Category Archives: debate

Music history debate 2001

Posted on by

Denna artikel publicerades först på svenska 2001 i STM-Online, vol 4. [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_4]

Music History as entertainment, or how ”When You Say Nothing At All” got the status of Early Music.

[1]
Professor Olle Edström’s article in STM-Online [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_3/index.html] is interesting, because it is in my opinion important that at least some scholars keep a distance from their subject, and through these kinds of texts, contribute personal experiences and knowledge, keeping the discussion about skepticism and self-critique alive.  In another article by Professor Edström, ”Fragments”, from an issue of the magazine STM some years ago, I read his ”report from the front” — meaning not ”here are the latest results from the best scholars”, but ”here stands the battles, these are the weapons, here we must live or die”. I hope there are more Swedish musicologists who keep the questions around the subject’s content, function and future open!

Then, what Eva Öhrström writes in the same latest issue of STM-Online, about our music teacher education’s lack of music history — and not least the students’ almost total lack of previous knowledge — is even more true for other categories of teachers’ knowledge in and attitudes to music and music history. There is not just a question of which kind of music the education should focus on. There is a real question, if there ought to be expectations of any knowledge of music and music history at all! For example: in a Swedish school (where the pupils’ ages were 10-12 years), I have seen a ”Middle Ages theme” show, with parents in the audience. Everything seemed to be well-researched and prepared — if a little misunderstood and tweaked — except the music part of the show, which by the pupils were announced (with no irony) as ”a typical Middle Age dance”. Followed from the speakers the theme song from the movie Notting Hill — ”You Say It Best When You Say Nothing At All”. Surely a nice example of a popular song from the year A.D. 1999, and besides, the girls in class had contributed their own choreographical interpretation of it. But: nearly thousand years away from the period.

Some weeks earlier, I had been asked by the teachers if I, being a ”music expert” (in their words), could help them with material for the theme studies. I knew the students had access to both the early music CD’s that I purchased for this occasion, and my selection of sheet music with easy songs and recorder arrangements from roughly the correct epoch. But they had simply chosen not to use this opportunity – neither did they try to study it on their own, nor to ask me for help.  The result was they took the easy road and chose a well-known tune which felt good for dancing. I hope nobody was fooled into thinking this was authentic medieval music. But you never know. At the start of the term the Head Mistress presented this school years  ”Composer of the year” — the music which is chosen for a school years’ morning meetings and as background music for math classes (Mozart effect, anyone?) — as the 1000 year old Gregorian church music. Guess which ”Gregorian” CD she played for the audience?

Maybe it had been best if I had said nothing at all about my education in music history. At least I said nothing at all — in an attempt not to hurt anyone’s feelings — about my thoughts at the show. Though, the disrespect for facts and knowledge this ordinary and very nice Swedish school showed in a presentation of a  historical theme, would surely not pass as harmless entertainment before quiet and content parents, had it concerned a misinterpreted piece of knowledge  in an account of a religious beliefs or social studies subject. For example, if the pupils had been allowed to show a ”Christmas ham” (a traditional Swedish Christmas dish), saying this was a typical Arab meal, or, were allowed to explain the Christian Democrat party’s ideology as origining from the former Soviet Union? Now this was ”only” history and music. Both are examples of relatively useless subjects. Music is something that can count as pure entertainment. Nothing you need to be serious about or have any knowledge of. Or is it?

[2]
The problem with music historiography and the other musical study subjects is largely that so many elementary school pupils, music teacher students, and indeed anyone — by their own free will, curiosity or desire — situated near the flow of media products and information, really doesn’t own the tools which are needed to build a strong and historically grounded knowledge about the human world from scattered cultural and scientifical wreckage. It does not matter how the college teachers and music professors choose and reject among the music histories to fill their courses with subject content. From post modern fragments with ethnic spices you can’t cook a nourishing knowledge soup. It becomes nothing more than fast facts in, and drivel out. Those who don’t have history as their foundation and reference in their musical studies — both in playing and in purely educational situations — too easily find themselves out on that quagmire of floating interpretations and lost credibility, where their own tastes and the contingencies of the zeitgeist lead the way, to terrible effect. Applying this reasoning to the education of music teachers and to undergraduate education in musicology, it is very hard to compile a music history slanted to contemporary culture (=pop and rock music), because in that there is an overflow of information and a lack of distance which takes a certain experience to handle. In my opinion, you cheat the students of something important, if you allow them to study only stuff they are already familiar with, uncritical and without historical perspective.

