Naumachia

1992: Broar och murar

De tog spårvagnen till Mala Strana direkt efter frukosten, alla tre. De skulle först köpa noter och vad annat som kunde vara billigt, och sedan hitta en trevlig restaurang att äta på före operan på kvällen. Ulv och Ella hade inte sovit mycket, men var lyckliga och på gott humör. De hade hört en koltrast sjunga inne på gården tidigt på morgonen.

Imma hade ratat det lankiga kaffet, torra köttet och salta brödkringlorna på buffén. I stället hade hon bryggt sig den ena koppen ljust te efter den andra från termosvatten och påsar, och huggit in på ett fat med vackra prover på vad hotellfoajens konditori skulle erbjuda till förmiddagskaffet – nypudrade syltmunkar och kvarg- och syltbakelser i olika former – som en servitör hade råkat ställa ifrån sig på vagnen med rent porslin, i närheten av deras bord. Så var de nöjda allihop, och gav sig ut i den vackra men kyliga morgonen.

– Den fräna lukten av kolrök som kan förnimmas hos allting, från hotellduschens vattenstrålar till vårmorgonens soldis över Moldau, ger en känsla av arkaiskt främmandeskap och äventyr, tänkte Ulv. Och ändå känns miljön så motsägelsefullt trygg och bekant. Det är som att ramla in i en välbekant dröm, eller som att befinna sig i ett annat decennium.

Här är han i den tid då hans föräldrar ännu var unga och han själv inte var påtänkt annat än som en förskräckande möjlighet. Han nästan väntar sig att se sin mamma och pappa komma runt hörnet i motljuset, uppklädda för att gå på vårpromenad i femtiotalets Stockholm.

– Den här stan är en jäkla tidsmaskin, tycker jag, sa han. Så här på morgonen innan jag kan läsa skyltar tydligt och höra ordentligt vilket språk folk talar, så inbillar jag mig att jag har råkat vakna i en annan tid istället för att ha rest till en annan plats. Det här är kanske Stockholm fortfarande. Vi känner bara inte igen oss, för det är 1952 eller något sånt!

Medan Ulv handlade i den lilla musikaffären på Lillsidan, tittade Ella och Imma i skyltfönstren i affären på hörnan.

– Allegorisk framställning av något – törs inte säga vad det syftar på – eller om det kanske är något litterärt? sa Imma och pekade på ett gammalt tryck som hängde på gaveln till ett bokskåp i antikvariatets första fönster.

– En översvämmad stad? Kan det vara bibliskt? undrade Ella.

– Inte vad jag vet. Det fanns väl bara en Noak, och en ark – här är det ett halvdussin skepp. En hel armada, som är instängd i en hamn med någon sorts murar. Om det inte är en dålig föreställning om hur Venedig ser ut, eller en bild av det sjunkande Atlantis, så vet jag faktiskt inte. Det kan ju inte vara Prag i alla fall.

Imma lät lite irriterad, och fortsatte:

– Bara för att jag är konstvetare behöver jag väl inte veta allt om gamla tjeckiska etsningar – eller vad det nu råkar vara för något?

– Den är intressant, sa Ella.

Ulv hade äntligen köpt upp halva affären – mest körverk av Bach och all slags musik för blockflöjt – och kom ut med en trave fullproppade papperspåsar i famnen.

– Det var antagligen tur för er att de inte hade alla kantater hemma i pianoutdrag, sa han.

– Det där får du bära själv, sa Ella.

– Javisst, men det här är ju bara tjugo stycken – så jag kunde ha haft tio gånger mer, och då hade du gärna fått hjälpa till lite – för den goda saken och för att du skall få förtur som sopransolist, kanske! Ulv log.

– Kom och titta här! sa Ella och visade på bilden i skyltfönstret.

– Ja, den var rätt speciell. Vill du ha den? Femhundra tjeckiska kronor eller hundra svenska, det går väl bra, sa Ulv när han sett prislappen.

