“Why Do I Use My Pages, Fonts and Keys?”

I bokhyllan hemma hittade jag en ärvd gammal bok [Riehl 1861 &1862], Musikalische Charakterköpfe av Wilhelm Heinrich Riehl, och googlade sedan efter data om verket och eventuella digitala upplagor som inte är i tysk frakturstil. Google Books hade något exemplar scannat, men Project Gutenberg saknade denna skrift i sitt arkiv med klartextversioner av Riehls verk. Verket tycks enligt Sanna Pedersons beskrivning av det i en RILM-artikel [Pederson 2009] kunna vara relevant i en diskussion kring New Musicology, kritisk teori, musiksociologi och Cultural Studies, då det eventuellt kan beskrivas som ett tidigt försök att (utifrån en konservativ och nationalistisk ideologi) utforma en teori som betraktar musiken i ett samhälle som beroende av samhällets struktur och maktförhållanden:

Looking at the course of [Riehls] career as a whole, one sees that he used his stance as an advocate of the people and their simple way of life to work his way up into a powerful position in academia and the government. From his position as an (appointed) professor, he criticized the professionalization and specialization of academic disciplines even as he helped establish new disciplines, such as folklore studies.

While this stance was effective with some, threatened academics tried to reject him as an outsider without credentials. His arguments for music as culture were made outside of the institutions of music itself. He did not write about music from the position of a composer or even as a contributor to a music journal. Instead he bypassed the gatekeepers and published popular criticism, fiction, and went on lecture tours. 

Although they were motivated by the need to guard their territory, Riehl’s critics brought up legitimate problems with his approach. They disputed his judging composers on the basis of their cultural values rather than their music. They also raised questions as to the value of studying mediocre composers. It is interesting to note, however, that no one questioned the goal of putting cultural studies in the service of the nation. This is one major point of difference between early cultural studies and the versions we have today. Nationalism, while often still a powerful force, is no longer the self-evident purpose.

(Pederson 2009)

Kompositören William Byrd (1539–1623) — som aldrig helgonförklarades (men ändå avbildats i den amerikanska moderna ikonen på [ https://www.saintgregorys.org/the-dancing-saints.html ] som om han var en sankt William Byrd med gloria och allt) men däremot blev känd för bland mycket annat en tonsättning av (den sedermera avrättade och helgonförklarade) Henry Walpoles fromma dikt “Why Do I Use My Paper, Ink and Pen?” om berömda (men aldrig vid namn nämnda) engelska martyrer, vilken om jag förstått rätt författades med anledning av avrättningen av jesuiten Edmund Campion (som möjligen var barndomsvän till Byrd), denne William Byrd, kompositören, hade på sin tid monopol (”patent”) på att trycka, importera och sälja noter och notpapper i England. Enligt vad forskningen konstaterat [Harley 2010; se även artikel i Grove] var detta dock troligen inte så lukrativt, för marknaden för noter och tryckt musik (särskilt för hemmamusicerande) var mycket liten, och linjerade papper för musiknotering kunde den som behövde åstadkomma själv med tomma ark, bläck, penna och linjal om man inte hade råd eller tillfälle att köpa förtryckta manuskripthäften eller ark. Byrd ägde dock, i princip (även om det kanske inte var så i en monopolkapitalistisk verklighet), makten över det som i en kulturmaterialistisk begreppsvärld kan kallas produktionsmedlen, för all nyskriven noterad musik som producerades i form av tryckta noter i riket. Byrd var en av drottning Elisabeth den första gynnad person, alldeles i synnerhet så som han var känd för att vara katolik, vilket borde ha varit en nästan omöjlig religiös identitet för någon artist, hantverkare, köpman eller gentleman som inte valt att dra sig undan till en plats i någon avkrok långt från London för att överleva reformationstiden i England [Horner 1998]. För Byrd och hans samtida var nottryck rimligen varken en betydande inkomstkälla eller ett idealiserat medium, formen för själva konstarten, det musikaliska objektet, utan mera en socioekonomiskt motiverad praktik. Noterna var, lite slängigt formulerat, antagligen en sorts dyrbara reklamkit för att visa på musikskaparnas talanger som anställningsbara musiker. De producerades för att spridas till möjliga mecenater, i vars familje- och vänkretsar verken, sångerna, instrumentalstyckena, materialiserades ur stämböckerna som en form av socialt liv.

Why do I use these pages, fonts and keys,
And browse the web to counsel what to say;
Read monographs presenting some old piece?
I speak of tunes whose notes cannot decay.
A jazz man’s horn were fitter for to sound
Their glorious grooves, with bass and drums the ground.

Our store of songs and rhythms is an old well,
A waterhole the genius cult down-weighed
But scholars of these hidden chords excel,
Through patient deeds, progressing through decades;
While Herr Adorno’s arid wittiness does bore,
With many more such dry Marxists of yore.

Through patience rare, from the anonymous mind,
By fame unknown perpetual shall endure 
Examples of what we may truly find:
Of human lives and times an image pure.
That we in their real virtues may rejoice
Turn we to Byrd to guide us with his noise.

[texten ursprungligen från 2014; reviderad i oktober 2022 och februari 2023]

Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten — en åktur med den hermeneutiska cirkelbanan

1. Exegesen: filologisk och patristisk hermeneutik (Aristoteles, Filo, Origenes, Hieronymus, Augustinus, Maimonides, Thomas av Aquino, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson m fl)

”Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs… ”

På vårt första varv i stadens cirkulära kommunikationssystem — den s k Hermeneutiska Cirkelbanan — utgår tåget från den slitna och dåligt upplysta gamla centralstationen, kallad Exegesen, som delvis befinner sig ovan mark och har sin ingång till biljetthallen från en gata nära en av stadens gamla klosterkyrkor. 

