Tillbaka till hönshuset?

Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

Konstmusik och utbildning (debattinlägg från 2001)

I likhet med Jesper Norda är jag rätt tveksam till den konstnärliga och musikaliska nyttan med att tonsättare arbetar med allehanda nya musikteorier och andra “skitfina” problem. Sådant som sällan intresserar någon annan än dem själva och som inte gör det klingande resultatet värt mödan och alla de stora tankarna. Bättre om man klarar av att att se musiken som en kommunikationsform bland andra och stilla finner sig i att modern konstmusik i första hand som all annan musik bara är organiserat ljud. Om man släpper de krampaktiga försöken att rättfärdiga sig som unik musikalisk hjälte och konstnärlig nyskapare, kanske det blir kraft över till att skapa något som klingar intressant, vare sig det bygger på något påstått intressant “forskningsarbete” eller inte. I tonsättarrollen ligger att man producerar mer eller mindre spelbar musik. Inte att man skall producera ordrika myter om sig själv. Det spelar liksom ingen roll vilka storartade principer man har utgått från i sitt skapande. Huvudsaken är att man når någons öron. (Åtminstone sina egna.) Inte att man kan föda en hoper musikvetare med avhandlingsämnen (i de fall doktoranden och tonsättaren inte också är en och samma person!). 

Så här långt håller jag alltså med Jesper. Vi konstaterar att det inte är fruktbart att stänga in sig på Musikhögskolan. Förutom de extrema varianterna av nyskapande teoretiserande finns där hela den tunga traditionen av inordnande i makt- och kunskapshierarkier – t ex mästare-lärling i tonsättarutbildningen, och en inlärd hjälplöshet när det gäller att förstå musik utifrån något annat än systematiska analysschemor och andra vedertagna metoder. Det är väl bara naiva nybörjare som uttrycker vad de själva känner och menar att ett stycke betyder? Senare lär man sig att man inte begriper någonting, och att det är säkrast att slå upp i någon handbok vad experterna anser om det. Så hur skall då den breda publiken kunna våga bry sig om musiken alls, om den här attityden sipprar ut från de institutioner som skulle vara den seriösa musikens främsta kraftsamlingar och mötespunkter? (Om det nu är så – se senare resonemang!) Kanske finns det en eftersläpning jämfört med andra konstnärliga utbildningar i synen på hur fri en student får vara från sina lärares och förebilders preferenser? Kan det vara så att bildkonstnärer tidigt släpps lösa på ett sätt som musiker och tonsättare inta av tradition tillåts? En musiker skall liksom veta sin plats innan han eller hon tar upp offentligt utrymme, medan en ung konstnär mycket väl kan ställa till med en installation som tar upp stor plats i det offentliga rummet? 

Jag kan för lite om bildkonst och konsthögskolor för att kunna säga om jag är överens eller inte med Jesper när det gäller hans syn på skillnaden mellan de konstnärliga utbildningarnas interna arbetsformer och yttre dialog med samhället. Bara en liten fundering i alla fall: inte blir väl ett avantgardistiskt bildkonstverk så hemskt mycket bättre accepterat, förstått och “använt” av publiken än ett nytt musikverk? Rätt är kanske att konstkritiker oftare sätter in verket i en aktuell kontext, och något mindre talar om teknik och historia. Men det är inte helt uteslutet att en musikkritiker idag också arbetar på det sättet. Eftersom konsertpubliken ju (i allmänhet, i Sverige, i dag, för moderna musikverk) har så minimala förkunskaper i teori, analys och musikhistoria, har en del kritiker insett att de möter sina läsare bättre om de skriver om tonsättarens person, något samhällsfenomen som inspirerat till musiken, eller något annat som inte kräver specialkunskaper.

