“Why Do I Use My Pages, Fonts and Keys?”

I bokhyllan hemma hittade jag en ärvd gammal bok [Riehl 1861 &1862], Musikalische Charakterköpfe av Wilhelm Heinrich Riehl, och googlade sedan efter data om verket och eventuella digitala upplagor som inte är i tysk frakturstil. Google Books hade något exemplar scannat, men Project Gutenberg saknade denna skrift i sitt arkiv med klartextversioner av Riehls verk. Verket tycks enligt Sanna Pedersons beskrivning av det i en RILM-artikel [Pederson 2009] kunna vara relevant i en diskussion kring New Musicology, kritisk teori, musiksociologi och Cultural Studies, då det eventuellt kan beskrivas som ett tidigt försök att (utifrån en konservativ och nationalistisk ideologi) utforma en teori som betraktar musiken i ett samhälle som beroende av samhällets struktur och maktförhållanden:

Looking at the course of [Riehls] career as a whole, one sees that he used his stance as an advocate of the people and their simple way of life to work his way up into a powerful position in academia and the government. From his position as an (appointed) professor, he criticized the professionalization and specialization of academic disciplines even as he helped establish new disciplines, such as folklore studies.

While this stance was effective with some, threatened academics tried to reject him as an outsider without credentials. His arguments for music as culture were made outside of the institutions of music itself. He did not write about music from the position of a composer or even as a contributor to a music journal. Instead he bypassed the gatekeepers and published popular criticism, fiction, and went on lecture tours. 

Although they were motivated by the need to guard their territory, Riehl’s critics brought up legitimate problems with his approach. They disputed his judging composers on the basis of their cultural values rather than their music. They also raised questions as to the value of studying mediocre composers. It is interesting to note, however, that no one questioned the goal of putting cultural studies in the service of the nation. This is one major point of difference between early cultural studies and the versions we have today. Nationalism, while often still a powerful force, is no longer the self-evident purpose.

(Pederson 2009)

Kompositören William Byrd (1539–1623) — som aldrig helgonförklarades (men ändå avbildats i den amerikanska moderna ikonen på [ https://www.saintgregorys.org/the-dancing-saints.html ] som om han var en sankt William Byrd med gloria och allt) men däremot blev känd för bland mycket annat en tonsättning av (den sedermera avrättade och helgonförklarade) Henry Walpoles fromma dikt “Why Do I Use My Paper, Ink and Pen?” om berömda (men aldrig vid namn nämnda) engelska martyrer, vilken om jag förstått rätt författades med anledning av avrättningen av jesuiten Edmund Campion (som möjligen var barndomsvän till Byrd), denne William Byrd, kompositören, hade på sin tid monopol (”patent”) på att trycka, importera och sälja noter och notpapper i England. Enligt vad forskningen konstaterat [Harley 2010; se även artikel i Grove] var detta dock troligen inte så lukrativt, för marknaden för noter och tryckt musik (särskilt för hemmamusicerande) var mycket liten, och linjerade papper för musiknotering kunde den som behövde åstadkomma själv med tomma ark, bläck, penna och linjal om man inte hade råd eller tillfälle att köpa förtryckta manuskripthäften eller ark. Byrd ägde dock, i princip (även om det kanske inte var så i en monopolkapitalistisk verklighet), makten över det som i en kulturmaterialistisk begreppsvärld kan kallas produktionsmedlen, för all nyskriven noterad musik som producerades i form av tryckta noter i riket. Byrd var en av drottning Elisabeth den första gynnad person, alldeles i synnerhet så som han var känd för att vara katolik, vilket borde ha varit en nästan omöjlig religiös identitet för någon artist, hantverkare, köpman eller gentleman som inte valt att dra sig undan till en plats i någon avkrok långt från London för att överleva reformationstiden i England [Horner 1998]. För Byrd och hans samtida var nottryck rimligen varken en betydande inkomstkälla eller ett idealiserat medium, formen för själva konstarten, det musikaliska objektet, utan mera en socioekonomiskt motiverad praktik. Noterna var, lite slängigt formulerat, antagligen en sorts dyrbara reklamkit för att visa på musikskaparnas talanger som anställningsbara musiker. De producerades för att spridas till möjliga mecenater, i vars familje- och vänkretsar verken, sångerna, instrumentalstyckena, materialiserades ur stämböckerna som en form av socialt liv.

Why do I use my pages, fonts and keys,
And browse the web to counsel what to say?
Such monographs are made for lesser pieces;
I speak of works whose notes cannot decay.
A jazz man’s horn were fitter for to sound
Their glorious reign, with drums and bass the ground.

Our store of rhythms and tunes is an old well,
Whose waterhole great persons’ pride down-weighed
But scholars of these hidden chords excel,
Through patient deeds, progressing through decades;
While Herr Adorno’s arid wittiness does bore,
With many more such dry Marxists of yore.

Through patience rare, from the anonymous mind,
By fame unknown perpetual shall endure 
Examples of what we may truly find:
Of human lives and times an image pure.
That we in their real virtues may rejoice
Turn we to Byrd to guide us with his noise.

[texten ursprungligen från 2014; reviderad i oktober 2022]

Inkongruenta kontingensers kontextoberoende

Kan New Musicology betraktas som en del av en postmodern akademisk rörelse?

Preludium till postmodernismens ritualer — romantikernas förhållande till det sublima

Alkemisten Faust möter — efter magisk åkallan — ”der Erdgeist”: den mörkt flammande kraft, ett evigt ungt barn vars liv är ett tankarnas hantverk, de sköna konsternas verklighet, sammanvävt av Fader Tid och Moder Materia, som bryter fram ur jorden och utmanar det självsäkra geniets begär.

Detta är moderna, rationellt vetenskapliga musikhistoriska fakta:

Caroline Ungher sjöng altpartiet i sista satsen av Beethovens nionde symfoni våren 1824.

Franz Schuberts pianostycke ”Les plaintes d’un troubadour” i Ab-dur publicerades första gången julen 1824, och senare som en del av samlingen Moments Musicaux (Op 94:6).

Detta är några av postmodernitetens fundamentala sanningar:

”Postmodernitet är, kan man säga, modernitet utan illusioner (eller tvärtom: modernitet är en postmodernitet som vägrar att acceptera sin egen sanning). Illusionerna i fråga kan reduceras till tron att ”oredan” i människornas värld bara är ett tillfälligt och reparerbart tillstånd som förr eller senare ersätts av förnuftets ordnade och systematiska välde.”

[Zygmunt Bauman 1995:44]

”According to Jean-François Lyotard, the sublime, as a theme in aesthetics, was the founding move of the Modernist period. Lyotard argued that the modernists attempted to replace the beautiful with the release of the perceiver from the constraints of the human condition. For him, the sublime’s significance is in the way it points to an aporia (impassable doubt) in human reason; it expresses the edge of our conceptual powers and reveals the multiplicity and instability of the postmodern world.”

[Wikipediaartikeln ”Sublime”]

”The postmodern would be that which, in the modern, puts forward the unpresentable in presentation itself; that which denies itself the solace of good forms…”

[Jean-François Lyotard]

”For postmodern scholars, the musical experience is essentially cooperative, collaborative and contingent.”