Some time ago I read Alan Sokal, whose critique of, among others, Bruno Latour Professor Edström mentioned. I have not read the article by Sokal that Edström is referring to, but a book by Alan Sokal and Jean Bricmont — their clearly thought out and part quite amusing attack on (natural) science abusers, Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science (Picador, New York 1998). Sadly I have not read Latour in original, but assuming from what Sokal/Bricmont is referring there seems to be better philosophers to turn to when discussing how to bridge the gap between ”the two cultures”, or how to explore a scientific philosophy which takes into consideration both Nature and Culture. (Regarding ”Science Wars”, see Norman Levitt’s critique [http://www.human-nature.com/articles/levitt.html].

This is a discussion and an attitude I have long been interested in, but never really knew if it is worth the effort trying to address it directly. Nonetheless, we must considerate the education system, which early on sorts talents and interests between two or three well-separated streams. This leads in turn to a dearth of people knowledgeable in more than one scientific or artistic field, people who can talk to each other without misunderstandings and confusion of terms and language. Bridging the gap between specialties becomes nothing but a pious hope for good effects from the exchange of ideas and experiences. Sometimes that hope leads to research money to some group of scholars. Sometimes people with this attitude start new journals; for example the British Prometheus (http://www.prometheus.demon.co.uk]. But seldom does anything material change in our view of knowledge and reality. All talk which doesn’t lead to useful results becomes in the worst case just another new form of entertainment, which confirms the public prejudices about scholars out of touch with reality. What is useful in music research, then? If there is some kind of eternal good or use in musicology, music history and musical knowledge, I do not think this good grows best in an interdisciplinary soil, but should be sought on classical ground: where a humanist Academia lays the foundation of general education, civilization and personal growth. That is where we musicologists have something to contribute to interested natural scientists and technicians. In return we can get their help with researching the physical world’s conditions for music — the biology, acoustics, instrumental and recording technology; all the measurable and concrete stuff. There are surely no good reasons to strive to make music research into an exact science — however tempting it can be to get part of the mathematically based natural and social sciences status in society. All this has been said before, but need to be reiterated in every debate about the future of the humanities!

© Maria Ljungdahl 2001 (English translation 2003, with kind help from Dr. Michael W. Morse, Toronto

where are the role models?

Posted on by

“To develop not just the physical ability but also the strategy to catch antelope in the wild, a cheetah must have antelopes to chase, room to chase them and a cheetah role model to show them how to do it. Without instruction and practice they are unlikely to be able to learn essential survival skills.”

From Stephanie Tolan’s classical debate article about gifted children, Is It a Cheetah?

The article continues:

“A recent nature documentary about cheetahs in lion country showed a curious fact of life in the wild. Lions kill cheetah cubs. They don’t eat them, they just kill them. In fact, they appear to work rather hard to find them in order to kill them (though cheetahs can’t possibly threaten the continued survival of lions). Is this maliciousness? Recreation? No one knows. We only know that lions do it. Cheetah mothers must hide their dens and go to great efforts to protect their cubs, coming and going from the den under deep cover or only in the dead of night or when lions are far away. Highly gifted children and their families often feel like cheetahs in lion country.

In some schools brilliant children are asked to do what they were never designed to do (like cheetahs asked to tear open a wildebeest hide with their claws — after all, the lions can do it!) while the attributes that are a natural aspect of unusual mental capacity — intensity, passion, high energy, independence, moral reasoning, curiosity, humor, unusual interests and insistence on truth and accuracy — are considered problems that need fixing.

Brilliant children may feel surrounded by lions who make fun of or shun them for their differences, who may even break their legs or drug them to keep them moving more slowly, in time with the lions’ pace. Is it any wonder they would try to escape; would put on a lion suit to keep from being noticed; would fight back?”

