tankar och läsefrukter om text och verklighet

(återpublicering på bloggen maj 2017, ursprungligen 2009-04-04)

(Efter ett dokument påbörjat år 1998 och avslutat år 2000. Lätt redigerat år 2009. Filen var bara med viss möda läsbar i moderna program. Sommaren 1999 flyttade vi från Göteborg till Stockholmsområdet igen, men pga ett försenat husbygge var vi hemlösa från 24 juli till 19 oktober, och bodde hos släktingar och i en lånad lägenhet, medan större delen av våra ägodelar var magasinerade i Göteborg. Samma kväll som vi flyttade in i huset föddes vår katt Murre i ett annat hus i byn.)

Frågeställningar:

Hur kan man betrakta textfenomenet som natur respektive kultur? Vad är ett verk? Vad menas med ångbåt? Vad gör en flundra? Varför är Pippi inte en fågel?

[1]
Ut ur paradiset – tanken påklädd ordets skydd. Fårskinnet med pergamentet, fikonlövet med papyrusarket, linneklädnaden med brevpappret – allt hänger ihop som väven själv. Textil som skydd och prydnad. Text som befästning och uttryck. Trollformler för att binda naturen med ordvävar. Handen och tanken bearbetar naturens utgångsmaterial och kulturens halvfabrikat. Plocka, klippa, karda, spinna, nysta, varpa, fläta, väva, binda, sticka, snörpa, knyta, skära till, sömma, brodera, fästa, låta tråden löpa… Det textila hantverket är självklar metafor för ordkonsten, och får därför inte glömmas som överordnad tankestruktur för texten. Över textilslöjden återfinns ursprunget till den viljestyrda vävnadskonsten. Konstnärsinstinkten erkänner närhet till djurens bobyggande och fångstredskap. Naturen är metonym till artefakterna; textilen metafor för kulturbygget. Var går gränsen mellan textande människor och hantverkande djur? Bävern bygger flätade trädfällen, skatan stickar bo med brutna pinnar, spindeln spottar silvriga spetsar och larven spinner masksovsäck. Alla vill skydda sig och sitt genom sinnrika byggen runt sin egen livsform. Shelley skrev om diktandet som ett småkrypshantverk med odödlighetssyfte:

The spider spreads her webs, whether she be / In poet’s tower, cellar, or barn, or tree; / The silk-worm in the dark-green mulberry leaves / His winding-sheet and cradle ever weaves: / So I, a thing whom moralists call worm, / Sit spinning still round this decaying form, / From the fine threads of rare and subtle thought – / No net of words in garish colours wrought / To catch the idle buzzers of the day – / But a soft cell where, when that fades away, / Memory may clothe in wings my living name, / And feed it with the asphodels of fame / Which in those hearts which must remember me / Grow, making love an immortality.

(P B Shelley: Letter to Maria Gisborne, 1820)

[2]
Om text omvänt är metafor för vävnad och bygge så skriver människan omkring sig för att klä sig och bo. Text för att leva, text om sitt liv i döden. Penelope river upp sin text i natten. Nornorna nystar upp inslaget, har det med i nya intriger, narrar berättaren till nya trådar, varpar vepor, torkar dårarnas tårar. Bottenmönstret beror av varpens bredd och inslagets färg, men botten av en text är ingenting annat än yta. Texturen är ytstruktur på alla ledder, texten är ingenting så djupt som en sjunken dröm, utan bara en dörr till en verklig boning där innehållet är en levande form. Alltså är formen själva innehållet och behållaren en textlig container, en kokong för lättflyktiga tankar på en resa i tidens rum. Rymdschabraket Aniara är en död text av plåt – ett bra exempel. Bara en instängd läsare som kan föreställa sig formen på sina egna känslor kan blåsa nya ordbubblor i maskinrytmen. Riktar sig resan in på odödligheten är revan i väven och den tappade maskan i trikån de hål som nya texter kan växa in i, växla spår och töja tyget till skydd för nya former som flyter i varandra som vattenmassor, massmedier och översättningar översvämmar varann i ytterligare värderade valutor. Överrocken skyddar mot snöfallet medan författaren snubblar på den sista tråden – Det var nära ögat! Närsynt läsning, näsan nuddar, nosar, nyser. Boken är dammig. Nyss, har jag kommit så långt med garnet? Dags att upprepa: länge än… Det finns ingen gräns…

