Tillbaka till hönshuset?

Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

So long, so long ago, Izabella

Baz Booth
(musik och originalrefräng)
So Long Ago Izabella
Några verser om en förlegad kvinnosyn,
riktade till dess fiktiva personifikation, Izabella, av
Maria E. Ljungdahl
Engelsk originalversion 2007
Svensk tolkning 2017
#visjungerut
#metoo
 
 

So Long Ago (Izabella)

In the eyes of Izabella,
any man was good as gold.
That precisely meant a fellow
could be sized for lies he told.
Shiny, sticky, stiff and old.
Always right and often cold.
Bye, so long, so long ago!

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

Hey, nonny, nonny.
Hey, nonny, nonny no.
Fol de rol, and fol de roodle.
Wotcher cock and howdy doodle.
There lived a lass, and also lackaday.
Men were deceivers, or so they say.

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

—-
Izabella – Det är dags att sjunga ut

Har ni hört att Izabella
trodde alla män om gott?
I hennes ögon var de snälla
– både Adolf och Pol Pot.
Lögner, skällsord, svek och brott.
Fel blev rätt, med andra mått.
Bye, so long! Adjöss för gott!

I dina dagar, Izabella,
flickor följde detta bud:
inga kvinnfolk skulle gnälla,
eller våga sjunga ut.
Vaga, svaga, höll sin trut.
Alltid fel, och utan krut.
Det är dags att sånt tar slut!

Hej, lilla flicka!
Kom! Dansa i en ring.
Kom till dvärgar sju, och prinsen.
Säg goddag till två poliser.
Det fanns en Lasse, som var liten då.
Nu är han vuxen, och gråter ej.

Varför skulle Izabella
se varenda karl som Gud?
När han ljög som mest, nej, snälla,
varför putsa på hans skrud?
Välsmord, häftig, styv och ball.
Sällan sjuk, men ofta kall.
Bye, so long! Nu är det slut!
Det är dags att sjunga ut!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

Barry Booths notsida på Score Exchange

(url https://www.scoreexchange.com/scores/60820.html )

OBS! kom ihåg att STIM-rapportera eventuella framföranden av verket som “So Long Ago” och/eller “Izabella”!*

*text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Ernest Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) & PRS (UK).

Kommentar angående sångtexten

Den engelska versionen från 2007 började med att jag (Maria Ljungdahl) skrev ett par verser på engelska om “Izabella”, en fantasifigur med anknytning till äldre tiders kvinnoideal. Mailade texten till Barry Booth* med en fråga om han hade några idéer om en tonsättning, eftersom jag inte kom någon vart alls själv med att skriva musik till verserna. Barry fick mailet när han kom hem från en spelning sent på natten, men satte sig direkt och komponerade en melodi, och skickade noter och en instrumental demo så att jag hade dem i inboxen nästa morgon. Han bidrog också med en refrängtext, späckad med Cockney-uttryck och Shakespeare-citat.
*(url http://www.bazboothzone.co.uk )
Den svenska versionen av sången påbörjades något år efter originalet skrevs, men blev inte klar förrän i början nu i december 2017.

#visjungerut #närmusikentystnar #metoo

The City Composing, Stockholm: “Vårkväll i Frescati” by Maria Ljungdahl, performed by Hara Alonso, piano

“Vårkväll i Frescati”, performed 26 May 2015 at KMH, Stockholm, by Hara Alonso, piano, a piece composed by Maria Ljungdahl (Maritune Art & Music) and submitted to the project “The City Composing”. Sheet music (copyright 2015 Maria Ljungdahl, STIM) available as pdf download, screen viewing/listening, or direct print out at Score Exchange

Sunshine Award

1. Lägg upp bilden på din blogg
2. Ge utmärkelsen till tolv av dina bloggvänner,
länka till dem och tala om för dem att de har fått utmärkelsen
i en kommentar på deras sida.
3. Länka till den som har gett dig utmärkelsen.
4. Ta hem awarden om du vill, eller låt bli.

Tack Syster Dyster för den solskensfina blomman! Du är verkligen den vän som har känt mig längst! Så att vi hittade varandra igen på ett sådant här ställe är helt logiskt. Från den ena sandlådetiden till den andra. Eller tredje. Först när vi själva var barn, sedan när vi hade egna små barn (även om det var ett ganska kort möte bland leksaker och smörgåsar på en gräsmatta). Förhoppningsvis kommer vi att kunna återträffas även utanför den digitala lådan så småningom. Om inte annat så lär det kanske bli i den fjärde ålderns sandlåda – något arbetsterapisammanhang på ålderns höst?

Jag har inga direkta bloggvänner av det slaget som hoppar runt och postar dagliga kommentarer hos varandra, men sänder klonade solskensblommor vidare med referenser till några bloggar jag brukar läsa:

Mat och blommor — en flicka i sina bästa år som skriver så bra om livet, mat, böcker, blommor och viktiga dagsfrågor, och som trots en nedbrytande sjukdom kom iväg på en långresa förra året till intressanta platser som jag nog aldrig kommer att orka besöka.

Skriet från vildmarken — intressant människa, som skulle ha kunnat vara min klasskamrat i Växjö om jag hade börjat på folkhögskolan direkt efter gymnasiet och inte drygt tio år senare.

Kurvigheter — Klara Tovhult, en klok människa i Piratpartiet, som möjligen också har gått på samma folkhögskola i Växjö? Jag har glömt att fråga henne om det.

Isabelle Ståhl — grönglittrande ungt partydjur, med ögon känsliga för betongrealistisk poesi av den storslagna, wagnerianska sorten.

Sanna Rayman — egensinnig ledarskribent med ett varmt hjärta och en vass penna.

Mary — vänlig storbloggare från andra sidan kommunen.

Copyriot — doktorerar på någon fråga om musikdistribution och ekonomisk historia, och intensivbloggar om allt han läser och tänker i olika ämnen, ibland med dagsaktuella debatter som orsak eller följd.

Giraffen197 — bildskön svenska i Bryssel som är mera aktiv på Twitter än som bloggare.

I Dur och Moll — en svensk musiker som emigrerat till Bibelbältet i USA och som bloggar lite sporadiskt om familjelivet och kompositionsjobben.

Julia Skott — välsminkad och slagfärdig journalist (alla vitsar om hennes efternamn är antagligen redan publicerade, så jag säger inget mer). Det dröjde bra länge från det jag började läsa bloggen innan jag fattade att Julias mor ju är kollega med en av mina naturvetarkompisars mamma.

Vi som aldrig sa sexist — gruppbloggande individer förklarar och beskriver, om gamla normer och nya försök (och misslyckanden) som rör sig på gränsen mellan kropp och samhälle.

Marcin de Kaminski — internetaktivist med kompetens både i människovård och behandling av digitala illusioner.