– Jag vet inte riktigt, men den är fin, tvekade Ella.

– Vad säger du, Imma? frågade Ulv.

– Ingenting. Det är inte mitt område, tyvärr. Så det blir en chansning om ni vill köpa den, svarade Imma.

– Jag kom just att tänka på att så här ungefär kommer det att bli hemma i Lideby när Fjärdringen blir klar, sa Ulv.

– Broarna som murar, menar du, sa Ella.

– Ja, alla de gamla skutorna och stora segelbåtarna kommer att bli instängda. Eller så försvinner de förstås. Ligger längre ut i skärgården på somrarna, och mastar av innan de går in i Stora Fjärden på hösten. Kommer att se trist ut, utan master i hamnen och utan segel på fjärden. Som någon sorts insjö – man kommer att tappa känslan för att Lideby ligger vid havet.

– Men, Ulv – hur blir det då med Utters båtvarv? Har du hört vad de har för planer? undrade Ella.

– De har ju vetat i femton år att de måste lägga ner när Askrikebron blir klar. Ganska konstigt att Giselas föräldrar aldrig protesterade när de först fick veta det, men de hade det för jävligt då efter Lasses död. Utter däremot visste vad han gav sig in på när han köpte varvet av Windbergs, och för honom är det ju inte något livsverk som krossas. Jag vet inte vad han har tänkt sig – det är ett tag sedan jag snackade med honom – men han kan nog bo var som helst, bara det går att ha båt där, menade Ulv.

– Men Gisela gillar kanske inte att flytta från Lideby, sa Ella.

– Nej, och Mina och Martin gör det nog inte heller. De har väl börjat skolan båda två nu, och då är det ju svårt att flytta.

Ulv tittade på tavlan igen.

– Jag tycker om den här bilden och vill gärna ha den, men vi behöver den egentligen inte hemma hos oss. Kan vi inte köpa den som present till Utter? Han fyller trettio i augusti, påpekade Ulv.

Så fick Utter tavlan med den instängda flottan på sin födelsedagsfest i slutet av sommaren, samma år som hans förhållande till Gisela avslutades – av en ömsesidig instängdhetskänsla, lika påtaglig som den just invigda Fjärdringens byggnadskonstruktioner. Ingmar Windberg och en av de gamla gubbarna på varvet, vilka skött lidebybornas flytetyg i hela sitt liv, åtog sig att hålla igång en liten verksamhet med bryggplatser och vinteruppläggning för att inte tappa de goda kundernas förtroende tills Utter någon gång återvände. Men det skulle nog inte bli fler nybyggda Utterly-båtar i Lideby, det trodde ingen utom möjligen Martin och Mina. Barnen cyklade ofta bort till morfar och mormor för att fiska från bryggorna eller bygga kojor bland överblivna presenningar och ställningar. De brukade titta till “Gislamina” – Utters egen båt, som stod uppallad året om längst in i varvshallen, och fråga sig varför pappa inte kom hem och började rita nya båtar snart, så de kunde få hjälpa till med idéer om hur barnens kojer skulle se ut, och var man skulle förvara flytvästar och badleksaker så att allt blev bra för barn?

1995: Flottan instängd

Kim satte sig vid pianot medan diskmaskinen brummade igång. Anders hade åkt till jobbet halv åtta och hon hade plockat undan frukosten och tidningen och sedan lagt ut innehållet i sin arbetsportfölj på köksbordet. Med lite tur borde ingen skola ringa idag och vilja ha vikarie.

Fem strofer text på en A4-utskrift. Pennan med 0.9 mm stift. Suddstången. Linjalen. Ett tomt uppslag i blocket med 12-system notpapper – lagom för en liten sång med komp.

