Category Archives: books
Naumachia
1992: Broar och murar
De tog spårvagnen till Mala Strana direkt efter frukosten, alla tre. De skulle först köpa noter och vad annat som kunde vara billigt, och sedan hitta en trevlig restaurang att äta på före operan på kvällen. Ulv och Ella hade inte sovit mycket, men var lyckliga och på gott humör. De hade hört en koltrast sjunga inne på gården tidigt på morgonen.
Imma hade ratat det lankiga kaffet, torra köttet och salta brödkringlorna på buffén. I stället hade hon bryggt sig den ena koppen ljust te efter den andra från termosvatten och påsar, och huggit in på ett fat med vackra prover på vad hotellfoajens konditori skulle erbjuda till förmiddagskaffet – nypudrade syltmunkar och kvarg- och syltbakelser i olika former – som en servitör hade råkat ställa ifrån sig på vagnen med rent porslin, i närheten av deras bord. Så var de nöjda allihop, och gav sig ut i den vackra men kyliga morgonen.
– Den fräna lukten av kolrök som kan förnimmas hos allting, från hotellduschens vattenstrålar till vårmorgonens soldis över Moldau, ger en känsla av arkaiskt främmandeskap och äventyr, tänkte Ulv. Och ändå känns miljön så motsägelsefullt trygg och bekant. Det är som att ramla in i en välbekant dröm, eller som att befinna sig i ett annat decennium.
Här är han i den tid då hans föräldrar ännu var unga och han själv inte var påtänkt annat än som en förskräckande möjlighet. Han nästan väntar sig att se sin mamma och pappa komma runt hörnet i motljuset, uppklädda för att gå på vårpromenad i femtiotalets Stockholm.
– Den här stan är en jäkla tidsmaskin, tycker jag, sa han. Så här på morgonen innan jag kan läsa skyltar tydligt och höra ordentligt vilket språk folk talar, så inbillar jag mig att jag har råkat vakna i en annan tid istället för att ha rest till en annan plats. Det här är kanske Stockholm fortfarande. Vi känner bara inte igen oss, för det är 1952 eller något sånt!
Medan Ulv handlade i den lilla musikaffären på Lillsidan, tittade Ella och Imma i skyltfönstren i affären på hörnan.
– Allegorisk framställning av något – törs inte säga vad det syftar på – eller om det kanske är något litterärt? sa Imma och pekade på ett gammalt tryck som hängde på gaveln till ett bokskåp i antikvariatets första fönster.
– En översvämmad stad? Kan det vara bibliskt? undrade Ella.
– Inte vad jag vet. Det fanns väl bara en Noak, och en ark – här är det ett halvdussin skepp. En hel armada, som är instängd i en hamn med någon sorts murar. Om det inte är en dålig föreställning om hur Venedig ser ut, eller en bild av det sjunkande Atlantis, så vet jag faktiskt inte. Det kan ju inte vara Prag i alla fall.
Imma lät lite irriterad, och fortsatte:
– Bara för att jag är konstvetare behöver jag väl inte veta allt om gamla tjeckiska etsningar – eller vad det nu råkar vara för något?
– Den är intressant, sa Ella.
Ulv hade äntligen köpt upp halva affären – mest körverk av Bach och all slags musik för blockflöjt – och kom ut med en trave fullproppade papperspåsar i famnen.
– Det var antagligen tur för er att de inte hade alla kantater hemma i pianoutdrag, sa han.
– Det där får du bära själv, sa Ella.
– Javisst, men det här är ju bara tjugo stycken – så jag kunde ha haft tio gånger mer, och då hade du gärna fått hjälpa till lite – för den goda saken och för att du skall få förtur som sopransolist, kanske! Ulv log.
– Kom och titta här! sa Ella och visade på bilden i skyltfönstret.
– Ja, den var rätt speciell. Vill du ha den? Femhundra tjeckiska kronor eller hundra svenska, det går väl bra, sa Ulv när han sett prislappen.
– Jag vet inte riktigt, men den är fin, tvekade Ella.
– Vad säger du, Imma? frågade Ulv.
– Ingenting. Det är inte mitt område, tyvärr. Så det blir en chansning om ni vill köpa den, svarade Imma.
– Jag kom just att tänka på att så här ungefär kommer det att bli hemma i Lideby när Fjärdringen blir klar, sa Ulv.
