“Why Do I Use My Pages, Fonts and Keys?”

I bokhyllan hemma hittade jag en ärvd gammal bok [Riehl 1861 &1862], Musikalische Charakterköpfe av Wilhelm Heinrich Riehl, och googlade sedan efter data om verket och eventuella digitala upplagor som inte är i tysk frakturstil. Google Books hade något exemplar scannat, men Project Gutenberg saknade denna skrift i sitt arkiv med klartextversioner av Riehls verk. Verket tycks enligt Sanna Pedersons beskrivning av det i en RILM-artikel [Pederson 2009] kunna vara relevant i en diskussion kring New Musicology, kritisk teori, musiksociologi och Cultural Studies, då det eventuellt kan beskrivas som ett tidigt försök att (utifrån en konservativ och nationalistisk ideologi) utforma en teori som betraktar musiken i ett samhälle som beroende av samhällets struktur och maktförhållanden:

Looking at the course of [Riehls] career as a whole, one sees that he used his stance as an advocate of the people and their simple way of life to work his way up into a powerful position in academia and the government. From his position as an (appointed) professor, he criticized the professionalization and specialization of academic disciplines even as he helped establish new disciplines, such as folklore studies.

While this stance was effective with some, threatened academics tried to reject him as an outsider without credentials. His arguments for music as culture were made outside of the institutions of music itself. He did not write about music from the position of a composer or even as a contributor to a music journal. Instead he bypassed the gatekeepers and published popular criticism, fiction, and went on lecture tours. 

Although they were motivated by the need to guard their territory, Riehl’s critics brought up legitimate problems with his approach. They disputed his judging composers on the basis of their cultural values rather than their music. They also raised questions as to the value of studying mediocre composers. It is interesting to note, however, that no one questioned the goal of putting cultural studies in the service of the nation. This is one major point of difference between early cultural studies and the versions we have today. Nationalism, while often still a powerful force, is no longer the self-evident purpose.

(Pederson 2009)

Kompositören William Byrd (1539–1623) — som aldrig helgonförklarades (men ändå avbildats i den amerikanska moderna ikonen på [ https://www.saintgregorys.org/the-dancing-saints.html ] som om han var en sankt William Byrd med gloria och allt) men däremot blev känd för bland mycket annat en tonsättning av (den sedermera avrättade och helgonförklarade) Henry Walpoles fromma dikt “Why Do I Use My Paper, Ink and Pen?” om berömda (men aldrig vid namn nämnda) engelska martyrer, vilken om jag förstått rätt författades med anledning av avrättningen av jesuiten Edmund Campion (som möjligen var barndomsvän till Byrd), denne William Byrd, kompositören, hade på sin tid monopol (”patent”) på att trycka, importera och sälja noter och notpapper i England. Enligt vad forskningen konstaterat [Harley 2010; se även artikel i Grove] var detta dock troligen inte så lukrativt, för marknaden för noter och tryckt musik (särskilt för hemmamusicerande) var mycket liten, och linjerade papper för musiknotering kunde den som behövde åstadkomma själv med tomma ark, bläck, penna och linjal om man inte hade råd eller tillfälle att köpa förtryckta manuskripthäften eller ark. Byrd ägde dock, i princip (även om det kanske inte var så i en monopolkapitalistisk verklighet), makten över det som i en kulturmaterialistisk begreppsvärld kan kallas produktionsmedlen, för all nyskriven noterad musik som producerades i form av tryckta noter i riket. Byrd var en av drottning Elisabeth den första gynnad person, alldeles i synnerhet så som han var känd för att vara katolik, vilket borde ha varit en nästan omöjlig religiös identitet för någon artist, hantverkare, köpman eller gentleman som inte valt att dra sig undan till en plats i någon avkrok långt från London för att överleva reformationstiden i England [Horner 1998]. För Byrd och hans samtida var nottryck rimligen varken en betydande inkomstkälla eller ett idealiserat medium, formen för själva konstarten, det musikaliska objektet, utan mera en socioekonomiskt motiverad praktik. Noterna var, lite slängigt formulerat, antagligen en sorts dyrbara reklamkit för att visa på musikskaparnas talanger som anställningsbara musiker. De producerades för att spridas till möjliga mecenater, i vars familje- och vänkretsar verken, sångerna, instrumentalstyckena, materialiserades ur stämböckerna som en form av socialt liv.