Hon började värma upp med småstycken, omväxlande med skalor och kadenser. Sedan spelade hon Bachpreludier, en B-dur-sonat av Mozart och några enstaka satser ur olika sonater av Haydn och Beethoven. Tog paus för att dricka vatten och sträcka på kroppen. Hon satte sig på pallen igen och började rensa bort den klassiska klangvärlden genom att improvisera en lång stund i D-doriskt modus. Det var så enkelt, bara att låta händerna finna sina vägar själva över den vita klaviaturen medan tankarna vandrade i tid och rum. Hon var nära att halka in i en välkänd folkvisa.

– Bort från den och in med mera rytm; mera östeuropa, tänkte hon. Hade hon vattnat blommorna den här veckan? Ljudet av hissmotorn fick henne att tänka på att det snart var dags för mat. Kanske var brevbäraren på väg upp? Hon skulle läsa färdigt morgontidningen till lunchen om det inte kom något mera lättbläddrat med posten. Eller brev – ?

– Jäkla folkvisa! Borde hon boka tid för tvättstugan? Anders hade visst klagat över att det saknades rena grejor i hans lådor. Hon försökte glömma kalsingar och spela vidare. När hon började hoppa över toner i skalan och höll sig till pentatonik lät det vemodigt, men på ett ganska käckt vis. Skotsk, om den här finns förut, resonerade hon med sig själv.

Så småningom återvände hon till vad händerna sysslade med, och började pröva sig fram i olika konstellationer av vita och svarta tangenter, prövade rytmiska motiv och sökte en form som passade sångens innehåll och stämning.

Texten hon nu ville sätta musik till hade legat i ett brunt kuvert på hallmattan för några dagar sedan. Kim hade snabbt knölat ihop och slängt kuvertet med dess utskrivna avsändare och avslöjande firmamärke – Lidebyvarvet inskrivet i en segelbåtssilhuett (det var Mats Köler som hade ritat loggan en gång, visste hon), sedan hon dragit ut pappersarket och läst vad som stod på den lilla gula not-isen:

“Här har du något att plinka ihop en melodi till. Inga övriga avsikter! Hälsningar, Utter.”

Flottan innanför murarna

Jag har sett en hemlig flotta
segla inuti en stad med
höga murar, starka, stolta,
slutna kring sitt innanhav.

Stadens murar var en cirkel
byggd av hus vid hus på rad, med
torn och fönster mot det inre.
Utsidan var strikt och bar.

Skeppen cirklade och krängde.
Männen slet med rår och segel.
För var gång de lyckligt vände,
fick de vända snart igen.

Hopplös segling! kan man tycka
– men det var ett skådespel – med
stadens folk så nöjda, trygga
intill fönstren, som publik.

Jag har sett en flotta instängd
i ett kringbyggt litet hav, som
bakom stadens murar nergrävt,
dämt och skyddat, blev dess grav.

* * *

– Jag tycker det verkar som om din syrra har Alice Tegnérkomplex, sa Imma till Charlie när han berättade lite om Kim för henne. Imma fortsatte:

– Du vet, jag har läst musikhistoria också. Det var efter kemin, men lite före konstvetenskapen. Jag råkade komma in på det först, så jag stannade där ett tag, ja – och när jag skrev B-uppsats så tog jag och jämförde karriären för henne och en annan kvinnlig kompositör från sekelskiftet. Elfrida Andrée, om du har hört namnet. Tant Tegnér föddes i mina hemtrakter faktiskt – Karlshamn är inte långt från Silvermara.

– Nej, men vad menar du egentligen?

– Jamen, det fattar du väl. Alice Tegnér – barnvisor, ofarliga trallar, en lärarinnetyp som skrev låtar och blev populär i det lilla formatet, fast hon kunde göra mycket mera! Elfrida, däremot, hon gjorde större grejor: det var symfonier och bamsiga orgelstycken. Hon dirigerade och var barsk istället för att le och se snäll ut vid något litet piano. Ingen människa kommer ihåg Alice Tegnér för hennes kammarmusik – bara för att hon blev så jäkla poppis med sina ekorrar i granen! Men Elfrida respekterade man faktiskt, trots allt.

