“Why Do I Use My Pages, Fonts and Keys?”

I bokhyllan hemma hittade jag en ärvd gammal bok [Riehl 1861 &1862], Musikalische Charakterköpfe av Wilhelm Heinrich Riehl, och googlade sedan efter data om verket och eventuella digitala upplagor som inte är i tysk frakturstil. Google Books hade något exemplar scannat, men Project Gutenberg saknade denna skrift i sitt arkiv med klartextversioner av Riehls verk. Verket tycks enligt Sanna Pedersons beskrivning av det i en RILM-artikel [Pederson 2009] kunna vara relevant i en diskussion kring New Musicology, kritisk teori, musiksociologi och Cultural Studies, då det eventuellt kan beskrivas som ett tidigt försök att (utifrån en konservativ och nationalistisk ideologi) utforma en teori som betraktar musiken i ett samhälle som beroende av samhällets struktur och maktförhållanden:

Looking at the course of [Riehls] career as a whole, one sees that he used his stance as an advocate of the people and their simple way of life to work his way up into a powerful position in academia and the government. From his position as an (appointed) professor, he criticized the professionalization and specialization of academic disciplines even as he helped establish new disciplines, such as folklore studies.

While this stance was effective with some, threatened academics tried to reject him as an outsider without credentials. His arguments for music as culture were made outside of the institutions of music itself. He did not write about music from the position of a composer or even as a contributor to a music journal. Instead he bypassed the gatekeepers and published popular criticism, fiction, and went on lecture tours. 

Although they were motivated by the need to guard their territory, Riehl’s critics brought up legitimate problems with his approach. They disputed his judging composers on the basis of their cultural values rather than their music. They also raised questions as to the value of studying mediocre composers. It is interesting to note, however, that no one questioned the goal of putting cultural studies in the service of the nation. This is one major point of difference between early cultural studies and the versions we have today. Nationalism, while often still a powerful force, is no longer the self-evident purpose.

(Pederson 2009)

Kompositören William Byrd (1539–1623) — som aldrig helgonförklarades (men ändå avbildats i den amerikanska moderna ikonen på [ https://www.saintgregorys.org/the-dancing-saints.html ] som om han var en sankt William Byrd med gloria och allt) men däremot blev känd för bland mycket annat en tonsättning av (den sedermera avrättade och helgonförklarade) Henry Walpoles fromma dikt “Why Do I Use My Paper, Ink and Pen?” om berömda (men aldrig vid namn nämnda) engelska martyrer, vilken om jag förstått rätt författades med anledning av avrättningen av jesuiten Edmund Campion (som möjligen var barndomsvän till Byrd), denne William Byrd, kompositören, hade på sin tid monopol (”patent”) på att trycka, importera och sälja noter och notpapper i England. Enligt vad forskningen konstaterat [Harley 2010; se även artikel i Grove] var detta dock troligen inte så lukrativt, för marknaden för noter och tryckt musik (särskilt för hemmamusicerande) var mycket liten, och linjerade papper för musiknotering kunde den som behövde åstadkomma själv med tomma ark, bläck, penna och linjal om man inte hade råd eller tillfälle att köpa förtryckta manuskripthäften eller ark. Byrd ägde dock, i princip (även om det kanske inte var så i en monopolkapitalistisk verklighet), makten över det som i en kulturmaterialistisk begreppsvärld kan kallas produktionsmedlen, för all nyskriven noterad musik som producerades i form av tryckta noter i riket. Byrd var en av drottning Elisabeth den första gynnad person, alldeles i synnerhet så som han var känd för att vara katolik, vilket borde ha varit en nästan omöjlig religiös identitet för någon artist, hantverkare, köpman eller gentleman som inte valt att dra sig undan till en plats i någon avkrok långt från London för att överleva reformationstiden i England [Horner 1998]. För Byrd och hans samtida var nottryck rimligen varken en betydande inkomstkälla eller ett idealiserat medium, formen för själva konstarten, det musikaliska objektet, utan mera en socioekonomiskt motiverad praktik. Noterna var, lite slängigt formulerat, antagligen en sorts dyrbara reklamkit för att visa på musikskaparnas talanger som anställningsbara musiker. De producerades för att spridas till möjliga mecenater, i vars familje- och vänkretsar verken, sångerna, instrumentalstyckena, materialiserades ur stämböckerna som en form av socialt liv.

