Songs after Swedish poems

Exile

August Strindberg (1849-1912)

from Exile (1876)

Open sea since yester morning,
Chronometer aid declined
Since in blind depths hides a warning
And the right course we will find.

Lead has tallow, line is leaping,
Steamer makes a gradual turn,
Down at seabed, lead is steaping
Precious findings in its churn.

In the hand a proof is lying,
Smeary, yellow little clot,
With the sand-writ answer, drying,
That our course led to this spot.

In the past, they steered by stargaze,
Stared at heavens to sight land;
Now, the mighty brains in our days
Have been taught to follow sand.

(English version and music copyright © 2018 Maria E Ljungdahl)

So long, so long ago, Izabella

Baz Booth
(musik och originalrefräng)
So Long Ago Izabella
Några verser om en förlegad kvinnosyn,
riktade till dess fiktiva personifikation, Izabella, av
Maria E. Ljungdahl
Engelsk originalversion 2007
Svensk tolkning 2017
#visjungerut
#metoo
 
 

So Long Ago (Izabella)

In the eyes of Izabella,
any man was good as gold.
That precisely meant a fellow
could be sized for lies he told.
Shiny, sticky, stiff and old.
Always right and often cold.
Bye, so long, so long ago!

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

Hey, nonny, nonny.
Hey, nonny, nonny no.
Fol de rol, and fol de roodle.
Wotcher cock and howdy doodle.
There lived a lass, and also lackaday.
Men were deceivers, or so they say.

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

—-
Izabella – Det är dags att sjunga ut

Har ni hört att Izabella
trodde alla män om gott?
I hennes ögon var de snälla
– både Adolf och Pol Pot.
Lögner, skällsord, svek och brott.
Fel blev rätt, med andra mått.
Bye, so long! Adjöss för gott!

I dina dagar, Izabella,
flickor följde detta bud:
inga kvinnfolk skulle gnälla,
eller våga sjunga ut.
Vaga, svaga, höll sin trut.
Alltid fel, och utan krut.
Det är dags att sånt tar slut!

Hej, lilla flicka!
Kom! Dansa i en ring.
Kom till dvärgar sju, och prinsen.
Säg goddag till två poliser.
Det fanns en Lasse, som var liten då.
Nu är han vuxen, och gråter ej.

Varför skulle Izabella
se varenda karl som Gud?
När han ljög som mest, nej, snälla,
varför putsa på hans skrud?
Välsmord, häftig, styv och ball.
Sällan sjuk, men ofta kall.
Bye, so long! Nu är det slut!
Det är dags att sjunga ut!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

Barry Booths notsida på Score Exchange

(url https://www.scoreexchange.com/scores/60820.html )

OBS! kom ihåg att STIM-rapportera eventuella framföranden av verket som “So Long Ago” och/eller “Izabella”!*

*text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Ernest Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) & PRS (UK).

Kommentar angående sångtexten

Den engelska versionen från 2007 började med att jag (Maria Ljungdahl) skrev ett par verser på engelska om “Izabella”, en fantasifigur med anknytning till äldre tiders kvinnoideal. Mailade texten till Barry Booth* med en fråga om han hade några idéer om en tonsättning, eftersom jag inte kom någon vart alls själv med att skriva musik till verserna. Barry fick mailet när han kom hem från en spelning sent på natten, men satte sig direkt och komponerade en melodi, och skickade noter och en instrumental demo så att jag hade dem i inboxen nästa morgon. Han bidrog också med en refrängtext, späckad med Cockney-uttryck och Shakespeare-citat.
*(url http://www.bazboothzone.co.uk )
Den svenska versionen av sången påbörjades något år efter originalet skrevs, men blev inte klar förrän i början nu i december 2017.

#visjungerut #närmusikentystnar #metoo

Vogue la Galère (new song)

länk till noterna
www.scoreexchange.com

E. G. Geijer: På nyårsdagen 1838

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Lonesome in brittle dory dares the
sailor set sail for the deep, wide waves;
boreal aurora-flaming stares the
night at his unseen, roaring grave.
Forward! his fate commands on-board;
and in the depths lives, like in the heavens, the Lord.