– Och vad har det med Kim att göra?

– Ja, alltså, jag tycker det verkar som hon gör för lite av sin musik om hon räknar med att det inte går att komma fram med något annat än barnvisor och sånt. Hon borde ta för sig lite mer och sätta sig ner ett år och skriva en symfoni eller nåt. Det kan ge lite mer att utmana gränserna för vad folk tror en om, vare sig det blir något eller inte.

– Hon är redan över trettio – som du – har inget fast jobb och inga barn, och är kär i en karl som är fullt upptagen med sitt eget ego och sitt företags lönsamhet. Hur tror du hon kan satsa på en symfoni då? Om hon inte är starkt övertygad om att ett ospelat partitur i skrivbordslådan är värt mer än allt annat hon kan få ut av livet om hon skulle avstå från att envisas med musiken? Det måste vara jäkligt tufft för en tjej att behöva ta ett sådant beslut, alltså att utmana familjens förväntningar om man, barn, villa och ett lagom vettigt jobb, och sedan riskera att misslyckas både konstnärligt och ekonomiskt. Anders kanske slänger ut henne om han inte gillar vad hon lägger ner sin tid på. Nej, tyvärr är det nog bäst för syrran om hon hankar sig fram med musiklärarvik och pensionärsunderhållning. Kalla det vad du vill för slags komplex. Jag kallar det överlevnadsinstikt, dräpte Charlie till.

* * *

När Utter von Stocken kom tillbaka från Nya Zeeland flyttade han in i sitt gamla kontor på Lidebyvarvet, där han hade bott och arbetat i omgångar sedan han var femton år. Gisela hade flyttat till ett eget radhus närmare centrum, för att slippa skjutsa Mina och Martin så mycket när de började skolan. Dessutom hade hon jobb i stan och kunde ta direktbussen. Deras lilla faluröda stuga nere vid viken stod tom.

Annmarie och Ingmar var inte heller kvar på varvet. Stora huset på Varvsvägen 8 var tillfälligt uthyrt till en ambassad. Utter skulle ha fria händer att göra om det gamla familjeföretaget till konferensanläggning, kontorshotell eller bostadsrätter. Ville han bygga båtar eller driva marina fick han väl göra det, om han trodde det fanns någon lönsamhet i det. Men då skulle han kanske lägga rörelsen vid Askrikevarvet istället, för att slippa hindret med den fasta bron.

Samarbetet med Anders Bergh hade Utter totalt brutit, efter att ha insett hur lite deras värderingar stämde överens. Ingmar Windberg hade heller aldrig förstått vad Bergh & Köler Reklam kunde göra för Lidebyvarvets anseende och framtid. Anders och hans kollega Mats Köler hade fel sorts inställning till segling, tyckte Ingmar. Utter, som var en bra bit yngre – och mindre rigid i sin personbedömning – hade trott att det gick att få reklamkillarna att förstå vad Utterly 37 var skapad till för slags båtliv. Introduktionen av segelbåten på båtmässan 1986 blev en katastrofal felsatsning. Bergh & Köler hade anställt ett par artonåriga värdinnor till mässan. De klängde på Utter och log och såg ut som de hade byggt båten alldeles själva. I kort kjol, högklackade sandaler och fläckfria KSSS-tröjor… Bilderna i Båtnytt hade retat Gisela så hon var färdig att smälla till vem som helst som sa något om båtens snygga linjer. Även om det var en blivande kund.

Ja, Anders Bergh var verkligen ett misstag. Utter ångrade ibland att han hade presenterat Kim Eriksson för Anders – idiotiskt nog just när denne var på väg att skilja sig, och såklart hade stora behov av att vara gullig mot en liten tjugoåring för att ge igen för att den där fräcka käringen Tannie hade dragit med någon roligare karl. Hans blyga klasskamrat som hade så många drömmar om vacker musik och äkta känslor borde inte ha behövt falla för en kreditkortsbläddrande fåntratt med ett välsmort nylle.

