Drömmen om en lyckad flykt (old poem)

Drömmen om en lyckad flykt

I. (den strindbergska familjesynen)

Råttorna i gropen. Osynliga.
I den grävda graven
på stormarknadens parkeringsplats.
Generationer av asfalt avskalade.
Under dem ett lager marmorblock.
Än har vi inte lyft på stenen.

Skymning, kanske gryning?
Lätt snöfall, tung himmel.
Generationer av åskmoln avskalade.
Under dem ett lager marmormoln.
Ljusreklamen blinkar likgiltigt.
Än är det ganska mörkt.

Normala människor!
Overaller med kundvagnar.
Yllekappor med barnvagnar.
Affärerna har julöppet dygnet om.
Jag knäböjer vid gropen.

II. (operascen i underjorden)

Som alltid i drömmen kommer den stora
förändringen helt plötsligt!
Allt förvrängs.
Himlen faller ner.
Svart regn piskar parkeringen.
Stenarna vittrar mellan mina fingrar,
och så får jag syn på den myllrande
råttfamiljen.
Små, varma, livliga, sköra.
Varierande nyanser av grått och rosa.
Svansar!

Nu närmar sig hoten från alla håll:
rönnalléerna blir till kravallpoliser
i blanka svarta uniformer,
de alldagliga overallmännen flyger upp
som sadistiska getingar;
deras bett betyder evigt liv på jorden,
evig bundenhet.
Yllekvinnorna blir deras första offer.

III. (varje drama måste ha en biljakt)

De som klarar sig i sista sekunden
– är det jag? Nej? Jag vet inte –
kastar sig i en bil och flyr ut
mellan kravallrönnarna.
Polisen är förstås tätt i hälarna.

Himlen ljusnar betydligt.
Träden slår ut.
Asfalten är torr och ljusgrå.

Vi byter bil.
En ohyggligt snabb 50-tals-Volvo, som
antingen helt saknar färg
eller är skickligt kamouflagemålad
eller är den kanske i själva verket
i blank, rostfri plåt?

Nu har polisen inte en chans!
Vi trycker på en knapp på panelen.
Bilens raketer tänder, och
vi ökar till ljushastighet!
Inom ett ögonblick når vi vägens slut.
Ett gammalt traktorspår leder ner till sjön.

Förvandlade till sjöfåglar bökar vi oss ut
genom vassruggarna
till fritt vatten. Någon
väntar oss bakom udden.

Maria Ljungdahl 21 december 1986

fair use

Citat ur en bok som jag har köpt för egna pengar från en onlinebokhandel:

“Om man ger akt på hur samtalen förlöper i de blandade sällskap som inte bara består av lärda män och hårklyvande resonörer utan även av affärsfolk och kvinnor, så märker man snart att det förutom historieberättandet och skämtandet finns ytterligare en förströelse, nämligen resonerandet; och det beror på att historierna efter ett tag tar slut, i vart fall om de skall innehålla något nytt som kan väcka intresset, samt på att skämtandet lätt blir tröttsamt. Men bland allt resonerande finns det inget som mer engagerar personer vilka annars snabbt känner sig uttråkade av alla subtila argument, och som dessutom för in en viss livlighet i sällskapet, än det som handlar om det sedliga värdet av den ena eller andra handlingen, varigenom man avgör vilken karaktär en person har. De som i andra fall tycker att allt subtilt och djupsinnigt i teoretiska spörsmål är alltför torrt och ansträngande tar snart aktiv del i samtalet, när det gäller att komma fram till vilken den moraliska halten är av en återberättad god eller ond handling; och därvidlag visar de upp avsevärt med noggrannhet, djupsinne och subtilitet för att finna ut allting som kan reducera eller bara misstänkliggöra renheten i avsikten, och således hur dygdig den är. Något sådant kan man inte vänta sig av dem beträffande något annat spekulationsobjekt.”

Immanuel Kant: Kritik av det praktiska förnuftet (övers. Fredrik Linde. Bokförlaget Thales 2004. ISBN 91-7235-019-9)

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Hej, hej, nu sjunger vi en sång, hej, hej, nu sjunger vi en sång, alla på en gång!

Så börjar man lektionen varje gång i rytmikskolan där Sammy går en gång i veckan. Fröken spelar gitarr till den sången. Alla barn har bytt om till gympakläder och sitter i en ring på golvet i en stor sal. Alla barn utom Sammy.