[Vincent Duckles & Jann Pasler]

Kramer, Fink/McClary och Miles

New Musicology som en del av postmodern teoribildning – alldeles sant eller bara relativt sant? Och hur hänger det påståendet ihop med Stephen Miles sortering av traditionell och ”ny” musikvetenskap i lådorna ”formalist” respektive ”kontextualist”? New Musicology är kanske mera kontextoberoende, ahistoristiskt i sina analyser än vad företrädarnas explicit situerade, på sociala och subjektiva omständigheter fokuserade musikanalyser ibland ger sken av? Så påstår nu jag själv i denna essä och räknar då Fink, Kramer och McClary till kategorin relativt postmoderna företrädare för New Musicology, men kan inte se några skäl att placera Miles i samma fålla, då han i detta sammanhang mest framträder som om han vore en utomstående kritiker som försöker kritisera, förstå och medla mellan olika musikvetenskapliga traditioner, i det på fler ställen än inom humaniora pågående kriget mellan olika vetenskapliga kulturer/paradigm, där Miles definierar den ena sidan som ”formalister” och den andra som ”kontextualister”. 

Som jag försökt antyda senare i föreliggande text kan man enligt min mening kanske, om man skall dra en gräns någonstans i vetenskapsfältet, snarare välja att avgränsa efter någon specifik grad av uppvisad  rationalitet (logik, förnuft, sense) respektive irrationalitet (retorik, intuition, grok) i de vetenskapliga metoderna [jfr Gross, Levitt & Lewis 1996, respektive Bricmont & Sokal 1998], och inte efter vilket perspektiv (formell analys, beskrivning av sociala omständigheter runt verkets tillkomst, eller något mer typiskt hermeneutiskt tolkningssätt) musikforskaren valt att arbeta med. Dessa formalister (framförallt musikteoretiker) i Miles mening sorteras i sådana fall ihop med en delmängd av andra getter som har försvurit sig åt att enbart använda rationella metoder och tänkesätt – både ”quasi-positivistiska” historiker och förnuftstroende musiksociologer – och så spikar man upp ett kreatursstängsel runt den inre cirkeln, som stänger ute de postmoderna fåren, vissa äldre hermeneutiker och andra delmängder av teoretiker och forskare som irrar runt över hela fältet och tittar både till höger och vänster och upp i skyn efter tecken på möjliga tolkningar. Jag lägger dock ingen värdering i den sorteringen eller de begreppen, utan ansluter mig till andan i det Stephen Miles framhåller som önskvärt: att prestigelöst strunta i att positionera sig som solidarisk med en specifik akademisk tradition, men hyfsat systematiskt och medvetet arbeta efter metoder hämtade från flera inriktningar.

Det postmoderna kulturkritiska projektet kan i min mening beskrivas som en relativt sett ganska kontextlös verksamhet, eller en slags akademisk scenkonst som balanserar på kanten av en anonym container på en återvinningscentral, och därur plockar upp ett urval blandade påsar med civilisationens bortrationaliserade rester. Resultatet av verksamheten är kontingent, beroende av utgångsmaterialet och en subjektiv tolkning av dess betydelse — en specifik men betydelselös punkt, där en egentligen kontextoberoende ström av representationer och relationer, med utbytbara och subjektiva kopplingar till världen, kombineras till en sublim gegga. Oförenliga modeller konstrueras samtidigt och från samma korn av verklighet, i bollandet med relativa och inte absoluta begrepp, och med syftet att definiera en obestämbar sanning… [Om något i ovanstående stycke är ett lån eller citat, har jag tyvärr redan glömt det och kan inte ange referensen.]

Är det en rimlig beskrivning? Är det en tillräcklig beskrivning? Stämmer det med någon erkänd enskild tänkares eller pålitligt kollektivs sätt att definiera postmodernism? Visst stämmer det tillräckligt bra, på ett kontingent, ganska rimligt, inkongruent och postmodernt vis!

En kooperativ encyklopedisk definition av postmodernism — Wikipedia igen, förstås — lyder i utdrag:

”Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

/…/

”Hur begreppet “postmodernism” bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:

En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)

Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Accepterandet av världens globalisering, decentralisering, fragmentisering och pluralism

Idén om att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (se existentialism) och kultur (se kulturrelativism)”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism [läst 2014]

Angående det konkreta innehållet i de tre artiklar resonemanget i denna essä [=kursuppgiften från 2014] här bör cirkla kring, förutom deras författares tillämpning av eventuella drag av postmodernism i behandlingen av ämnena för deras respektive studier, har jag några kommentarer.

Först Lawrence Kramers Schubert-övning [Kramer 2002], som illustrerar och resonerar kring hur (olika nivåer av) mening kan uttolkas ur musikaliska verk genom att innehållet beskrivs i ord som relateras till citat ur noterna. Vad jag minns av läsningen tar just denna artikel inte upp möjligheten att i första hand beskriva och tolka musikverk utifrån det som klingar vid framföranden eller inspelningar, men detta är ju vad t ex musikrecensenter genom tiderna som regel utgår från. Att Kramer kan räknas som postmodern akademiker går att komma fram till t ex genom vad han kritiskt skriver om den autonoma musikestetikens problem med att trovärdigt frikoppla viss musik från (ett tidigare tänkt krav på) att antingen ha en funktion i ett sammanhang utanför konsertsalens (som jag föreställer mig kunna vara kyrkomusik, marschmusik, dansmusik, teatermusik, etc) eller att kunna kopplas ihop med (överföras till, medieras från) någonting i den utommusikaliska verkligheten och förstås som att musikverket uttrycker någonting som går att översätta i ord. 

Detta problem med att definiera någonting som autonom musik menar Kramer finns dels i autonomitankens oreflekterade beroende av en viss typ av kultur (kultivering, enligt Hegel, som citeras av Kramer i texten; fotnoterna finns dock inte med i kapitelkopian) och kontext, för att kunna etableras som en möjlig estetisk kategori, dels i att det autonoma musikbegreppets typ av ideala musikverk sällan har stått ensamma (på konsertscenerna; i stilhistorieskrivningen) genom tiderna utan att det samtidigt har existerat liknande (klingande eller noterade former av) i sin tid nyskapad musik som presenterats under andra premisser (med explicita program, titlar, funktioner, etc). 

Kramers direkta tendenser i texten att ”tala postmodernt”, hittar jag i följande tre citat:

”Meaning belongs to the potential for mediation itself, that is, to communicative or expressive processes that can be realized in more than one medium.” 

”The intent is to say something consistent with what could have been said, whether or not it actually was, and in so doing to suggest how the work may have operated in, with, on, and against the life of its culture. Approached in this way, the work loses its traditional status as a bounded, prestige-laden object wedded to an individual artist, and becomes a relay in an open process of material and symbolic exchange.”

”Interpretation consists of neither discovering prior meanings nor inventing new ones nor even teasing out latent meanings from a stable field of possibilities, although it may do a little of each. Instead it catalyzes meaning between different perspectives, different histories, different subjectivities.”

