Tillbaka till hönshuset?

Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

Konstmusik och utbildning (debattinlägg från 2001)

I likhet med Jesper Norda är jag rätt tveksam till den konstnärliga och musikaliska nyttan med att tonsättare arbetar med allehanda nya musikteorier och andra “skitfina” problem. Sådant som sällan intresserar någon annan än dem själva och som inte gör det klingande resultatet värt mödan och alla de stora tankarna. Bättre om man klarar av att att se musiken som en kommunikationsform bland andra och stilla finner sig i att modern konstmusik i första hand som all annan musik bara är organiserat ljud. Om man släpper de krampaktiga försöken att rättfärdiga sig som unik musikalisk hjälte och konstnärlig nyskapare, kanske det blir kraft över till att skapa något som klingar intressant, vare sig det bygger på något påstått intressant “forskningsarbete” eller inte. I tonsättarrollen ligger att man producerar mer eller mindre spelbar musik. Inte att man skall producera ordrika myter om sig själv. Det spelar liksom ingen roll vilka storartade principer man har utgått från i sitt skapande. Huvudsaken är att man når någons öron. (Åtminstone sina egna.) Inte att man kan föda en hoper musikvetare med avhandlingsämnen (i de fall doktoranden och tonsättaren inte också är en och samma person!). 

Så här långt håller jag alltså med Jesper. Vi konstaterar att det inte är fruktbart att stänga in sig på Musikhögskolan. Förutom de extrema varianterna av nyskapande teoretiserande finns där hela den tunga traditionen av inordnande i makt- och kunskapshierarkier – t ex mästare-lärling i tonsättarutbildningen, och en inlärd hjälplöshet när det gäller att förstå musik utifrån något annat än systematiska analysschemor och andra vedertagna metoder. Det är väl bara naiva nybörjare som uttrycker vad de själva känner och menar att ett stycke betyder? Senare lär man sig att man inte begriper någonting, och att det är säkrast att slå upp i någon handbok vad experterna anser om det. Så hur skall då den breda publiken kunna våga bry sig om musiken alls, om den här attityden sipprar ut från de institutioner som skulle vara den seriösa musikens främsta kraftsamlingar och mötespunkter? (Om det nu är så – se senare resonemang!) Kanske finns det en eftersläpning jämfört med andra konstnärliga utbildningar i synen på hur fri en student får vara från sina lärares och förebilders preferenser? Kan det vara så att bildkonstnärer tidigt släpps lösa på ett sätt som musiker och tonsättare inta av tradition tillåts? En musiker skall liksom veta sin plats innan han eller hon tar upp offentligt utrymme, medan en ung konstnär mycket väl kan ställa till med en installation som tar upp stor plats i det offentliga rummet? 

Jag kan för lite om bildkonst och konsthögskolor för att kunna säga om jag är överens eller inte med Jesper när det gäller hans syn på skillnaden mellan de konstnärliga utbildningarnas interna arbetsformer och yttre dialog med samhället. Bara en liten fundering i alla fall: inte blir väl ett avantgardistiskt bildkonstverk så hemskt mycket bättre accepterat, förstått och “använt” av publiken än ett nytt musikverk? Rätt är kanske att konstkritiker oftare sätter in verket i en aktuell kontext, och något mindre talar om teknik och historia. Men det är inte helt uteslutet att en musikkritiker idag också arbetar på det sättet. Eftersom konsertpubliken ju (i allmänhet, i Sverige, i dag, för moderna musikverk) har så minimala förkunskaper i teori, analys och musikhistoria, har en del kritiker insett att de möter sina läsare bättre om de skriver om tonsättarens person, något samhällsfenomen som inspirerat till musiken, eller något annat som inte kräver specialkunskaper.