See also her other articles and the book (which I haven’t read yet, since I just found it when I was looking for the older articles that I read many years ago) Change Your Story, Change Your Life

“Cinderella not only knew somebody would want to dance with her, she dared to tell herself it could be the prince himself. After all, she was the hero and this was her story!

When she had to flee from the ball, Cinderella didn’t say, ‘See, this kind of thing always happens—just when the prince is getting to like me time runs out and I have to drag myself home with one glass slipper and one bare foot.’ No, she told herself that she had just had the most wonderful night of her life, and nobody could ever take it away from her. Later, when the prince comes around with the glass slipper, she demands to be allowed to try it on. Voila! Cinderella, with a little help from the allies she summons, creates her own happy ending.

Remind kids that just as they have their own story, so does everybody else. So if someone says, ‘You’re a scullery maid!’ (or a jerk) the kid can say, ‘That’s your story, not mine!’ “

http://www.stephanietolan.com/change_your_story.htm

UPDATE: the reason for this post was that I started to think about these things again, when a little interwebs drama developed in Swedish blogs as reaction to a stupid tv debate.

LInks: hello world , trolltyg #9 , hem till verkligheten ,
a shining light ,
internet hate machine , hunting grådvärgar

Den offentliga scenen för (synen på) mentalsjukdom, och den dolda verkligheten

Posted on by

“Ibland är det nödvändigt att manipulera verkligheten för att visa hur den egentligen ser ut.” skriver Ann Heberlein i Expressen om Anna Odells konstverk.

(Jag har inte sett Odells verk men läst en del om det, och tycker tanken med det var god. Jag har läst Heberleins senaste bok och tycker inte att hon uppnådde något bra med att skriva den på det sättet hon gjorde.)

Konst, hälsa och vetenskap

Posted on by

Varit på informationsmöte i kommunhuset om ett forskningsprojekt om konstdiskussioner och hälsoeffekter, som skall bedrivas i samarbete med en lokal konstnär (därav valet av lokal).

Det rara kommunalrådet inledde med en anekdot om små barn som ser ut att må bra när de ritar och improvisationssjunger i hemmets lugna vrå. Snabba ryck till en kulturpolitisk koppling med historisk allmängiltighet: eftersom människor en gång har skapat grottmålningar och eftersom många idag börjar måla när de går i pension så har vi besvisligen ett behov av att uttrycka oss, men tyvärr värderas kultur och dess effekter på välbefinnandet inte särskilt högt i vårt samhälle. Kommunalrådet hoppas och tror att projektet avser att bevisa att kultur behövs för hälsan.

Därefter presenterade sig de tre konstkunniga personerna (en av dem även med bakgrund från vården) som startat just denna studie om ifall konstsamtal i grupp kan vara en metod för att öka välbefinnandet. Lite lösryckta fakta från tidigare studier och andra antaganden om förhållandet mellan kultur, hälsa och samhällsekonomi tas upp, som förklaring till varför man tror på den goda effekten av kulturupplevelser.

Resten av mötet ägnas åt att under skoj och skratt få deltagarna i salen att gruppera sig på olika sätt runt väggarna, för att slumpa fram undersökningsgrupperna till studien. Metoden består i att publiken skall gissa ett antal saker om de tre ledarnas preferenser för fritidsaktiviteter och bostadsförhållanden. Om man tror att konstvetare nummer ett tycker om att paddla kanot skall man gå hitåt, om man tror att konstvetare nummer två tycker om att äta räkor skall man masa sig dit bort, och om man tror att konstnären bor i närheten av ett höghusområde skall man ställa sig därborta i bredvid podiet. Och så vidare, tills det är ett jämt antal deltagare i det förutbestämda antalet grupper.