(översättning MaLj  2016-12-13)

Diotima och Sokrates

Några reflektioner kring ett utdrag ur Platons dialog Symposion (i Bychkov/Sheppard (2010:22-25) (eds) Greek and Roman Aesthetics.)

Därstädes skall livet, o käre Sókrates, sade den främmande kvinnan från Mantinea, om alls någon annanstans det skall spenderas, det liv som är människans, levas i åskådning av det sköna allena.

[Citat i min egen översättning, gjord med stöd av vissa webbresurser, av en central mening från Symposion, ur stycket 211d: ἐνταῦθα τοῦ βίου, ὦ φίλε Σώκρατες, ἔφη ἡ Μαντινικὴ ξένη, εἴπερ που ἄλλοθι, βιωτὸν ἀνθρώπῳ, θεωμένῳ αὐτὸ τὸ καλόν.]

Nyckelcitatet ur Symposion skulle kunna vara ett argument för ett liv med fokus på estetiska upplevelser, men för det första är “skönheten” och “godheten” likvärdiga synonymer när man översätter originalets “det sköna/goda/fina”, grekiskans tò kalón, och för det andra framgår det av resten av texten att den vältaliga kvinnan i historien syftade till att övertyga Sokrates (vid en obestämd tid i livet då han inte redan skaffat sig de uppfattningar och de vanor han nu var känd för) om att s k platonisk kärlek, förståndiga samtal och stoisk måttfullhet är vägen till vishet och möjligheten att få kontakt med det gudomliga. Meningen med livet och kärleken, och det som kan betraktas som kärlekens handlingar, är inte att genom sinnena ohämmat njuta av tillvarons finare ingredienser, vare sig dessa utsökta njutningar återfinns i naturliga eller i kultiverade skapelser, utan att söka odödlighet genom att inom det sköna (det goda) reproducera sig genom fysiska (barn) eller metafysiska (poesi, filosofi…) avkommor:

I will tell you, she said. It is procreation in beauty, whether in body or in soul. /…/ [Love is the] [d]esire to reproduce and procreate in beauty. 

Det aktuella utdraget ur Platons verk Symposion består av två längre partier, citerade från berättelsen om ett samtal mellan Diotíma och Sokrátes — en dialog som vid det så kallade ”gästabudet” (συμπόσιον), där frågan om guden Eros egenskaper diskuteras ett antal mer eller mindre kända atenska män emellan, återges som en berättelse, möjligen från Sokrates yngre dagar. Det var enligt Symposion sju eller åtta namngivna personer närvarande vid diskussionerna. Därutöver nämns Diotima från Mantinea (fiktiv eller verklig kvinna) och återges synpunkter som hon haft på ämnet vid ett tidigare tillfälle, och hela diskussionen inom ”gästabudets” ram är i sig ett referat i flera led, då det är författat av Platon, efter vad han har hört sin bror Glaukon berätta om vad ett par olika personer har återgett till denne om vad som ägde rum vid ”symposiet” hos Agathon, enligt vad dessa i sin tur har hört från personer som var närvarande… ”Kvinnan från Mantinea” — filosofen eller profetissan Diotima, som även om hon inte kan beläggas historiskt skall kunna betraktas som en tidigare aktiv vishetslärare, vilken förmedlat sina filosofiska insikter och kunskaper till Sokrates i hans ungdom — ville, som jag redan har antytt, lära honom att livets högsta mening är att med kärlekens blick skåda det sant sköna och goda i den verklighet som de tror finns bortom det synliga och materiella. Därigenom skall man enligt Diotima kunna bli älskad tillbaka av gudarna och erhålla odödlighet, därför att man ständigt älskar visheten (philo sophia) och umgås med tankarna om det sant goda och sköna i deras oskapade form, bortom materien och de synliga avbilderna. Medlet för att nå dithän, till umgänget med det gudomliga och eviga, med sanningen,

Do you not realize, she said, that that is the only place where it will be possible for him, looking at beauty with the part that can see it, to bring forth not images of virtue, since he is not in contact with an image, but true virtue, since he is in contact with the truth.