Sedan kan det ju vara svårt för tonsättaren att acceptera att hans/hennes noggrant uttänkta betydelser och strukturer för publiken ibland bara leder till en stunds oreflekterat kännande. Det är enligt min mening inte självklart att, som Jesper skriver, “om en tonsättare är komplex på ett sätt som inte är på förhand givet, kommer han/hon kunna förstås och läsas av utefter sina egna kvaliteter.” Här snubblar vi ju i hjältemytens förrädiska spår igen… Det är inte bättre att vara sin egen! Det är inte självklart att den som är unik syns bättre och blir till större glädje för mänskligheten! Tvärtom! Det är jobbigt, både för det ensamma geniet och den oförstående publiken! Tänk om flera tonsättare och musiker (och motsvarande gäller på andra konstnärliga områden) kunde inse att det inte är farligt att spela ut sin konst i dialog med det kanoniska, med kulturarvet eller det på andra sätt redan kända och förstådda. Avsikten är ju att kommunicera, att ge ut något som är möjligt att använda. Visst kan det vara både praktiskt och identitetsmässigt eftersträvansvärt att utveckla ett eget språk, men det konstnärliga språket bör vara en dialekt av det erkända, och inte en nyskapad hemlig kod. (Därmed inte sagt att jag rekommenderar någon sorts kollektivt skapande utan upphovsindivid, eller att jag på något vis vantrivs med att vara den ensamvarg jag är…)

Svaret på den inte så klart utskrivna men underliggande frågan i debattartikeln: varför har den moderna konstmusiken  så svårt att komma in i kulturen på lika villkor med bildkonsten (och litteraturen, måste man väl tillägga)? vill jag påpeka har med svensk skoltradition att göra. Det finns en påtaglig skillnad i hur konstarterna behandlas i skolan, både när man talar om dem och när man utövar dem.

Alla barn får måla egna bilder. Alla barn får gå på museer och titta på andras bilder – och lära sig fundera kring konstverken: “så där skulle jag inte ha målat en sådan sak”, eller: “oj – vad konstigt, men det ser kul ut”. Ni förstår vad jag menar. Den seriösa konsten ställs alltså på samma nivå som barnens egen bildkonst. Man låter till exempel inte ungarna bara titta på bilder som de själva valt ut i barnböcker eller annonser, och sedan kopiera dessa bilder utan kommentarer.

Samma sak med litteraturen och språkundervisning av allt slag. Det anses jätteviktigt att barn lär sig läsa och skriva. De får öva sin handstil och sitt språk för att kunna uttrycka sig klart och redigt, och ta sig igenom texter tills de förstår innehållet och uppfattar hur skriftspråket och litteraturen konstrueras. Förebilderna för deras egna litterära experiment ligger sedan i de flesta fallen på en konstnärligt och innehålligt sett mer avancerad nivå än t ex melodifestivaltexter.

Men hur går musikundervisning till? Har den någon anknytning till den erkända konstmusiken och konsertlivet, som motsvarar referenserna till “riktig konst” i bildundervisningen? Nej, sällan. Lär den ut grunderna i eget musikskapande? Nej, bara undantagsvis, och då handlar det om att skriva “låtar”. Ger den i stort sett bara kunskaper om hur man reproducerar andras musik, och inte ens kunskaper i hur man “läser” musik? Ja. Verkligheten i skolans musikundervisning skulle kunna ses som om man inte skulle få skriva egna texter om sig själv i svenskundervisningen, eller bara måla i målarböcker på bildtimmarna. Och att ingen någonsin förklarade vad det skulle vara bra för.

Jag menar att den kunskap man behöver för att kunna lyssna till ny musik får man bäst genom att själv skapa och spela ny musik, och inte genom teorier och verbala analyser. Bristen på en allmän och praktisk kunskap om skapelseprocesserna i musiken förklarar alltså publikens förvirrade reaktioner på ny musik, och också att tonsättarna har relativt svårt att få erkänsla i kulturlivet för vad de bidrar med.

Maria Ljungdahl (ur en debatt i tidskriften Tritonus 2001)

Songs after Swedish poems

Nanny Lejdström (1874-1959)

Musikpedagog, dirigent och tonsättare

Nanny Celina Elisabeth Lejdström, född i Västmanlands län (Säby församling) 8 maj 1874, död i Stockholm län (S:t Matteus församling) 27 april 1959. Sångpedagog, körledare och tonsättare. Verksam som musiklärare vid bl a lärarseminariet i Västerås (från 1902, ev tidigare) och Rostadseminariet i Kalmar (1920-1934).