Vi kommer att åka fyra varv runt staden. Det är ingen sightseeing-tur, så det kommer inte att finnas mycket intressant för oss att se, höra eller låta oss distraheras av via något annat sinne. Allt i den omedelbara omgivningen kommer att upplevas som enahanda, dovt dunkande, obegripligt, lite yrselframkallande och mörkt, därför att vi kommer att befinna oss i en tunnel under jorden. Det enda vi har med oss som sällskap är språket. Orden. Bokstäverna. Satserna. De givna texterna som skall läsas, respektive åtagandet att skriva en annan text. Allt annat som kan komma att störa oss i arbetet med texterna är att betrakta som synvillor, hörselvillor och andra illusioner av verklighet, tolkningar som har sitt ursprung i våra nervsystem och är lika naturliga fenomen som drömmarna som kommer till oss som visioner och skenbara handlingar och händelser om natten. Vad är då tolkningsläran ifråga? Ämnet!

Hermeneutics is derived from the Greek word ἑρμηνεύω (hermēneuō, “translate, interpret”), from ἑρμηνεύς (hermeneus, “translator, interpreter”), of uncertain etymology (R. S. P. Beekes (2009) suggests a Pre-Greek origin).

/…/

Folk etymology places its origin with Hermes, the mythological Greek deity who was the ‘messenger of the gods’. Besides being a mediator among the gods and between the gods and men, he led souls to the underworld upon death.

Hermes was also considered to be the inventor of language and speech, an interpreter, a liar, a thief and a trickster. These multiple roles made Hermes an ideal representative figure for hermeneutics. As Socrates noted, words have the power to reveal or conceal and can deliver messages in an ambiguous way. The Greek view of language as consisting of signs that could lead to truth or to falsehood was the essence of Hermes, who was said to relish the uneasiness of those who received the messages he delivered.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics ]

Vi är ensamma på resan, i läsandet och skapandet av texter, men ändå aldrig utan sällskap av vår egen natur och kultur. Som Heidegger, enligt vad jag förstått, uttryckte det (enligt refererande litteratur — jag har tyvärr inte läst hans originalverk, så eventuella missförstånd i den här parafrasen är helt mitt fel) är vi nerslängda i tillvaron vid en slumpmässig tidpunkt och på en slumpmässig plats, men lyckligtvis utrustade med viljan att göra bästa möjliga av det ödet. Därför kan vi utan större problem uppleva språk, gemenskaper, förhållanden och kulturella mönster som lika naturliga som öknens sand, skogens träd, solens ljus och havets vågor.

Tankarna, om tolkningarna, och om meningen med resan. Var det så klokt att följa med egentligen?

Tänk om? Tänk om man aldrig kan hitta ut ur systemet igen! Det finns ingen karta. Vad är det för typer i den här vagnen, hörni? Ja, eller hur? Se, han där med skinnmössan! Kan ju inte vara riktigt normal, fattar man ju. Hör, hur folk mumlar och småler medan de bläddrar i sina skrifter och knackar på sina informationsmaskiner. Man kan ju bara misstänka hur sjuka deras fantasier är, om de ser ut att njuta av att läsa så här torra läroböcker och vetenskapliga artiklar. Det är nästan lite religiös fanatism över stämningen här i vagnen. Nej, nu blev det mörkt! — och de gröna skyltarna har slocknat. Åt vilket håll finns nödutgången? Är jag på väg att bli fånge och kvar för alltid i en sekt av mystiska underjordiska resenärer? Det där med Hermes lät inte så bra… Mamma, hjälp! Jag får ingen luft! Släpp ut mig!

Ett tänkbart missförstånd på vägen till förståelse av vad det här ämnet handlar om — apropå den möjligen ovetenskapliga förklaringen att ordet hermeneutik är skapat efter namnet på de gamla grekernas gud med ansvar för handel, kommunikation, språk, lögn och tjuveri — skulle kunna vara att det är samma sak som hermetism (hermeticism), som kan sägas vara en både antikt existerande och i modern tid återuppfunnen andlig filosofi, med kopplingar till grenar på de organiserade världsreligionernas synliga träd men också hemlighetsfullt insnärjd i de esoteriska, ockulta klosterträdgårdarnas oorganiserade vegetation:

Hermeticism, or Hermetism, is a label used to designate a philosophical system that is primarily based on the purported teachings of Hermes Trismegistus (a legendary Hellenistic combination of the Greek god Hermes and the Egyptian god Thoth). These teachings are contained in the various writings attributed to Hermes (the Hermetica), which were produced over a period spanning many centuries (c. 300 BCE – 1200 CE), and may be very different in content and scope.

/…/

Throughout its history, Hermeticism was closely associated with the idea of a primeval, divine wisdom, revealed only to the most ancient of sages, such as Hermes Trismegistus. In the Renaissance, this developed into the notion of a prisca theologia or “ancient theology”, which asserted that there is a single, true theology which was given by God to some of the first humans, and traces of which may still be found in various ancient systems of thought. Thinkers like Giovanni Pico della Mirandola (1463–1494) supposed that this ‘ancient theology’ could be reconstructed by studying (what were then considered to be) the most ancient writings still in existence, such as those attributed to Hermes, but also those attributed to, e.g., Zoroaster, Orpheus, Pythagoras, Plato, the ‘Chaldeans’, or the Kaballah. This soon evolved into the idea, first proposed by Agostino Steuco (1497–1548), that one and the same divine truth may be found in the religious and philosophical traditions of different periods and places, all considered as different manifestations of the same universal perennial philosophy. In this perennialist context, the term ‘Hermetic’ tended to lose even more of its specificity, eventually becoming a mere byword for the purported divine knowledge of the ancient Egyptians, especially as related to alchemy and magic. Despite their occasional use of authentic Hermetic texts and concepts, this generic and pseudo-historical use of the term was greatly popularized by nineteenth- and twentieth-century occultists.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ]