skulle vara att med moderna begrepp sublimera den erotiska kärleken eller begäret, som med Diotimas första definition, det axiom som hon får Sokrates att acceptera för att hon sedan skall kunna utveckla filosofin om kärlekens metafysiska konsekvens utifrån ett påstående som de är överens om är riktigt, kan översättas som att kärleken är en önskan att äga det sköna objektet för alltid. (Then in short, she said, love is the desire to possess the good for ever.) Denna strävan, det erotiska begäret, kan då bli drivkraften bakom en bildningsgång mot högre plan av kärlek och vishet, som en stege uppåt mot vidgad horisont, eller med psykologisk vinkel: en mognadsprocess. På stegpinnarna upp mot större förstånd i åskådandet av det sköna, söker man först 1.) den vanliga erotiska kärleken till enstaka individer med sköna unga kroppar, men 2.) inser att den kärleken i utvidgad omfattning kan gälla alla existerande och på grund av deras skönhet tänkbara objekt för fysisk kärlek. Därefter prövar man 3.) tanken att skönhet även kan finnas på insidan, så att säga, och att attraktion kan bygga mera på möjligheten till intellektuellt utbyte. Efter att ha insett att kroppar och själar enskilt och generellt kan vara sköna, 4.) betraktar man handlingar och lagar, och konstaterar att dessa både enskilt och mera allmänt kan vara sköna/goda och vara viktigare än kroppslig skönhet, varpå man med hjälp av förnuftet, gudarna, samvetet och/eller en läromästare (det står ”his guide leads him to”, och jag har inte funderat klart på vad originalets ἀγαγεῖν egentligen står för i textens mening och sammanhang, om det i trohet mot kontexten han sägas handla om att ledas av en inre röst, någon gudomlig kraft eller en yttre lärare)  5.) inriktar sig på att söka kunskap och lär sig att älska visheten och allting, med en gränslös kärlek. Slutmålet är att 6.) kunna se, kontemplera och relatera till den rena skönheten eller godheten på det eviga planet. Det som i motsats till de dödliga varelserna inte skapas, förändras och dör. Det som inte ökar och minskar, inte ser olika ut från olika vinklar, som inte kan vara antingen skönt och fult men vid olika tidpunkter. Det vill säga, tolkar jag, det som inte kan liknas vid månen, som ibland ses som ett vackert ungt ansikte och ibland som en ful gamling; ibland som antingen en högerhand eller en vänsterhand; ibland som någon annan kroppsdel, kanske som ett kvinnobröst eller en rundad bakdel.

First, it always is, neither coming into being nor ceasing to be, neither waxing nor waning. Then it is not beautiful in one way and ugly in another, not beautiful at one time and not at another, not beautiful in relation to one thing and ugly in relation to another, not beautiful here and ugly there because it is beautiful in some people’s eyes but ugly in the eyes of others. The beautiful will not appear to him as a face or hands or any other bodily feature.

Nej, skönheten är snarare oföränderlig som solen, men bättre än solen i den synliga och materiella världen, därför att det sköna är ett oskapat ljus som lyser av egen kraft.