[3]
En värld är varje människa… Ett verk är varje tolkning? När Goodman/Elgin diskuterar förhållandet mellan världen och verket, börjar de med att konstatera att den här världen som vi tror att vi alla lever i och kan referera till – den finns egentligen inte? De menar att existensen av en värld är beroende av de kognitiva symbolsystem som används för att slå fast att den finns. En världsbeskrivning kan därför inte finnas i flera kontrasterande versioner och ändå beskriva samma verklighet (eller värld). Ett litterärt verk kan däremot finnas i motstridiga versioner och ändå vara tolkningar (eller verkbeskrivningar) av samma text, utifrån olika världars uppfattningar. Ett verk kan också finnas i flera tolkningar i en och samma värld (eller värd!) och då referera till en och samma existerande text. Frågan är då framförallt vilket som kan anses vara själva Verket: originaltexten (direkt från författarens huvud, utan eventuella skrivfel i manus) eller en tolkning av den (och dessutom: den enda rätta tolkningen, alternativt vilken tolkning som helst)? I vilken värld finns texten och i vilken finns tolkningen? Hur är förhållandet mellan dem? Släktskap, identitet eller ingen relation alls? Vad händer sedan med verket när världen upphör att finnas? Den enda världen – gemensam för alla och entydigt beskrivbar – har ju enligt Goodman/Elgin [om jag förstod det rätt, vilket jag misstänker att jag inte gjorde] aldrig funnits, så den behöver vi inte sakna. Däremot kan man – och nu drar jag vidare i egna tankespår som inte enbart utgår från Goodman/Elgin – diskutera vad det var för värld som verkets text tillkom i. Den världen bestod av författarens liv och medvetande, med dåvarande uppfattningar om verkligheten och konsten, och var en dynamisk bakgrund till skapelsen av verket, dvs texten. Finns den världen (dvs värden, den som hyser medvetandet om världen!) kvar ögonblicket efter textens färdigställande och överlämnadet till offentligheten? Ja, om författaren inte omedelbart upphör att finnas till som medvetande. Därefter kommer världen fortsätta att förändras, tills den så småningom inte längre är samma värld som den där verket skapades. Verket befinner sig inte heller längre enbart i den världen, utan är utkastat i det moln av samtida världar som har möjlighet att ta emot det. Efter samtiden kommer framtiden, med sina nybildade moln av receptions-, tolknings- och adaptionsvärldar (jag har skrivit en hel del om tidsaspekten på tolkningar i min C-uppsats i musikvetenskap – tillämpat på det narrativa innehållet i en 1800-talssång – och då använt en analysmodell som jag kallar en multikron interpretationsmetod). Det är då inte i alla lägen väsentligt att känna till författarens avsikt med verket och tro att den finns i texten.

[4]
Claude Levi-Strauss tolkar flundran i den västkanadensiska myten (om hur den svåra sunnanvinden fick ge med sig och bara blåsa varannan dag) som en binär operator, dvs en symbol för växlingen mellan två diskret skilda tillstånd, som kan vara Ja/Nej, Sant/Falskt, 1/0, eller On/Off (vinden blåser/vinden är still). Problemet kan bara lösas med ett antingen-eller, dvs en binär operation. Det är tydligen inte en vind som kan tämjas gradvis, därför passar flundran som förhandlare. Plattfisken kan förenklat betraktas som en tvådimensionell figur. Antingen ser man den runda konturen uppifrån eller nerifrån, vilket motsvarar nollan, eller ser man fisken från den smala kanten, vilket ger en etta. Flundran kan kanske också ses som en bild av jorden – en platt skiva – eller den runda månen, som växlar faser lite mer kontinuerligt. Det vore en tänkbar icke-binär förklaring till flundrans roll i myten – att vindriktningen (med längre cykler än varannan dag) styrs av månens faser, och att månens representant i havet är flundran. Det vore då ett kontinuerligt: “ja, blås på” till sunnanvinden under nedan och ny, och ett “nej, var still” under fullmåne. I den digitala världen, där man räknar logiska ettor eller nollor, utan gradvisa förändringar, finns ytterligare en möjlighet att tolka flundrans positioner som tecken för händelser och informationsflöde. Fisken som rör sig mellan de två världarna eller tillstånden är ju den som gör informationsutbytet möjligt. De logiska kretsarna opererar med 1 och 0 som värden, vilket är statiska tillstånd. För att sända information från ett ställe till ett annat krävs också en kanal, som kan ha värdet “in” eller “ut” för riktningen på de data som passerar. Flundrans tecken fungerar här som symboler för dynamiska tillstånd, i det binära paret I/O (In/Out).