Men hermeneutikens — till skillnad mot hermetismens — ursprungliga sammanhang var inte dessa kretsar (som beskrivs i uppslagsartikeln som citatet ovan är taget från) av antika synkretister, fornkristna mystiker eller senare tiders vidskepliga frimurare, utan snarare de lärda och fromma människor som sysslade med att uttolka den rätta meningen ur profetior, heliga skrifter och av annan anledning vördad litteratur inom de olika grekiska och abrahamitiska religiösa kulturerna. Även inom hinduismen finns en mycket gammal filosofi kring och begrepp för hur texttolkning skall gå till. [Todorov 1989:52f; se även Wikipedia: ”Hermeneutics”]

Som vanligt i den västerländska historien om hur vetenskaperna växte fram är den oundvikliga första relevanta referensen filosofen Aristoteles. Så även i hermeneutiken:

De Interpretatione, or On Interpretation (Greek Περὶ Ἑρμηνείας or Peri Hermeneias) is the second text from Aristotle’s Organon and is among the earliest surviving philosophical works in the Western tradition to deal with the relationship between language and logic in a comprehensive, explicit, and formal way. The work is usually known by its Latin title.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ]

Från Filosofen följer en kedja av lärjungar som bevarar och förändrar vetenskapen genom en språkcentrerad tradition från Aristoteles — till exempel Filo, Origenes, Hieronymos, Augustinus, Maimonides, Thomas, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson. Det som utvecklas av den bibelcentrerade skaran av hermeneutiker i perioden från antiken och fram till medeltiden är en syn på tolkningar och texter som sorterar upp betydelserna av det som sägs i en text i två huvudgrupper, nämligen:

  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska och/eller historiska meningen i texten, om satserna, orden, fonemen och bokstäverna läses på ett konventionellt, osofistikerat sätt, vilket ironiskt nog i vetenskapliga sammanhang (utanför de dogmatiska kraven i en religiös eller på annat sätt ideologisk miljö, där man läser och analyserar med syftet att bekräfta en bestämd tolkning) kan kräva att man med sofistikerade ansträngningar och efter att ha inhämtat stora kunskaper om språk, kultur och historiska förhållanden försätter sig i ett tillstånd av fördomsfri naivitet för att sedan kunna närläsa och analysera påståendena, logiken och språket i detalj, medan man söker efter olika tolkningar,
  1. de bildliga, allegoriska eller andliga meningarna under textens yta, om den läses på ett intuitivt, kreativt, metodiskt och/eller dogmatiskt vis som om allt i den eller delar av innehållet har en relation till och skulle kunna stå för någonting annat än det som sägs i klartext. Denna grupp brukar sedan delas upp i två eller tre underkategorier. Sammanlagt finns det därför i detta s k patristiska tolkningssystem vanligtvis fyra typer av exegetik, uttolkning av fyra slag av betydelser i skrifterna, nämligen:
  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska eller filologiska meningen,
  2. sensus allegoricus — den symboliska, allegoriska eller typologiska meningen,
  3. sensus moralis — den moraliska eller tropologiska meningen, och
  4. sensus anagogicus — den metafysiska, mystika, eskatologiska eller anagogiska meningen.

I judisk rabbinsk tolkningstradition efter Maimonides finns motsvarande fyra begrepp, som i stort sett exakt liknar de som de kristna kyrkofäderna utvecklade vid samma tid:

  1. Peshat (simple interpretation)
  2. Remez (allusion)
  3. Derash (interpretive)
  4. Sod (secret or mystical)

Spinoza intar en intressant mellanposition i tid, vetenskap och ideologi inom hermeneutiken och filosofin i allmänhet. Han kan t ex sägas vara länken från såväl antikens språkfilosofer som Maimonides medeltida judiska exegetik till dem som formulerade metoderna i den moderna filologiska hermeneutiken [som enligt Todorov 1998:91 utvecklades i Spinozas hemstad Amsterdam]:

(7:78)  No one has ever been able to change the meaning of a word in ordinary use, though many have changed the meaning of a particular sentence. (7:79) Such a proceeding would be most difficult; for whoever attempted to change the meaning of a word, would be compelled, at the same time, to explain all the authors who employed it, each according to his temperament and intention, or else, with consummate cunning, to falsify them.

[Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes]

Den filologiska hermeneutikens syfte blev — i motsats till den bibliska exegesens mål att tolka och förklara texter genom att undersöka historien, associationerna och kontexterna kring texterna — att tolka och förklara kontexter, dvs historiska perioder och andra kulturer — genom att undersöka innehållet i representativa texter.

Nu har vi kört ett helt varv i tunnlarna, och stannar ett ögonblick vid station Exegesen för att hämta upp nya s k heliga och klassiska texter, som tillsammans med oss är på väg till ett hermeneutiskt evenemang borta på det artonhundratalsuniversitet som breder ut sig ovanför en annan station på den här cirkeln.

2. Empatin: metodisk eller historistisk hermeneutik (Ranke, Humboldt, Schleiermacher, Dilthey m fl)

”…wie es eigentlich gewesen”…

Och där kliver vi av. Och så lyssnar vi på en tolkning — en direkt översättning — av vad universitets namne en gång sade om den process som kallas den hermeneutiska cirkeln:

”[Understanding] presupposes within the comprehending something analogous to what later will be comprehended, a pre-existing, original agreement between subject and object…… When two persons are separated by a gulf, no bridge or understanding can lead from one to the other. In order to understand one another, one must in a sense already have understood each other to begin with.”

[Humboldt, citerad i engelsk översättning, i Andersson 1991:97]

Kostymspektaklet startar på perrongen. (Det är ett sådant där s k lajv.)

På med paltorna! Här får du en värja i handen och där ligger en packe bläckfläckade böcker. Nu äro vi studenter, och nu skola vi studera och förstå det hela.