Diotima påpekar tidigt i dialogen med Sokrates, att den reproduktiva funktionen hos den heterosexuella kärleken, barnalstrandet, är det närmaste en dödlig människa kan komma målet att leva för evigt, och att om kärlekens väsen och syfte skall definieras som begäret att äga objektet för evigt, ingår det i definitionen att den som älskar strävar efter att själv bli odödlig. Ett underförstått antagande i dialogen är att ”graviditet” är en livsprocess som börjar hos mannen och inte hos kvinnan, och att det som vi idag menar med graviditet och som startar efter befruktningen, antogs vara en annan typ av process, en period av växande och mognad hos det nya livet inom det mottagande kärlet, alltså kvinnans livmoder, inför framfödandet av det reproducerade objektet, avkomman. Tar man hänsyn till detta antika synsätt på reproduktionens biologi, blir analogin i texten mellan fysisk respektive metafysisk reproduktion i heterosexuella och homosexuella relationer begripligare! Kvinnor respektive yngre män ses som adekvata behållare för den äldre mannens redan koncipierade fysiska avkomma respektive tankeskapelser. Dels därför att de utgör en gynnsam jordmån för det som skall bäras vidare till nya generationer, dels därför att de avlastar mannen bördan och smärtan att själv föda fram sina foster. Jag tänker i det sammanhanget på myten om guden Zeus, som förutom alla barn han avlade kors och tvärs i samarbete (villigt eller påtvingat) med olika dödliga och odödliga varelser, alldeles själv bar dottern Athena inne i sitt huvud ända tills hon var mogen att födas, vilket orsakade honom svår huvudvärk och ledde till en drastisk förlossningsmetod. Observera att den relation mellan Diotima och Sokrates som beskrivs i dialogen, innebär att kvinnan Diotima i praktiken har spelat den roll som traditionellt förknippades med den äldre mannen i ett mentor-lärjungeförhållande, därför att hon har befruktat Sokrates, så att hennes tankar — genom hans tankeförmågas livmoder och genom alla de män som enligt Symposion var delaktiga i att bära historien om hennes filosofi och the Ladder of Love vidare — kunnat födas till världen och blivit odödliga. Frågan är vem som var barnmorskan i detta fall? En försokratisk majeutiker, eller någon av herrarna på Agathons symposium, om inte Sokrates förlöste sig själv och släppte fram en påhittad profetissa ur sitt eget huvud, en Diotima i full filosofisk rustning, redo att avbildas av Platon?

på svenska också

Duinoelegierna av Rainer Maria Rilke

(översättning från tyska till svenska av Maria Ljungdahl 1986/2010 – pågående – kommer att bearbetas )

Första klagosången

Skulle jag skrika — vilken av änglarna lyssnade då?
Och om, mot dess natur, någon ur härskaran plötsligt
brann för min sak, förbleknade jag bredvid
den ängelns säkrare uppsyn. För det vackra är endast
det skrämmandes början, det vi nätt och jämnt uthärdar,
men beundrar så, när det ädelt avstår från att
förgöra oss. En ängel skrämmer oss, alltid.
Alltså vet jag att uppföra mig och sväljer mitt
nattliga frestande nödrop. Ack, vem kan vi
vända oss till? Inte änglar, inte människor,
och de känsliga djuren vittrar snart,
att vi inte alls självklart är hemma
i tolkningsvärlden. Kvar åt oss blir kanske
bara att dagligen möta ett visst träd
vid avgrunden; kvar åt oss upptrampade stigar
och bortklemade välkända vanor –, sådana
som drogs till oss, stannade, och så gick de aldrig ur.
Ja, och natten: natt, när vind uppfylld av världsrymd
slår emot oss — visst var den evigt efterlängtad,
den ljuva besvikelsen, trots att den verkar tröttsamt tung
för ensamma hjärtan. Är natten alls lättare för älskande?
Nej, de döljer ju sig med varandra för ödet.
Och det visste du _ännu_ inte! Släng bort den tomhet du greppade,
låt den gå upp i vår atmosfär; kanske fåglarna finner att
tunnare medium ger en mer innerlig flykt.

Ja, för vårarna var du en tillgång. Mången stjärna
krävde din uppmärksamhet. En våg vällde upp
i det som en gång varit, eller du
gick förbi ett visst öppet fönster,
och en fiol skrek till av lust. Allt detta var uppdrag.
Men fullgjorde du dem? Var du inte alltid ganska
förströdd av att vänta, som om allt pekade på att
du snart skulle få någon att älska? (Var skulle du lägga din kära, då?
Väl ofta får du oväntat besök av okända, skrymmande tankar.
Ibland blir de kvar hela natten.)
Längtar du ändå, så sjung om de älskande; deras
berömda känslor är ännu inte tillräckligt odödliga.
Dem, du nästan avundas: de svikna, fann du
mycket mer älskansvärda än de tillfredställda. Höj
alltid på nytt deras otillräckliga lov;
tänk på att hjälten består — själva undergången blev bara
en anledning för honom att leva: hans senaste återfödelse.
Men de älskande återtas av en utmattad natur,
som om en andra chans vore en för svår prestation.
Har du prövat Gaspara Stampas metod?
Skulle vilken flicka som helst, när den älskade svek,
ta intryck av detta värdiga exempel och önska: om jag blev som hon?
Skall inte dessa äldsta smärtor för oss äntligen ge frukt?
Är det inte tid för oss att mitt i kärleken befria oss från objektet
och bävande uthärda: som pilen uthärdar bågsträngen, för att i samlad flykt bli _mer_ än sig själv. För ingenstans står allt stilla.