Sedan kan det ju vara svårt för tonsättaren att acceptera att hans/hennes noggrant uttänkta betydelser och strukturer för publiken ibland bara leder till en stunds oreflekterat kännande. Det är enligt min mening inte självklart att, som Jesper skriver, “om en tonsättare är komplex på ett sätt som inte är på förhand givet, kommer han/hon kunna förstås och läsas av utefter sina egna kvaliteter.” Här snubblar vi ju i hjältemytens förrädiska spår igen… Det är inte bättre att vara sin egen! Det är inte självklart att den som är unik syns bättre och blir till större glädje för mänskligheten! Tvärtom! Det är jobbigt, både för det ensamma geniet och den oförstående publiken! Tänk om flera tonsättare och musiker (och motsvarande gäller på andra konstnärliga områden) kunde inse att det inte är farligt att spela ut sin konst i dialog med det kanoniska, med kulturarvet eller det på andra sätt redan kända och förstådda. Avsikten är ju att kommunicera, att ge ut något som är möjligt att använda. Visst kan det vara både praktiskt och identitetsmässigt eftersträvansvärt att utveckla ett eget språk, men det konstnärliga språket bör vara en dialekt av det erkända, och inte en nyskapad hemlig kod. (Därmed inte sagt att jag rekommenderar någon sorts kollektivt skapande utan upphovsindivid, eller att jag på något vis vantrivs med att vara den ensamvarg jag är…)

Svaret på den inte så klart utskrivna men underliggande frågan i debattartikeln: varför har den moderna konstmusiken  så svårt att komma in i kulturen på lika villkor med bildkonsten (och litteraturen, måste man väl tillägga)? vill jag påpeka har med svensk skoltradition att göra. Det finns en påtaglig skillnad i hur konstarterna behandlas i skolan, både när man talar om dem och när man utövar dem.

Alla barn får måla egna bilder. Alla barn får gå på museer och titta på andras bilder – och lära sig fundera kring konstverken: “så där skulle jag inte ha målat en sådan sak”, eller: “oj – vad konstigt, men det ser kul ut”. Ni förstår vad jag menar. Den seriösa konsten ställs alltså på samma nivå som barnens egen bildkonst. Man låter till exempel inte ungarna bara titta på bilder som de själva valt ut i barnböcker eller annonser, och sedan kopiera dessa bilder utan kommentarer.

Samma sak med litteraturen och språkundervisning av allt slag. Det anses jätteviktigt att barn lär sig läsa och skriva. De får öva sin handstil och sitt språk för att kunna uttrycka sig klart och redigt, och ta sig igenom texter tills de förstår innehållet och uppfattar hur skriftspråket och litteraturen konstrueras. Förebilderna för deras egna litterära experiment ligger sedan i de flesta fallen på en konstnärligt och innehålligt sett mer avancerad nivå än t ex melodifestivaltexter.

Men hur går musikundervisning till? Har den någon anknytning till den erkända konstmusiken och konsertlivet, som motsvarar referenserna till “riktig konst” i bildundervisningen? Nej, sällan. Lär den ut grunderna i eget musikskapande? Nej, bara undantagsvis, och då handlar det om att skriva “låtar”. Ger den i stort sett bara kunskaper om hur man reproducerar andras musik, och inte ens kunskaper i hur man “läser” musik? Ja. Verkligheten i skolans musikundervisning skulle kunna ses som om man inte skulle få skriva egna texter om sig själv i svenskundervisningen, eller bara måla i målarböcker på bildtimmarna. Och att ingen någonsin förklarade vad det skulle vara bra för.

Jag menar att den kunskap man behöver för att kunna lyssna till ny musik får man bäst genom att själv skapa och spela ny musik, och inte genom teorier och verbala analyser. Bristen på en allmän och praktisk kunskap om skapelseprocesserna i musiken förklarar alltså publikens förvirrade reaktioner på ny musik, och också att tonsättarna har relativt svårt att få erkänsla i kulturlivet för vad de bidrar med.

Maria Ljungdahl (ur en debatt i tidskriften Tritonus 2001)

00 (dubbelnollningens årtionde)

(återpublicering av gammalt blogginlägg)

Kommer väl inte ihåg allt elände och allt kul i form av en färdigältad och fängslande utformad berättelse, och ids inte gräva i gamla emailarkiv och almanackor för att hitta data för remarkabla och omstörtande livshändelser och allt det andra som var typiskt för årtiondet, men skall jag skriva något spontant som kan bli fel och otypiskt, så blir det så här i formlös tanklös oplanerad och analysfri svada:

-99 – planerar nytt husbygge på distans, slutar studera, skjutsar barn till skola och aktiviteter, flyttar från Göteborg, hjälper mamma flytta från barndomsvillan till en vettig pensionärsbostad, jag bor med familjen i lånad etta i Hallonbergen, har allting utom några resväskor, datorer och musikinstrument magasinerat i tre månader, skjutsar barn till skola fyra mil därifrån, en skola som inte fungerar så bra, flyttar in i hus som inte är färdigbyggt, får en granne som har tre-fyra katter och ett par hundar som går runt som de vill och har vår numera bebyggda tomt som självklart revir och bajslåda, jag skottar bort högar av hundbajs med stora trädgårdsspaden och fyller icapåsar och 150 svarta påsar som jag som duktig fd hundägare köpt för att kunna hålla rent eftersom ingen annan gör det, en vinterkväll ringer granntanten på dörren och gråter för att hennes långhåriga gammelkatt har jagat råttor eller nåt i diket vid vår tomt och krupit in och fastnat i röret som går under vår garageuppfart, det hjälper inte att peta katten framåt eller bakåt i röret med hjälp av en kraftig slang och den får inget fäste med tassarna på det frusna underlaget därinne så den jamar och jamar stackars katt, räddningstjänsten kommer från brandstationen med stora bilen i mörkret och strålkastare och verktyg för att hacka sig fram till problemet, dräneringsröret av cement slås sönder i ena ändan och delar av vår uppfart grävs bort, nej ingen ersättning eller ursäkt får man, hej hej tur att det gick bra godnatt, ja så där var det och sedan blev det millennieskifte och strömmen gick inte men vi var beredda med vedspis och stearinljus, och så var det ett jäkla tjafsande om bredbandsanslutning och adsl-installation och hastighet och teliasupporten för jämnan, och huset fick vattenskador redan från början pga klantiga rörmakare och sättningsskador pga felaktigt beställda byggelement som bara smäcktes dit i alla fall, och resten av byggfelen tog tio år att hitta och rätta till

-00 – eller -01 – diverse medicinska komplikationer och operationer i familjen, mer eller mindre traumatiskt för de inblandade, och för övrigt som vanligt, en del av oss jobbade och en del av oss förväntades studera, och på somrarna seglade vi en del, jag höll kontakt med kompisar och släkten över email och surfade på internet för häpnadsväckande summor enligt telias räkningar, mest till skitsajter med fåniga troll och upprörda föräldrar som diskuterade diagnoser utan att komma någon vart, själv sade jag nästan ingenting om någonting ännu men planerade att skriva kulturartiklar i ämnen som först behövde läsas in ordentligt, köpte böcker och tidskrifter

-02 och -03 – tog jag steget ut på det engelskspråkiga internet och musikpublicering och notskrift och annat på området såsom akademiska mailinglistor, och hemma var det som vanligt fast vi hade svårt att komma överens om vilken sorts båt vi bäst behövde så det gick åt mycket tid och kraft att begrunda och besiktiga begagnade båtar i Stockholm sedan köpte vi ett riktigt renoveringsobjekt från Finland istället och lät hämta hem på lastbil mitt i vintern, och någonstans under den resan mot en bättre farkost började min trötta själ vandra sina egna vägar ibland och utforska tankar och toner och texter och ting parallellt med tillvaron där jag var vårdnadshavaren som satt i skolbänken och log snällt men bekymrat på föräldramötena och utvecklingssamtalen och allt det där

-04 -05 -06 var ett experiment i att vara fullständigt normal på ett rationellt sätt trots att ingen räknade med en längre, och ändå få vara med och leka med de andra konstnärliga och musikaliska farbröderna och tanterna på nätet, och hemma var det som vanligt, interneträkningar, datorstrul, en traumatisk supportkidnappning av sonens fina lilla mac som stod på Apples verkstad i Holland i ett par månader med ett simpelt fel som de inte hittade innan det blev klart vem som skulle betala hemtransporten och lagningsförsöket och att svensk konsumentlagstiftning gällde, och så vidare

– 07 trodde jag att det var hjärtinfarkt men det var bara stress igen, och det var bara att ta sig igenom skiten och hitta en radikal lösning som inte var feg och rationell men fungerade,

– 08 allting tar tid

– 09 och ännu mera tid