Why do I use my pages, fonts and keys,
And browse the web to counsel what to say?
Such monographs are made for lesser pieces;
I speak of works whose notes cannot decay.
A jazz man’s horn were fitter for to sound
Their glorious reign, with drums and bass the ground.

Our store of rhythms and tunes is an old well,
Whose waterhole great persons’ pride down-weighed
But scholars of these hidden chords excel,
Through patient deeds, progressing through decades;
While Herr Adorno’s arid wittiness does bore,
With many more such dry Marxists of yore.

Through patience rare, from the anonymous mind,
By fame unknown perpetual shall endure 
Examples of what we may truly find:
Of human lives and times an image pure.
That we in their real virtues may rejoice
Turn we to Byrd to guide us with his noise.

[texten ursprungligen från 2014; reviderad i oktober 2022]

Inkongruenta kontingensers kontextoberoende

Kan New Musicology betraktas som en del av en postmodern akademisk rörelse?

Preludium till postmodernismens ritualer — romantikernas förhållande till det sublima

Alkemisten Faust möter — efter magisk åkallan — ”der Erdgeist”: den mörkt flammande kraft, ett evigt ungt barn vars liv är ett tankarnas hantverk, de sköna konsternas verklighet, sammanvävt av Fader Tid och Moder Materia, som bryter fram ur jorden och utmanar det självsäkra geniets begär.

Detta är moderna, rationellt vetenskapliga musikhistoriska fakta:

Caroline Ungher sjöng altpartiet i sista satsen av Beethovens nionde symfoni våren 1824.

Franz Schuberts pianostycke ”Les plaintes d’un troubadour” i Ab-dur publicerades första gången julen 1824, och senare som en del av samlingen Moments Musicaux (Op 94:6).

Detta är några av postmodernitetens fundamentala sanningar:

”Postmodernitet är, kan man säga, modernitet utan illusioner (eller tvärtom: modernitet är en postmodernitet som vägrar att acceptera sin egen sanning). Illusionerna i fråga kan reduceras till tron att ”oredan” i människornas värld bara är ett tillfälligt och reparerbart tillstånd som förr eller senare ersätts av förnuftets ordnade och systematiska välde.”

[Zygmunt Bauman 1995:44]

”According to Jean-François Lyotard, the sublime, as a theme in aesthetics, was the founding move of the Modernist period. Lyotard argued that the modernists attempted to replace the beautiful with the release of the perceiver from the constraints of the human condition. For him, the sublime’s significance is in the way it points to an aporia (impassable doubt) in human reason; it expresses the edge of our conceptual powers and reveals the multiplicity and instability of the postmodern world.”

[Wikipediaartikeln ”Sublime”]

”The postmodern would be that which, in the modern, puts forward the unpresentable in presentation itself; that which denies itself the solace of good forms…”

[Jean-François Lyotard]

”For postmodern scholars, the musical experience is essentially cooperative, collaborative and contingent.”

[Vincent Duckles & Jann Pasler]

Kramer, Fink/McClary och Miles

New Musicology som en del av postmodern teoribildning – alldeles sant eller bara relativt sant? Och hur hänger det påståendet ihop med Stephen Miles sortering av traditionell och ”ny” musikvetenskap i lådorna ”formalist” respektive ”kontextualist”? New Musicology är kanske mera kontextoberoende, ahistoristiskt i sina analyser än vad företrädarnas explicit situerade, på sociala och subjektiva omständigheter fokuserade musikanalyser ibland ger sken av? Så påstår nu jag själv i denna essä och räknar då Fink, Kramer och McClary till kategorin relativt postmoderna företrädare för New Musicology, men kan inte se några skäl att placera Miles i samma fålla, då han i detta sammanhang mest framträder som om han vore en utomstående kritiker som försöker kritisera, förstå och medla mellan olika musikvetenskapliga traditioner, i det på fler ställen än inom humaniora pågående kriget mellan olika vetenskapliga kulturer/paradigm, där Miles definierar den ena sidan som ”formalister” och den andra som ”kontextualister”. 

