Konstmusik och utbildning (debattinlägg från 2001)

I likhet med Jesper Norda är jag rätt tveksam till den konstnärliga och musikaliska nyttan med att tonsättare arbetar med allehanda nya musikteorier och andra “skitfina” problem. Sådant som sällan intresserar någon annan än dem själva och som inte gör det klingande resultatet värt mödan och alla de stora tankarna. Bättre om man klarar av att att se musiken som en kommunikationsform bland andra och stilla finner sig i att modern konstmusik i första hand som all annan musik bara är organiserat ljud. Om man släpper de krampaktiga försöken att rättfärdiga sig som unik musikalisk hjälte och konstnärlig nyskapare, kanske det blir kraft över till att skapa något som klingar intressant, vare sig det bygger på något påstått intressant “forskningsarbete” eller inte. I tonsättarrollen ligger att man producerar mer eller mindre spelbar musik. Inte att man skall producera ordrika myter om sig själv. Det spelar liksom ingen roll vilka storartade principer man har utgått från i sitt skapande. Huvudsaken är att man når någons öron. (Åtminstone sina egna.) Inte att man kan föda en hoper musikvetare med avhandlingsämnen (i de fall doktoranden och tonsättaren inte också är en och samma person!). 

Så här långt håller jag alltså med Jesper. Vi konstaterar att det inte är fruktbart att stänga in sig på Musikhögskolan. Förutom de extrema varianterna av nyskapande teoretiserande finns där hela den tunga traditionen av inordnande i makt- och kunskapshierarkier – t ex mästare-lärling i tonsättarutbildningen, och en inlärd hjälplöshet när det gäller att förstå musik utifrån något annat än systematiska analysschemor och andra vedertagna metoder. Det är väl bara naiva nybörjare som uttrycker vad de själva känner och menar att ett stycke betyder? Senare lär man sig att man inte begriper någonting, och att det är säkrast att slå upp i någon handbok vad experterna anser om det. Så hur skall då den breda publiken kunna våga bry sig om musiken alls, om den här attityden sipprar ut från de institutioner som skulle vara den seriösa musikens främsta kraftsamlingar och mötespunkter? (Om det nu är så – se senare resonemang!) Kanske finns det en eftersläpning jämfört med andra konstnärliga utbildningar i synen på hur fri en student får vara från sina lärares och förebilders preferenser? Kan det vara så att bildkonstnärer tidigt släpps lösa på ett sätt som musiker och tonsättare inta av tradition tillåts? En musiker skall liksom veta sin plats innan han eller hon tar upp offentligt utrymme, medan en ung konstnär mycket väl kan ställa till med en installation som tar upp stor plats i det offentliga rummet? 

Jag kan för lite om bildkonst och konsthögskolor för att kunna säga om jag är överens eller inte med Jesper när det gäller hans syn på skillnaden mellan de konstnärliga utbildningarnas interna arbetsformer och yttre dialog med samhället. Bara en liten fundering i alla fall: inte blir väl ett avantgardistiskt bildkonstverk så hemskt mycket bättre accepterat, förstått och “använt” av publiken än ett nytt musikverk? Rätt är kanske att konstkritiker oftare sätter in verket i en aktuell kontext, och något mindre talar om teknik och historia. Men det är inte helt uteslutet att en musikkritiker idag också arbetar på det sättet. Eftersom konsertpubliken ju (i allmänhet, i Sverige, i dag, för moderna musikverk) har så minimala förkunskaper i teori, analys och musikhistoria, har en del kritiker insett att de möter sina läsare bättre om de skriver om tonsättarens person, något samhällsfenomen som inspirerat till musiken, eller något annat som inte kräver specialkunskaper.