Dessutom skall varje grupp innehålla minst fem personer som äger en bil, och den som inte har någon skall fråga runt tills den hittar en bilägare som är villig att ge ut sin emailadress och lova att hämta personen på stationen när det är dags att åka till gruppens bestämda samtalssession i konstnärens ateljé. Eh, detta beror på att forskningsetiken förbjuder ledarna att samla in emailadresser centralt och tussa ihop folk som kan samåka. Allt skall vara anonymt, frivilligt och vetenskapligt. Sedan blir det fruktstund, men då är vi alla så förvirrade och småirriterade av allt kringspringande och av att inte ha blivit ordentligt informerade om själva forskningens upplägg så det känns omöjligt att behöva ställas inför valet mellan bananer och röda äpplen också.

Uppdatering (9 januari 2011):

Hittade just en artikel som refererar en studie från hjärnforskning om konstupplevelser. Det tycks som om det kan finnas något i betraktandet av konstverk som triggar belöningscentrum i hjärnan. Det kan förklara varför man “mår bra”, men är absolut inget argument för att använda konst som hälsobefrämjande medel i vården, då det kan vara fråga om samma effekt som man får om man använder droger, spel (inklusive börsspekulation) eller shopping som livsstil. Hjärnan stimuleras på ett sätt som antyder att belöningssystemet inte triggas av det estetiska värdet i konstverket, utan av att individen oavsett om han eller hon gillar det de ser reagerar på att “konst” liksom finare whisky och dyra handväskor har hög status. Man upplever kanske ett kortvarigt rus av det spännande i att ta del av något som höjer en över medelmåttornas status i samhället. Detta sker därför att man har lärt sig att konstnärliga framställningar (till skillnad från triviala fotografier av samma motiv) har ett socialt och ekonomiskt värde.

“During the current study, participants were not asked if they enjoyed what they saw, or even if they considered it art, in order to avoid any biasing as a result of the question asked. Instead, as participants viewed the images, researchers scanned the volunteers’ brain activity (using functional magnetic resonance imaging) as they viewed paintings versus photographs.

Interestingly, the brain regions activated by art images (as opposed to photographs) were independent from those brain regions that became active during aesthetic preference.

Specifically, the results reveal that not only did art viewing stimulate the ventral striatum, but it also activated the hypothalamus (associated with appetite regulation) and the orbitofrontal cortex (associated with risk-taking, impulse control and detection of social rules).”

Uppdatering, 7 juni 2013:

Hittade ett par artiklar/forskningsrapporter som bl a diskuterar vetenskapligheten i att vilja se orsakssamband mellan kulturaktiviteter och folkhälsa.

Kulturrådet 2008:4 “Kultur – en del av ett hälsosamt liv?”

och

Cecilia von Otter: Health and cultural activity

“Are people who are more culturally active likely to experience improved health and, if so, is it possible to say that health improvements were caused by increased cultural activity?”

Mera opinionsdiskussion

Posted on by

TB repeterar gamla reflektioner från sin blogg (“Vetenskapsrådets replik i trumpetfrågan” ) i nytt inlägg i SvD med rubriken “Den som inte ser tidsandan är hemmablind”. Förutom att försvara sig mot kritiken att hon inte valt rätt angreppssätt i tidigare debattinlägg i frågan, har hon denna gång inte mycket mer att säga än “Tvånget är dock en illusion. Det räcker att ett antal personer ställer sig upp så rasar dominobrickorna en efter en. Se den folkliga opinionen, som även inkluderar flertalet akademiker.”

Är det detta som enligt Genus-Nytt (se länk nedan) är att “avslöja genushysterikerna med matematisk logik”?

Bloggar som kommenterar:

Tanja Bergkvist: “Varifrån kommer genusvansinnet?”

Rabiatfeminism: “Folkopinionen ett uselt argument mot förändring”

Genus-Nytt: “Tanja avslöjar genushysterikerna med matematisk logik”

—
Tidigare inlägg om detta på “Beyond Good and Atonal”: “Uppdatering av debattbilden”, “Ett matematiskt bevis” “Ett antal debattlänkar” och “Trumpetforskningsreplik”
—
Uppdatering 20 januari 2010: Jag följer inte längre Tanja Bergkvists blogg, så jag har inte lagt in några fler länkar till inlägg där hon eventuellt hänvisar tillbaka till debatten för snart ett år sedan. Idag såg jag dock att Copyriot har tagit upp trumpetforskningen och hur Bergkvist agerade, som ett exempel bland andra på hur en kontrovers kring nyttan med genusbegreppet ofta tar över även där den inte är helt motiverad, och gör det svårt att i media och bloggar föra en saklig diskussion om relationen mellan naturvetenskap och humaniora där olika vetenskapsgrenars perspektiv får väga in.