Jaså, inte det? Okej, Leopold Ranke påstod ju faktiskt inte ordagrant att hermeneutikens mål var att lägga fram historien precis som den var, utan man skall nog tolka hans utsaga som att han säger att syftet är att skapa en trovärdig kopia, frammana en föreställning om hur det var, göra en dramadokumentär, deltaga i ett lajv, uttrycka en metafor, en mimetisk relation… [Ricoeur 1993:224]

Så här skall vi inte stanna så länge. In i tunneln igen. Nytt varv runt banan. Ny slutstation.

3. Exemplet: ontologisk hermeneutik (Heidegger, Gadamer, Dahlhaus m fl)

Just som tåget stannat nästa gång, och dörrarna öppnats mot ett obestämt landskap som tonar bort mot en tom horisont, knäpper det till i högtalaren och någon börjar tala —  om det inte är en röst direkt ur boken som andlöst mal på? — om hur filosofen Gadamer enligt författarens mening ifrågasätter — eller i alla fall med hjälp av argument, kanske från kretsen runt Habermas — vad vet jag? jag har inte hunnit fram till någon förståelse av den epoken ännu — hur Gadamer enligt talaren borde ifrågasätta — den metodologiska hermeneutikens, historismens, metoder, mening och moraliska halt — och här står luften stilla, men horisonten rör sig:

”Distansering från den egna subjektiviteten är förutsättningen för möjligheten att den Andres subjektivitet ska få en röst inom oss genom tolkningsakten. Frågan för Gadamer är nu om en sådan distansering inte är ett exempel på omedveten alienering, dvs på ett omedvetet förnekande av tolkningens verkliga roll i det mänskliga väsendet. Om tolkning djupast sett är en del av vårt sätt att existera, och alltså en ontologisk kategori, och om den som sådan med nödvändighet innebär att vår subjektivitet, både som formerande och till sist formad entitet, är en nödvändig del av tolkningsakten, så innebär kravet på distansering ett sätt att förhålla sig till tolkning som berövar den sin signifikans, sin existentiella meningsfullhet, för människan. En jämförelse: marxismen föreställer sig arbetet som den dimension i vilken människan skapar och formar sitt eget väsen som individ och kollektiv. Varje samhällsform som berövar en stor del av mänskligheten kontroll över arbetet och över arbetets produkter är därför i sig en alienerande samhällsform. När människor distanserats från det som är arbetets existentiella poäng alieneras de. Vad orättfärdiga samhällsformer gör med de underkuvade klasserna är, med en jämförelse som Gadamer kanske skulle finna alltför hård, vad en överdriven metodologisering av hermeneutiken gör med dem som ägnar sina liv åt kvalificerat tolkningsarbete och åt att sprida dess resultat.”

[Andersson 1991:106f]

”Jag har inte sanningen, jag söker den!”

Vi fick tydligen med oss en fripassagerare på tåget, ser jag. En dåre som påstår att hon skall kallas Rosa-Skära Hammarbild, är nästan precis hundra år gammal och kom till världen inuti ett rymdskepp. Dessutom vill hon att vi skall tro på att hon sannerligen är gudfarmor till en före detta ärkemössa i Filköping. Hur som helst, kärringen klev väl på redan i Exegesen, och torde vara en stackars själ som rymt från någon avdelning på Helgeandshuset i staden. För inte kan det väl vara sant, som hon säger, att hon har tillbringat åtskilliga år vid Humbuguniversitetet, och bara nyligen steg in i denna nu åter skenande vagn? Fördomarna spelar oss spratt, inte sant?

What in Gadamer’s hermeneutics was ‘prejudgment’ took on a different cast in the work of Jürgen Habermas (b 1929), a member of the Frankfurt School, who engaged Gadamer in public debate from 1967. Habermas explored the possibility that understanding might depend not on context, not on a consensus of the tradition within which a given utterance occurred, but instead on a force exerted upon it that resulted in ‘systematically distorted communication’. He argued that, while Gadamer’s hermeneutics assumed human communication to be rational, in reality it is subject to distortion and deception. Habermas gave two instances: the operation of the unconscious mind as revealed by Freud; and the working of ideology within a society. Neither is localized: both are pervasive in human society. He argued that these two forces cannot be left to the psycho­ and political analyst respectively; that hermeneutics itself must take on the task of interpreting such distorted communication, and that its result will be ’emancipation’.

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Vi fortsätter ett varv till, läser lite till, och ser vad som händer medan vi närmar oss slutstationen. Tiden går, och vi med den, men fokuset på sanningen är viktigare än att följa ett regelverk för att avancera mot ett historiskt Heureka. En tunnelbanevagn får duga som container för det vi hittills har samlat på oss med hjälp av traditionell bildning och civiliserat samhällsliv tillsammans med uppriktiga och ärliga människor [Dahlhaus 1983:58ff]. Såsom det reflekterade ljuset från våra uppslagna självlysande böcker får resenärernas ansiktsdrag att skymta i vagnens fönsterrutor, förstärker nu de historiska påståendena, de mörka orden i den lästa texten, svärtan i de framtida förorden och efterorden till tolkningarna, som redan skrivits i vår fantasi men ännu inte printats ut.

”I would like to end this chapter simply with an observation about a particularly acute irony that we seem to have discovered. As we saw in chapter I, Christianity from the outset was a bookish religion that stressed certain texts as authoritative scripture. As we have seen in this chapter, however, we don’t actually have these authoritative texts. This is a textually oriented religion whose texts have been changed, surviving only in copies that vary from one another, sometimes in highly significant ways. The task of the textual critic is to try to recover the oldest form of these texts.”

[Ehrman 2005:69]

Läser därpå följande angående verkningshistoria, som förhållandet mellan tid och tolkning beskrivs enligt Günter Figal, som tycks kontrastera mot Gadamers syn på (verknings-)historiens nödvändighet:

”Later interpretations are not necessarily better than earlier interpretations, and vice versa. Knowledge of an earlier interpretation /…/ can even be disadvantageous for the later interpretations; they carry with themselves the danger that one is more concerned with other interpretations than engaging in the claims of the work itself. If all interpretations of a work are equally original, then their temporal order is irrelevant with respect to the work itself.”