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kramer resonerar ju i sin text kring användningen av retoriska figurer i musikanalyser (från romantiskt hermeneutiska, via quasi-positivistiska, till postmodernt hermeneutiska), deras underförstådda sanningsanspråk och funktion på olika menings- och beskrivningsnivåer, och påpekar skillnaden mellan en liknelse eller parabel (allegori, analogi) och en omskrivning eller parafras (ekfras). 

Stephen Miles utredning av metaforernas roll i musikbeskrivningar kompletterar det Kramer behandlar, och konstaterar att metaforer och andra figurativa sätt att tala om musik tycks vara oundvikliga när man använder verbalt språk för att tänka och kommunicera, och nyttiga som inspiration för hypoteser om hur musikverket och musikverkets omgivning samspelar för att musiken skall begåvas med en betydelse, men att den av forskaren valda metaforen i ett vetenskapligt sammanhang inte kan ersätta en empiriskt grundad förklaring, utan bara är en av många möjliga startpunkter för vidare undersökningar. Han förutsätter i artikeln att autonom musik (absolut musik, ren musik) i sig existerar som typ och att den kategorin av verk i första hand kan och bör analyseras som om de vore fristående objekt, utan kontext, men påpekar att det är bäst att kombinera s k formalistmetoder och kontextualistmetoder, dock systematiskt och en aspekt i taget, för att komma fram till en rimlig beskrivning av ett musikverk. 

Det finns, som Kramer också är inne på, risker för att metaforerna är så lockande att så att säga tänka med, så att de tar över och börjar styra vad som är möjligt att föreställa sig, vad som går att säga om och i musiken. Meta-fåren betar enligt Miles både hos vetenskapare som menar att de gör objektiva beskrivningar av musikverk och hos dem som menar att de medvetet gör subjektiva beskrivningar av musikverk och verkens kontext.

Robert Finks referat av och komplettering av Susan McClarys Beethovenanalys med symfonins receptions- och tolkningshistoria citerar Lyotard och uttrycker sympati för ”postmodernt lyssnande”, och kan därför antas vara ett tydligt uttryck för en postmodern akademisk inriktning. 

Jag blev lite förvånad över att artikeln helt missade att referera till ”A Clockwork Orange” — en som jag uppfattat det (utan att varken ha läst boken eller sett filmen) uppenbar association mellan Beethovensymfonin och sexualiserat våld, som skulle kunna vara den felande moderna länken mellan 1800-talsbeskrivningarna i Finks artikel och inspirationen för McClarys postmoderna analys (dikten av Adrienne Rich). Jag har inte kollat upp fakta för att kunna testa denna hypotes, utan tyckte bara att jag skulle nämna att det var något som verkade fattas i genomgången. Och då blir det ännu märkligare om det, som Fink påstår, går att konstatera att dagens etablerade musikteoretiker och musikhistoriker inte tycks känna till att det funnits äldre — och till och med ganska samtida – beskrivningar av eller associationer till symfonin, som genom varianter på Faustmyten och andra typer av manligt storslagna inre eller yttre konflikter (andlig/kroppslig kamp; underjordiska varelser; rymdkrig; apokalyps; klasskamp) matchar McClarys våldtäktsmetafor.

Sammanfattning — författarens egen syn på sakernas ordning

Är det rätt att — som Miles verkar göra — sätta likhetstecken mellan inriktningen som brukar kallas New Musicology och något som kan kallas ”kontextualister”? Jag tycker inte att det går att beskriva innehållet i det som identifieras som New Musicology som att det kan antas vara ett postmodernt inspirerat projekt och samtidigt påstå att New Musicology-inriktade analyser av musik handlar om att beskriva musiken som beroende av kontexter och sociala omständigheter — som om detta senare sker som kontrast eller korrektiv till i vilken grad mera traditionell musikhistorieskrivning och verkanalys tar till i sin vetenskapliga verksamhet. Traditionell musikhistorieskrivning har troligen inte så stora brister i hur man på ett vetenskapligt sätt tar in fakta om forskningsobjektets kontext som (post-)moderna kritiker vill få oss att tro, och detta är antagligen möjligt att undersöka empiriskt genom metastudier. Det som skiljer nyare och äldre hermeneutiska praktiker åt är då möjligen vilka sammanhang och utommusikaliska faktorer som räknas som intressanta att studera:

”The ever-traumatized past is purported to be represented by a discipline, historical musicology, that is systematically insensitive to context. Yet if we understand the terms to comprise social circumstances beyond the canonic quartet of gender, race, class, and sexual orientation, the notion that musicology was insensitive to culture and context is demonstrably, even radically false. It is simply wrong to pretend that Old Musicology ignored culture and context. New Musicology tends to justify the blanket charge with tendentious and one-sided definitions, exclusively but arbitrarily based in its chosen categories of historical political injustice.”

[Michael Morse 2009]

Att det finns en relation mellan New Musicology, och olika versioner av postmodernism är relativt sant, men att uttrycka att teorierna i New Musicology bygger på sociologiska och kulturkritiska grunder och att metoden för musikanalyserna i praktiken kännetecknas av detta och är kontextcentrerad klingar en aning falskt, även om man skulle föreställa sig att postmodern vetenskap är ett sätt att förena en mångfald av inkongruenta perspektiv och metoder till en eklektisk men ändå adekvat vetenskaplig verktygslåda. 

Skiljelinjen mellan nygamla paradigm och musikforskningens normalvetenskap går egentligen inte mellan dem som studerar musiken i en kontext och dem som blundar för allt som kan ha påverkat det autonomt uppfattade musikverket, utan snarare vid gränsen mellan ett inringat område där bara rationella metoder och orsaksförklaringar är tillåtna och en yttre krets av undersökningar där även det irrationella och det subjektiva är acceptabla inslag i (det akademiska eller framförandefokuserade) sökandet efter kunskap och mening. Möjligen kan man kritisera McClary & co för att inte vara tillräckligt postmoderna, utan för att ha fastnat i tragiskt grandiosa antihjälte-roller, där de i en fortfarande klassiskt akademisk stil är upptagna av att, väl synliga på den allmänna landsvägen till högre bildning, gå till attack och pennfäktas på distans mot flaxande väderkvarnar, samtidigt som de verkligt postmoderna pjäserna om musikens mening troligen framförs någon annanstans, för en relativt osynlig krets, och av mer självkritiska aktörer/flanörer. 

Innan man dömer ut en musikvetenskaplig tolkningsmetod som antingen för irrationell eller för imperialistisk, för att nämna ett par tänkbara exempel på kritisk attityd, kan man som jag skissat i mitt schema [essä nr 1, Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten] efter medeltida bibelexegetiks exempel — och oavsett tillhörighet till akademiskt paradigm — i en alternativ kategorisering dela upp musikvetenskapens varierande metoder, frågeställningar och svar efter hur väl de överensstämmer med sökandet efter det bokstavliga (det faktiskt klingande, musikens noterade fakta, respektive de naivt uppfattade tolkningarna av innehållet), det symboliska (det allegoriska, inklusive den empatiska, intuitiva förståelsen av verket och kontexten, som inte skall tas för att vara något annat än det subjektiva utbytet av både kontexten och innehållet i den studerade verkligheten mot en fantasi om att personligen känna till och förstå verkets verklighet), det moraliska (som syftet och målet med i något högre grad mer rationella och systematiska studier, dock med en inneboende risk för okritisk, dold agenda) respektive det anagogiska (tidlösa, metafysiska, oberoende, kanske irrationella, kanske tvärtom mycket objektiva) i inriktningen av forskningen kring musik och musikverk.