Röster, röster. Lyssna, mitt hjärta, som annars bara
helgonen lyssnade: dem det mäktiga ropet
lyfte från jorden; de knäböjde ändå,
helt omöjliga, utan respekt:
_så_ var de hörsamma. Inte, som du uthärdade _Guds_
stämma, slagen till marken. [Bei Weitem, tolkad som “med utsträckning”, dvs liggande på marken]
Men avlyssna suset, det oavbrutna meddelande som bildas av tystnad.
Nu brusar det emot dig ifrån alla unga döda.
Var än du gick in i en kyrka, i Rom och Neapel,
tilltalades du inte tyst av deras öden?
Eller en inskrift steg upp i relief framför dig,
som det nyligen hände med tavlan i Santa Maria Formosa.
Vad vill de mig? Sakta skall jag putsa bort fläcken
av medlidande, som ibland hindrar deras andars rena rörelse lite grann.

Visst är det sällsamt, att inte mer bebo jorden, att inte mer
utöva knappt inlärda konster, inte tilldela rosor, eller andra
envist löftesrika ting, något inflytande över vår framtid;
vad man var i oändligt ängsliga händer, är man inte mer, man
lägger bort sitt eget namn, som en trasig leksak.
Sällsamt, att släppa sina önskningar. Sällsamt, att se allt,
som hade ett sammanhang, lösryckt fladdra i rymden.
Och döden är så tröttsam och full av gottgöranden, att man
först efter en tid märker av lite evighet. — Men de levande gör
alla det felet, att de alltför grovt skiljer oss från dem.
Änglarna (säger man) vet ofta inte, om de rör sig bland levande
eller döda. Den eviga strömmen river ständigt med sig alla
åldrar ur de två områdena och överröstar dem i båda.

Slutligen behöver de oss inte mer, de tidigt bortryckta, man
avvänjer sig från det jordiska, som man milt växer ifrån
modersbröstet. Men vi, som så stora hemligheter nyttjar, sådana
saliga framåtskridande, ur sorgen upprinnande –: kunde vi
undvara dem? Om än sagan är oförstådd, om den första musiken,
som en gång bröt fram ur förstelnade klagosången om Linos;
först på en skräckslagen ort, som en nästan gudomlig yngling
plötsligt för alltid har lämnat, sattes tomrummet i sådan
svängning, att vi ännu rycks med, den tröstar och hjälper.

Andra klagosången

En ängel är alltid fasansfull. Och ändå, mot bättre vetande,
åkallar jag er, själens farliga fåglar. Ve mig!
Fjärran Tobias tid, då den mest lysande stod framför enkla ytterdörren,
inför resan något förklädd, redan mindre skrämmande;
(lik ynglingen själv, som nyfiken tittade ut).
Klev ärkeängeln nu, hotande, från långt bortom stjärnorna
ett enda steg ner mot oss; vilt hamrande skulle vårt eget hjärta
slå ihjäl oss. Vilka är ni?

Tidigt fulländade, skapelsens ungdomsverk,
högdragna, morgonrodnande höjdpunkter
av allt skapat, — pollen från en blomstrande gud,
ljusets fortplantningsväg, korridorer, trappor, troner,
rymder av närvaro, sköldar av lycka, ett tumult av
utbrutna känslostormar och plötsligt, enstaka,
_speglar_: som återställer den uttömda skönheten
till de egna anletsdragen.