– Broarna som murar, menar du, sa Ella.
– Ja, alla de gamla skutorna och stora segelbåtarna kommer att bli instängda. Eller så försvinner de förstås. Ligger längre ut i skärgården på somrarna, och mastar av innan de går in i Stora Fjärden på hösten. Kommer att se trist ut, utan master i hamnen och utan segel på fjärden. Som någon sorts insjö – man kommer att tappa känslan för att Lideby ligger vid havet.
– Men, Ulv – hur blir det då med Utters båtvarv? Har du hört vad de har för planer? undrade Ella.
– De har ju vetat i femton år att de måste lägga ner när Askrikebron blir klar. Ganska konstigt att Giselas föräldrar aldrig protesterade när de först fick veta det, men de hade det för jävligt då efter Lasses död. Utter däremot visste vad han gav sig in på när han köpte varvet av Windbergs, och för honom är det ju inte något livsverk som krossas. Jag vet inte vad han har tänkt sig – det är ett tag sedan jag snackade med honom – men han kan nog bo var som helst, bara det går att ha båt där, menade Ulv.
– Men Gisela gillar kanske inte att flytta från Lideby, sa Ella.
– Nej, och Mina och Martin gör det nog inte heller. De har väl börjat skolan båda två nu, och då är det ju svårt att flytta.
Ulv tittade på tavlan igen.
– Jag tycker om den här bilden och vill gärna ha den, men vi behöver den egentligen inte hemma hos oss. Kan vi inte köpa den som present till Utter? Han fyller trettio i augusti, påpekade Ulv.
Så fick Utter tavlan med den instängda flottan på sin födelsedagsfest i slutet av sommaren, samma år som hans förhållande till Gisela avslutades – av en ömsesidig instängdhetskänsla, lika påtaglig som den just invigda Fjärdringens byggnadskonstruktioner. Ingmar Windberg och en av de gamla gubbarna på varvet, vilka skött lidebybornas flytetyg i hela sitt liv, åtog sig att hålla igång en liten verksamhet med bryggplatser och vinteruppläggning för att inte tappa de goda kundernas förtroende tills Utter någon gång återvände. Men det skulle nog inte bli fler nybyggda Utterly-båtar i Lideby, det trodde ingen utom möjligen Martin och Mina. Barnen cyklade ofta bort till morfar och mormor för att fiska från bryggorna eller bygga kojor bland överblivna presenningar och ställningar. De brukade titta till “Gislamina” – Utters egen båt, som stod uppallad året om längst in i varvshallen, och fråga sig varför pappa inte kom hem och började rita nya båtar snart, så de kunde få hjälpa till med idéer om hur barnens kojer skulle se ut, och var man skulle förvara flytvästar och badleksaker så att allt blev bra för barn?
1995: Flottan instängd
Kim satte sig vid pianot medan diskmaskinen brummade igång. Anders hade åkt till jobbet halv åtta och hon hade plockat undan frukosten och tidningen och sedan lagt ut innehållet i sin arbetsportfölj på köksbordet. Med lite tur borde ingen skola ringa idag och vilja ha vikarie.
Fem strofer text på en A4-utskrift. Pennan med 0.9 mm stift. Suddstången. Linjalen. Ett tomt uppslag i blocket med 12-system notpapper – lagom för en liten sång med komp.
Hon började värma upp med småstycken, omväxlande med skalor och kadenser. Sedan spelade hon Bachpreludier, en B-dur-sonat av Mozart och några enstaka satser ur olika sonater av Haydn och Beethoven. Tog paus för att dricka vatten och sträcka på kroppen. Hon satte sig på pallen igen och började rensa bort den klassiska klangvärlden genom att improvisera en lång stund i D-doriskt modus. Det var så enkelt, bara att låta händerna finna sina vägar själva över den vita klaviaturen medan tankarna vandrade i tid och rum. Hon var nära att halka in i en välkänd folkvisa.
– Bort från den och in med mera rytm; mera östeuropa, tänkte hon. Hade hon vattnat blommorna den här veckan? Ljudet av hissmotorn fick henne att tänka på att det snart var dags för mat. Kanske var brevbäraren på väg upp? Hon skulle läsa färdigt morgontidningen till lunchen om det inte kom något mera lättbläddrat med posten. Eller brev – ?
