Tillbaka till hönshuset?

Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

Karin Maria, alias Syster Dyster.

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det – för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan – efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) – har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, “I en spegel av stoft”, text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

“I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var…”

/…/

“….Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort..”

/…/

“…Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt.”

(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)

andra bloggar om saknaden efter Karin
andra bilder och fria associationer

Nurse Rached skickade pyntade muffins och litteraturtips

Eftersom jag nämns i blogginlägget Nurse Rached: Cupcakes från Nya Zeeland! borde jag publicera en bloggutmärkelse med rosa bakverk, skriva något klyftigt om tre böcker av tre av mina favoritförfattare och skicka belöningen vidare till fem andra bloggare (någon som känner sig manad? jag vet inte alls vilka av de bloggare jag läser som själva kommer hit och besöker min blogg!).

Men då jag tillhör de svenska internetskribenter som för ett tag sedan kom överens om att inte medverka till att sprida den unga svenska låtsashemmafrurörelsens entusiasm över sliskiga dekorerade muffins, får jag inte skriva vad de med ett amerikanskt begrepp vanligen kallas av entusiasterna, och bör inte heller publicera bilder på bakverken. Sorry!

För den som vill ansluta sig till bojkotten av det hajpade muffinsslisket: ett alternativt begrepp på svenska har (av Lisa Magnusson, tror jag) föreslagits bli “koppkakor” (men det visade sig nu vid en kontroll genom googling att de seriösa entusiasterna kanske var först med den översättningen? se t ex Baka en koppkaka!). Jag kan även tänka mig att man översätter det äldre (brittiska?) begreppet “fairy cakes” som betecknar ungefär samma bakverk, till “fetårtor” eller “alvkakor”. Eller helt enkelt “pyntmuffins”?

(Bli nu inte ledsna och tro att jag vill förlöjliga er och era fina kakor, ni som råkar hitta hit för att jag länkade till en kakblogg och skrev allt detta som inledning på litteraturinlägget! Det var inte menat som någon sorts internethat mot kakor och annat fint pynt och godis. Ha en riktigt God Jul! Hej!)

BÖCKERNA, då:

Är för närvarande väldigt nyfiken på en nyutkommen bok som heter Possessing Me – A Memoir Of Healing och som också finns på Amazon (USA) där man kan provläsa lite i väntan på att boken om några veckor kommer att kunna beställas även från Amazon (UK) och möjligen andra nätbokhandlare i Europa. Författaren heter Jane Alexander (inte samma person som skrivit de andra böckerna av en Jane Alexander som man kan hitta på Amazon) och har i flera år bloggat och videobloggat om sitt liv, sin meditationsteknik och sin uppfattning om psykiatrin i USA.

Igår läste jag en underbart rolig liten bilderbok av Jan Lööf. Pelle på planetfärd handlar om hur gubben Skrot-Nisse och hans närmaste medarbetare behöver hjälp av pojken Pelle för att kontakta enstöringen Bertil som sitter på en alldeles egen liten planet ute i rymden och jobbar med sina uppfinningar. Ja, helt ensam är han inte. Hunden Lajka är också där – eller borde vara det. Men det smyger kidnappare med korvmutor därute…

Den tredje boken jag tänkte nämna började jag läsa för någon månad sedan, men därefter kom det andra böcker och tankar emellan. Det är “Det moraliska spelet” – Eva Kärfves senaste analys av mänskliga och samhälleliga fenomen, efter att hon tidigare har skrivit om häxprocesser, Parsifalsagans släktskapsförhållanden och bokstavsbeteckningarna för problematiskt uppförande hos barn. Nu handlar det om att försöka hitta en förklaring till varför moral ibland verkar vara en funktion av den sociala ordningen – gruppens behov av att kontrollera världen och bestämma vem som är ond eller god, och ibland verkar vara helt en privatsak – något som växer fram ur individens övertygelse om vad som måste göras, oavsett vad gruppen hon tillhör tycker om hennes handlande.