Biografi:

Nanny Lejdström föddes 1874, och växte upp i en stor barnaskara med hel-, halv och fostersyskon. Familjen bodde på Utnäs gård i Säby församling, nära Strömsholm och vid Mälaren. Fadern Johan Robert Lejdström (1821-1904) var lantbrukare, men kallas i vissa källor possessionat, dvs godsägare. Nannys mor Amelie (Lovisa Charlotta Amalia) f. Hedenstierna (1839-1925) kom från Södra Ljunga i Kronobergs län och var en kusin till faderns första hustru Ulrika Juliana Amalia f. Ljungdahl (1836-1869). På våren 1889 flyttade familjen Lejdström till Västerås. Lejdström studerade vid musikkonservatoriet i Stockholm och tog enligt uppgift (nekrologen i SvD 1959) sin första examen år 1896. Enligt andra uppgifter (bl a Svensk Musiktidning 1902) blev hon klar med studierna på konservatoriet först efter höstterminen 1901, och hade då behörighet att undervisa i musik på läroverksnivå. Hon hade från åtminstone 1902 (ev tidigare) anställning som musiklärare vid både flickskolan och småskolelärarinneseminariet i Västerås, och kan även ha gett sånglektioner privat. En av hennes elever i Västerås var konsertsångaren Erik Melander (1885-1946). Vårterminen 1908 vistades Lejdström i Landskrona, troligen för att tjänstgöra vid flickläroverket, och var enligt folkbokföringsuppgifter inneboende hos Selma Lagerlöfs väninna lärarinnan Anna Oom. På sommaren 1910 reste hon till Berlin tillsammans med ett par av vännerna bland lärarinnorna i Västerås, Hilda Eriksson och Signe Hammarskjöld.På hösten 1919 sökte och fick Nanny Lejdström tjänsten som musiklärare vid folkskoleseminariet i Kalmar. Hon var sedan från vårterminen 1920 verksam i Kalmar, tills hon gick i pension i juni månad år 1934. Efter pensionen flyttade Lejdström d. 5 juli 1934 tillbaka till Västerås. Hon var under senare år och fram till sin död 1959 bosatt i Stockholm. Hennes fjorton år äldre halvsyster Hedvig Lejdström g. Sehman (1860-1942) hade också studerat vid konservatoriet, men gifte sig år 1892 och blev prästfru. Nanny förblev dock ogift hela livet men delade sitt hem med släktingar, kollegor och vänner. 1920, då hon tillträdde musiklärartjänsten i Kalmar, hade hon gemensamt hem med sin mor Amelie Lejdström som var änka sedan 1904, vännen Hilda Eriksson som pensionerades 1920 från föreståndartjänst vid seminariet i Västerås, samt en yngre lärarinna som var väninnans fosterdotter från Västerås. När Hilda Eriksson avled 1929 stod Nanny Lejdströms namn sist i dödsannonsen, efter Hildas svåger William Molard, systerdotter Judith Arlberg Gerard och fosterdotter Margareta Ahlberg f. Rudberg med make. Samma status av närmaste vän hade den andra gamla vännen från Västerås, Signe Hammarskjöld, då Nanny Lejdström själv gick bort 1959. Först står syskonbarn, syskonbarnbarn och en svägerska, men sedan kommer Signes namn. Nekrologen (i SvD) nämner också att Nannys äldsta vän och sambo finns bland de närmast sörjande:

Musikdirektören fröken Nanny Lejdström har avlidit i Stockholm 84 år gammal. Hon var född på Utnäs i Säby, Västmanland, dotter till possessionaten Robert Lejdström och hans maka, född Hedenstierna. Efter studier vid Musikaliska akademien, där hon utexaminerades 1896, blev hon musiklärarinna vid flickskolan och småskollärarinneseminariet i Västerås. 1919 tillträdde hon musiklärarbefattningen vid Kalmar folkskollärarinneseminarium, från vilken tjänst hon avgick med pension 1934. Hon var även en framgångsrik kör- och orkesterledare samt kompositör. Närmast sörjes hon av systerdotter och svägerska samt sin gamla vän, med vilken hon många år delat hem. [SvD 1959-04-30]

Mellan 1903 och 1910 komponerade Nanny Lejdström ett halvdussin sånger som under samma period publicerades av Abraham Lundquist i Stockholm. Särskilt sången Ingalill (efter Frödings dikt) blev så populär, förmodligen påverkat av att den både framfördes i radio och gavs ut i inspelning med flera olika sångare, att noterna trycktes om flera gånger och i olika sättningar.