Naumachia (wikipedia)
Navmachiae (Colosseum.net)

End of summer 2006

Groucho is here seen arriving at “her” (his?) winter season home: the parking lot called the Twig Meadow, near the little horse stable at the outskirts of the village.

I just couldn’t forget that filthy old wreck, Marilyn

In the summer 2002, we were on the lookout for a replacement for Carolina, the narrow, well-sailing “RJ-85” sailboat we had bought while we lived on the West coast (our third or fourth boat, was this). One of the stepsons wanted to take over Carolina, if we were thinking of getting something bigger and more comfortable for our vacations. For some reason I believed that a more reliable (with inboard engine) and spacious boat would be the only thing I needed to be happy for the rest of my life, and if I didn’t get it, my life would never be what it should have been, given my interests and background! The first possible craft we decided to look at was a “Schelinkryssare” (a 35 ft cruiser designed by Oscar Schelin) from 1971. She was called Marilyn, and for sale through a yacht broker in Stockholm.

I hopped on board, and looked with disgust at the far from ship-shape mess on deck, and all the things that were broken, misplaced, filthy, rusty or dented. Ropes left on deck everywhere, the sails attached to wires in the mast that were not running straight and free for hoisting, the wood on the cockpit benches was rotten, and the steering-wheel was dysfunctional. The cabin smelled unpleasant, there was green-ish water under the worn but nicely varnished floor, the propane stove with its old bent pipes and fittings made me look for the emergency exit and pray that none of the other prospective buyers would light a cigarette when on the ship, the bunks and the cabinets needed repair, the hull isolation was filthy and ugly, the electric system needed immediate replacement, there were signs of water-leakage through the top door, et cetera. Much work. Not worth the fairly high price. However, the sails seemed to be both new and okay (even if the rig looked ridiculous), the 27 hp diesel engine reliable and quite new (but a high-risk: fixed on just three of four mounts, all rusty), and the hull seemed strong and well built. And the poor wreck had a soul… So I was quite taken, and couldn’t leave her until I had walked the deck two rounds more, trying to notice all the faults!

In my fantasies, I could see, hear, and feel what it would be like to own a boat with a personality like that, and appreciate the possibilities and advantages of this model. I also imagined my grandchildren in the future would say, “When we were small and sailing with Grandma on Marilyn“… I wanted so much to be someone possessing an old plastic 35 ft sailboat with an old-fashioned, beautiful light grey hull, a blue line and a nice name, so I could not think of much else, or sleep, but had to get up in the middle of the night and look at myself in the bathroom mirror and weep hysterically! We looked at other Schelin:s, at several different other models, and weighed price against what needed fixing. Sometimes we were tempted to buy one of the practical, clean, nifty, good-enough, plain but well-equipped and reasonably priced boats we found. But we never could agree on which one.

The summer months went by. I took a navigation course in the autumn, to have a systematic brush-up of the stuff I almost already knew, and to get a navigation certificate. I returned to visit Marilyn, every time I was in town! When she was sold, I went there to say goodbye to the ship, and talk to the yacht broker. I asked what price they finally had agreed on, and if there had been anything reported from the hull inspector. There was no special discount, as there had been no evidence of any severe faults. The buyer was a carpenter from Denmark, who had remarked, “Good for me to have some work to do, or else I will drink too much beer!”

After the navigation course was completed, the instructor offered an opportunity for a practical exam, consisting of navigation exercises and manoeuvre training onboard his motorboat — in his hometown, an hour south of Stockholm. I signed up, but got extremely anxious about the entire event. It was to take place on a weekday in November or early December, so the prospect of being at sea at that time of year was unpleasant, and the idea of travelling alone, that far away and early in the morning, made me feel completely at a loss. I contacted another woman from the course, and she offered to help me out with a hike from the University, if I could make it to the Statoil filling station there on my own, and meet her at 7 AM. Thankfully, I got ill, so I had a reason to cancel it without feeling like a fool.