[Figal 1998:9]

4. Evigheten: epistemologisk hermeneutik (Lévi-Strauss, Ricoeur, Figal m fl)

Den där avkronologiseringen av tolkningshistorien (se citat ovan) och betoning av textens spelutrymme (play-space) för representation och interpretation, som Günter Figal antyder i kapitlet om textens tystnad i For a Philosophy of Freedom and Strife, stämmer till viss del överens med Paul Ricoeurs beskrivning av texter som tidlösa och passiva objekt — de hänger i luften — med en latent vilja till att få sin mening framställd, det som texten avser att peka på när den väl blir läst eller framförd i en ny kontext, som inte behöver ha någon relation till andra tänkbara tidigare, samtida eller senare kontexter och läsningar. [Ricoeur 1993:37] 

Günter Figal skriver i samma text att det finns en upplevelse av evig närvaro i mötet med en interpretation som både behåller sin frihet att gestalta texten i tiden och samtidigt står i förbund med textens auktoritet:

”The enactment of interpretation proceeds from the constancy of the work as a promise, in order to bring forth the meaning of that which continues to exist.”

/…/

”In the play-space of texts and works, we return to history in order to find a presence which is no longer merely temporal, the presence of a comprehending interpretation.”

[Figal 1989:10f]

Och så avgår tåget igen, från den mest avlägsna och ändå allra närmaste punkten på banan, den obeskrivliga Evigheten, och vi kan sammanfatta förvärvade erfarenheter från resan på den hermeneutiska cirkelbanan, genom att konstatera att det finns (minst) fyra olika aspekter av hermeneutik och tolkningar beskrivna inom följande passage från uppslagsverkets artikel om ämnet. Precis som det enligt författaren av den text du just läser finns fyra stationer i den här imaginära tunnelbanan. Dessutom noterar vi att det enligt kyrkofäderna och Maimonides finns fyra slag av betydelser — bokstavlig, typologisk, tropologisk, anagogisk —

”Meaning assumes different forms with different types of hermeneutics. In its traditional sense it

[1] constitutes a message from a source to a recipient. 

In other cases it 

[2] can signify the role of a work within its contemporaneous society; or the world of the composer’s mind laid open to the listener (or reader of a score); 

[3] or a dynamic experience that unfolds during listening; or a field of experience that reveals itself to the listener. 

Otherwise, it

[4] can constitute an infinite stream of latent experiences for a succession of unknowable future audiences.” 

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Våra stationer utmed den hermeneutiska cirkelbanan hette, som vi ännu minns: 

  1. Exegesen, som motsvaras i ett för denna kursuppgift påhittat 3×4-schema av den rent bokstavliga, dvs historiska eller filologiska betydelsen av en text, och är en enkel tolkning av ett avgränsat budskap från en viss källa till en eller flera mottagare — och på den stationen finns hermeneutiker som väljer att förklara textens budskap genom att hitta rimliga sätt att läsa och förklara den, antingen i ett slutet, dogmatiskt system eller med öppnare, liberalare sinne,
  2. Empatin, som motsvaras av den s k typologiska eller allegoriska betydelsen av en text, som kan sägas beteckna en slags uppenbarelse av hur personer och budskap som sitter fast i och är beroende av en viss historisk kontext, kan frikopplas från sin egentliga kontext och byta plats med personer och budskap i en annan tid och kontext, utan att den föreställda helhetens eller delarnas mening förändras av bytet — och detta är stationen där hermeneutiker sysslar med att i fantasin resa i tiden och försätta sig i textens kontext och upphovsmannens liv och psyke, för att uppleva att de intuitivt kan förstå meningen med verket,
  3. Exemplet, som motsvaras av den s k tropologiska eller moraliska betydelsen av en text, i specialfallet att textens förväntade kvalitet och status av läsaren kräver en viss förförståelse, bildning och respekt, samt upprepade genomläsningar och omtolkningar, i kontakt med en levande tradition, för att förstås på ett korrekt och fullkomligt sätt — den stationen är en plats där hermeneutiker är strängt upptagna med att utvidga sin egen horisont för att efter hand kunna närma sig en förväntad erfarenhet av textens bästa och rimligaste mening, 
  4. Evigheten, som motsvaras av den s k anagogiska eller eskatologiska betydelsen av en text, alltså syftande bortom döden och tidens slut, eller kopplat till ett löfte om att inviga läsaren i mystik och magiska hemligheter, vilket också kan vara att inspirera till nya och mångfaldiga tolkningar, som öppnar sig för oändligt många lösningar på tolkningsproblemen och för okända former av framtida interpretationer — och där har man som hermeneutiker valt att behandla meningen i texten som en sammanhållande kraft, som är förbunden med textens möjliga tolkningar men inte i vanlig betydelse beroende av existensen av en mänsklig författare eller någon ursprungskontext.

Från exeges till empati och evighet, via exemplets makt att styra erfarenheten rätt, far vi fram mellan helheten och delarna, och inom delarna till helheten igen. Men bortom och innanför allt vi kan förklara, föreställa oss med hjälp av fantasin och erfara genom historiens samlade tolkningar, finns sannolikt en oändlig värld av trogna interpretationer, tyst, osynligt och orörligt cirklande kring varje text, konstverk eller musikstycke.

Maria Ljungdahl

[texten skrevs i september 2014; lätt reviderad i oktober 2022]

Litteratur

“Hermeneutics”, ur Grove Music Online

Wikipedia: “Hermeneutics”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics

ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”Hermeticism”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ur Wikipedia (english) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”De Interpretatione”, https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-18)

Sven Andersson: “Hermeneutik”, ur Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet 1991, s 88-145.

Carl Dahlhaus: Foundations of Music History. Cambridge University Press 1983. Translation by J. B. Robinson.