– Jäkla folkvisa! Borde hon boka tid för tvättstugan? Anders hade visst klagat över att det saknades rena grejor i hans lådor. Hon försökte glömma kalsingar och spela vidare. När hon började hoppa över toner i skalan och höll sig till pentatonik lät det vemodigt, men på ett ganska käckt vis. Skotsk, om den här finns förut, resonerade hon med sig själv.
Så småningom återvände hon till vad händerna sysslade med, och började pröva sig fram i olika konstellationer av vita och svarta tangenter, prövade rytmiska motiv och sökte en form som passade sångens innehåll och stämning.
Texten hon nu ville sätta musik till hade legat i ett brunt kuvert på hallmattan för några dagar sedan. Kim hade snabbt knölat ihop och slängt kuvertet med dess utskrivna avsändare och avslöjande firmamärke – Lidebyvarvet inskrivet i en segelbåtssilhuett (det var Mats Köler som hade ritat loggan en gång, visste hon), sedan hon dragit ut pappersarket och läst vad som stod på den lilla gula not-isen:
“Här har du något att plinka ihop en melodi till. Inga övriga avsikter! Hälsningar, Utter.”
Flottan innanför murarna
Jag har sett en hemlig flotta
segla inuti en stad med
höga murar, starka, stolta,
slutna kring sitt innanhav.
Stadens murar var en cirkel
byggd av hus vid hus på rad, med
torn och fönster mot det inre.
Utsidan var strikt och bar.
Skeppen cirklade och krängde.
Männen slet med rår och segel.
För var gång de lyckligt vände,
fick de vända snart igen.
Hopplös segling! kan man tycka
– men det var ett skådespel – med
stadens folk så nöjda, trygga
intill fönstren, som publik.
Jag har sett en flotta instängd
i ett kringbyggt litet hav, som
bakom stadens murar nergrävt,
dämt och skyddat, blev dess grav.
* * *
– Jag tycker det verkar som om din syrra har Alice Tegnérkomplex, sa Imma till Charlie när han berättade lite om Kim för henne. Imma fortsatte:
– Du vet, jag har läst musikhistoria också. Det var efter kemin, men lite före konstvetenskapen. Jag råkade komma in på det först, så jag stannade där ett tag, ja – och när jag skrev B-uppsats så tog jag och jämförde karriären för henne och en annan kvinnlig kompositör från sekelskiftet. Elfrida Andrée, om du har hört namnet. Tant Tegnér föddes i mina hemtrakter faktiskt – Karlshamn är inte långt från Silvermara.
– Nej, men vad menar du egentligen?
– Jamen, det fattar du väl. Alice Tegnér – barnvisor, ofarliga trallar, en lärarinnetyp som skrev låtar och blev populär i det lilla formatet, fast hon kunde göra mycket mera! Elfrida, däremot, hon gjorde större grejor: det var symfonier och bamsiga orgelstycken. Hon dirigerade och var barsk istället för att le och se snäll ut vid något litet piano. Ingen människa kommer ihåg Alice Tegnér för hennes kammarmusik – bara för att hon blev så jäkla poppis med sina ekorrar i granen! Men Elfrida respekterade man faktiskt, trots allt.
– Och vad har det med Kim att göra?
– Ja, alltså, jag tycker det verkar som hon gör för lite av sin musik om hon räknar med att det inte går att komma fram med något annat än barnvisor och sånt. Hon borde ta för sig lite mer och sätta sig ner ett år och skriva en symfoni eller nåt. Det kan ge lite mer att utmana gränserna för vad folk tror en om, vare sig det blir något eller inte.
– Hon är redan över trettio – som du – har inget fast jobb och inga barn, och är kär i en karl som är fullt upptagen med sitt eget ego och sitt företags lönsamhet. Hur tror du hon kan satsa på en symfoni då? Om hon inte är starkt övertygad om att ett ospelat partitur i skrivbordslådan är värt mer än allt annat hon kan få ut av livet om hon skulle avstå från att envisas med musiken? Det måste vara jäkligt tufft för en tjej att behöva ta ett sådant beslut, alltså att utmana familjens förväntningar om man, barn, villa och ett lagom vettigt jobb, och sedan riskera att misslyckas både konstnärligt och ekonomiskt. Anders kanske slänger ut henne om han inte gillar vad hon lägger ner sin tid på. Nej, tyvärr är det nog bäst för syrran om hon hankar sig fram med musiklärarvik och pensionärsunderhållning. Kalla det vad du vill för slags komplex. Jag kallar det överlevnadsinstikt, dräpte Charlie till.