För om vi har känslor, förflyktigas vi; ja, vi
utandas då vår själ; från sprakande brasa till tynande glöd,
och sist en svag rökslinga. Och då säger väl någon till oss:
ja, jag är berusad av dig, detta rum, själva våren
uppfylls av dig… Vad hjälper det, han kan inte hejda oss,
vi försvinner, in i honom och omkring honom. Dessa skönheter,
vem håller tillbaka dem? Oupphörligt lyser deras ansikten upp,
för att slockna igen. Som daggen lämnar ett nyutsprucket blomblad

[…]

Sjunde Elegien

The Seventh Elegy (from Duino Elegies by Rainer Maria Rilke)

Appeals no more; appeals aren’t the nature of adult calls.
Your voice could produce the pure bird sounds —
what he sings when the season — the rising — is lifting him, almost forgetting
that he is also a worried creature and not just a solitary heart,
which is thrown far into the clear skies of an intimate heaven. Like him, yet,
you appeal all the same, and woo –, that, still unnoticed,
a female friend became aware of you, and silently, a response from within
slowly was woken and through her listening warmed, —
your emboldened ardor her smouldering feelings.

O, spring would get it –, there is not a village,
that does not carry the tone of this message. First, that
uncertain intonation, which, with increasing silence,
a pure, confident day will besiege wide and far.
Then, stepping onwards and upwards, shouts of stairs, approaching what
seems to be a temple in some imagined future –; then trills, fountains,
that give themselves away, to the promised fall
of the playing jet…. And before them all, summer.

Not just all the mornings of summer –, or only
how they change themselves into midday, beaming of beginnings.
Not just the days, who are smiling around the flowers, and higher up,
among the topiary trees, seem strong and mighty.
Not the devotion of such deciduous or evergreen powers,
not the highways, or just the meadows at dusk,
not, after a late afternoon’s thunder, that breathing purity,
not the approaching sleep and a notion of something, at dusk…
but also the nights! Also the high nights of summer,
also the stars, the stars of an earthly night.
O, once deceased and knowing them eternally,
all the stars: because how, how, how can you forget them!

See, I called my beloved. But not just she alone
came… There came from fragile, weakened tombs
young women, risen… Because, how can I mute it,
how, my thus resounding call? The sunken still are
seeking open air forever. — Hear, children: that, which once
moved some of us to tears, might come to many more.
Do not believe, that fate is more than clouds formed in your childhood;
how often you overtook the beloved, breathing out,
breathing, after the joyful round, into the open and free.

Being here is wonderful. You knew this, maidens, even you,
who seemingly gave it up, fell down –, you, in the most cursed
alleys and corners, fed, and fading in garbage.
For every being there is an hour, though perhaps not even
a full hour, an immeasurably short period of history, caught
between two moments –, when it is a being
and has life. Everything. Has veins full of being.
However, so easy left behind, what laughing neighbour
refuses to envy us or recognize. In sight, raised up,
would we like it, though our most visible happiness will
materialize before us, first, when we transform it within.

Nowhere, my love, is any world created, like within. Our
lives are lost and spent in transformation. Always shrinking,
the external soon ceases to exist. Where once a rugged house stood,
mental images are breaking forth, across conceptual borders, though
as if they were still based entirely in a brain.
And the zeitgeist is creating vast areas of power stations, formless
like the high energy, which it draws from everyone and all.
The zeitgeist knows no sacred ground. This abundance, of the heart,
we harbour in more secret spaces. Yes, where still a little is left of it,
something once worshipped, kneeled before and served –,
this temple, as it is, already is moving into hiding.
Many are unable to notice, and without the advantage,
that they may build it within, now, with pillars and statues, expanding!

Every obscure revolution of the world brings such poor unconnected beings,
those not belonging to earlier stages, and not yet held by future.
For even the next stage is too far away for a human. Us should
this not confuse; it strengthens in us the ability to preserve
a still recognizable character. — This one stood among humans, once,
took the stand for destiny, within the denying, in the middle of
Destination Unknown he stood, like a being, and he bent
stars to him from the secured heavens. Angel,
to you I now present it, here! in your view,
it stands as saved at last, now upright takes its place.
Columns, pylons, the Sphinx, the ambitious upraising of it,
grey through this city’s decay or polluted from afar, this cathedral.