Bart D. Ehrman: Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. Harper San Fransisco 2005.

Günter Figal: ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press 1998, s. 1–11. Translation by Wayne Klein.

Hans-Georg Gadamer: ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm 2000, s. 102-110.

Paul Ricoeur: ”What Is a Text?”, i A Ricoeur Reader: Reflection and Imagination, Toronto: University of Toronto Press 1991, s. 43–64.

Paul Ricoeur:  “Vad är en text?” m fl artiklar ur Från text till handling. Brutus Östlings förlag. Översättning av Margareta Fatton, Peter Kemp och Bengt Kristensson. 4:e upplagan 1993.

Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Tzvetan Todorov: Symbolik och tolkning. Symposion förlag 1989. Översättning av Mats Rosengren.

new poem

I Gudinnans fotspår

Det är liv och rörelse – och ingenting är omöjligt.
Nästan ingenting är glömt eller övergivet.
Ingenting tar någonsin slut, ur förråden av möjligheter,
och inget är utan värde.
Allt kommer till nytta och glädje.
Allt är för livet,
för den virvlande jordens barn.

De går där de alltid har rört sig –
Hera, Marta, Birgitta, majorskan.
Myndiga, starka, praktiska, kärleksfulla.

Eld i spisen blir det.
Tallrikar ställs fram på bordet.
Mjölk till barnen – och bröd till husfolket – först.
Sedan kan vi tala politik.
Jag råder er att lyssna!

Det är liv och rörelse.
Det är dukat på bordet.
Eld i spisen. Bröd i korgen. Blommor i fönstret.
Och gudinnan står i dörren.

Maria Ljungdahl, februari 2010

Cat and fashion blogging

funny pictures of cats with captions

Och så dagens modebild: Murre Mjau och Maria visar vinterns hemmakläder. Murre bär sin naturliga svartvita päls, med accessoaren rött reflexhalsband med bjällra. Bra att ha även för en innekatt, då innekatten lätt kan bli utekatt om en ytterdörr står på glänt. Därute är det farligt när det är mörkt. Då behövs ett reflexhalsband och en bjällra så att en smygande svart katt lättare blir upptäckt innan det händer olyckor. Maria bär en exklusiv vintage-poncho i egen design, från 1973 ungefär. Den är i brungrått och svart filtat ylle. Filtmaterialet är  troligen tillverkat på 1930- eller 1940-talet och är ett fynd från vinden i ett sommarhus som några månader 1943 eller 1944 lär ha varit tvångsuthyrt till militären som förläggning för personal som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Ponchon har sedan fått dekorationer av guldtråd, garntofsar och ett handflätat band i regnbågsfärger. På ryggen sitter ett stort broderat märke i form av en kompassros.

De skötsamma upphovsmännen är rädda för att göra fel; de fräcka kreatörerna varken frågar eller bryr sig

När jag började fundera på hur det fungerar för upphovsmän som bygger sina verk delvis på andras copyrightskyddade material, så insåg jag att det finns en del saker att säga som alla som tar del av den här s k IPRED-debatten kanske inte har klart för sig.

För dem som inte har en stark distributörsorganisation på sin sida, eller har kontrakt med ett företag som har ekonomiskt intresse av att hjälpa till med publiceringen, så finns ofta väldigt små chanser att på rimliga villkor få tillstånd att använda gammalt material i nya verk. Det räcker inte med den ersättning (royalty) vid framföranden som kommer automatiskt till både den gamla och den nya upphovsmannen efter att verket anmäls som ett 50/50 verk, vilket är standardfördelningen när det är två upphovsmän som samarbetat om ett nytt verk. Detta blir ju samma sak, till exempel, med ny musik till gammal text.

De som kontrollerar rättigheterna till gamla verk som fortfarande är under copyright vill ibland ha mera än det gamla “arbetets” andel i det nya verkets innehåll, som engångsersättning eller andel av framtida inkomster. Ofta vägrar man befatta sig med nya upphovsmän som man inte kan förhandla med genom de vanliga kanalerna, utan som hör av sig direkt.

Det finns så vitt jag vet inga bra system för hur de här gamla copyrightstrukturerna skall handskas med de nya situationer som uppstår när mängder av enskilda aktörer idag har möjlighet att skapa och publicera verk utan att ingå i stora, kommersiella enheter.

Även på det akademiska området finns det, som jag nämnde i en tidigare blogg, en stor osäkerhet kring vad man kan och får göra i sin undervisning och sin publicerade forskning utan att vänta på att någon rättighetsinnehavare ger sitt nådiga tillstånd. Trots att det finns lagar och bestämmelser som beskriver vad som är “allmänintresse”, “fair use” och “icke-kommersiellt nyttjande” eller vad det kan heta, finns det en risk för att man råkar på rättighetsinnehavare som kräver betalt för att man citerar från dem när man inom forskningen diskuterar deras verk.

Ett riktigt sorgligt exempel på hur konstigt det kan bli när man lyder copyrightlagens bokstav, är att vissa utgåvor av Bibeln är copyrightskyddade pga att den publicerade texten (översättningen) är kopplad till ett visst förlag eller en viss grupp av bearbetare och översättare.

Jag känner till fall då psalmkompositörer, och andra som skriver kyrkomusik som bygger på Bibelns ord, har undvikit att använda en modernare (och på sätt och vis mera relevant) version av en bibeltext som de tonsatt, och istället tagit orden från en av de mycket äldre (och säkert fina och högtidliga på sitt sätt) översättningarna, därför att de inte orkat med krånglet med att försöka kontakta förlaget och få tillstånd att använda den nyaste versionen.

Uppdatering: Har just läst (efter länk från Anna Trobergs blogg) och kan rekommendera andra att läsa Jan Myrdals förklaring i Expressen om vad som är det väsentliga med upphovsrätt:

“Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.”

