Tillbaka till hönshuset?

Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

Songs after Swedish poems

Useful links to websites, demo tracks, recorded sounds, video art and sheet music

Maritune Art & Music Presentation (composer C.V.) page.

Facebook page /maritunemusic For updates about the artist and business entity Maritune Art & Music.

Bandcamp digital music store.

CD Baby digital music store.

Score Exchange web shopSheet music to purchase for the right to print out copies (from online, to your own printer) and/or download a copy of a pdf version.

Swirly Music web shop Sheet music to purchase to recieve professionally printed copies (mail order) or a downloaded copy of a pdf version.

LKR Sheet Music web shopBritish web shop where a couple of my songs are available.

Tracks at SoundCloud audio service Some demo files and recordings with examples of my music from the last two decades.

Youtube channel /maljharbourShort movies with new music, art videos, more or less traditional music videos, demo videos with sheet music viewing/listening, and other things.

Tracks at Alonetone audio serviceMostly examples of my musical experiments, raw material recordings and mixes/mashes from my contributions to the online events at the Sound-In collaboration group of composers and improvisers.

Instagram /maljharbourImages of small things, keyboard instruments, sheet music and a harbour.

Twitter /marituneMostly links to new posts elsewhere, seldom discussions, occasionally some few tweets and re-tweets on various topics.

maritune.comPersonal web domain and electronic mailbox address.

article from STM-OnlineEnglish translation of a contribution to a debate about the status of music history in Swedish musicology.

Blondel’s SongSummary of a paper in musicology, written in Swedish in 1996-97.

Beyond Good And Atonal (this blog) Writings and blog things in Swedish or English.

Brandvarning – den personliga sorten

(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.