Why do I use my pages, fonts and keys,
And browse the web to counsel what to say?
Such monographs are made for lesser pieces;
I speak of works whose notes cannot decay.
A jazz man’s horn were fitter for to sound
Their glorious reign, with drums and bass the ground.

Our store of rhythms and tunes is an old well,
Whose waterhole great persons’ pride down-weighed
But scholars of these hidden chords excel,
Through patient deeds, progressing through decades;
While Herr Adorno’s arid wittiness does bore,
With many more such dry Marxists of yore.

Through patience rare, from the anonymous mind,
By fame unknown perpetual shall endure 
Examples of what we may truly find:
Of human lives and times an image pure.
That we in their real virtues may rejoice
Turn we to Byrd to guide us with his noise.

[texten ursprungligen från 2014; reviderad i oktober 2022]

lyriska fragment

De dunkelgrå fåren
frukosterar
kring stenar och enar,
där skuggorna
mörkgröna
väver hagens ljusa matta
randig på tvärs,
under gyllene björkar
vid den stilla sjön.

poetry published

(in swedish)

https://www.bod.se/bokshop/fem-bla-broeder-maria-ljungdahl-9789198651607

https://www.kobo.com/ca/en/ebook/fem-bla-broder

Songs after Swedish poems

Var helst en usling bor (“finns”, skall det visst vara! sorry)

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Var helst en usling finns, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är,  natur!  dig allas mor!

Nej,  himmel!  icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman av min vår du hagelskurar sänt:
Men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,
Att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.

Bland ödens ebb och flod min levnads julle kastas,
Av svaga hoppet styrs,  med plågor överlastas:
Jag ingen hamn för töcken ser.

»Du   ej   den  ende  är» . . . Tröst för ett tigerhjärta!
Barbarisk tröst!  . . . Vad! att det finnes fler,
Som digna under livets smärta!
Det tröst? . . .  Min milde Gud! . . . det tröst i nöden ger?

Bengt Lidner (1757-1793)

Songs after Swedish poems (work in progress)

Op. 17 Romanser och sånger. Songs after Swedish poems.

A song cycle for mezzo soprano and piano by M. E. Ljungdahl

(links to Score Exchange, for instant printouts or downloads of published sheet music)

A silk worm (1644)

Epiphany (1922)

Breeze upon the moor (1990)

Almost winter (1990)

The ballad of a Chinese picture (1980)

Magpies sit on the highest spire (c. 1750)

Vogue la galère (1838)

Lament (1753)

An entrusted pain (1986)

Strange elements (2011)

from Exile (1876)

The cornucopia of inhabited worlds (2009)

Adversity and Providence (1772)

My heart’s delight, how still! (1651)

(the years mentioned in the titles of the songs are when the poems were written or first published)

Exile

August Strindberg (1849-1912)

from Exile (1876)

Open sea since yester morning,
Chronometer aid declined
Since in blind depths hides a warning
And the right course we will find.

Lead has tallow, line is leaping,
Steamer makes a gradual turn,
Down at seabed, lead is steaping
Precious findings in its churn.

In the hand a proof is lying,
Smeary, yellow little clot,
With the sand-writ answer, drying,
That our course led to this spot.

In the past, they steered by stargaze,
Stared at heavens to sight land;
Now, the mighty brains in our days
Have been taught to follow sand.

(English version and music copyright © 2018 Maria E Ljungdahl)

Inspirerad av bilder på blommande fruktträd

Blommande fruktträd

Den sötaste frukten på jorden
Högt i kronan på äppelträdet där
Satt rodnande skön och åtråvärd
I gungande gren och sommarlust.
Den sötaste frukten på jorden.

Det vackraste äpplet i Norden
Från en blomma i odlingsmödans värld
Blev mognande frukt och kärnfullt lärd
I sjungande stormbrus och bitande frost.
Det vackraste äpplet i Norden.

Den godaste frukten i korgen
Finns i lådor i källarbergets valv
Är gratis att få, väl utan tack
Från vardagsbuffén mellan hus och sjö.
Den godaste frukten i korgen.

Det bittraste äpplet på torget
Från en blomma på paradisets träd
Säljs endast till lyst, en prydnad är
På högtidsbuffén i palatsets sal.
Det bittraste äpplet på torget.