“Indeed, most of the time when we are listening to the noises people make or looking at the black marks on paper that stand for such noises, we are drawing upon the experiences of others in order to make up for what we ourselves have missed. Obviously the more an individual can make use of the nervous systems of others to supplement his own, the easier it is for him to survive. And, of course, the more individuals there are in a group cooperating by making helpful noises at each other, the better it is for all — within the limits, naturally, of the group’s talents for social organization… Societies, both animal and human, might almost be regarded as huge cooperative nervous system.”

[Hayakawa 1939/1941?]

Exempel på hermeneutik med illustrationer hämtade från webben  

1. Bokstavlig exeges:

Gretchens sång handlar, musikaliskt sett, om en spinnrock, och inget annat.

2. Inkännande, empatisk historism — konstnären förstår sig på hur livet såg ut vid den tiden!

Geselschap, Friedrich: Beethovens Geburt – Aquarell-Studie

Beethovens vagga, akvarell med sociala och allegoriska figurer.

3. Exemplariska poser på den hermeneutiska horisonten — klassiska typer med lagerkransar.

Alla människor är bröder, utom dotter Elysium, som nog är en syster till Sankta Lucia.

Vykort från Schillerjubileum (1905)

4. Metafysisk dekontextualisering — koncentrisk koncentration av hög svansföring runt det naiva. Det evigt barnsliga.

Skulptur av Katharina Fritsch: Kind mit Pudeln (1995-96)

Källor

Agawu, Kofi (1997): ”Analyzing Music under the New Musicological Regime”, ur The Journal of Musicology, Vol. 15, No 3.

Andersson, Sven (1991): Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet.

Bauman, Zygmunt (1995): Postmodern etik. Daidalos.

Beethoven, Ludwig van (1824): Symfoni nr 9 (opus 125).

Bengtsson, Ingmar (1973): Musikvetenskap: En översikt. Stockholm.

Bent, Ian (1994): ”General Introduction” i Music Analysis in the Nineteenth Century, vol. 2: 

Hermeneutic Approaches, Cambridge University Press.

Bergsten, Staffan (red) (1998): Litteraturvetenskap – en inledning. Studentlitteratur, Lund.

Billing, Björn (2001): Modernismens åldrande: Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Blaukopf, Kurt (1992): Musical Life in a Changing Society. Amadeus Press.

Born, Georgina (1995).  Rationalizing culture: IRCAM, Boulez, and the institutionalisation of the musical avant-garde . Berkeley: Univ. of California Press

Born, Georgina & Hesmondhalgh, David (red.) (2000).  Western music and its others [Elektronisk resurs] : difference, representation, and appropriation in music. Berkeley: University of California Press

Bourdieu, Pierre (2000): Konstens regler. Östlings Bokförlag Symposion.

Bricmont, Jean & Sokal, Alan (1998): Fashionable Nonsense

Brun, Siglind (2001): A Concert of Paintings: “Musical Ekphrasis” in the Twentieth Century. Poetics Today 22:3 (Fall 2001): 551-605

Citron, Marcia (1993): Gender and the Musical Canon. Cambridge University Press.

Cullhed, Anders (1998): ”Från dekonstruktion till nyhistoricism”, ur Bergsten (red) Litteraturvetenskap.

Dahlhaus, Carl (1983): Foundations of Music History. Cambridge University Press. Translation by J. B. Robinson.

Duckles, Vincent & Pasler, Jann: ”New Trends”, ur Grove. Oxford University Press 2007-2014.

Egeland Hansen, Finn (2006): Layers of Musical Meaning. Museum Tusculanum Press.

Ferrara, Lawrence (1991): Philosophy and the analysis of music: bridges to musical sound, form and reference. Greenwood Press, Westport.

Figal, Günter (1998): ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press. Translation by Wayne Klein.

Fink, Robert (2004): ”Beethoven Antihero: Sex, Violence, and the Aesthetics of Failure, or Listening to the Ninth Symphony as Postmodern Sublime”.

Fritsch, Katharina (1995-96): Kind mit Pudeln

Gaines, James R. (2005): Evening in the Palace of Reason: Bach meets Frederick the Great in the Age of Enlightenment. Fourth Estate / HarperCollins, New York.

Gadamer, Hans-Georg (2000): ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm.

Goethe, Johann Wolfgang von (1808/2003): Faust I & II. Övers. av Britt G. Hallqvist. Natur och Kultur.

Green, Lucy (1997): Music, Gender, Education. Cambridge University Press.

Gross, Paul R & Levitt, Norman & Lewis, Martin W (eds)(1996): The Flight from Science and Reason. New York Academy of Sciences.

Hansson, Cecilia (red) (1992): Moderna Litteraturteorier, del 1: från rysk formalism till dekonstruktion. Studentlitteratur, Lund.

Hayakawa, Samuel Ichiye (1939/1941?): Language in Action. https://en.wikiquote.org/wiki/Language_in_Thought_and_Action  

Horner, Bruce (1998): “On the Study of Music as Material Social Practice”

Irving, Dorothy (1987): Yrke: Musiker. Borås 1987.

Johansson, Thomas & Miegel, Fredrik (1996): Kultursociologi. Studentlitteratur.

Kopiez, Reinhard (1996): “Musikalische Interpretation: Freiheit ohne Grenzen?”, artikel s 3-16 ur Musiktheorie, 11 (1).

Kramer, Lawrence (1993): ”Tropes and Windows: An Outline of Musical Hermeneutics”, ur Music as Cultural Practice, 1800–1900, University of California Press.

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kretzschmar, Hermann (1902/1990): ”Anregungen zur Förderung musikalischer Hermeneutik”, ur Musical Aesthetics: a Historical Reader, ed. E.A. Lippman, Vol. 3: The Twentieth Century, Stuyvesant, New York.

Langer, Susanne K. (1957): Philosophy in a New Key: A Study in the Symbolism of Reason, Rite and Art. Third Edition. Harvard University Press.

Lippman, Edward (1992):”Theories of Meaning”, ur A History of Western Musical Aesthetics. University of Nebraska Press.

Ljungdahl, Maria (1996): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 1. 1840 – Robert Schumanns tid. Uppsats för 40 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (1997): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 2. Berättelser om fångna själar och befriande musik 1190-1990. Uppsats för 60 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (2009-2010): blogginlägg med etiketten ”trumpet” i en debatt om den s k ”genustrumpeten”, dvs utomståendes kritiska synpunkter på att musikvetare forskar med genusperspektiv. Beyond Good and Atonal. https://beyondgoodandatonal.com/category/debate/ 

McClary, Susan (1991): Feminine Endings: Music, gender and sexuality. University of Minnesota Press.

Meyer, Leonard B. (1989): Style and Music: Theory, History and Ideology. University of Pennsylvania Press, Philadelphia.