* * *
När Utter von Stocken kom tillbaka från Nya Zeeland flyttade han in i sitt gamla kontor på Lidebyvarvet, där han hade bott och arbetat i omgångar sedan han var femton år. Gisela hade flyttat till ett eget radhus närmare centrum, för att slippa skjutsa Mina och Martin så mycket när de började skolan. Dessutom hade hon jobb i stan och kunde ta direktbussen. Deras lilla faluröda stuga nere vid viken stod tom.
Annmarie och Ingmar var inte heller kvar på varvet. Stora huset på Varvsvägen 8 var tillfälligt uthyrt till en ambassad. Utter skulle ha fria händer att göra om det gamla familjeföretaget till konferensanläggning, kontorshotell eller bostadsrätter. Ville han bygga båtar eller driva marina fick han väl göra det, om han trodde det fanns någon lönsamhet i det. Men då skulle han kanske lägga rörelsen vid Askrikevarvet istället, för att slippa hindret med den fasta bron.
Samarbetet med Anders Bergh hade Utter totalt brutit, efter att ha insett hur lite deras värderingar stämde överens. Ingmar Windberg hade heller aldrig förstått vad Bergh & Köler Reklam kunde göra för Lidebyvarvets anseende och framtid. Anders och hans kollega Mats Köler hade fel sorts inställning till segling, tyckte Ingmar. Utter, som var en bra bit yngre – och mindre rigid i sin personbedömning – hade trott att det gick att få reklamkillarna att förstå vad Utterly 37 var skapad till för slags båtliv. Introduktionen av segelbåten på båtmässan 1986 blev en katastrofal felsatsning. Bergh & Köler hade anställt ett par artonåriga värdinnor till mässan. De klängde på Utter och log och såg ut som de hade byggt båten alldeles själva. I kort kjol, högklackade sandaler och fläckfria KSSS-tröjor… Bilderna i Båtnytt hade retat Gisela så hon var färdig att smälla till vem som helst som sa något om båtens snygga linjer. Även om det var en blivande kund.
Ja, Anders Bergh var verkligen ett misstag. Utter ångrade ibland att han hade presenterat Kim Eriksson för Anders – idiotiskt nog just när denne var på väg att skilja sig, och såklart hade stora behov av att vara gullig mot en liten tjugoåring för att ge igen för att den där fräcka käringen Tannie hade dragit med någon roligare karl. Hans blyga klasskamrat som hade så många drömmar om vacker musik och äkta känslor borde inte ha behövt falla för en kreditkortsbläddrande fåntratt med ett välsmort nylle.
Diotima och Sokrates
Några reflektioner kring ett utdrag ur Platons dialog Symposion (i Bychkov/Sheppard (2010:22-25) (eds) Greek and Roman Aesthetics.)
Därstädes skall livet, o käre Sókrates, sade den främmande kvinnan från Mantinea, om alls någon annanstans det skall spenderas, det liv som är människans, levas i åskådning av det sköna allena.
[Citat i min egen översättning, gjord med stöd av vissa webbresurser, av en central mening från Symposion, ur stycket 211d: ἐνταῦθα τοῦ βίου, ὦ φίλε Σώκρατες, ἔφη ἡ Μαντινικὴ ξένη, εἴπερ που ἄλλοθι, βιωτὸν ἀνθρώπῳ, θεωμένῳ αὐτὸ τὸ καλόν.]
Nyckelcitatet ur Symposion skulle kunna vara ett argument för ett liv med fokus på estetiska upplevelser, men för det första är “skönheten” och “godheten” likvärdiga synonymer när man översätter originalets “det sköna/goda/fina”, grekiskans tò kalón, och för det andra framgår det av resten av texten att den vältaliga kvinnan i historien syftade till att övertyga Sokrates (vid en obestämd tid i livet då han inte redan skaffat sig de uppfattningar och de vanor han nu var känd för) om att s k platonisk kärlek, förståndiga samtal och stoisk måttfullhet är vägen till vishet och möjligheten att få kontakt med det gudomliga. Meningen med livet och kärleken, och det som kan betraktas som kärlekens handlingar, är inte att genom sinnena ohämmat njuta av tillvarons finare ingredienser, vare sig dessa utsökta njutningar återfinns i naturliga eller i kultiverade skapelser, utan att söka odödlighet genom att inom det sköna (det goda) reproducera sig genom fysiska (barn) eller metafysiska (poesi, filosofi…) avkommor:
I will tell you, she said. It is procreation in beauty, whether in body or in soul. /…/ [Love is the] [d]esire to reproduce and procreate in beauty.