[utkastet till biografi skrivet av Maria Ljungdahl 2017]

—-

Källor:

Levande Musikarv: Nanny Lejdström – http://www.levandemusikarv.se/tonsattare/lejdstrom-nanny/ 

Wikipedia: Nanny Lejdström – https://sv.wikipedia.org/wiki/Nanny_Lejdstr%C3%B6m

Adelsvapen-Wiki (webbplats) “Hedenstierna nr 1753” https://www.adelsvapen.com/genealogi/Hedenstierna_nr_1753 [läst 2017-02-06]

Grut, Johanna (2012-2016) Inventering hösten 2012 av kvinnliga tonsättares verk i MTB:s raritetssamlingar (Uppdaterad 2016-11-11), pdf-fil från musikverket.se (webbplats) http://musikverket.se/musikochteaterbiblioteket/files/2013/02/Inventering-kvinnliga-tonsattare.pdf [läst 2017-02-06]

Hall, B. Rudolf & Liander, Arvid (red.) (1936). Seminarieminnen. Lund: Fören. för svensk undervisningshistoria. s 240-243.

KVAST (webbplats) “Lejdström, Nanny”, i Tonsättare A-Ö. http://kvast.org/lejdstrom-nanny/ [läst 2017-02-06]

Larsson, Kurt (2006) “Utnäs gård” (pdf), Del 16 ur skriftserien Säby min hembygd. Säby hembygdsförening. http://www.kolbacksbygden.se/pdf_hembygden/S_del_16.pdf [läst 2017-02-06] 

Schmidt, Pia (1982) Kvinnliga tonsättare i Sverige 1800-1935. En verkförteckning. Specialarbete 1982:37. Högskolan i Borås, Inst. bibliotekshögskolan.

Svenska Dagbladet 1901-12-16 (examen i Sthlm), 1910-06-22 (resa till Berlin), 1917-05-01 (sångeleven Erik Melander), 1919-11-06 (söker tjänsten i Kalmar), 1929-04-04 (vännen Hilda Erikssons död), 1934-04-01 (tidpunkt för pensionering), 1942-04-04 (halvsystern Hedvigs död), 1959-04-30 (dödsannons och nekrolog).

Svensk Läraretidning (1901) nr 51, s 896, (1902) nr 41, s 772, (1929) nr 16 s, 321.

Svensk Musiktidning (1902) nr 1, s 7.

—-

Nanny Lejdströms verk:

Det var dans bort i vägen. Text av Gustaf Fröding.

Ingalill. Sång i folkton. Text av Gustaf Fröding (utg första gången 1903, i andra utgåvor omtryckt t o m 1940-talet?).

Stjärngossen (Det går ett ljus i vår by). Text av Erik Axel Karlfeldt (utg 1906-1910).

Två små visor 1. Blåklockorna (Bing, bång! Det ringer så vackert) 2. Kattfötternas visa (Vi ä’ mjuka) Text av Jeanna Oterdahl (utg 1906-1910).

Två sånger 1. Gif mig ett språk 2. Jag sökte att binda tillsamman. Text av K.A. Tavaststjerna (utg 1906-1910).

Useful links to websites, demo tracks, recorded sounds, video art and sheet music

Maritune Art & Music Presentation (composer C.V.) page.

Facebook page /maritunemusic For updates about the artist and business entity Maritune Art & Music.

Bandcamp digital music store.

CD Baby digital music store.

Score Exchange web shopSheet music to purchase for the right to print out copies (from online, to your own printer) and/or download a copy of a pdf version.

Swirly Music web shop Sheet music to purchase to recieve professionally printed copies (mail order) or a downloaded copy of a pdf version.

LKR Sheet Music web shopBritish web shop where a couple of my songs are available.

Tracks at SoundCloud audio service Some demo files and recordings with examples of my music from the last two decades.

Youtube channel /maljharbourShort movies with new music, art videos, more or less traditional music videos, demo videos with sheet music viewing/listening, and other things.

Tracks at Alonetone audio serviceMostly examples of my musical experiments, raw material recordings and mixes/mashes from my contributions to the online events at the Sound-In collaboration group of composers and improvisers.

Instagram /maljharbourImages of small things, keyboard instruments, sheet music and a harbour.