Miles, Stephen (1997): “Critical Musicology and the Problem of Mediation”, ur Notes, Second Series, Vol. 53, No. 3.

Miles, Stephen (1999): ”The Limits of Metaphorical Interpretation”.

Molander, Bengt (1996): Kunskap i handling. Daidalos.

Morse, Michael W. (1996): Rhythm, Musical Time & Society – Prolegomena to a Sociology of Music. (läst och sparad i elektronisk form 2005 från en tidig version av manuset till en planerad tryckt utgåva).

Morse, Michael W. (2009): “Twenty Years After: A Review Essay of Musicological Identities”. https://www.iaspm.net/96/#1  (publicerad online av IASPM 2009-02-17)

Mueller-Vollmer, Kurt (ed) (1988): The Hermeneutics reader: texts of the German tradition from the Enlightenment to the present. Basil Blackwell, Oxford 1986. Elektronisk upplaga utgiven av Continuum International Publishing 1988.

Nattiez, Jean-Jaques (1990): Music and Discourse – Toward a Semiology of Music. Princeton.

“New Musicology”, ur Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/New_musicology  (läst 2014-09-28)

Pederson, Sanna F. (2009): “An early crusader for music as culture: Wilhelm Heinrich Riehl”. Ur: Blažekovic, Zdravko, and Barbara Dobbs Mackenzie (eds): Music’s intellectual history. RILM Perspectives I. New York: Répertoire International de Littérature Musicale.

Pinker, Steven (2014): “Why academics’ writing stinks”, artikel ur The Chronicle of Higher Education. (publicerad online 2014-09-26) (läst 2014-09-29)

”Postmodernism”. Artikel i Wikipedia (svenska). https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism 

Riehl, Wilhelm Heinrich (1861-62): Musikalische Charakterköpfe: Ein kunstgeschichtliches Skizzenbuch. Band 1 & 2. Andra upplagan. J. G. Cotta’scher Verlag, Stuttgart.

Schubert, Franz (1824): Moment Musicaux Ab-dur, ”Les plaintes d’un troubadour” (Op. 94:6)

Schulenberg, David (2010): The Music of Wilhelm Friedemann Bach. University of Rochester Press 2010.

Schumann, Robert (1840): “Blondels Lied”, Op 53 nr 1, ur Romanzen und Balladen III. 1840.

Shepherd, John (1993): ”Difference and power in music”. Ur: Ruth A. Solie (ed): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press.

”Sublimation”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublimation_(psychology) (läst 20141104)

”Sublime”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublime_(philosophy) (läst 20141104)

Solie, Ruth A. (ed) (1993): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press, Berkeley and Los Angeles.

Spinoza, Baruch (1670/1883): A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Subotnik, Rose Rosengard (1991): ”Musicology and Criticism”, ur Developing Variations.

Todorov, Tzvetan (1989): Symbolik och tolkning. Symposion förlag. Översättning av Mats Rosengren.

Toijer-Nilsson, Ying (1981): Fantasins underland: Myt och idé i den fantastiska berättelsen. EFS-förlaget.

Toorn, Pieter van den (1991): ”Politics, Feminism and Contemporary Music Theory”. The Journal of Musicology, Vol 9, No 3.

Toorn, Pieter van den (1995): ”Feminism, Politics, and the Ninth”.

Treitler, Leo (1989): ”What Kind Of Story Is History?”, kapitel 6 i Music and the Historical Imagination. Harvard University Press.

Williams, Raymond:

Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten — en åktur med den hermeneutiska cirkelbanan

1. Exegesen: filologisk och patristisk hermeneutik (Aristoteles, Filo, Origenes, Hieronymus, Augustinus, Maimonides, Thomas av Aquino, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson m fl)

”Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs… ”

På vårt första varv i stadens cirkulära kommunikationssystem — den s k Hermeneutiska Cirkelbanan — utgår tåget från den slitna och dåligt upplysta gamla centralstationen, kallad Exegesen, som delvis befinner sig ovan mark och har sin ingång till biljetthallen från en gata nära en av stadens gamla klosterkyrkor. 

Vi kommer att åka fyra varv runt staden. Det är ingen sightseeing-tur, så det kommer inte att finnas mycket intressant för oss att se, höra eller låta oss distraheras av via något annat sinne. Allt i den omedelbara omgivningen kommer att upplevas som enahanda, dovt dunkande, obegripligt, lite yrselframkallande och mörkt, därför att vi kommer att befinna oss i en tunnel under jorden. Det enda vi har med oss som sällskap är språket. Orden. Bokstäverna. Satserna. De givna texterna som skall läsas, respektive åtagandet att skriva en annan text. Allt annat som kan komma att störa oss i arbetet med texterna är att betrakta som synvillor, hörselvillor och andra illusioner av verklighet, tolkningar som har sitt ursprung i våra nervsystem och är lika naturliga fenomen som drömmarna som kommer till oss som visioner och skenbara handlingar och händelser om natten. Vad är då tolkningsläran ifråga? Ämnet!

Hermeneutics is derived from the Greek word ἑρμηνεύω (hermēneuō, “translate, interpret”), from ἑρμηνεύς (hermeneus, “translator, interpreter”), of uncertain etymology (R. S. P. Beekes (2009) suggests a Pre-Greek origin).

/…/

Folk etymology places its origin with Hermes, the mythological Greek deity who was the ‘messenger of the gods’. Besides being a mediator among the gods and between the gods and men, he led souls to the underworld upon death.

Hermes was also considered to be the inventor of language and speech, an interpreter, a liar, a thief and a trickster. These multiple roles made Hermes an ideal representative figure for hermeneutics. As Socrates noted, words have the power to reveal or conceal and can deliver messages in an ambiguous way. The Greek view of language as consisting of signs that could lead to truth or to falsehood was the essence of Hermes, who was said to relish the uneasiness of those who received the messages he delivered.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics ]

Vi är ensamma på resan, i läsandet och skapandet av texter, men ändå aldrig utan sällskap av vår egen natur och kultur. Som Heidegger, enligt vad jag förstått, uttryckte det (enligt refererande litteratur — jag har tyvärr inte läst hans originalverk, så eventuella missförstånd i den här parafrasen är helt mitt fel) är vi nerslängda i tillvaron vid en slumpmässig tidpunkt och på en slumpmässig plats, men lyckligtvis utrustade med viljan att göra bästa möjliga av det ödet. Därför kan vi utan större problem uppleva språk, gemenskaper, förhållanden och kulturella mönster som lika naturliga som öknens sand, skogens träd, solens ljus och havets vågor.

Tankarna, om tolkningarna, och om meningen med resan. Var det så klokt att följa med egentligen?

Tänk om? Tänk om man aldrig kan hitta ut ur systemet igen! Det finns ingen karta. Vad är det för typer i den här vagnen, hörni? Ja, eller hur? Se, han där med skinnmössan! Kan ju inte vara riktigt normal, fattar man ju. Hör, hur folk mumlar och småler medan de bläddrar i sina skrifter och knackar på sina informationsmaskiner. Man kan ju bara misstänka hur sjuka deras fantasier är, om de ser ut att njuta av att läsa så här torra läroböcker och vetenskapliga artiklar. Det är nästan lite religiös fanatism över stämningen här i vagnen. Nej, nu blev det mörkt! — och de gröna skyltarna har slocknat. Åt vilket håll finns nödutgången? Är jag på väg att bli fånge och kvar för alltid i en sekt av mystiska underjordiska resenärer? Det där med Hermes lät inte så bra… Mamma, hjälp! Jag får ingen luft! Släpp ut mig!