[5]
Verk som finns i flera tryckta, illustrerade och översatta versioner, och dessutom i adaptioner för olika medier, ger goda möjligheter att fundera över vad som ger identitet till ett litterärt verk. Ta till exempel “Pippi Långstrump”. Är Astrid Lindgrens text i manuset till originalutgåvan själva Verket? Eller är den texten bara en tolkning till skriftspråk av den saga om Pippi som hon berättade för sin dotter vid läggdags, långt innan tanken kom att skriva en barnbok? För övrigt var det ju dotterns idé att uppfinna Pippi-gestalten, vilket gav upphovet till Astrid Lindgrens produktion av texten. Kanske hade dottern ursprungligen en helt annan tanke om hur verket “Pippi Långstrump” skulle gestalta sig? På receptionssidan börjar kedjan kanske på ett liknande sätt, med ett barn som ber om en godnattsaga. Föräldern plockar då fram en video med Pippi. Verket Pippi Långstrump är i stort sett detsamma, men Pippi Långstrump kan se väldigt olika ut. Jag vill verkligen (!) inte betrakta alla dessa Pippi-uppenbarelser som olika verk, då de så uppenbart (för alla barn! Bevare oss för filosofer!) har en gemensam historia och idé. En filosofisk nödlösning blir att hoppa upp i Platons idévärld. Alla tänkbara världars alla tänkbara Pippi-texter kan då ses som ofullständiga realiseringar av det idealiska verket om den självständiga flickan med det roliga namnet. Verket finns. Alla texter på verkets tema är tolkningar, vilka ibland går under samtidigt som världarna som hyste dem. När vi refererar till ett visst verk är det rimligt att anta att vi menar helheten av: 1) författarens intension och text, 2) omvärldens (-världarnas) antagna uppfattning om innehållet och värdet i realiseringen, samt, 3) vår egen privata tolkning (användning) av texten, plus, 4) misstanken att något utöver texten finns där och slinker ur greppet både hos författaren och läsarna, fast ändå bör kunna anas – men aldrig beskrivas.

“For works do not always realize their authors intensions. And even when they do, the realization of those intensions is not always central to the effectiveness or even the identity of a literary work.” (Goodman/Elgin, s 55)

00 (dubbelnollningens årtionde)

(återpublicering av gammalt blogginlägg)

Kommer väl inte ihåg allt elände och allt kul i form av en färdigältad och fängslande utformad berättelse, och ids inte gräva i gamla emailarkiv och almanackor för att hitta data för remarkabla och omstörtande livshändelser och allt det andra som var typiskt för årtiondet, men skall jag skriva något spontant som kan bli fel och otypiskt, så blir det så här i formlös tanklös oplanerad och analysfri svada:

-99 – planerar nytt husbygge på distans, slutar studera, skjutsar barn till skola och aktiviteter, flyttar från Göteborg, hjälper mamma flytta från barndomsvillan till en vettig pensionärsbostad, jag bor med familjen i lånad etta i Hallonbergen, har allting utom några resväskor, datorer och musikinstrument magasinerat i tre månader, skjutsar barn till skola fyra mil därifrån, en skola som inte fungerar så bra, flyttar in i hus som inte är färdigbyggt, får en granne som har tre-fyra katter och ett par hundar som går runt som de vill och har vår numera bebyggda tomt som självklart revir och bajslåda, jag skottar bort högar av hundbajs med stora trädgårdsspaden och fyller icapåsar och 150 svarta påsar som jag som duktig fd hundägare köpt för att kunna hålla rent eftersom ingen annan gör det, en vinterkväll ringer granntanten på dörren och gråter för att hennes långhåriga gammelkatt har jagat råttor eller nåt i diket vid vår tomt och krupit in och fastnat i röret som går under vår garageuppfart, det hjälper inte att peta katten framåt eller bakåt i röret med hjälp av en kraftig slang och den får inget fäste med tassarna på det frusna underlaget därinne så den jamar och jamar stackars katt, räddningstjänsten kommer från brandstationen med stora bilen i mörkret och strålkastare och verktyg för att hacka sig fram till problemet, dräneringsröret av cement slås sönder i ena ändan och delar av vår uppfart grävs bort, nej ingen ersättning eller ursäkt får man, hej hej tur att det gick bra godnatt, ja så där var det och sedan blev det millennieskifte och strömmen gick inte men vi var beredda med vedspis och stearinljus, och så var det ett jäkla tjafsande om bredbandsanslutning och adsl-installation och hastighet och teliasupporten för jämnan, och huset fick vattenskador redan från början pga klantiga rörmakare och sättningsskador pga felaktigt beställda byggelement som bara smäcktes dit i alla fall, och resten av byggfelen tog tio år att hitta och rätta till