Uppdatering av debattbilden

Posted on by

Länksidan om trumpet- och genusforskningen fylls på efter hand som det dyker upp något relevant.

Den lite konstigt vinklade bilden på detta okända musikinstrument (T.B. ville inte svara på min fråga om vad det var för slags instrument och vad det kallas) är hämtat från en äldre upplaga av en av de bloggar som driver den kritiska sidan av debatten. Numera finns där i stället en bild på något som tydligt kan konstateras vara en trumpet av något modernt slag.

More blog posts about gender studies (genusvetenskap)

Ett antal debattlänkar

Posted on by

Uppdatering, lördag:

Vetenskapsrådet svarar genom Pär Omling på kritiken i en replik på SvD:s Brännpunkt:

“I artikeln ”Vetenskap eller galenskap” (SvD Brännpunkt 28/2) påstår Tanja Bergkvist att ”genusvansinnet nått nya höjder” genom att Vetenskapsrådet utdelat ett treårigt projekt i musikvetenskap där trumpeten ska studeras ur ett genusvetenskapligt perspektiv.

Här finns flera sakfel: Vetenskapsrådet har beviljat ett individuellt postdoktorstipendium att använda till två års vistelse vid Royal Scottish Academy of Music and Drama i Glasgow, inte stöd till ett forskningsprojekt.

Ansökan är inte granskad av någon genuskommitté utan har granskats av en postdoktorkommitté med humanistisk och samhällsvetenskaplig kompetens.”

—-

På fredagen publicerade SvD ett inlägg på Brännpunkt med rubriken “Män styr vår bild av historien” av Birger Schlaug och ett inlägg på Synpunkt med rubriken “Okunnigt påhopp på genusstudie” av professor Boel Lindberg.

Boel Lindberg påpekar:

“En vetenskaplig studie av just trumpetarskrået har stora förutsättningar att kasta ljus över hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning.

Trumpetarskrået har alltsedan medeltiden och långt in i modern tid varit en extremt manlig domän. Det fick tidigt en stark ställning därför att trumpetarnas skicklighet och kunnande betydde liv eller död i alla krigiska företag. Trumpetarna blev de bäst betalda musikerna och deras förbindelse med militärväsendet befrämjade framväxten av en ytterst stöddig manskultur inom skrået. Det var i denna miljö som de klangideal och sätt att spela på instrumentet som fortfarande i dag har hög status utvecklades.

Det Tanja Bergkvist raljant kallar ”misstänkt genusspecifika klanger” har en högst påtaglig bakgrund: krig och militär makt. Och historien är fortfarande i dag levande som tonbildningsideal för nya adepter på trumpet.”

Andra länkar till debatten som officiellt startade i SvD för en vecka sedan (forskningsansökan diskuterades av en blogg och senare på debattforumet Flashback redan i början av januari):

Tanja Bergkvist: “Vetenskap eller galenskap”, “Genustrumpeten åter på tapeten”, “Trumpetdebatten tar visst aldrig slut” och “Vetenskapsrådets replik i trumpetfrågan”

Jacob Derkert: “Genusperspektiv, vetenskap och ideologi”

Helena Duroj: “Genustrumpet”

Syster Dyster: “Så räknar de antifeministiska matematikerna”

David Gottlieb: “Fagott”

Herr Klokboks Kollektion: “Matematisk antifeminism”

Patrik Lindenfors: “Könens matematik” och “Schlaug missar det specifika i sitt försvar av det generella”

Lars Lundqvist: “Genus i musikforskning”

The real Mymlan: “Trumpetforskning med genusperspektiv”

Birdseed’s tunedown (Johan Palme): “Crazy Trumpet Fun”

Birger Schlaug: “Ironisera gärna över trumpetforskning”

Karin Sennefelt: “Humanist javisst” och “Okunnigt påhopp på genusstudie”

Självgod och bitter: “Debatt kring vetenskaplighet och Trumpet-anslag”

Staffan Strömbäck: “När det inte är egna pengar”

Stefan Stenudd: “Klart att trumpeten är maskulin!”

