was a clear case of intentionally sexist, gender exclusive usage.

I asked where they got this idea. They told me their WS teacher said that the masculine third person singular was never considered gender neutral. I asked if this instructor was old enough to remember this first-hand? No, but she, quote, “just knew.”

At this I exploded, and called her a goddamn liar. They ran to her, and petitioned the chair not to have to read the article (on the basis that it was insulting to them as women). I prepared a simple affidavit, to be distributed and signed by all faculty over 50: “I was taught that third person masculine usage is not gender inclusive.” I said that if a single faculty member signed it, I would resign, and return my salary for the year. That was the end of that.

[and this was written by MW, in a discussion in another forum]

Does nothing you do matter if you are female?

An interesting reply by Carolyn Hax, to a somewhat common generalisation. Found at the Washington Post site, in the advice column Tell me about it online discussion today:

RE boys will be boys: Well…if men’s self-worth and societal ‘value’ were predicated on looks and looks only, they’d freak out too.

Carolyn Hax: Is that really how you feel? Like nothing you say or do matters because you’re female? Are you reading this because you think I’m pretty? That is some serious self-loathing you’re carrying around. And I’m saying that not in a what’s-YOUR-problem-way, but in an I’m-worried-about-you way.

Generalising personal pronouns

In a discussion about new music and “avant-garde composers”, some people were defending the use of “he” as the neutral personal pronoun in normal English. I don’t know what is normal in English (it is not my first language), but the reason I pointed out the use of only he and his as a problem in the first place was to see what happened to people’s thinking. I just changed all the “he” to “she” in a post, without comments. Two British gentlemen took it as a provocation. So I had to reply something, which was:

Don’t generalise about the personal, if you can avoid it. I prefer saying he/she/it/they when I speak about avant garde artists, politicians and God. You can’t be sure that the generalised person in question is not a hermaphrodite polar bear, the whole cultural industry, or a computer.

A more serious reply could have been to refer to a neutral article at Wikipedia about gender-neutral pronouns:

http://en.wikipedia.org/wiki/Epicene_pronoun

I haven’t yet decided which pronoun/re-formulation I prefer to use when I write. Sometimes I write “he”, or alternate with “she”. Sometimes I use the explicit but clumsy “he/she(/it)”, and lately I have started to try the dubious singular “they”. I sense that it is a problem to use only “he” when meaning any human, but in fact I do this quite often, contrary to what my opponents in the recent debate may think! This is what feels most comfortable (even with that nagging sense that it ain’t just right and fair, because it isn’t obviously inclusive language), so when I int’ ids struggle with the political correct, I pretend that we’re each and everyone just one of the boys… However, there is this question of whether I as an enlightened intellectual and compassionate human has a moral duty to always help the less fortunate to think about and understand what they say and mean? (If you get the irony.) Should I be an example in creative and correct use of language, even if I risk to provoke people into conservative reactions? If I don’t want them to feel attacked, but want them to think sensible and with humour about a problem we have no good solution to yet, then I can hardly use the methods associated with senseless militant activists. Whatever. Sigh.

(int’ ids, or, ids inte, is the succinct Swedish expression meaning “can not be bothered to”. Short “i”, as in rinse.)