Twitter /marituneMostly links to new posts elsewhere, seldom discussions, occasionally some few tweets and re-tweets on various topics.

maritune.comPersonal web domain and electronic mailbox address.

article from STM-OnlineEnglish translation of a contribution to a debate about the status of music history in Swedish musicology.

Blondel’s SongSummary of a paper in musicology, written in Swedish in 1996-97.

Beyond Good And Atonal (this blog) Writings and blog things in Swedish or English.

So long, so long ago, Izabella

Baz Booth
(musik och originalrefräng)
So Long Ago Izabella
Några verser om en förlegad kvinnosyn,
riktade till dess fiktiva personifikation, Izabella, av
Maria E. Ljungdahl
Engelsk originalversion 2007
Svensk tolkning 2017
#visjungerut
#metoo
 
 

So Long Ago (Izabella)

In the eyes of Izabella,
any man was good as gold.
That precisely meant a fellow
could be sized for lies he told.
Shiny, sticky, stiff and old.
Always right and often cold.
Bye, so long, so long ago!

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

Hey, nonny, nonny.
Hey, nonny, nonny no.
Fol de rol, and fol de roodle.
Wotcher cock and howdy doodle.
There lived a lass, and also lackaday.
Men were deceivers, or so they say.

In the days of Izabella,
girls believed what they were told.
Women’s ways were not Cruella’s.
Ladies shouldn’t be so bold.
Fluffy, feeble, fair and old.
Always wrong, but seldom cold.
Bye, so long, so long ago!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

—-
Izabella – Det är dags att sjunga ut

Har ni hört att Izabella
trodde alla män om gott?
I hennes ögon var de snälla
– både Adolf och Pol Pot.
Lögner, skällsord, svek och brott.
Fel blev rätt, med andra mått.
Bye, so long! Adjöss för gott!

I dina dagar, Izabella,
flickor följde detta bud:
inga kvinnfolk skulle gnälla,
eller våga sjunga ut.
Vaga, svaga, höll sin trut.
Alltid fel, och utan krut.
Det är dags att sånt tar slut!

Hej, lilla flicka!
Kom! Dansa i en ring.
Kom till dvärgar sju, och prinsen.
Säg goddag till två poliser.
Det fanns en Lasse, som var liten då.
Nu är han vuxen, och gråter ej.

Varför skulle Izabella
se varenda karl som Gud?
När han ljög som mest, nej, snälla,
varför putsa på hans skrud?
Välsmord, häftig, styv och ball.
Sällan sjuk, men ofta kall.
Bye, so long! Nu är det slut!
Det är dags att sjunga ut!

text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) and PRS (UK).

Barry Booths notsida på Score Exchange

(url https://www.scoreexchange.com/scores/60820.html )

OBS! kom ihåg att STIM-rapportera eventuella framföranden av verket som “So Long Ago” och/eller “Izabella”!*

*text: Maria Ljungdahl & Barry Booth, music: Barry Ernest Booth, copyright 2007/2017
Rights holders associations: STIM (Sweden) & PRS (UK).

Kommentar angående sångtexten

Den engelska versionen från 2007 började med att jag (Maria Ljungdahl) skrev ett par verser på engelska om “Izabella”, en fantasifigur med anknytning till äldre tiders kvinnoideal. Mailade texten till Barry Booth* med en fråga om han hade några idéer om en tonsättning, eftersom jag inte kom någon vart alls själv med att skriva musik till verserna. Barry fick mailet när han kom hem från en spelning sent på natten, men satte sig direkt och komponerade en melodi, och skickade noter och en instrumental demo så att jag hade dem i inboxen nästa morgon. Han bidrog också med en refrängtext, späckad med Cockney-uttryck och Shakespeare-citat.
*(url http://www.bazboothzone.co.uk )
Den svenska versionen av sången påbörjades något år efter originalet skrevs, men blev inte klar förrän i början nu i december 2017.

#visjungerut #närmusikentystnar #metoo

The City Composing, Stockholm: “Vårkväll i Frescati” by Maria Ljungdahl, performed by Hara Alonso, piano

“Vårkväll i Frescati”, performed 26 May 2015 at KMH, Stockholm, by Hara Alonso, piano, a piece composed by Maria Ljungdahl (Maritune Art & Music) and submitted to the project “The City Composing”. Sheet music (copyright 2015 Maria Ljungdahl, STIM) available as pdf download, screen viewing/listening, or direct print out at Score Exchange