-00 – eller -01 – diverse medicinska komplikationer och operationer i familjen, mer eller mindre traumatiskt för de inblandade, och för övrigt som vanligt, en del av oss jobbade och en del av oss förväntades studera, och på somrarna seglade vi en del, jag höll kontakt med kompisar och släkten över email och surfade på internet för häpnadsväckande summor enligt telias räkningar, mest till skitsajter med fåniga troll och upprörda föräldrar som diskuterade diagnoser utan att komma någon vart, själv sade jag nästan ingenting om någonting ännu men planerade att skriva kulturartiklar i ämnen som först behövde läsas in ordentligt, köpte böcker och tidskrifter

-02 och -03 – tog jag steget ut på det engelskspråkiga internet och musikpublicering och notskrift och annat på området såsom akademiska mailinglistor, och hemma var det som vanligt fast vi hade svårt att komma överens om vilken sorts båt vi bäst behövde så det gick åt mycket tid och kraft att begrunda och besiktiga begagnade båtar i Stockholm sedan köpte vi ett riktigt renoveringsobjekt från Finland istället och lät hämta hem på lastbil mitt i vintern, och någonstans under den resan mot en bättre farkost började min trötta själ vandra sina egna vägar ibland och utforska tankar och toner och texter och ting parallellt med tillvaron där jag var vårdnadshavaren som satt i skolbänken och log snällt men bekymrat på föräldramötena och utvecklingssamtalen och allt det där

-04 -05 -06 var ett experiment i att vara fullständigt normal på ett rationellt sätt trots att ingen räknade med en längre, och ändå få vara med och leka med de andra konstnärliga och musikaliska farbröderna och tanterna på nätet, och hemma var det som vanligt, interneträkningar, datorstrul, en traumatisk supportkidnappning av sonens fina lilla mac som stod på Apples verkstad i Holland i ett par månader med ett simpelt fel som de inte hittade innan det blev klart vem som skulle betala hemtransporten och lagningsförsöket och att svensk konsumentlagstiftning gällde, och så vidare

– 07 trodde jag att det var hjärtinfarkt men det var bara stress igen, och det var bara att ta sig igenom skiten och hitta en radikal lösning som inte var feg och rationell men fungerade,

– 08 allting tar tid

– 09 och ännu mera tid

once in a blue moon

blue moon new years eve

Den norska vädertjänsten har en artikel om att det denna nyårsafton är fullmåne och att det är en så kallad blå måne det vill säga det är den andra fullmånen på en kalendermånad, eller den trettonde på ett år. Mer om detta på wikipedia, blue moon.

Det är molnigt här idag, men just medan jag var på väg till nyårsmiddagen öppnade sig himlen lite mer så jag kunde konstatera att det faktiskt var en fullmåne som syntes ungefär i nordost, i den riktning som jag körde. Sedan började ett lätt snöfall igen, och molnen drog ihop sig så att det bara återstod ett ljust skimmer genom skyarna. Ungefär som på bilden.

Gott nytt år till alla mina (tre?) bloggläsare!

Jul och året 2009

2009. Det här året minns jag som präglat av fyra eller fem hela tiden pågående långsamma speciella händelser eller processer som inte riktigt fanns med tidigare, men som nu sedan ungefär sju eller kanske femton månader tillbaka funnits i bakgrunden eller förgrunden av allt annat jag försökt delta i och hålla på med.

(1) Ett stillsamt femtioårsfirande som höjdpunkt på ett helt år (eller mer) när jag försökt hitta tillbaka till gamla vänner från barndomen och från alla skolor jag gått i, och tagit kontakt med avlägsna släktingar igen. Det har nog varit för att med andras hjälp kunna rita om kartan igen. Vem är jag i andras ögon idag, och hur hänger min identitet nu ihop med den där lilla blyga men ganska påhittiga flickan förr i världen?