Som jag försökt antyda senare i föreliggande text kan man enligt min mening kanske, om man skall dra en gräns någonstans i vetenskapsfältet, snarare välja att avgränsa efter någon specifik grad av uppvisad  rationalitet (logik, förnuft, sense) respektive irrationalitet (retorik, intuition, grok) i de vetenskapliga metoderna [jfr Gross, Levitt & Lewis 1996, respektive Bricmont & Sokal 1998], och inte efter vilket perspektiv (formell analys, beskrivning av sociala omständigheter runt verkets tillkomst, eller något mer typiskt hermeneutiskt tolkningssätt) musikforskaren valt att arbeta med. Dessa formalister (framförallt musikteoretiker) i Miles mening sorteras i sådana fall ihop med en delmängd av andra getter som har försvurit sig åt att enbart använda rationella metoder och tänkesätt – både ”quasi-positivistiska” historiker och förnuftstroende musiksociologer – och så spikar man upp ett kreatursstängsel runt den inre cirkeln, som stänger ute de postmoderna fåren, vissa äldre hermeneutiker och andra delmängder av teoretiker och forskare som irrar runt över hela fältet och tittar både till höger och vänster och upp i skyn efter tecken på möjliga tolkningar. Jag lägger dock ingen värdering i den sorteringen eller de begreppen, utan ansluter mig till andan i det Stephen Miles framhåller som önskvärt: att prestigelöst strunta i att positionera sig som solidarisk med en specifik akademisk tradition, men hyfsat systematiskt och medvetet arbeta efter metoder hämtade från flera inriktningar.

Det postmoderna kulturkritiska projektet kan i min mening beskrivas som en relativt sett ganska kontextlös verksamhet, eller en slags akademisk scenkonst som balanserar på kanten av en anonym container på en återvinningscentral, och därur plockar upp ett urval blandade påsar med civilisationens bortrationaliserade rester. Resultatet av verksamheten är kontingent, beroende av utgångsmaterialet och en subjektiv tolkning av dess betydelse — en specifik men betydelselös punkt, där en egentligen kontextoberoende ström av representationer och relationer, med utbytbara och subjektiva kopplingar till världen, kombineras till en sublim gegga. Oförenliga modeller konstrueras samtidigt och från samma korn av verklighet, i bollandet med relativa och inte absoluta begrepp, och med syftet att definiera en obestämbar sanning… [Om något i ovanstående stycke är ett lån eller citat, har jag tyvärr redan glömt det och kan inte ange referensen.]

Är det en rimlig beskrivning? Är det en tillräcklig beskrivning? Stämmer det med någon erkänd enskild tänkares eller pålitligt kollektivs sätt att definiera postmodernism? Visst stämmer det tillräckligt bra, på ett kontingent, ganska rimligt, inkongruent och postmodernt vis!

En kooperativ encyklopedisk definition av postmodernism — Wikipedia igen, förstås — lyder i utdrag:

”Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

/…/

”Hur begreppet “postmodernism” bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:

En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)

Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Accepterandet av världens globalisering, decentralisering, fragmentisering och pluralism

Idén om att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (se existentialism) och kultur (se kulturrelativism)”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism [läst 2014]

Angående det konkreta innehållet i de tre artiklar resonemanget i denna essä [=kursuppgiften från 2014] här bör cirkla kring, förutom deras författares tillämpning av eventuella drag av postmodernism i behandlingen av ämnena för deras respektive studier, har jag några kommentarer.

Först Lawrence Kramers Schubert-övning [Kramer 2002], som illustrerar och resonerar kring hur (olika nivåer av) mening kan uttolkas ur musikaliska verk genom att innehållet beskrivs i ord som relateras till citat ur noterna. Vad jag minns av läsningen tar just denna artikel inte upp möjligheten att i första hand beskriva och tolka musikverk utifrån det som klingar vid framföranden eller inspelningar, men detta är ju vad t ex musikrecensenter genom tiderna som regel utgår från. Att Kramer kan räknas som postmodern akademiker går att komma fram till t ex genom vad han kritiskt skriver om den autonoma musikestetikens problem med att trovärdigt frikoppla viss musik från (ett tidigare tänkt krav på) att antingen ha en funktion i ett sammanhang utanför konsertsalens (som jag föreställer mig kunna vara kyrkomusik, marschmusik, dansmusik, teatermusik, etc) eller att kunna kopplas ihop med (överföras till, medieras från) någonting i den utommusikaliska verkligheten och förstås som att musikverket uttrycker någonting som går att översätta i ord. 