Sedan kan det ju vara svårt för tonsättaren att acceptera att hans/hennes noggrant uttänkta betydelser och strukturer för publiken ibland bara leder till en stunds oreflekterat kännande. Det är enligt min mening inte självklart att, som Jesper skriver, “om en tonsättare är komplex på ett sätt som inte är på förhand givet, kommer han/hon kunna förstås och läsas av utefter sina egna kvaliteter.” Här snubblar vi ju i hjältemytens förrädiska spår igen… Det är inte bättre att vara sin egen! Det är inte självklart att den som är unik syns bättre och blir till större glädje för mänskligheten! Tvärtom! Det är jobbigt, både för det ensamma geniet och den oförstående publiken! Tänk om flera tonsättare och musiker (och motsvarande gäller på andra konstnärliga områden) kunde inse att det inte är farligt att spela ut sin konst i dialog med det kanoniska, med kulturarvet eller det på andra sätt redan kända och förstådda. Avsikten är ju att kommunicera, att ge ut något som är möjligt att använda. Visst kan det vara både praktiskt och identitetsmässigt eftersträvansvärt att utveckla ett eget språk, men det konstnärliga språket bör vara en dialekt av det erkända, och inte en nyskapad hemlig kod. (Därmed inte sagt att jag rekommenderar någon sorts kollektivt skapande utan upphovsindivid, eller att jag på något vis vantrivs med att vara den ensamvarg jag är…)

Svaret på den inte så klart utskrivna men underliggande frågan i debattartikeln: varför har den moderna konstmusiken  så svårt att komma in i kulturen på lika villkor med bildkonsten (och litteraturen, måste man väl tillägga)? vill jag påpeka har med svensk skoltradition att göra. Det finns en påtaglig skillnad i hur konstarterna behandlas i skolan, både när man talar om dem och när man utövar dem.

Alla barn får måla egna bilder. Alla barn får gå på museer och titta på andras bilder – och lära sig fundera kring konstverken: “så där skulle jag inte ha målat en sådan sak”, eller: “oj – vad konstigt, men det ser kul ut”. Ni förstår vad jag menar. Den seriösa konsten ställs alltså på samma nivå som barnens egen bildkonst. Man låter till exempel inte ungarna bara titta på bilder som de själva valt ut i barnböcker eller annonser, och sedan kopiera dessa bilder utan kommentarer.

Samma sak med litteraturen och språkundervisning av allt slag. Det anses jätteviktigt att barn lär sig läsa och skriva. De får öva sin handstil och sitt språk för att kunna uttrycka sig klart och redigt, och ta sig igenom texter tills de förstår innehållet och uppfattar hur skriftspråket och litteraturen konstrueras. Förebilderna för deras egna litterära experiment ligger sedan i de flesta fallen på en konstnärligt och innehålligt sett mer avancerad nivå än t ex melodifestivaltexter.

Men hur går musikundervisning till? Har den någon anknytning till den erkända konstmusiken och konsertlivet, som motsvarar referenserna till “riktig konst” i bildundervisningen? Nej, sällan. Lär den ut grunderna i eget musikskapande? Nej, bara undantagsvis, och då handlar det om att skriva “låtar”. Ger den i stort sett bara kunskaper om hur man reproducerar andras musik, och inte ens kunskaper i hur man “läser” musik? Ja. Verkligheten i skolans musikundervisning skulle kunna ses som om man inte skulle få skriva egna texter om sig själv i svenskundervisningen, eller bara måla i målarböcker på bildtimmarna. Och att ingen någonsin förklarade vad det skulle vara bra för.

Jag menar att den kunskap man behöver för att kunna lyssna till ny musik får man bäst genom att själv skapa och spela ny musik, och inte genom teorier och verbala analyser. Bristen på en allmän och praktisk kunskap om skapelseprocesserna i musiken förklarar alltså publikens förvirrade reaktioner på ny musik, och också att tonsättarna har relativt svårt att få erkänsla i kulturlivet för vad de bidrar med.

Maria Ljungdahl (ur en debatt i tidskriften Tritonus 2001)

Karin Maria, alias Syster Dyster.

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det – för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan – efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) – har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, “I en spegel av stoft”, text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

“I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var…”

/…/

“….Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort..”

/…/

“…Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt.”

(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)

andra bloggar om saknaden efter Karin
andra bilder och fria associationer

0-31 alla låtarna (uppdateras efter hand)

Detta är hela listan – se även alla blogginläggen i ämnet – den som vill blogga efter samma idéer med egna musikval kan låna detta som underlag, men gärna ändra kategorierna om de inte passar!