(2) Sjukdom och åldrande i den nära kretsen. Den äldre generationen blir mera bunden till hemmet. Vi i mellangenerationen börjar också få anledning att fundera på om vi behövs längre, eller om det är dags att bli utsorterad för att man inte är tillräckligt produktiv och stresstålig.

(3) Vuxna barn som skall hitta sin egen väg och gemenskap därute i en värld där ingen längre vet något om vad som är möjligt.

(4) Diskussionerna och de politiska processerna kring internet, övervakning, censur, integritet, upphovs- , distributions- och kopieringsrättigheter. Vad är möjligt att göra? Vad är möjligt att bestämma om, och vad bör få utvecklas i fred? Vilka hotbilder finns? Hur förändras tänkandet, kroppen, identiteten, relationer, samhället, ekonomin, miljön?

(5) Någonting mera. Det finns en brist. Och ändå är jag nöjd. Småflinar för det mesta åt att livet är så roligt och att det finns så mycket man kan göra och tänka. Läsa lite i en bok eller fem. Baka sitt eget bröd. Sjunga. Lära sig spela ett nytt instrument eller fem. Ta ryggsäcken och promenera till affären för att handla mjölk, potatis och köttfärs. Göra något roligt med datorn eller någon annan teknisk pryl. Sitta och glo och tänka djupa tankar. Tvätta och diska. Köpa grejer som funkar. Betala räkningar. Sova. Gå upp. Vara en snusmumrik som inte behöver något annat än sin frihet, tystnad, en soppkastrull och bekväma kläder. Bry sig. Prata lyssna skratta ge goda råd lösa problem fixa trasiga saker vara snäll och rolig. Men ändå – någonting mera?

ser var jag går

Förutom att storleken blev åt helvete fel, men i alla fall inte för liten, så är jag nöjd med dessa konstskor. Motivet är från en oljemålning jag åstadkom i 14-årsåldern, och designverktyget för att göra om reproduktionen till tygskor är Keds Studio inom den vanliga användaruppladdningsfunktionen på Zazzle.

Autumn Fall kedsshoe
Autumn Fall by maritune

Photobucket

Photobucket

Webvrar, postar, datar och donar

Man webvrar, postar, datar och donar, och understundom liknar det magiskt fiske eller etiketteras SEO.

Att webvra betyder att göda de sociala (och icke-så-sociala utan mera automatiska eller asociala) nätverken online genom att bidra med text, bilder, länkar, personliga anknytningar och annat innehåll. Att posta betyder att lägga text, bilder eller annat innehåll på brevlådan, i ett postpaket, eller skicka det till någon adress på internet, men betyder inte nödvändigtvis att materialet blir offentliggjort och publicerat. Att posta kan annars ofta betyda att publicera innehåll offentligt på en blogg, egen eller annans webbsida eller ett forum. Att data betyder ofta att man använder en traditionell datorbaserad verktygslåda för att hantera information och instruktioner i någon form av jobb eller kommunikation. Att dona betyder att man gör något meningsfullt av sin tid, med de verktyg och det material man har tillgång till.

Brandvarning – den personliga sorten

(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.

Barndomen och Sången (musikforskning i praktiken)

Detta var problemet – vem skrev musiken till “Barndomen och Sången”, och när gavs noterna ut?

Jag har inuti ett gammalt pianoalbum – “Ängsblommor” av Fritz Spindler (1817-1905) – hittat fragment av två svenska sånghäften i liggande format, från gissningsvis mitten av 1800-talet. Inget märkvärdigt i sig, men kul därför att jag inte sett det förut.

En sång av “Sätherberg” (antagligen Herman Sätherberg (1812-1897), författaren till “Studentsången” som tonsattes av prins Gustaf) var det enda som fanns med i sin helhet. Andra namn som anges – till höger i noterna, där praxis idag är att skriva kompositörens namn – är [Johan?] Nybom och C.F. Dahlgren. Här tycks det dock vara fråga om textförfattarna, och tonsättarens namn bör då ha stått på de försvunna försättsbladen till häftena.