Detta problem med att definiera någonting som autonom musik menar Kramer finns dels i autonomitankens oreflekterade beroende av en viss typ av kultur (kultivering, enligt Hegel, som citeras av Kramer i texten; fotnoterna finns dock inte med i kapitelkopian) och kontext, för att kunna etableras som en möjlig estetisk kategori, dels i att det autonoma musikbegreppets typ av ideala musikverk sällan har stått ensamma (på konsertscenerna; i stilhistorieskrivningen) genom tiderna utan att det samtidigt har existerat liknande (klingande eller noterade former av) i sin tid nyskapad musik som presenterats under andra premisser (med explicita program, titlar, funktioner, etc). 

Kramers direkta tendenser i texten att ”tala postmodernt”, hittar jag i följande tre citat:

”Meaning belongs to the potential for mediation itself, that is, to communicative or expressive processes that can be realized in more than one medium.” 

”The intent is to say something consistent with what could have been said, whether or not it actually was, and in so doing to suggest how the work may have operated in, with, on, and against the life of its culture. Approached in this way, the work loses its traditional status as a bounded, prestige-laden object wedded to an individual artist, and becomes a relay in an open process of material and symbolic exchange.”

”Interpretation consists of neither discovering prior meanings nor inventing new ones nor even teasing out latent meanings from a stable field of possibilities, although it may do a little of each. Instead it catalyzes meaning between different perspectives, different histories, different subjectivities.”

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kramer resonerar ju i sin text kring användningen av retoriska figurer i musikanalyser (från romantiskt hermeneutiska, via quasi-positivistiska, till postmodernt hermeneutiska), deras underförstådda sanningsanspråk och funktion på olika menings- och beskrivningsnivåer, och påpekar skillnaden mellan en liknelse eller parabel (allegori, analogi) och en omskrivning eller parafras (ekfras). 

Stephen Miles utredning av metaforernas roll i musikbeskrivningar kompletterar det Kramer behandlar, och konstaterar att metaforer och andra figurativa sätt att tala om musik tycks vara oundvikliga när man använder verbalt språk för att tänka och kommunicera, och nyttiga som inspiration för hypoteser om hur musikverket och musikverkets omgivning samspelar för att musiken skall begåvas med en betydelse, men att den av forskaren valda metaforen i ett vetenskapligt sammanhang inte kan ersätta en empiriskt grundad förklaring, utan bara är en av många möjliga startpunkter för vidare undersökningar. Han förutsätter i artikeln att autonom musik (absolut musik, ren musik) i sig existerar som typ och att den kategorin av verk i första hand kan och bör analyseras som om de vore fristående objekt, utan kontext, men påpekar att det är bäst att kombinera s k formalistmetoder och kontextualistmetoder, dock systematiskt och en aspekt i taget, för att komma fram till en rimlig beskrivning av ett musikverk. 

Det finns, som Kramer också är inne på, risker för att metaforerna är så lockande att så att säga tänka med, så att de tar över och börjar styra vad som är möjligt att föreställa sig, vad som går att säga om och i musiken. Meta-fåren betar enligt Miles både hos vetenskapare som menar att de gör objektiva beskrivningar av musikverk och hos dem som menar att de medvetet gör subjektiva beskrivningar av musikverk och verkens kontext.

Robert Finks referat av och komplettering av Susan McClarys Beethovenanalys med symfonins receptions- och tolkningshistoria citerar Lyotard och uttrycker sympati för ”postmodernt lyssnande”, och kan därför antas vara ett tydligt uttryck för en postmodern akademisk inriktning. 