Ett tänkbart missförstånd på vägen till förståelse av vad det här ämnet handlar om — apropå den möjligen ovetenskapliga förklaringen att ordet hermeneutik är skapat efter namnet på de gamla grekernas gud med ansvar för handel, kommunikation, språk, lögn och tjuveri — skulle kunna vara att det är samma sak som hermetism (hermeticism), som kan sägas vara en både antikt existerande och i modern tid återuppfunnen andlig filosofi, med kopplingar till grenar på de organiserade världsreligionernas synliga träd men också hemlighetsfullt insnärjd i de esoteriska, ockulta klosterträdgårdarnas oorganiserade vegetation:

Hermeticism, or Hermetism, is a label used to designate a philosophical system that is primarily based on the purported teachings of Hermes Trismegistus (a legendary Hellenistic combination of the Greek god Hermes and the Egyptian god Thoth). These teachings are contained in the various writings attributed to Hermes (the Hermetica), which were produced over a period spanning many centuries (c. 300 BCE – 1200 CE), and may be very different in content and scope.

/…/

Throughout its history, Hermeticism was closely associated with the idea of a primeval, divine wisdom, revealed only to the most ancient of sages, such as Hermes Trismegistus. In the Renaissance, this developed into the notion of a prisca theologia or “ancient theology”, which asserted that there is a single, true theology which was given by God to some of the first humans, and traces of which may still be found in various ancient systems of thought. Thinkers like Giovanni Pico della Mirandola (1463–1494) supposed that this ‘ancient theology’ could be reconstructed by studying (what were then considered to be) the most ancient writings still in existence, such as those attributed to Hermes, but also those attributed to, e.g., Zoroaster, Orpheus, Pythagoras, Plato, the ‘Chaldeans’, or the Kaballah. This soon evolved into the idea, first proposed by Agostino Steuco (1497–1548), that one and the same divine truth may be found in the religious and philosophical traditions of different periods and places, all considered as different manifestations of the same universal perennial philosophy. In this perennialist context, the term ‘Hermetic’ tended to lose even more of its specificity, eventually becoming a mere byword for the purported divine knowledge of the ancient Egyptians, especially as related to alchemy and magic. Despite their occasional use of authentic Hermetic texts and concepts, this generic and pseudo-historical use of the term was greatly popularized by nineteenth- and twentieth-century occultists.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ]

Men hermeneutikens — till skillnad mot hermetismens — ursprungliga sammanhang var inte dessa kretsar (som beskrivs i uppslagsartikeln som citatet ovan är taget från) av antika synkretister, fornkristna mystiker eller senare tiders vidskepliga frimurare, utan snarare de lärda och fromma människor som sysslade med att uttolka den rätta meningen ur profetior, heliga skrifter och av annan anledning vördad litteratur inom de olika grekiska och abrahamitiska religiösa kulturerna. Även inom hinduismen finns en mycket gammal filosofi kring och begrepp för hur texttolkning skall gå till. [Todorov 1989:52f; se även Wikipedia: ”Hermeneutics”]

Som vanligt i den västerländska historien om hur vetenskaperna växte fram är den oundvikliga första relevanta referensen filosofen Aristoteles. Så även i hermeneutiken:

De Interpretatione, or On Interpretation (Greek Περὶ Ἑρμηνείας or Peri Hermeneias) is the second text from Aristotle’s Organon and is among the earliest surviving philosophical works in the Western tradition to deal with the relationship between language and logic in a comprehensive, explicit, and formal way. The work is usually known by its Latin title.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ]

Från Filosofen följer en kedja av lärjungar som bevarar och förändrar vetenskapen genom en språkcentrerad tradition från Aristoteles — till exempel Filo, Origenes, Hieronymos, Augustinus, Maimonides, Thomas, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson. Det som utvecklas av den bibelcentrerade skaran av hermeneutiker i perioden från antiken och fram till medeltiden är en syn på tolkningar och texter som sorterar upp betydelserna av det som sägs i en text i två huvudgrupper, nämligen:

  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska och/eller historiska meningen i texten, om satserna, orden, fonemen och bokstäverna läses på ett konventionellt, osofistikerat sätt, vilket ironiskt nog i vetenskapliga sammanhang (utanför de dogmatiska kraven i en religiös eller på annat sätt ideologisk miljö, där man läser och analyserar med syftet att bekräfta en bestämd tolkning) kan kräva att man med sofistikerade ansträngningar och efter att ha inhämtat stora kunskaper om språk, kultur och historiska förhållanden försätter sig i ett tillstånd av fördomsfri naivitet för att sedan kunna närläsa och analysera påståendena, logiken och språket i detalj, medan man söker efter olika tolkningar,
  1. de bildliga, allegoriska eller andliga meningarna under textens yta, om den läses på ett intuitivt, kreativt, metodiskt och/eller dogmatiskt vis som om allt i den eller delar av innehållet har en relation till och skulle kunna stå för någonting annat än det som sägs i klartext. Denna grupp brukar sedan delas upp i två eller tre underkategorier. Sammanlagt finns det därför i detta s k patristiska tolkningssystem vanligtvis fyra typer av exegetik, uttolkning av fyra slag av betydelser i skrifterna, nämligen:
  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska eller filologiska meningen,
  2. sensus allegoricus — den symboliska, allegoriska eller typologiska meningen,
  3. sensus moralis — den moraliska eller tropologiska meningen, och
  4. sensus anagogicus — den metafysiska, mystika, eskatologiska eller anagogiska meningen.

I judisk rabbinsk tolkningstradition efter Maimonides finns motsvarande fyra begrepp, som i stort sett exakt liknar de som de kristna kyrkofäderna utvecklade vid samma tid:

  1. Peshat (simple interpretation)
  2. Remez (allusion)
  3. Derash (interpretive)
  4. Sod (secret or mystical)

Spinoza intar en intressant mellanposition i tid, vetenskap och ideologi inom hermeneutiken och filosofin i allmänhet. Han kan t ex sägas vara länken från såväl antikens språkfilosofer som Maimonides medeltida judiska exegetik till dem som formulerade metoderna i den moderna filologiska hermeneutiken [som enligt Todorov 1998:91 utvecklades i Spinozas hemstad Amsterdam]:

(7:78)  No one has ever been able to change the meaning of a word in ordinary use, though many have changed the meaning of a particular sentence. (7:79) Such a proceeding would be most difficult; for whoever attempted to change the meaning of a word, would be compelled, at the same time, to explain all the authors who employed it, each according to his temperament and intention, or else, with consummate cunning, to falsify them.

[Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes]

Den filologiska hermeneutikens syfte blev — i motsats till den bibliska exegesens mål att tolka och förklara texter genom att undersöka historien, associationerna och kontexterna kring texterna — att tolka och förklara kontexter, dvs historiska perioder och andra kulturer — genom att undersöka innehållet i representativa texter.