En trebarnsmammas vardag: “Jomen eller hur?”

Trollhare: “Trumpet svar på tal om genus”

Tysta tankar: “Genusvetarhatet på Svenska Dagbladet”

Eva Westerberg: “Genusspecifika toner hos trumpeten”

Anders B Westin: “Att göra kön – Trumpeter och badhustider”

Tidigare inlägg om detta på “Beyond Good and Atonal”: “Ett matematiskt bevis” och “Trumpetforskningsreplik”

Senare inlägg: “Mera opinionsdiskussion” och “Uppdatering av debattbilden”

Trumpetforskningsreplik

Posted on by

Det blir fler länkar till inlägg i debatten kring genus och trumpetforskning senare, men detta är vad jag har skrivit på Tanja Bergkvists blogg idag (andra försöket, vet inte om någon av mina kommentarer gått in i systemet och bara väntar på moderering, eller om de försvann i rymden):

Tanja,

jag följer den här debatten och har skrivit om den på min blogg.

Eftersom gensvaret på din debattartikel har varit överväldigande – särskilt under de första 72 timmarna då läsarna kunde kommentera direkt på SvD:s sida – förstår jag att du inte hunnit följa upp alla trådar ännu. Men jag vet att det finns fler än jag som ställer sig undrande till varför du inte förberedde ditt inhopp i genusdiskussionen bättre (den här gången heller), och varför du nu valde att hänga ut en enskild musikhistorikers forskning till allmänt åtlöje i pressen? Det kommer flera repliker från musikvetarhåll om detta. Däremot gissar jag att sannolikheten för att någon genusvetare eller någon representant för Vetenskapsrådet kommer att svara dig är ganska låg, då det inte framgår av din artikel vad du egentligen är ute efter att få svar på. Din text är alldeles för osaklig och diffus för att det skall finnas något konkret att diskutera.

Jag undrar verkligen vad du haft och har för syfte med att starta en sådan här debatt? Är det för att du vill väcka politisk opinion på något område (vilket?), är det för att (försöka) utöva vetenskapskritik, eller är syftet bara att leverera populistisk satir och underhållning? Om det är det sista var det väl ändå inte så lämpligt att utnyttja en stor morgontidnings debattsida för att få en skrattande publik på sin sida, eller att underteckna med sin akademiska titel? Jag hoppas verkligen att du har ett seriöst intresse för vetenskapliga frågor, och är öppen för att diskutera med och lära dig av dem som frågar dig vad du egentligen kan om det du kritiserar.

Jag har ingen akademisk titel eller examen, men jag har studerat både matematik, fysik, maskinteknik och ADB/datalogi (KTH M-78, Datalinjen SU -83), och ämnen på humanistisk fakultet (musikvetenskap och filosofi, GU -96), och kan därför säga att synen på vad som är vetenskapligt och vad som är möjligt att studera och få ny kunskap om är inte särskilt olika inom de olika vetenskapsgrenarna. Det är bara sättet att använda begrepp och metoder som varierar något. De allra flesta är helt överens om det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet: man påstår inte saker hur som helst – man är inläst på ämnet och har rimliga skäl för sina slutsatser.

/MaLj

Uppdatering: nu har min första kommentar sedan i morse äntligen kommit in på Bergkvists blogg så man kan läsa den där. Inte så stor skillnad mot mitt andra försök, men det är några formuleringar och poänger som jag inte kom ihåg senare när jag skulle återskapa inlägget och försöka posta det igen.

—
svenska bloggar finns bl a på intressant.se

andra inlägg om denna fråga: Ett matematiskt bevis?, Uppdatering av debattbilden, Ett antal debattlänkar
andra inlägg om trumpeter: A little adventure with two trumpets and a vase, Trumpetforskning med eller utan genusperspektiv