Sexualmoral och Bibeln

För några veckor eller någon månad sedan satt jag på ett kafé och diskuterade med några kvinnor. En av dem nämnde att hon hade läst Bibeln för att lära sig mera om vad det stod för intressanta saker i den som gjorde att folk kunde vara religiösa. Naturligtvis hade hon reagerat med avsmak och förskräckelse när hon kom till de obegripligt grymma historierna i Gamla Testamentet. Hon nämnde att det var något med en man som kom till en stad där han var främling, och blev gäst hos en av dem som bodde i staden. Då hände det att huset blev omringat av män från staden som ville att värden skulle lämna över sin gäst till dem så de kunde få ligga med honom. Men det fick de inte. Däremot skickade man ut en av döttrarna ur huset, som ersättning.

Jag gick hem och började slå i Bibel och bibelkommentarer. Vad stod det egentligen, och vad kunde det betyda? När jag hade funnit texten och en parallelltext, skrev jag ett brev till mina vänner från kaféet:

Det var intressant att vi kom att tala om Bibeln och religioner. Det är inget jag tänker så ofta på numera, men jag har alltså tidigare haft vissa funderingar på att utbilda mig inom teologi, trots mitt gediget skeptiska arv och min förvärvade intellektuella hållning, som gjort att jag passat väldigt illa in i de kyrkliga kretsar jag genom åren besökt. Jag tar dina exempel som utgångspunkt för en betraktelse om släktkonflikter, främlingskap, barbari och moral!

Historien du nämnde som problematisk finns i två versioner i GT, och ingen av dem lyder exakt som du mindes den. Det blev aldrig fråga om att offra någon oskyldig dotter, utan flickorna i historierna slapp undan detta öde. Den dam som i ett fall offrades i det grymma spelet mellan gästfrihetens moraliska krav och yttervärldens hånfulla och hotfulla krav om insyn och utnyttjande av främlingarna, var en stackars bihustru. Men redan detta övergrepp ansågs vara så sällsynt vidrigt att det ledde till inbördeskrig mellan släktena i landet, och den yngsta grenen var nära att utrotas. Till slut bestämde man sig för att rädda den yngsta klanen, genom att så att säga tillföra dem nytt blod, det vill säga nya gener i form av hustrur från en annan del av landet. Man skickade dit några unga kvinnor som hade tagits tillfånga på andra håll och ändå skulle ha dödats som man gjorde med fiender och dem som begått svåra moraliska fel.

Den första historien, som alltså bör ha varit känd när den andra berättades, finns i Första Mosebok. Där, i kap 19, handlar det om två änglar som besöker Lot (Abrahams brorson) i Sodom, strax innan den staden och Gomorra skall förstöras av Gud. I kapitlet innan har Abraham förhandlat med Gud och fått löfte att städerna inte skall gå under om det finns tio rättfärdiga män där. Guds utgångsbud är att det måste finnas åtminstone 50 rättfärdiga i befolkningen, men Abraham prutar och prutar tills de kommer överens om att tio räcker. Lot bjuder in änglarna (som ser ut som vanliga män) i sitt hus, och de äter middag.

När de skall sova blir huset omringat av samtliga män i Sodom, som kräver att få de två främlingarna att ligga med (detta står i klartext i senaste Bibelöversättningen, inte omskrivet som ”känna”). Lot erbjuder dem sina två orörda döttrar i stället, för att inte svika gästfrihetens lagar – främlingarnas liv och bekvämlighet som han har garanterat dem med sin inbjudan är första prioritet. Änglarna räddar Lot och döttrarna, och slår angriparna med blindhet. Sedan säger de åt Lot att det är dags att fly, eftersom staden är dömd. Det finns inte ens tio rättfärdiga män där. Lot är ensam rättfärdig, av alla män i staden. Under flykten vänder sig Lots hustru om för att se vad som händer med städerna, men straffas med att förvandlas till salt. Det var inte tillåtet att vända sig om och bevittna förödelsen. Lot bosätter sig i Soar, en liten stad i närheten, tillsammans med de två döttrarna som också överlevde flykten. Efter ett tag ger de sig av från den staden också, och bosätter sig i en grotta. Döttrarna blir desperata i detta isolerade liv, och ser ingen möjlighet att finna män att gifta sig med så att de kan bli “riktiga kvinnor”. De bestämmer sig för att förföra sin far, en i taget, efter att de har gett honom för mycket vin två kvällar i rad, så att han sedan inte förstår vad som händer under natten. Så blir de stammödrar åt två nya folkslag.

I den andra versionen av historien, i Domarboken kap 19-21, sägs att “på den tid då ingen kung fanns i Israel”, då “var och en gjorde som han själv fann gott”, hade en levit tagit sig en bihustru som var från Betlehem i Juda. Hon blev arg på honom (alternativt: hon var otrogen; detta är en annan tolkning av originaltexten) och flyttade hem till sin far igen. Leviten följde efter, och stannade i fem dagar hos svärfadern, som tjatade att han skulle stanna längre. Men leviten fick med sig sin ilskna bihustru (obs! vitsigt! Arg som ett bi…), sin tjänare och sina åsnor och gav sig av hemåt.

Redan samma kväll blev de tvungna att be om husrum för natten hos en gammal man som de mötte på torget i en stad som hette Giva, på Benjamin-stammens område. De blev inbjudna, och fick mat och dryck. Så kom de andra, skurkaktiga männen i staden Giva och bultade på dörren och ville ha ut främlingen för att ligga med honom. Den gamle erbjöd dem sin dotter, och sa också att de kunde få levitens bihustru och göra vad de ville med kvinnorna, men mannen kunde de inte få. Skurkarna lyssnade inte på den gamle. Då bestämde sig gästen för att själv försöka rädda situationen, och skickade ut sin hustru ur huset som de var gäster i. Hela staden låg med henne, och på morgonen var hon död. Leviten lade henne på en åsna och begav sig hem. Där styckade han kroppen i tolv delar och sände ut varje del med ett budskap till alla tolv stammarna i landet. Eftersom något liknande nidingsdåd aldrig någonsin hade skådats förut (det i Sodom avvärjdes ju av änglarna) bestämde man sig för att starta ett krig som skulle utplåna Benjamins stam. Efter att ha nästan lyckats med detta slutar sedan historien med att segrarna hjälper förlorarna att få en chans att leva vidare, genom att man skickar stammen några hundra kvinnor som man tagit tillfånga efter att man straffat (=dödat) en annan del av folket som hade råkat begå synden att inte skicka några representanter till den religiösa ceremoni som hölls för att ena folket efter kriget.