Jag blev lite förvånad över att artikeln helt missade att referera till ”A Clockwork Orange” — en som jag uppfattat det (utan att varken ha läst boken eller sett filmen) uppenbar association mellan Beethovensymfonin och sexualiserat våld, som skulle kunna vara den felande moderna länken mellan 1800-talsbeskrivningarna i Finks artikel och inspirationen för McClarys postmoderna analys (dikten av Adrienne Rich). Jag har inte kollat upp fakta för att kunna testa denna hypotes, utan tyckte bara att jag skulle nämna att det var något som verkade fattas i genomgången. Och då blir det ännu märkligare om det, som Fink påstår, går att konstatera att dagens etablerade musikteoretiker och musikhistoriker inte tycks känna till att det funnits äldre — och till och med ganska samtida – beskrivningar av eller associationer till symfonin, som genom varianter på Faustmyten och andra typer av manligt storslagna inre eller yttre konflikter (andlig/kroppslig kamp; underjordiska varelser; rymdkrig; apokalyps; klasskamp) matchar McClarys våldtäktsmetafor.

Sammanfattning — författarens egen syn på sakernas ordning

Är det rätt att — som Miles verkar göra — sätta likhetstecken mellan inriktningen som brukar kallas New Musicology och något som kan kallas ”kontextualister”? Jag tycker inte att det går att beskriva innehållet i det som identifieras som New Musicology som att det kan antas vara ett postmodernt inspirerat projekt och samtidigt påstå att New Musicology-inriktade analyser av musik handlar om att beskriva musiken som beroende av kontexter och sociala omständigheter — som om detta senare sker som kontrast eller korrektiv till i vilken grad mera traditionell musikhistorieskrivning och verkanalys tar till i sin vetenskapliga verksamhet. Traditionell musikhistorieskrivning har troligen inte så stora brister i hur man på ett vetenskapligt sätt tar in fakta om forskningsobjektets kontext som (post-)moderna kritiker vill få oss att tro, och detta är antagligen möjligt att undersöka empiriskt genom metastudier. Det som skiljer nyare och äldre hermeneutiska praktiker åt är då möjligen vilka sammanhang och utommusikaliska faktorer som räknas som intressanta att studera:

”The ever-traumatized past is purported to be represented by a discipline, historical musicology, that is systematically insensitive to context. Yet if we understand the terms to comprise social circumstances beyond the canonic quartet of gender, race, class, and sexual orientation, the notion that musicology was insensitive to culture and context is demonstrably, even radically false. It is simply wrong to pretend that Old Musicology ignored culture and context. New Musicology tends to justify the blanket charge with tendentious and one-sided definitions, exclusively but arbitrarily based in its chosen categories of historical political injustice.”

[Michael Morse 2009]

Att det finns en relation mellan New Musicology, och olika versioner av postmodernism är relativt sant, men att uttrycka att teorierna i New Musicology bygger på sociologiska och kulturkritiska grunder och att metoden för musikanalyserna i praktiken kännetecknas av detta och är kontextcentrerad klingar en aning falskt, även om man skulle föreställa sig att postmodern vetenskap är ett sätt att förena en mångfald av inkongruenta perspektiv och metoder till en eklektisk men ändå adekvat vetenskaplig verktygslåda. 

Skiljelinjen mellan nygamla paradigm och musikforskningens normalvetenskap går egentligen inte mellan dem som studerar musiken i en kontext och dem som blundar för allt som kan ha påverkat det autonomt uppfattade musikverket, utan snarare vid gränsen mellan ett inringat område där bara rationella metoder och orsaksförklaringar är tillåtna och en yttre krets av undersökningar där även det irrationella och det subjektiva är acceptabla inslag i (det akademiska eller framförandefokuserade) sökandet efter kunskap och mening. Möjligen kan man kritisera McClary & co för att inte vara tillräckligt postmoderna, utan för att ha fastnat i tragiskt grandiosa antihjälte-roller, där de i en fortfarande klassiskt akademisk stil är upptagna av att, väl synliga på den allmänna landsvägen till högre bildning, gå till attack och pennfäktas på distans mot flaxande väderkvarnar, samtidigt som de verkligt postmoderna pjäserna om musikens mening troligen framförs någon annanstans, för en relativt osynlig krets, och av mer självkritiska aktörer/flanörer. 