Det aktuella utdraget ur Platons verk Symposion består av två längre partier, citerade från berättelsen om ett samtal mellan Diotíma och Sokrátes — en dialog som vid det så kallade ”gästabudet” (συμπόσιον), där frågan om guden Eros egenskaper diskuteras ett antal mer eller mindre kända atenska män emellan, återges som en berättelse, möjligen från Sokrates yngre dagar. Det var enligt Symposion sju eller åtta namngivna personer närvarande vid diskussionerna. Därutöver nämns Diotima från Mantinea (fiktiv eller verklig kvinna) och återges synpunkter som hon haft på ämnet vid ett tidigare tillfälle, och hela diskussionen inom ”gästabudets” ram är i sig ett referat i flera led, då det är författat av Platon, efter vad han har hört sin bror Glaukon berätta om vad ett par olika personer har återgett till denne om vad som ägde rum vid ”symposiet” hos Agathon, enligt vad dessa i sin tur har hört från personer som var närvarande… ”Kvinnan från Mantinea” — filosofen eller profetissan Diotima, som även om hon inte kan beläggas historiskt skall kunna betraktas som en tidigare aktiv vishetslärare, vilken förmedlat sina filosofiska insikter och kunskaper till Sokrates i hans ungdom — ville, som jag redan har antytt, lära honom att livets högsta mening är att med kärlekens blick skåda det sant sköna och goda i den verklighet som de tror finns bortom det synliga och materiella. Därigenom skall man enligt Diotima kunna bli älskad tillbaka av gudarna och erhålla odödlighet, därför att man ständigt älskar visheten (philo sophia) och umgås med tankarna om det sant goda och sköna i deras oskapade form, bortom materien och de synliga avbilderna. Medlet för att nå dithän, till umgänget med det gudomliga och eviga, med sanningen,
Do you not realize, she said, that that is the only place where it will be possible for him, looking at beauty with the part that can see it, to bring forth not images of virtue, since he is not in contact with an image, but true virtue, since he is in contact with the truth.
skulle vara att med moderna begrepp sublimera den erotiska kärleken eller begäret, som med Diotimas första definition, det axiom som hon får Sokrates att acceptera för att hon sedan skall kunna utveckla filosofin om kärlekens metafysiska konsekvens utifrån ett påstående som de är överens om är riktigt, kan översättas som att kärleken är en önskan att äga det sköna objektet för alltid. (Then in short, she said, love is the desire to possess the good for ever.) Denna strävan, det erotiska begäret, kan då bli drivkraften bakom en bildningsgång mot högre plan av kärlek och vishet, som en stege uppåt mot vidgad horisont, eller med psykologisk vinkel: en mognadsprocess. På stegpinnarna upp mot större förstånd i åskådandet av det sköna, söker man först 1.) den vanliga erotiska kärleken till enstaka individer med sköna unga kroppar, men 2.) inser att den kärleken i utvidgad omfattning kan gälla alla existerande och på grund av deras skönhet tänkbara objekt för fysisk kärlek. Därefter prövar man 3.) tanken att skönhet även kan finnas på insidan, så att säga, och att attraktion kan bygga mera på möjligheten till intellektuellt utbyte. Efter att ha insett att kroppar och själar enskilt och generellt kan vara sköna, 4.) betraktar man handlingar och lagar, och konstaterar att dessa både enskilt och mera allmänt kan vara sköna/goda och vara viktigare än kroppslig skönhet, varpå man med hjälp av förnuftet, gudarna, samvetet och/eller en läromästare (det står ”his guide leads him to”, och jag har inte funderat klart på vad originalets ἀγαγεῖν egentligen står för i textens mening och sammanhang, om det i trohet mot kontexten han sägas handla om att ledas av en inre röst, någon gudomlig kraft eller en yttre lärare) 5.) inriktar sig på att söka kunskap och lär sig att älska visheten och allting, med en gränslös kärlek. Slutmålet är att 6.) kunna se, kontemplera och relatera till den rena skönheten eller godheten på det eviga planet. Det som i motsats till de dödliga varelserna inte skapas, förändras och dör. Det som inte ökar och minskar, inte ser olika ut från olika vinklar, som inte kan vara antingen skönt och fult men vid olika tidpunkter. Det vill säga, tolkar jag, det som inte kan liknas vid månen, som ibland ses som ett vackert ungt ansikte och ibland som en ful gamling; ibland som antingen en högerhand eller en vänsterhand; ibland som någon annan kroppsdel, kanske som ett kvinnobröst eller en rundad bakdel.