Den suraste frukten i landet
Från en blomma på paradisets träd
Låg väntande, glömd och inget värd
Bland fladdrande löv, i regn och snö.
Den suraste frukten i landet.

Den sötaste frukten i världen
Högt i kronan på äppelträdet där
Föll frostblek och klar till marken när
Allt doftade mull och cidermust.
Den sötaste frukten i världen.

Maria E. Ljungdahl 2018-05-21

(Uppdatering 22 maj 11:33! Kanske blir det en helt annan version av dikten senare, så att den passar ihop med en ännu inte färdigkomponerad melodi som jag just insåg skulle kunna vara rätt för den här äppeltexten.)

So long, so long ago, Izabella

Baz Booth
(musik och originalrefräng)
So Long Ago Izabella
Några verser om en förlegad kvinnosyn,
riktade till dess fiktiva personifikation, Izabella, av
Maria E. Ljungdahl
Engelsk originalversion 2007
Svensk tolkning 2017
#visjungerut
#metoo
 
 

So Long Ago (Izabella)

In the eyes of Izabella,
any man was good as gold.
That precisely meant a fellow
could be sized for lies he told.
Shiny, sticky, stiff and old.
Always right and often cold.
Bye, so long, so long ago!

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

Hey, nonny, nonny.
Hey, nonny, nonny no.
Fol de rol, and fol de roodle.
Wotcher cock and howdy doodle.
There lived a lass, and also lackaday.
Men were deceivers, or so they say.

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

—-
Izabella – Det är dags att sjunga ut

Har ni hört att Izabella
trodde alla män om gott?
I hennes ögon var de snälla
– både Adolf och Pol Pot.
Lögner, skällsord, svek och brott.
Fel blev rätt, med andra mått.
Bye, so long! Adjöss för gott!

I dina dagar, Izabella,
flickor följde detta bud:
inga kvinnfolk skulle gnälla,
eller våga sjunga ut.
Vaga, svaga, höll sin trut.
Alltid fel, och utan krut.
Det är dags att sånt tar slut!

Hej, lilla flicka!
Kom! Dansa i en ring.
Kom till dvärgar sju, och prinsen.
Säg goddag till två poliser.
Det fanns en Lasse, som var liten då.
Nu är han vuxen, och gråter ej.

Varför skulle Izabella
se varenda karl som Gud?
När han ljög som mest, nej, snälla,
varför putsa på hans skrud?
Välsmord, häftig, styv och ball.
Sällan sjuk, men ofta kall.
Bye, so long! Nu är det slut!
Det är dags att sjunga ut!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

Barry Booths notsida på Score Exchange

(url https://www.scoreexchange.com/scores/60820.html )

OBS! kom ihåg att STIM-rapportera eventuella framföranden av verket som “So Long Ago” och/eller “Izabella”!*

*text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Ernest Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) & PRS (UK).

Kommentar angående sångtexten

Den engelska versionen från 2007 började med att jag (Maria Ljungdahl) skrev ett par verser på engelska om “Izabella”, en fantasifigur med anknytning till äldre tiders kvinnoideal. Mailade texten till Barry Booth* med en fråga om han hade några idéer om en tonsättning, eftersom jag inte kom någon vart alls själv med att skriva musik till verserna. Barry fick mailet när han kom hem från en spelning sent på natten, men satte sig direkt och komponerade en melodi, och skickade noter och en instrumental demo så att jag hade dem i inboxen nästa morgon. Han bidrog också med en refrängtext, späckad med Cockney-uttryck och Shakespeare-citat.
*(url http://www.bazboothzone.co.uk )
Den svenska versionen av sången påbörjades något år efter originalet skrevs, men blev inte klar förrän i början nu i december 2017.

#visjungerut #närmusikentystnar #metoo

allhelgonamusik

Komm, süsser Tod

(anonym översättning efter anonym originaltext på tyska, melodi av J. S. Bach)

Kom, sköna död. Kom, sälla frid.
Kom, led mig bort dit det blir stilla,
Ty här i världen är det illa.
Ack, kom, jag väntar dig.
Kom snart och hämta mig.
Nu vill jag sova. Det är tid.
Kom, sälla frid.

Kom, sköna död. Kom, sälla frid.
Jag vill till Jesus själv fara,
Och bland hans änglar vara.
Så blir mitt liv fullbordat.
Till er jag hälsar God natt,
Blundar och säger: Det är tid.
Kom, sälla frid.