Innan man dömer ut en musikvetenskaplig tolkningsmetod som antingen för irrationell eller för imperialistisk, för att nämna ett par tänkbara exempel på kritisk attityd, kan man som jag skissat i mitt schema [essä nr 1, Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten] efter medeltida bibelexegetiks exempel — och oavsett tillhörighet till akademiskt paradigm — i en alternativ kategorisering dela upp musikvetenskapens varierande metoder, frågeställningar och svar efter hur väl de överensstämmer med sökandet efter det bokstavliga (det faktiskt klingande, musikens noterade fakta, respektive de naivt uppfattade tolkningarna av innehållet), det symboliska (det allegoriska, inklusive den empatiska, intuitiva förståelsen av verket och kontexten, som inte skall tas för att vara något annat än det subjektiva utbytet av både kontexten och innehållet i den studerade verkligheten mot en fantasi om att personligen känna till och förstå verkets verklighet), det moraliska (som syftet och målet med i något högre grad mer rationella och systematiska studier, dock med en inneboende risk för okritisk, dold agenda) respektive det anagogiska (tidlösa, metafysiska, oberoende, kanske irrationella, kanske tvärtom mycket objektiva) i inriktningen av forskningen kring musik och musikverk.

“Indeed, most of the time when we are listening to the noises people make or looking at the black marks on paper that stand for such noises, we are drawing upon the experiences of others in order to make up for what we ourselves have missed. Obviously the more an individual can make use of the nervous systems of others to supplement his own, the easier it is for him to survive. And, of course, the more individuals there are in a group cooperating by making helpful noises at each other, the better it is for all — within the limits, naturally, of the group’s talents for social organization… Societies, both animal and human, might almost be regarded as huge cooperative nervous system.”

[Hayakawa 1939/1941?]

Exempel på hermeneutik med illustrationer hämtade från webben  

1. Bokstavlig exeges:

Gretchens sång handlar, musikaliskt sett, om en spinnrock, och inget annat.

2. Inkännande, empatisk historism — konstnären förstår sig på hur livet såg ut vid den tiden!

Geselschap, Friedrich: Beethovens Geburt – Aquarell-Studie

Beethovens vagga, akvarell med sociala och allegoriska figurer.

3. Exemplariska poser på den hermeneutiska horisonten — klassiska typer med lagerkransar.

Alla människor är bröder, utom dotter Elysium, som nog är en syster till Sankta Lucia.

Vykort från Schillerjubileum (1905)

4. Metafysisk dekontextualisering — koncentrisk koncentration av hög svansföring runt det naiva. Det evigt barnsliga.

Skulptur av Katharina Fritsch: Kind mit Pudeln (1995-96)

Källor

Agawu, Kofi (1997): ”Analyzing Music under the New Musicological Regime”, ur The Journal of Musicology, Vol. 15, No 3.

Andersson, Sven (1991): Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet.

Bauman, Zygmunt (1995): Postmodern etik. Daidalos.

Beethoven, Ludwig van (1824): Symfoni nr 9 (opus 125).

Bengtsson, Ingmar (1973): Musikvetenskap: En översikt. Stockholm.

Bent, Ian (1994): ”General Introduction” i Music Analysis in the Nineteenth Century, vol. 2: 

Hermeneutic Approaches, Cambridge University Press.

Bergsten, Staffan (red) (1998): Litteraturvetenskap – en inledning. Studentlitteratur, Lund.

Billing, Björn (2001): Modernismens åldrande: Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Blaukopf, Kurt (1992): Musical Life in a Changing Society. Amadeus Press.

Born, Georgina (1995).  Rationalizing culture: IRCAM, Boulez, and the institutionalisation of the musical avant-garde . Berkeley: Univ. of California Press

Born, Georgina & Hesmondhalgh, David (red.) (2000).  Western music and its others [Elektronisk resurs] : difference, representation, and appropriation in music. Berkeley: University of California Press

Bourdieu, Pierre (2000): Konstens regler. Östlings Bokförlag Symposion.

Bricmont, Jean & Sokal, Alan (1998): Fashionable Nonsense

Brun, Siglind (2001): A Concert of Paintings: “Musical Ekphrasis” in the Twentieth Century. Poetics Today 22:3 (Fall 2001): 551-605

Citron, Marcia (1993): Gender and the Musical Canon. Cambridge University Press.

Cullhed, Anders (1998): ”Från dekonstruktion till nyhistoricism”, ur Bergsten (red) Litteraturvetenskap.