Pianoalbumet som de låg i har en kartongpärm med blått tyg, övertäckt med marmorerat brunt papper på fram- och baksidan. På en oval etikett står skrivet med svart bläck “231.” och med brunt bläck “Spindler Ängsblommor. 1.2. IJ Crona”. Noterna är bundna i fel ordning, först del 2 i serien “Ängsblommor”, sedan del 1. Försättsbladen till noterna är från en svensk upplaga utgiven av Abr. Hirsch i Stockholm, men själva notbilderna tycks vara från originalplåtar från en tysk utgåva – “Wiesenblumen” (op.65). Pianonoterna har som brukligt var inget årtal, men anges vara tryckta c:a 1868 enligt vad som sägs om ett exemplar av samma sort i biblioteksdatabasen Libris.

Fragment 1:

Kraftigt papper. Ett enda ark – ena sidan numrerad “11”, men baksidan saknar tryck. Liggande format. Innehåller ett notsystem och en textstrof. Musiken är slutet av pianoefterspelet av tonsättning av en dikt av C.F. Dahlgren. Texten handlar om blomsterkransar.

Gissningsvis är detta från ett album från 1831 med sånger för barn av Johan Erik Nordblom, enligt antikvariatsbeskrivningen man kan finna vid en sökning på dahlgren+sång+fortepiano:

Sånger för barn med forte-piano-accompagnement af J. E. Nordblom. Stockholm, Stentryck af Müller, (1831). Tvär 4:o. Litogr. titelblad,+ (blank),+ 3-11 litogr. s. med musik. /…/ Tonssättningar av dikterna ”Stjernorna” och ”Blommorna” av Franzén, ”Hopp och minne” av signaturen Gfm, ”Emmas stjerna” av Böttiger, ”Skridsko-färden” av Hammarsköld och ”Blomsterkransen” av Dahlgren. Tonsättaren Johan Erik Nordblom (1788-1848) var elev till Haeffner, och efterträdde även denne som musikdirektör vid Uppsala universitet, och verkade även som domkyrkoorganist i Uppsala. Han skrev huvudsakligen solosånger, bl.a. till texter av Geijer, men även för manskör. (källa: Centralantikvariatet)

Information om tonsättaren till “Blomsterkransen”, ur Nordisk familjebok (webbpublicerad i projekt Runeberg):

Nordblom, Johan Erik, tonsättare, född d. 12 April
1788 i Upsala, sattes 1803 i handel i Stockholm,
men återkom till Upsala och studerade der musik för
Haeffner 1808—4. Sistn. år blef han musikdirektör
vid Gefle gymnasium, hvilken plats han lemnade 1821
och flyttade till Stockholm, der han 1824 blef lärare
i elementar- och kyrkosång vid Musikaliska akademien
och 1827 akademiens ledamot. Vid Haeffners död (1833)
blef han director musices vid Upsala universitet,
med hvilken befattning han två år senare förenade
organisttjensten vid domkyrkan. År 1846 öppnade han i
Stockholm ett sånginstitut, gjorde senare konstresor
i landsorten och uppträdde som konsertsångare. Död
i Upsala d. 25 Dec. 1848. N. var en god sånglärare
och utbildade flere elever. Hans Sångskola utkom
i tre kurser 1836—40 och antogs vid rikets flesta
läroverk. Som tonsättare röjde han melodisk begåfning
och tjusade sin samtid med visorna Ungmön i lunden,
I fallets stund, Vyss, cyss, Vore du ett ax m. fl.,
och af hans mans-qvartetter sjungas stundom ännu
i dag Härliga land, Forntida minnen samt O, låtom
oss svärja ett fostbrödralag. N. kan sägas i en
del melodier bilda en öfvergång mellan Ahlström och
Geijer, mellan den rent haydnska formgifningen och ett
tydligare anslående af nordiska strängar. Han skref
äfven stycken för orkester, flöjt, fagott o. s. v. —
Tvänne barn till N. blefvo bemärkta på sångarebanan,
nämligen dottern Johanna Maria (född i Stockholm d. 23
Maj 1827), som blef elev af I. A. Berg och sjöng
på faderns turnéer och sedermera i hufvudstaden,
der hon 1853 blef gift med tullkontrollören och
tonsättaren P. A. Ölander, samt sonen Hjalmar Henrik N.
(född i Upsala 1842), som först egnade sig åt
affärsllfvet, men 1864 reste till Amerika, der han
fick studera sång på bekostnad af sångerskan Parepa
Rosa och biträda vid hennes konsertresor. Han har
sedermera med framgång sjungit på engelska teatrar.
A. L.