First, it always is, neither coming into being nor ceasing to be, neither waxing nor waning. Then it is not beautiful in one way and ugly in another, not beautiful at one time and not at another, not beautiful in relation to one thing and ugly in relation to another, not beautiful here and ugly there because it is beautiful in some people’s eyes but ugly in the eyes of others. The beautiful will not appear to him as a face or hands or any other bodily feature.
Nej, skönheten är snarare oföränderlig som solen, men bättre än solen i den synliga och materiella världen, därför att det sköna är ett oskapat ljus som lyser av egen kraft.
Diotima påpekar tidigt i dialogen med Sokrates, att den reproduktiva funktionen hos den heterosexuella kärleken, barnalstrandet, är det närmaste en dödlig människa kan komma målet att leva för evigt, och att om kärlekens väsen och syfte skall definieras som begäret att äga objektet för evigt, ingår det i definitionen att den som älskar strävar efter att själv bli odödlig. Ett underförstått antagande i dialogen är att ”graviditet” är en livsprocess som börjar hos mannen och inte hos kvinnan, och att det som vi idag menar med graviditet och som startar efter befruktningen, antogs vara en annan typ av process, en period av växande och mognad hos det nya livet inom det mottagande kärlet, alltså kvinnans livmoder, inför framfödandet av det reproducerade objektet, avkomman. Tar man hänsyn till detta antika synsätt på reproduktionens biologi, blir analogin i texten mellan fysisk respektive metafysisk reproduktion i heterosexuella och homosexuella relationer begripligare! Kvinnor respektive yngre män ses som adekvata behållare för den äldre mannens redan koncipierade fysiska avkomma respektive tankeskapelser. Dels därför att de utgör en gynnsam jordmån för det som skall bäras vidare till nya generationer, dels därför att de avlastar mannen bördan och smärtan att själv föda fram sina foster. Jag tänker i det sammanhanget på myten om guden Zeus, som förutom alla barn han avlade kors och tvärs i samarbete (villigt eller påtvingat) med olika dödliga och odödliga varelser, alldeles själv bar dottern Athena inne i sitt huvud ända tills hon var mogen att födas, vilket orsakade honom svår huvudvärk och ledde till en drastisk förlossningsmetod. Observera att den relation mellan Diotima och Sokrates som beskrivs i dialogen, innebär att kvinnan Diotima i praktiken har spelat den roll som traditionellt förknippades med den äldre mannen i ett mentor-lärjungeförhållande, därför att hon har befruktat Sokrates, så att hennes tankar — genom hans tankeförmågas livmoder och genom alla de män som enligt Symposion var delaktiga i att bära historien om hennes filosofi och the Ladder of Love vidare — kunnat födas till världen och blivit odödliga. Frågan är vem som var barnmorskan i detta fall? En försokratisk majeutiker, eller någon av herrarna på Agathons symposium, om inte Sokrates förlöste sig själv och släppte fram en påhittad profetissa ur sitt eget huvud, en Diotima i full filosofisk rustning, redo att avbildas av Platon?
Lingvistiskt tolkningsfönster
 |
| http://runeberg.org/faldarul/0385.html |
Läste för några dagar sedan en kortnovellsklassiker om ett besök i en cigarrbutik (bilden i bloggen är en illustration tagen från ett helt annat litterärt verk, som dock utspelar sig i samma miljö) och försökte hitta någon intressant öppning för en tolkning av innehållet:
“Jag valde ut en mörk och kantig El Zelo, stoppade den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå.”
Cigarren är i stort sett den enda karaktären eller saken i hela novellen som betecknas med ett namn. Så vad kan “El Zelo” betyda?