Nu har vi kört ett helt varv i tunnlarna, och stannar ett ögonblick vid station Exegesen för att hämta upp nya s k heliga och klassiska texter, som tillsammans med oss är på väg till ett hermeneutiskt evenemang borta på det artonhundratalsuniversitet som breder ut sig ovanför en annan station på den här cirkeln.

2. Empatin: metodisk eller historistisk hermeneutik (Ranke, Humboldt, Schleiermacher, Dilthey m fl)

”…wie es eigentlich gewesen”…

Och där kliver vi av. Och så lyssnar vi på en tolkning — en direkt översättning — av vad universitets namne en gång sade om den process som kallas den hermeneutiska cirkeln:

”[Understanding] presupposes within the comprehending something analogous to what later will be comprehended, a pre-existing, original agreement between subject and object…… When two persons are separated by a gulf, no bridge or understanding can lead from one to the other. In order to understand one another, one must in a sense already have understood each other to begin with.”

[Humboldt, citerad i engelsk översättning, i Andersson 1991:97]

Kostymspektaklet startar på perrongen. (Det är ett sådant där s k lajv.)

På med paltorna! Här får du en värja i handen och där ligger en packe bläckfläckade böcker. Nu äro vi studenter, och nu skola vi studera och förstå det hela.

Jaså, inte det? Okej, Leopold Ranke påstod ju faktiskt inte ordagrant att hermeneutikens mål var att lägga fram historien precis som den var, utan man skall nog tolka hans utsaga som att han säger att syftet är att skapa en trovärdig kopia, frammana en föreställning om hur det var, göra en dramadokumentär, deltaga i ett lajv, uttrycka en metafor, en mimetisk relation… [Ricoeur 1993:224]

Så här skall vi inte stanna så länge. In i tunneln igen. Nytt varv runt banan. Ny slutstation.

3. Exemplet: ontologisk hermeneutik (Heidegger, Gadamer, Dahlhaus m fl)

Just som tåget stannat nästa gång, och dörrarna öppnats mot ett obestämt landskap som tonar bort mot en tom horisont, knäpper det till i högtalaren och någon börjar tala —  om det inte är en röst direkt ur boken som andlöst mal på? — om hur filosofen Gadamer enligt författarens mening ifrågasätter — eller i alla fall med hjälp av argument, kanske från kretsen runt Habermas — vad vet jag? jag har inte hunnit fram till någon förståelse av den epoken ännu — hur Gadamer enligt talaren borde ifrågasätta — den metodologiska hermeneutikens, historismens, metoder, mening och moraliska halt — och här står luften stilla, men horisonten rör sig:

”Distansering från den egna subjektiviteten är förutsättningen för möjligheten att den Andres subjektivitet ska få en röst inom oss genom tolkningsakten. Frågan för Gadamer är nu om en sådan distansering inte är ett exempel på omedveten alienering, dvs på ett omedvetet förnekande av tolkningens verkliga roll i det mänskliga väsendet. Om tolkning djupast sett är en del av vårt sätt att existera, och alltså en ontologisk kategori, och om den som sådan med nödvändighet innebär att vår subjektivitet, både som formerande och till sist formad entitet, är en nödvändig del av tolkningsakten, så innebär kravet på distansering ett sätt att förhålla sig till tolkning som berövar den sin signifikans, sin existentiella meningsfullhet, för människan. En jämförelse: marxismen föreställer sig arbetet som den dimension i vilken människan skapar och formar sitt eget väsen som individ och kollektiv. Varje samhällsform som berövar en stor del av mänskligheten kontroll över arbetet och över arbetets produkter är därför i sig en alienerande samhällsform. När människor distanserats från det som är arbetets existentiella poäng alieneras de. Vad orättfärdiga samhällsformer gör med de underkuvade klasserna är, med en jämförelse som Gadamer kanske skulle finna alltför hård, vad en överdriven metodologisering av hermeneutiken gör med dem som ägnar sina liv åt kvalificerat tolkningsarbete och åt att sprida dess resultat.”

[Andersson 1991:106f]

”Jag har inte sanningen, jag söker den!”

Vi fick tydligen med oss en fripassagerare på tåget, ser jag. En dåre som påstår att hon skall kallas Rosa-Skära Hammarbild, är nästan precis hundra år gammal och kom till världen inuti ett rymdskepp. Dessutom vill hon att vi skall tro på att hon sannerligen är gudfarmor till en före detta ärkemössa i Filköping. Hur som helst, kärringen klev väl på redan i Exegesen, och torde vara en stackars själ som rymt från någon avdelning på Helgeandshuset i staden. För inte kan det väl vara sant, som hon säger, att hon har tillbringat åtskilliga år vid Humbuguniversitetet, och bara nyligen steg in i denna nu åter skenande vagn? Fördomarna spelar oss spratt, inte sant?

What in Gadamer’s hermeneutics was ‘prejudgment’ took on a different cast in the work of Jürgen Habermas (b 1929), a member of the Frankfurt School, who engaged Gadamer in public debate from 1967. Habermas explored the possibility that understanding might depend not on context, not on a consensus of the tradition within which a given utterance occurred, but instead on a force exerted upon it that resulted in ‘systematically distorted communication’. He argued that, while Gadamer’s hermeneutics assumed human communication to be rational, in reality it is subject to distortion and deception. Habermas gave two instances: the operation of the unconscious mind as revealed by Freud; and the working of ideology within a society. Neither is localized: both are pervasive in human society. He argued that these two forces cannot be left to the psycho­ and political analyst respectively; that hermeneutics itself must take on the task of interpreting such distorted communication, and that its result will be ’emancipation’.

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Vi fortsätter ett varv till, läser lite till, och ser vad som händer medan vi närmar oss slutstationen. Tiden går, och vi med den, men fokuset på sanningen är viktigare än att följa ett regelverk för att avancera mot ett historiskt Heureka. En tunnelbanevagn får duga som container för det vi hittills har samlat på oss med hjälp av traditionell bildning och civiliserat samhällsliv tillsammans med uppriktiga och ärliga människor [Dahlhaus 1983:58ff]. Såsom det reflekterade ljuset från våra uppslagna självlysande böcker får resenärernas ansiktsdrag att skymta i vagnens fönsterrutor, förstärker nu de historiska påståendena, de mörka orden i den lästa texten, svärtan i de framtida förorden och efterorden till tolkningarna, som redan skrivits i vår fantasi men ännu inte printats ut.

”I would like to end this chapter simply with an observation about a particularly acute irony that we seem to have discovered. As we saw in chapter I, Christianity from the outset was a bookish religion that stressed certain texts as authoritative scripture. As we have seen in this chapter, however, we don’t actually have these authoritative texts. This is a textually oriented religion whose texts have been changed, surviving only in copies that vary from one another, sometimes in highly significant ways. The task of the textual critic is to try to recover the oldest form of these texts.”