Fragment 2:

Tunnare och sprödare papper än i fragment 1. Min inte särskilt välgrundade gissning är att det inte är riktigt lika gammalt, alltså inte från 1830-talet, utan kanske från 1850-talet eller senare. Jag jämför då med det begränsade urval jag sett av varierande papperskvalitéer och trycktyper i noter och böcker från 1800-talet.

Liggande format. Tre ark, som hänger samman. Det första är numrerat “3.” respektive “4.” Det andra är numrerat “13” respektive “14”. Det tredje är numrerat “15” på ena sidan och saknar tryck på den andra sidan. Därav drar jag slutsatsen att sidorna kommer från ett nothäfte med totalt 15 sidor.

På sidan 3 finns slutet av en okänd strofisk sång i C-dur och 4/4-takt med fyra verser om vin och flickor. Alla verser utom den första slutar med texten “jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer”.

På sidan 4 finns början av en sång utan titel, D-dur och 3/4-takt, Andantino con moto. Musiken verkar vara av någon sorts menuett-typ. Texten är av Nybom och börjar “Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, ty jag älska kan och sjunga. Kärlek hopp och tro, som små Englar bo uppå barnets späda tunga. Blåser stundom kalt uppå min levnadsstig, Hittar bö- [saknat stycke] -en sorg är tung,”

Enligt “Samlade dikter” (på projekt Runeberg) heter Johan Nyboms dikt “Visa för fattiga barn” och lyder i sin helhet:

Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.
Kärlek, hopp och tro
Som små englar bo
Uppå barnets späda tunga.
Blåser stundom kallt uppå min lefnadsstig,
Hittar bönen vägen, himmel, upp till dig.
Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.

Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.
Är man blott förnöjd,
Har ock hjertat fröjd,
Gick man än på käpp och krycka.
Kommer dag, så kommer alltid äfven råd,
Och Guds rätter hvila ytterst på hans nåd.
Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.

Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa,
Och i lust och nöd
Och i lif och död
Vill jag Herrans vägar prisa.
Träget arbete och sist en trogen bön
Göra dagen glad och göra qvälln så skön.
Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa.

Enligt “En sjuttioårings minnen” (Carl Rupert Nyblom) sjöngs dessa verser på en norsk folkmelodi när han gick i skolan i slutet av 1830-talet:

“Den Oldbergska skolan var fördelad i klasser, efter
hvad han vill minnas i tre. I den första satt han två
terminer, vår och höst 1838: där inhämtades stafning
och innanläsning samt första grunderna i räkna och
skrifva, allt efter Oldbergs bok »Hemskolan», där
man emellanåt äfven öfvade minnet med att lära sig
åtskilliga där inströdda verser, af hvilka några äfven
sjöngos. Han minns särskildt Nyboms sång för barn,
som började så:

Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, med varmt
hjärta kan jag sjunga.

Kärlek, hopp och tro som små änglar bo uppå barnets
späda tunga o. s. v.

Den sjöngs på en välbekant norsk folkmelodi.”

På sidan 13 och överst på sidan 14 i mitt okända notfragment finns slutet av en okänd sång i käck Haydn-aktig (typ äldre tysk dans) 3/4-takt och D-dur. Texten lyder: “Står jag i dalen och ser dig på höjden, Glad såsom fågeln jag flyger dit opp, jag flyger dit opp jag flyger dit opp. O, jag vill dela den himmelska fröjden, sjunga med dig uppå Alpernas topp. Sjunga med dig uppå alpernas topp. A-a-a-a-a….”

Slutligen, på sidan 14 och 15 finns hela musiken och alla verserna till den strofiska sången “Barndomen och Sången”. Tonarten är Ess-dur och den går i 2/4-takt, Andante Amorende (? ser ut att stå “Amorevde”). Textförfattare angiven som Sätherberg. Jag har gjort en avskrift (ej faksimil) av noterna, och de kan ses i form av pdf här. En modern edition som går lättare att spela och sjunga från finns att köpa genom Score Exchange