Was it not a miracle? O, astonishment, angel, over our being,
over us, o tremendous power, so tell it, that we were able to do it, my breath
cannot spread the rumour enough. Thus we have not, in spite of it all,
neglected the premises, these warranting rooms, these
our premises. (How frightfully vast they must be,
when millennia upon millennia of fluent feelings have not flooded them yet.)
But one tower was tall, surely it was? O, angel, so it was, —
tall, even compared to you? Chartres was great –, and music
reached even higher and exceeded our heights. However, even
just a lover — o, alone at the nightly window….
reaching your knee, did she not –?
Think not, that I am appealing.
Angel, and if I should do it! You would not come. For my
call is always based on departure; against such powerful
currents you cannot advance. Like an outstretched arm
is my call. And the hand, held open
to catch from above,
remains in your presence
an open sign, as warning and defence,
uncatchable one, high above.

(translation: Maria Ljungdahl 4-6 juli 2010)

Now you can read this blog in your own language!

About translation tools:

it is possible to read a blog in a foreign language in translation, but watch out for tools that translate the context, too! In Google Reader, I have had the feed settings for my own posts on auto-translate so I can immediately check what my blog posts in Swedish look like to English readers. Mostly the meaning isn’t lost, even if some terms are untranslated or misunderstood, but I have noticed that sometimes certain words and concepts are wrongly “translated” into one of their many possible counterparts in anglophone context. For example, when I wrote “Sveriges Riksdag” (=the Riksdag of Sweden) in a blog post about Swedish legislation, Google Reader rewrote it as “the Parliament of Australia”!! (Maybe some of you readers will read this blog through a translator tool right now and can’t understand why I find it strange that “Australia” is translated into “Australia”…) Today I added the Google Translate function to the blog layout, which means there are a lot of options for other languages than Swedish and English, too.

Test:

Det här är en text på svenska. Jag skriver i min blogg att jag idag har lagt till ett verktyg för automatisk översättning av inläggen. Det kan bli problem med att Google Translator ibland översätter ord och begrepp till det andra språkets kontext. Då blir det ännu mera obegripligt än vanligt. Jag har också lagt märke till att översättningarna inte blir så bra när min originaltext har en lite ovanligare syntax eller är krånglig på andra sätt.

Lines by Shelley (translation)

(P.B. Shelley: first lines from “Letter to Maria Gisborne”, July 1, 1820)
1 The spider spreads her webs, whether she be
2 In poet’s tower, cellar, or barn, or tree;
3 The silkworm in the dark-green mulberry leaves
4 His winding-sheet and cradle ever weaves:
5 So I, a thing whom moralists call worm,
6 Sit spinning still round this decaying form,
7 From the fine threads of rare and subtle thought-
8 No net of words in garish colours wrought
9 To catch the idle buzzers of the day-
10 But a soft cell, where when that fades away,
11 Memory may clothe in wings my living name,
12 And feed it with the asphodels of fame
13 Which in those hearts which must remember me
14 Grow, making love an immortality.

1 Som spindeln sprider nät varhelst hon är –
2 poetens tornrum, källarvalv, ett träd;
3 som silkesmasken väver åt sin flykt
4 en svepning, trygg i mullbärsgrönskans skydd:
5 Så spinner jag – moraliskt sett en mask,
6 som vid sitt sönderfall vill hålla fast –
7 mitt fina tankegarn, en sällsynt tråd.
8 Jag spinner inget pråligt nät av råd,
9 som lockar dagens lata själar med något sött –
10 nej, en tyst puppa, som när allting är förött
11 ger vingar åt mitt namn då jag är död,
12 och göder det med ryktbarhetens glöd.
13 I hjärtan som mig obetingat minns
14 odödlig kärleks möjligheter vinns.

(first draft – will maybe change a word here and there later! /MaLj)