dag 00 – en låt/ ett musikstycke som du vill ha på första sidan av din blogg
Maria Ljungdahl – For Dee Lady Enigman

dag 01 – din favoritlåt
Elton John – I need you to turn to

dag 02 – din hatlåt
Otto Lindblad / CVA Strandberg – Ur svenska hjärtans djup en gång

dag 03 – en låt som gör dig glad
Carla Bley & Steve Swallow – Major

dag 04 – en låt som gör dig ledsen
Frank Sinatra – What’s New

dag 05 – en låt som påminner dig om någon
Gilles Vigneault – La Nuit

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
Neil Diamond – Dear Father

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Otto Lindblad / Herman Sätherberg – Vintern rasat ut

dag 08 – en låt som du kan hela texten till
Robert Schumann / JG Seidl – Blondels Lied

dag 09 – en låt som du kan dansa till
ABBA – I let the music speak

dag 10 – en låt som får dig att somna
Chi Coltrane – Myself To You

dag 11 – en låt av ditt favoritband
Maria Ljungdahl – Epipsychidion (A Soul Within The Soul)

dag 12 – en låt av ett band du hatar
(hemligt, av hänsyn till både mig själv och artisten)

dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Sjostakovitj – cellokonsert

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
Annette Peacock – I’m the one

dag 15 – en låt som beskriver dig
J. S. Bach (artist: Itzhak Perlman) – Chaconne
Maria Ljungdahl – Chaconne

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
Leonard Cohen – Dance me to the end of love

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

dag 19 – en låt från din favoritplatta
Dave Holland – For All You Are

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Corbeau – J’lâche pas
Laurence Jalbert – Rage
Laurence Jalbert – Tomber

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Gerry Mulligan – Line for Lyons

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
Barbra Streisand – One Less Bell To Answer/A House Is Not A Home

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Svensk psalm 298 – Gud ditt folk är vandringsfolket

dag 25 – en låt som får dig att skratta
Tim Posgate Hornband – Spike’s New Altitude
John Williams – Imperial March

dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Maria Ljungdahl (elgitarr) – The Road And The Water

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Erroll Garner – Misty

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Anne Murray – You Needed me

dag 29 – en låt från din barndom
W. A. Mozart (artist: Maria Stader) – Exsultate, Jubilate

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Athena Reich – Love is love

dag 31 – en låt du önskar att den skulle finnas
Skogsduvan

13. skämmas ?

Guilty pleasures – det är tyvärr alldeles för vanligt i mitt musikliv. Jag kan känna mig skyldig för att jag lyssnar på ungefär vad som helst, om jag råkar bli påmind om att det jag gillar inte gillas av precis alla andra, och att min smak och goda omdöme att välja att spela något visst stycke av någon viss tonsättare eller artist kan ifrågasättas ungefär när som helst och av vem som helst. Det är svårt att värja sig mot den sortens kritiska angrepp, att man stör och oroar andra med det man spelar, vare sig kritiken kommer utifrån eller inifrån. Ett exempel på något som alla antagligen inte gillar, och som kan vara svårt att motivera att man ägnar sig åt att lyssna på någon gång ibland.

 

 Kadensen ur Sjostakovitj cellokonsert.

31. önskelåt

En dag skall jag skriva en låt som heter Skogsduvan. Det finns redan en skiss i min notbok, men bara ett par takter. Vill man veta hur skogsduvan låter, skall man inte titta på den här videon, för den innehåller bara ljudet av en tickande klocka. Fågeln tiger i tre minuter.

29. minne från barndomen !

Den här hade vi förmodligen på skiva hemma, eller så köpte jag den själv senare, eftersom Maria Stader var min idol. Hennes röst är den klaraste man kan tänka sig för en skolad sopran som skall kunna sjunga opera och konsertarior och överrösta en orkester. Nästan ingen sångerska låter så här idag, och inte då heller. Det är goda anlag och fin belcantoträning efter den gamla skolan som gör det möjligt, antar jag. När jag var tio år och härmade det hon sjöng kanske jag kunde åstadkomma en klar sopranton. Bara några år senare var jag definitivt mera på väg att bli en djup, komisk alt än en hög, lyrisk sopran…

och så den “låt” jag lyssnade på antagligen allra flest gånger under en period i 10-årsåldern när jag äntligen hade övertygat mina föräldrar om att jag klarade av att hantera deras fina hifi-skivspelare på egen hand, och slapp använda den gamla radiogrammofonen som de hade tyckt jag kunde spela mina barnskivor på.

Spotify-länkar – Maria Stader sjunger Mozarts “Exsultate, Jubilate” och Ferenc Fricsay dirigerar radioorkestern i Berlin (1954):

första delen
andra delen
tredje delen
fjärde delen

det fanns en enda video på youtube med detta verk när jag letade