Jag har sökt på sångens namn och på Herman Sätherberg i bland annat biblioteksdatabaser – och de musikarkiv och notförteckningar som går att leta i online – utan att hitta mera information, så jag vet inte ens vilken av Sätherbergs diktsamlingar den möjligen kan komma från. Förutom de 3-4 mest kända tonsättningarna av hans dikter – “Studentsång” (musik: prins Gustaf), “Längtan till landet” (=”Vintern rasat”, musik: Otto Lindblad) och “Glad såsom fågeln” (musik: prins Gustaf) – har jag hittat enstaka referenser till exempel på att hans texter har tonsatts av bland andra Mathilda d’Orozco (Montgomery) Gyllenhaal, men det fanns många svenska sångkompositörer kring mitten av 1800-talet. Jag har läst vad som står om den epoken och om utgivningen av noter i verket “Musiken i Sverige”, för att få idéer om vem tonsättaren skulle ha kunnat vara. Redan utan att gå till arkiven kan man sedan hitta exempel på noter från tiden genom de faksimilutgåvor av äldre svensk musik som går att beställa på nätet. Exempelsidor finns på Hans Ahlborg Musik. Men där har jag inte hittat någonting som hjälper mig att få svar på frågan om tonsättaren till “Barndomen och Sången”.

v.1.
Sommarhimmel, ljusblå sky,
Stoj och lekar, rosig hy,
Mamas famn och Pappas skänker
ack med saknad än jag tänker
på den sälla barndomstid
Med sitt joller och sin frid!
Med sitt joller och sin frid!

v. 2.
Frö ur jorden växer opp
År från år med rosig knopp;
Vårsky kommer, lärka vaka
Vänder till sin äng tillbaka;
Men till barnets glada vår
Aldrig mer du återgår.

v. 3.
Blott alt längre irra vi
Från dess portar Hvad vi bli,
Hur vi öden må förbyta;
Alla blommor dem vi bryta,
Bära se’n en annan färg,
Vissnade i blad, i märg.

v. 4.
Ty de barnsliga de små
Perlor uti ögon blå,
Känslans himlatårar rinna
Hastigt undan och försvinna:
Der som källan torkat ner
Speglas ingen himmel mer.

v. 5.
Ingen sångarfågels röst
Klingar genom stormig höst:
Ulfven ryter vildt i hågen;
Dimman gråter; kalla vågen
På det stormbebodda haf
Blott sin fradga speglar af.

v. 6.
Men – i sångens sköna frid
Känner jag den fordna tid,
Känner den vid fågelns qvitter,
När i skogens ro jag sitter
Och uti den lätta vind
Torkar daggen från min kind.

v. 7.
Derför är mig sången kär;
Sångens lif en barndom är:
Derför sjung, o sångarhjerta,
Lifvets fröjd och lifvets smärta,
Tills uti en skön minut
Lifvets dickt du sjungit ut.

(Herman Sätherberg)

Uppdatering 5 april 2013: genom Visarkivets utmärkta webbfrågetjänst har jag fått hjälp att konstatera att min gissning var korrekt – musiken till den sång med samma titel och Nordblom som tonsättare som finns i deras arkiv (s. 90 i del tre av “Det sjungande Sverige” tryckt 1875) ser likadan ut som mitt exempel, fast de är från olika utgåvor. Barndomen_och_sangen_Bi_02247_090_0001.pdf

Kid (old poem)

KID

Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation –
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev –
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar – upp från horisonten, ner i bukten –
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev –
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen…
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan – i drömmen – när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig…

Och det andra huset – det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar –
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga –
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan –
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)

Lycka (old poem)

Lycka

Där en viss klippa urberg
efter istid och landhöjning
bildar
nuvarande strandkant på en viss ö
strax hitom Ålands bökiga hav.

Där en ny våg av bräckvatten
ständigt
möter samma algkladdiga rand
(som isen nöter bort varje ängslig vår)
och överlämnar
samma besked till berget – kluck!
– där finns en lycka.

En av de få som biter
på mardrömmar och tvångstankar.

Man tar 1970 någonstans.
Klipper fem vågor
ur en solig dag i juli.

Kör hela sekvensen
i den inre synthen, i t ex ciss-dur
……kluck, kluck, kluck, kluck, kluck…

(tills man blundar med solgenomlysta ögonlock,
ett leende på läpparna
och näsan tryckt
mot solvarm granit.
Fötterna svalkas av sjön.
Sydostlig vind i ryggen.)

…och glömmer att
precis den sortens lycka
var möjlig
bara genom att där
fanns en stor sorg.

(Maria Ljungdahl 1985 eller 1986)