ZELO = CELO = ZEAL = IVER, AVUNDSJUKA, ENTUSIASM, PASSION, ELDHÅG
http://sv.wiktionary.org/wiki/eldh%C3%A5g
(Sedan gick det att göra en historisk-ekonomisk research också, bl a utifrån romanen som illustrationen är ifrån, och därigenom öppna ett tänkbart ekonomiskt och socioekonomiskt tolkningsfönster, som har att göra med vad en cigarr kostade på den tiden.)
neofreudiansk neuros à la 50-talet
Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:
“Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni.”
Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte ‘leva’. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något — oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången — jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan — varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu — allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.
Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:
“Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper.”
Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]
Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln “Det falska jaget”.
Nurse Rached skickade pyntade muffins och litteraturtips
Eftersom jag nämns i blogginlägget Nurse Rached: Cupcakes från Nya Zeeland! borde jag publicera en bloggutmärkelse med rosa bakverk, skriva något klyftigt om tre böcker av tre av mina favoritförfattare och skicka belöningen vidare till fem andra bloggare (någon som känner sig manad? jag vet inte alls vilka av de bloggare jag läser som själva kommer hit och besöker min blogg!).
Men då jag tillhör de svenska internetskribenter som för ett tag sedan kom överens om att inte medverka till att sprida den unga svenska låtsashemmafrurörelsens entusiasm över sliskiga dekorerade muffins, får jag inte skriva vad de med ett amerikanskt begrepp vanligen kallas av entusiasterna, och bör inte heller publicera bilder på bakverken. Sorry!
För den som vill ansluta sig till bojkotten av det hajpade muffinsslisket: ett alternativt begrepp på svenska har (av Lisa Magnusson, tror jag) föreslagits bli “koppkakor” (men det visade sig nu vid en kontroll genom googling att de seriösa entusiasterna kanske var först med den översättningen? se t ex Baka en koppkaka!). Jag kan även tänka mig att man översätter det äldre (brittiska?) begreppet “fairy cakes” som betecknar ungefär samma bakverk, till “fetårtor” eller “alvkakor”. Eller helt enkelt “pyntmuffins”?
(Bli nu inte ledsna och tro att jag vill förlöjliga er och era fina kakor, ni som råkar hitta hit för att jag länkade till en kakblogg och skrev allt detta som inledning på litteraturinlägget! Det var inte menat som någon sorts internethat mot kakor och annat fint pynt och godis. Ha en riktigt God Jul! Hej!)
BÖCKERNA, då:
Är för närvarande väldigt nyfiken på en nyutkommen bok som heter Possessing Me – A Memoir Of Healing och som också finns på Amazon (USA) där man kan provläsa lite i väntan på att boken om några veckor kommer att kunna beställas även från Amazon (UK) och möjligen andra nätbokhandlare i Europa. Författaren heter Jane Alexander (inte samma person som skrivit de andra böckerna av en Jane Alexander som man kan hitta på Amazon) och har i flera år bloggat och videobloggat om sitt liv, sin meditationsteknik och sin uppfattning om psykiatrin i USA.
Igår läste jag en underbart rolig liten bilderbok av Jan Lööf. Pelle på planetfärd handlar om hur gubben Skrot-Nisse och hans närmaste medarbetare behöver hjälp av pojken Pelle för att kontakta enstöringen Bertil som sitter på en alldeles egen liten planet ute i rymden och jobbar med sina uppfinningar. Ja, helt ensam är han inte. Hunden Lajka är också där – eller borde vara det. Men det smyger kidnappare med korvmutor därute…
Den tredje boken jag tänkte nämna började jag läsa för någon månad sedan, men därefter kom det andra böcker och tankar emellan. Det är “Det moraliska spelet” – Eva Kärfves senaste analys av mänskliga och samhälleliga fenomen, efter att hon tidigare har skrivit om häxprocesser, Parsifalsagans släktskapsförhållanden och bokstavsbeteckningarna för problematiskt uppförande hos barn. Nu handlar det om att försöka hitta en förklaring till varför moral ibland verkar vara en funktion av den sociala ordningen – gruppens behov av att kontrollera världen och bestämma vem som är ond eller god, och ibland verkar vara helt en privatsak – något som växer fram ur individens övertygelse om vad som måste göras, oavsett vad gruppen hon tillhör tycker om hennes handlande.