Just before Christmas, my husband heard from a colleague in Finland that there was perhaps an interesting boat for sale in Turku. A widow with an “H-35” from 1981 (a 35 ft cruiser, a well-sailing quite modern boat by a Finnish yacht designer) was thinking of selling it. We got a report from a first inspection on site. “Nice boat, but the ‘skitigaste’ (=filthiest) thing I have ever seen”, said our friend. Negotiations with the widow started, held in a mix of Swedish, English, German and Finnish, to be understood. Husband and son went to Turku with a passenger ferry, to have a look. Enthusiastic (or – the son – rather indifferent, disillusioned and tired of all the previous arguments) they called me and asked if I could agree on taking this fantastic chance to get a boat with great possibilities, at a bargain price!

“Okay; of course…” (What could I say?)

At Christmas 2002, I was writing on my first and only work for orchestra, Winter into Spring, or Töväder (Thawing Weather), something I was really serious about. Hubby was thinking, talking and dreaming about how to transfer Euro money for the boat payment, how to fix a boat transport and how to start the boat renovation.

A Friday evening in January 2003, we got on a small car ferry from Frihamnen in Stockholm. It was a beautiful night, with a full white moon shining over dark islands, dark water, snow and ice. Chunks of ice in the shipping channel were hammering on the ferry hull, all the hours we went through the vast archipelagos on both sides of the Aland Sea. I could hardly sleep, mostly because I was so fascinated by the landscape outside, and the other unfamiliar sensations. We arrived in the grey morning, and got our car off the ferry in Turku, drove through the town and out to the sleepy suburb where the boatyard was situated.

“And here she is – our new boat.”
“Uh-hu. Nice.”

(That? The ugly, wet, sad thing with a snow drift on top? Did I borrow a fortune from mother, only to spend it all on this practical joke? My God – what a bargain! My life is over now, absolutely over. This is The End.)

I climbed the ladder, which a kind owner of a neighbour boat had helped us with, and silently started to inspect my new ship, beginning with clearing the deck from as much ice and snow as possible. There was solid ice in the engine room, too. And water in the cabin, dripping everywhere, through leaks in the roof, from the melting snow and ice on deck. A lot of woodwork was in bad condition from this neglect to cover the boat properly for winter. The radio and the VHF telephone were dripping, also. There was an ugly old propane stove, with bent pipes and suspect fittings. Et cetera. And not even a trace of a soul. This boat was dead. Gone. Beyond rescue. Just a piece of indestructible fibreglass.

The seller arrived. She was a tiny and elegant woman, in fur coat and small boots, but she jumped onboard like a cat or athlete, without using the ladder. She laughed happily at everything we said, and smiled at the Swedish-speaking gentleman who functioned as her driver, interpreter and technical expertise. When she understood that we had actually bought the boat, liked and wanted it, and had the intention to move it to Sweden the same afternoon, she was so happy so she had to demonstrate her ability to stand on her head, there, in the snow! From other sources, and from evidence in the boat, we learned that this Moomin character (and her late husband) had maybe been fond of the more pleasant aspects of boating. For example, beer. During the renovation, we found that it was not possible – in any one of the 35 ft of this ship – to be out of reach of a beer bottle opener. There were a dozen of them, mounted with great care, in the most imaginative places. The maintenance of and care about the rest of the equipment, on the other hand…

Fireworks and ferries

I am watching the dark sea and the horizon. Soon the fireworks will explode everywhere – in the village, and across the water. Other lights in this dark winter evening are coming from the ferries – huge vessels slowly and almost silently moving half-hidden behind the nearest islands.

I wish all readers a Happy New Year 2006!