Vad jag vill säga med att redovisa vad det står i GT om att erbjuda sina döttrar (eller hustrur) till barbariska grupper av män som kräver att få våldta främmande män som är på genomresa på deras domäner, är att vi skall inte tolka denna sorts berättelser som att det nödvändigtvis är en typisk historia om att kvinnor betraktas som ägodelar och att män alltid håller ihop och ser till sitt eget bästa. För att uttrycka det väldigt rått: ”man slänger ut något som hundarna får roa sig med, så att männen kan få en fortsatt lugn kväll inne i huset”.

I själva verket säger Bibeln att detta är en oerhört allvarlig och sällsynt händelse, och att konsekvenserna blir fruktansvärda: total ödeläggelse eller utrotningskrig.

Som denna saga (framförallt den som utspelar sig i Sodom) har använts, och fortfarande (?) används, som ett argument för att Gud förbjuder utövandet av (manlig) homosexualitet, är det en nästan löjligt övertydlig bild av någonting självklart: människosläktet går under, på ett eller annat sätt, om en överväldigande majoritet av männen inte kan förmå sig till att vilja ligga med kvinnor (eller är impotenta). Så tog också Lots döttrar till en lite ovanlig metod för att lösa problemet med släktets fortbestånd, kan man säga. Dessutom lär historien om bihustrun som dödades i staden Giva ut moralen att man inte skall våldta kvinnor tills de dör, för då blir det inte heller några barn som resultat, och grannklanerna blir sannolikt lite purkna och kan bestämma sig för att aldrig mera låta sina kvinnor gifta in sig i en grupp som beter sig så illa.

Det är väl de gamla vanliga och ibland motstridiga skälen till att sexualmoral uppstår, som syns i dessa och andra GT-texter i ämnet: 1) det är bra för allas överlevnad med genetisk variation i avkomman, alltså är det okej att sälja (gifta bort) döttrar till behövande grannklaner eller skänka bort (låna ut) sin hustru till andra män i den stad man besöker, och att hoppas på motsvarande gentjänster (bokstavligen ”gen”-tjänster!) vid behov, 2) samhällsformer som bygger på enskilt ägande fungerar smidigare om man har kontroll över vilka barn som har rätt att ärva egendomen, alltså måste alla barn födas inom registrerade äktenskap av kvinnor som helst inte skall gå utanför dörren ensamma, 3) samhällen som är bildade efter en enda etnisk, politisk eller religiös tillhörighet brukar sträva efter att – med olika metoder – öka sin egen folkmängd och reducera konkurrerande gruppers, för att behålla eller öka sin bas för att leva vidare som ett stabilt samhälle, alltså är det bra att starta krig och döda alla utom de unga fruktsamma kvinnorna i en främmande grupp, och konvertera ”krigsbytet” och deras avkomma till den egna grupptillhörigheten, och det är enligt samma expansiva och/eller samhällsbevarande princip dåligt att ha för många män i den egna gruppen som är homosexuella.

(Detta är postat som en reaktion på en diskussion kring en kommentar av en anonym läsare till en blogg som domprost Åke Bonnier skrev om kyrkan och äktenskapsfrågan.)

p.s. efter lite googlande hittade jag såklart MYCKET material från alla de diskussioner som pågår i Sverige om Bibeln och homosexualitet. Svenska Kyrkans officiella förklaringar av de problematiska bibelställena hittar man här, och EKHO:s syn på hur man kan vara kristen och hbt hittar man här. Prästen Lars Arnells genomgång av Bibeln hittar man här

Svenska bloggar: intressant

Jesaja and the easy life

A friend posted a link to an article in an American Christian paper. I read it out of curiosity, and found that it contained a somewhat interesting discussion about the present economical crisis and the texts by Isaiah (Jesaja) and other prophets. In times when life was easy, the prophets told the people to worry and grief, but in times of hardship, they talked of comfort and hope for the future. The author – Andy Crouch – in the article makes critical comments about (American) christians of today, as in the following example:

“We are a terrifyingly unserious people, our heads buzzing with trivia and noise. This is more true, if anything, of American Christians than the rest of our country. The stark contrast between what I experience among Christians anywhere else in the world—and not just the “Third World,” because Canada and Germany and Britain and Singapore come to mind as quickly as Uganda and India—and American Christians is astonishing. We are preoccupied with fads intellectual, theological, technological, and sartorial. Vanishingly few of us have any serious discipline of silence, solitude, study, and fasting. We have, in the short run, very little to offer our culture, because we live in the short run.
I am not hopeful because I think life is going to get easier in America. I am hopeful because I think it is going to get harder, and in a very good way. And I am hopeful because I think this means my children and grandchildren will live in a deeply and truly better world than I would have thought possible a few years ago.”

Shock-therapy?

[Leaving room for a discussion I can’t contribute to, since I know too little of the reality behind and around it: why American fundamentalism is divided in incompatible sects, like the 60s and 70s European Marxism – which I know even less about.]

(Strange things happen around me. While I wrote the above, our black cat decided he couldn’t wait any longer for a fresh-smelling litter tray, so he sneaked into the wardrobe for his private business. Again!!! My sailing-shoes were the place of choice this time, but most of the mess missed them by an inch, thankfully.)