För det mesta lyckas mamma byta kläder på honom innan lektionen börjar. Men sedan blir han visst väldigt trött i benen. Det går inte att gå upp för trappan till salen där de andra barnen är. Så då ligger han en timme under en bänk i omklädningsrummet.

Ibland orkar Sammy gå upp för trappan. Men han smyger helst inte längre in i salen än precis innanför dörren. Där är en så bra vägg som han kan luta sig mot medan han står och tittar på vad de andra gör på rytmiktimmen.

På andra sidan rummet finns ett piano som Sammy gärna skulle vilja gömma sig bakom, så att ingen utom fröken kan se honom.

Någon gång prövar han att vara med i rytmikövningarna en stund. När barnen rullar boll eller spelar trumma. Men han sjunger inte. Och pratar inte med någon heller. Jo, han brukar försöka få prata med fröken efter lektionen, om hon har tid att lyssna på honom.

Då berättar han att han tycker det är intressant med rytmik, men att han inte orkar så mycket. Särskilt jobbigt är det när man skall dansa runt i rummet och vifta med sidentyger i olika färger, säger han. Det vågar han inte göra. Det blir så konstigt när det är barn överallt och så ser man bara snurrande tyger i speglarna på väggen som är längst bort från dörren.

Sammy tycker inte om att sjunga alla på en gång. Han tycker om att prata en i taget, när någon bra kompis eller vuxen har tid att lyssna. Han kan hitta på egna sånger medan han leker för sig själv hemma.

Han tycker inte om att dansa i ring eller gå omkring i rummet till musik alla på en gång. Han tycker bättre om att skutta och klättra och kasta saker omkring sig lite hur som helst.

Ändå åker han bussen till stan med mamma varje måndag, för att komma till rytmikskolan. Och han är nästan lika glad när de åker dit, som när de åker hem igen!

Det finns så mycket att se på vägen genom stan. Bussen kör över Götaälvbron. Ibland är det broöppning. Det kommer en båt med höga master. Då står bussen och alla bilar stilla och väntar. Klockorna ringer och de röda lamporna på bommarna blinkar.

Efter bron svänger bussen in i Göteborg. Där är det en väldig röra av folk, spårvagnar, bussar och bilar som vill åt olika håll. Vägen går sedan förbi båtarna i hamnen ett tag.

Bussen stannar för att hämta mera folk på ett torg med många fina gatlyktor och stora reklamskyltar. Det blir så trångt i bussen att Sammy och mamma knappt kan komma av vid sin hållplats sedan.

De får klämma sig fram mellan mammor och småbarn, och kassar och tanter, och gubbar och portföljer, och ryggsäckar och skolbarn. Längst fram, vid ingången till bussen, står en pappa och en pojke med en strykbräda i ett stort paket. Och längst bak i bussen sitter två glada farbröder och sjunger och spelar munspel!

På gården framför huset där rytmikskolan är, finns en plaskdamm med fontän. Sammy stannar alltid och tittar noga på den. Och så undrar han hur det kommer att se ut när vattnet sprutar. Det är nämligen vinter nu. Och då måste plaskdammar med fontäner vara tomma och torra. Annars skulle det bli is som förstör pumpen och rören.

Sammy tycker att det viktigaste med att åka till rytmiken är att ha matsäck med sig. Han har en saftkartong med sugrör och en dubbel smörgås med messmör. Oftast äter han i omklädningsrummet, innan det är dags att byta om till gympakläder. Rytmikbarnens omklädningsrum ligger i skolans källare.

Mamma brukar sitta kvar där nere och läsa någon tidning under tiden som Sammy är uppe i gympasalen och har rytmiktimme. Efteråt kommer han skuttande för att sätta på sig varma kläder igen och åka hem.

Undrar om den där lilla tjejen är med på bussen idag? säger han när lektionen är slut för den här gången och de skall gå till hållplatsen.

Två gånger förut har de träffat en rolig flicka som heter Inka. Hon och hennes mamma satt på stolarna framför Sammy och mamma på bussen hem för två veckor sedan. Inka vände sig om och sa:

Ja fådde tuggummi av min mamma! Titta!

Jag ser det, svarade Sammy.