[Ehrman 2005:69]

Läser därpå följande angående verkningshistoria, som förhållandet mellan tid och tolkning beskrivs enligt Günter Figal, som tycks kontrastera mot Gadamers syn på (verknings-)historiens nödvändighet:

”Later interpretations are not necessarily better than earlier interpretations, and vice versa. Knowledge of an earlier interpretation /…/ can even be disadvantageous for the later interpretations; they carry with themselves the danger that one is more concerned with other interpretations than engaging in the claims of the work itself. If all interpretations of a work are equally original, then their temporal order is irrelevant with respect to the work itself.”

[Figal 1998:9]

4. Evigheten: epistemologisk hermeneutik (Lévi-Strauss, Ricoeur, Figal m fl)

Den där avkronologiseringen av tolkningshistorien (se citat ovan) och betoning av textens spelutrymme (play-space) för representation och interpretation, som Günter Figal antyder i kapitlet om textens tystnad i For a Philosophy of Freedom and Strife, stämmer till viss del överens med Paul Ricoeurs beskrivning av texter som tidlösa och passiva objekt — de hänger i luften — med en latent vilja till att få sin mening framställd, det som texten avser att peka på när den väl blir läst eller framförd i en ny kontext, som inte behöver ha någon relation till andra tänkbara tidigare, samtida eller senare kontexter och läsningar. [Ricoeur 1993:37] 

Günter Figal skriver i samma text att det finns en upplevelse av evig närvaro i mötet med en interpretation som både behåller sin frihet att gestalta texten i tiden och samtidigt står i förbund med textens auktoritet:

”The enactment of interpretation proceeds from the constancy of the work as a promise, in order to bring forth the meaning of that which continues to exist.”

/…/

”In the play-space of texts and works, we return to history in order to find a presence which is no longer merely temporal, the presence of a comprehending interpretation.”

[Figal 1989:10f]

Och så avgår tåget igen, från den mest avlägsna och ändå allra närmaste punkten på banan, den obeskrivliga Evigheten, och vi kan sammanfatta förvärvade erfarenheter från resan på den hermeneutiska cirkelbanan, genom att konstatera att det finns (minst) fyra olika aspekter av hermeneutik och tolkningar beskrivna inom följande passage från uppslagsverkets artikel om ämnet. Precis som det enligt författaren av den text du just läser finns fyra stationer i den här imaginära tunnelbanan. Dessutom noterar vi att det enligt kyrkofäderna och Maimonides finns fyra slag av betydelser — bokstavlig, typologisk, tropologisk, anagogisk —

”Meaning assumes different forms with different types of hermeneutics. In its traditional sense it

[1] constitutes a message from a source to a recipient. 

In other cases it 

[2] can signify the role of a work within its contemporaneous society; or the world of the composer’s mind laid open to the listener (or reader of a score); 

[3] or a dynamic experience that unfolds during listening; or a field of experience that reveals itself to the listener. 

Otherwise, it

[4] can constitute an infinite stream of latent experiences for a succession of unknowable future audiences.” 

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Våra stationer utmed den hermeneutiska cirkelbanan hette, som vi ännu minns: 

  1. Exegesen, som motsvaras i ett för denna kursuppgift påhittat 3×4-schema av den rent bokstavliga, dvs historiska eller filologiska betydelsen av en text, och är en enkel tolkning av ett avgränsat budskap från en viss källa till en eller flera mottagare — och på den stationen finns hermeneutiker som väljer att förklara textens budskap genom att hitta rimliga sätt att läsa och förklara den, antingen i ett slutet, dogmatiskt system eller med öppnare, liberalare sinne,
  2. Empatin, som motsvaras av den s k typologiska eller allegoriska betydelsen av en text, som kan sägas beteckna en slags uppenbarelse av hur personer och budskap som sitter fast i och är beroende av en viss historisk kontext, kan frikopplas från sin egentliga kontext och byta plats med personer och budskap i en annan tid och kontext, utan att den föreställda helhetens eller delarnas mening förändras av bytet — och detta är stationen där hermeneutiker sysslar med att i fantasin resa i tiden och försätta sig i textens kontext och upphovsmannens liv och psyke, för att uppleva att de intuitivt kan förstå meningen med verket,
  3. Exemplet, som motsvaras av den s k tropologiska eller moraliska betydelsen av en text, i specialfallet att textens förväntade kvalitet och status av läsaren kräver en viss förförståelse, bildning och respekt, samt upprepade genomläsningar och omtolkningar, i kontakt med en levande tradition, för att förstås på ett korrekt och fullkomligt sätt — den stationen är en plats där hermeneutiker är strängt upptagna med att utvidga sin egen horisont för att efter hand kunna närma sig en förväntad erfarenhet av textens bästa och rimligaste mening, 
  4. Evigheten, som motsvaras av den s k anagogiska eller eskatologiska betydelsen av en text, alltså syftande bortom döden och tidens slut, eller kopplat till ett löfte om att inviga läsaren i mystik och magiska hemligheter, vilket också kan vara att inspirera till nya och mångfaldiga tolkningar, som öppnar sig för oändligt många lösningar på tolkningsproblemen och för okända former av framtida interpretationer — och där har man som hermeneutiker valt att behandla meningen i texten som en sammanhållande kraft, som är förbunden med textens möjliga tolkningar men inte i vanlig betydelse beroende av existensen av en mänsklig författare eller någon ursprungskontext.

Från exeges till empati och evighet, via exemplets makt att styra erfarenheten rätt, far vi fram mellan helheten och delarna, och inom delarna till helheten igen. Men bortom och innanför allt vi kan förklara, föreställa oss med hjälp av fantasin och erfara genom historiens samlade tolkningar, finns sannolikt en oändlig värld av trogna interpretationer, tyst, osynligt och orörligt cirklande kring varje text, konstverk eller musikstycke.

Maria Ljungdahl

[texten skrevs i september 2014; lätt reviderad i oktober 2022]

Litteratur

“Hermeneutics”, ur Grove Music Online

Wikipedia: “Hermeneutics”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics

ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”Hermeticism”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ur Wikipedia (english) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”De Interpretatione”, https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-18)

Sven Andersson: “Hermeneutik”, ur Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet 1991, s 88-145.

Carl Dahlhaus: Foundations of Music History. Cambridge University Press 1983. Translation by J. B. Robinson.

Bart D. Ehrman: Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. Harper San Fransisco 2005.

Günter Figal: ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press 1998, s. 1–11. Translation by Wayne Klein.

Hans-Georg Gadamer: ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm 2000, s. 102-110.

Paul Ricoeur: ”What Is a Text?”, i A Ricoeur Reader: Reflection and Imagination, Toronto: University of Toronto Press 1991, s. 43–64.

Paul Ricoeur:  “Vad är en text?” m fl artiklar ur Från text till handling. Brutus Östlings förlag. Översättning av Margareta Fatton, Peter Kemp och Bengt Kristensson. 4:e upplagan 1993.

Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Tzvetan Todorov: Symbolik och tolkning. Symposion förlag 1989. Översättning av Mats Rosengren.

lyriska fragment

De dunkelgrå fåren
frukosterar
kring stenar och enar,
där skuggorna
mörkgröna
väver hagens ljusa matta
randig på tvärs,
under gyllene björkar
vid den stilla sjön.