listigt värre

Såg en vandrande lista hos bloggen Syster Dyster men tänker inte kattpasteja den och fortsätta i samma oförändrade anda. Här är en kraftigt redigerad version:

1. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln sista gången i går kväll?
tänkte att jag har långt hår och trivs med det

2. Hur mycket smycken har du på dig?
inga, det är läskigt med smycken, de kliar och nyps, och skramlar

3. Vilket ord rimmar på “Hej!”?
nej

4. Favoritställe?
en rödmålad trätrappa med utsikt över vatten i norra skärgården – har inte varit där sedan 1972, och möjligen var inte trappan röd längre ens då

5. Vem på missade samtal-listan på telefonen ger dig dåligt samvete?
en person som saknar email och som jag misstänker vill träffa mig för att prata fast jag inte har orkat kolla vad hen vill

6. Vilken är din ringsignal på mobilen?
intro plus några sångrader från “Well You Needn’t” : You’re talkin’ so sweet, well you needn’t.You say you won’t cheat, well you needn’t. You’re tappin’ your feet, well you needn’t. It’s over now, it’s over now…

7. Vad ser du för program/webbläsarfönster på datorn just nu?
safari: blogger, facebook, inboxen, google reader, twitter, wikipedia, google
övrigt: adium, finder

8. Reflekterar du över vem du är, eller accepterar du andras stereotypa definitioner av dig?
jag tänker, alltså finns jag

9. Vad är det för märke på skorna du helst använder?
asics kayano, men jag misstänker att de fixerar själva foten för bra och därför inte är bra för trasiga fotleder, eftersom den vänstra inte läker som den ska efter att jag trampade snett och ramlade ner från ett trädäck hemma på tomten i början av sommaren

10. Ljus eller mörk choklad?
gärna blandad, men annars oftast mjölkchoklad av den inte alltför söta sorten (Marabou är frånstötande numera), och någon enstaka gång vit choklad med hasselnötter

11. Vad tycker du om personen du fick denna enkät av/hittade denna enkät hos?
av någon anledning har jag nog alltid avstått från att formulera en åsikt om henne ens inför mig själv, eftersom det verkat bäst så – hon är den hon är, och det skall inte jag tycka vare sig bu eller bä om

13. Vad gjorde du vid midnatt?
övningssjöng en jazzlåt från 30-talet, med förprogrammerat komp från ett keyboard

14. Vad står det i ditt senast mottagna SMS?
du har ett paket att hämta

15. Var ligger din närmaste badplats?
vid Trälhavet, men jag har aldrig badat där – allra närmast är faktiskt en liten insjö, men den har jag också avstått

16. Vilket språk använder du mest?
skriftspråk

17. Till vem sa du “jag älskar dig” senast?
sådant säger inte jag

18. Vilket djur rörde du senast?
har en katt

19. Hur många olika sorters mat och dryck har du i förråden?
det mesta av vanliga grejer, utom vin och tårta

20. Hur många facebookvänner har du och varför?
jag samlar på kontakter från olika kretsar jag varit aktiv i och 110 är dagsnoteringen – det varierar lite med de som ibland avaktiverar sina konton men sedan kommer tillbaka

21. Vilken del av ditt liv har varit bäst hittills?
de okomplicerade bubblorna av omedelbar glädje, meningsfull gemenskap och framtidshopp man befinner sig i tillfälligt då och då, särskilt under ungdomen – fast “bäst”, nja, jag vill nog ha ut mera av livet än så, det får inte vara för enkelt, liksom

22. Din värsta fiende?
samhället?

23. Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu?
förra sommarens enda röda ros på klängrosen som målarfirman trampade ner när de målade om husen i år – fast nu har rosorna kommit tillbaka!

24. Vad var det senaste du sa till någon?
hej då

25. En miljon dollar eller förmågan att läsa andras tankar?
försök inte – jag hör vad du tänker egentligen!

26. Gillar du någon särskild lite mindre än de förtjänar?
ja

27. Senaste musikstycket du lyssnade på?
jag sjunger och spelar mycket oftare själv än jag lyssnar på andras inspelade musik, så jag vet inte vad det kan ha varit