Oj, då! sa både Sammys och Inkas mamma sedan, för Inka råkade tappa sitt tuggummi på bussgolvet. Och så böjde alla ner sina huvuden och försökte se var tuggummit hade ramlat, och Sammy försökte fånga det i ett gammalt kvitto.

Sedan tog Sammy av sig sin jacka för han var varm, och visade hur fint man kunde ta ur fodret på den och ha som kofta. Inkas mamma tyckte det var bra att det gick att göra så. Och så pratade de med varann allihop ända tills bussen var på andra sidan älven igen och de skulle gå av.

Måndagen efter sågs de igen vid rytmikskolans busshållplats. Det hade snöat i några dagar. Sammy och mamma såg först den ljusblåa bussen komma runt hörnet.

Sedan såg de Inkas mamma komma springande en bit längre bort. Hon hade två stora väskor och en gråtande Inka att bära på. Och så kom de fram till bussen precis innan den körde iväg.

Vilken tur att vi hann! sa mamman. Hon såg glad ut, men Inka bara grät.

Hej, igen! sa Sammy, och han och mamma satte sig för att prata med sina nya vänner. Sammy började fråga Inkas mamma om en massa saker:

Var bor ni? Varför åker ni alltid med den här bussen? Vad är det i den stora röda väskan? Vet du att huset där borta är värmeverket? Tycker du inte också att bussen har bra signalknappar för när man skall gå av?

Inka satt och viftade med sin ena hand. Hon hade en vit vante på den. Den andra handen höll hon sig i stolens handtag med. Sammys mamma såg på Inkas händer.

Har du bara en vante? frågade hon.

Ja! Tappa den! sa Inka.

Nämen! Har du tappat den nu? Här i bussen?

Nä! Förut! sa Inka.

Nu hörde också Inkas mamma vad de pratade om. Och förstod varför Inka varit så ledsen när de sprang till bussen.

Tappade du vanten när vi gick från dagis? frågade mamman Inka.

Ja! Bara sprang! snyftade Inka.

Den kanske ligger någonstans i snön. Vi letar i morron! sa mamman.

Sammy och hans mamma försökte också trösta, men det var lite svårt att tro att Inka skulle hitta sin vita vante i någon snödriva nästa dag. Det kunde ju hinna komma en bil och köra över vanten. Eller snöplogen.

Nu har det gått en vecka. Sammy och mamma står vid busshållplatsen igen. Se – där kommer ju Inka och hennes mamma hand i hand uppe i backen! Och lika bråttom som vanligt har de.

Hej! ropar Sammy.

Inka får syn på honom och sliter sig från mammans hand. Börjar springa mot Sammy och busshållplatsen.

Plötsligt halkar hon och faller raklång på trottoaren! Inkas mamma hinner ifatt. Böjer sig ner och lyfter upp Inka. Tröstar henne. Skyndar vidare. Hon ser inte Sammy och mamma. Längre ner på gatan står en man och väntar.

Varför skulle dom inte med bussen? frågar Sammy sin mamma.

Vet inte. Men jag tror dom skulle träffa någon. Kanske Inkas pappa. Såg du hennes vantar, förresten? säger mamma.

Ja! Det var två vantar, men dom var röda! säger Sammy och låter lite fundersam. Så kommer bussen än en gång, och mamma och Sammy kliver på.

Hela resan hem sitter de och tänker på Inkas vita och röda vantar. Och hoppas att hon inte slog sig när hon halkade omkull.

(copyright: Maria Ljungdahl 2009)

Duty calls

Hittade den här på en annan blogg, utan hänvisning till upphovsmannen (därför att den var hämtad/länkad från ett annat ställe). Eftersom jag just igår publicerade en aktuell serie från xkcd.com så visste jag var man hämtade originalet och att teckningen är ett Creative Commons-licensierat verk. Man får alltså återpublicera fritt, om man ger tecknaren äran genom att länka tillbaka, och om det inte är för kommersiella syften!

Duty Calls

Länk: xkcd

Observera den extra bildtexten som kommer fram när man pekar på bilden… (För att publicera i det skicket krävs inte bara att man hämtar själva teckningens adress, utan man måste få med sig allt som står om detta objekt – inom taggen som börjar “img src=” – i originalwebbsidans kod.)

Uppdatering: jag hoppas alla som läser inser att det är rätt mycket självkritisk ironi i att jag publicerar precis denna teckning med precis dessa överdrivna kommentarer om hur man skall göra *rätt*…