Dahlhaus, Carl (1983): Foundations of Music History. Cambridge University Press. Translation by J. B. Robinson.

Duckles, Vincent & Pasler, Jann: ”New Trends”, ur Grove. Oxford University Press 2007-2014.

Egeland Hansen, Finn (2006): Layers of Musical Meaning. Museum Tusculanum Press.

Ferrara, Lawrence (1991): Philosophy and the analysis of music: bridges to musical sound, form and reference. Greenwood Press, Westport.

Figal, Günter (1998): ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press. Translation by Wayne Klein.

Fink, Robert (2004): ”Beethoven Antihero: Sex, Violence, and the Aesthetics of Failure, or Listening to the Ninth Symphony as Postmodern Sublime”.

Fritsch, Katharina (1995-96): Kind mit Pudeln

Gaines, James R. (2005): Evening in the Palace of Reason: Bach meets Frederick the Great in the Age of Enlightenment. Fourth Estate / HarperCollins, New York.

Gadamer, Hans-Georg (2000): ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm.

Goethe, Johann Wolfgang von (1808/2003): Faust I & II. Övers. av Britt G. Hallqvist. Natur och Kultur.

Green, Lucy (1997): Music, Gender, Education. Cambridge University Press.

Gross, Paul R & Levitt, Norman & Lewis, Martin W (eds)(1996): The Flight from Science and Reason. New York Academy of Sciences.

Hansson, Cecilia (red) (1992): Moderna Litteraturteorier, del 1: från rysk formalism till dekonstruktion. Studentlitteratur, Lund.

Hayakawa, Samuel Ichiye (1939/1941?): Language in Action. https://en.wikiquote.org/wiki/Language_in_Thought_and_Action  

Horner, Bruce (1998): “On the Study of Music as Material Social Practice”

Irving, Dorothy (1987): Yrke: Musiker. Borås 1987.

Johansson, Thomas & Miegel, Fredrik (1996): Kultursociologi. Studentlitteratur.

Kopiez, Reinhard (1996): “Musikalische Interpretation: Freiheit ohne Grenzen?”, artikel s 3-16 ur Musiktheorie, 11 (1).

Kramer, Lawrence (1993): ”Tropes and Windows: An Outline of Musical Hermeneutics”, ur Music as Cultural Practice, 1800–1900, University of California Press.

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kretzschmar, Hermann (1902/1990): ”Anregungen zur Förderung musikalischer Hermeneutik”, ur Musical Aesthetics: a Historical Reader, ed. E.A. Lippman, Vol. 3: The Twentieth Century, Stuyvesant, New York.

Langer, Susanne K. (1957): Philosophy in a New Key: A Study in the Symbolism of Reason, Rite and Art. Third Edition. Harvard University Press.

Lippman, Edward (1992):”Theories of Meaning”, ur A History of Western Musical Aesthetics. University of Nebraska Press.

Ljungdahl, Maria (1996): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 1. 1840 – Robert Schumanns tid. Uppsats för 40 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (1997): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 2. Berättelser om fångna själar och befriande musik 1190-1990. Uppsats för 60 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (2009-2010): blogginlägg med etiketten ”trumpet” i en debatt om den s k ”genustrumpeten”, dvs utomståendes kritiska synpunkter på att musikvetare forskar med genusperspektiv. Beyond Good and Atonal. https://beyondgoodandatonal.com/category/debate/ 

McClary, Susan (1991): Feminine Endings: Music, gender and sexuality. University of Minnesota Press.

Meyer, Leonard B. (1989): Style and Music: Theory, History and Ideology. University of Pennsylvania Press, Philadelphia.

Miles, Stephen (1997): “Critical Musicology and the Problem of Mediation”, ur Notes, Second Series, Vol. 53, No. 3.

Miles, Stephen (1999): ”The Limits of Metaphorical Interpretation”.

Molander, Bengt (1996): Kunskap i handling. Daidalos.

Morse, Michael W. (1996): Rhythm, Musical Time & Society – Prolegomena to a Sociology of Music. (läst och sparad i elektronisk form 2005 från en tidig version av manuset till en planerad tryckt utgåva).

Morse, Michael W. (2009): “Twenty Years After: A Review Essay of Musicological Identities”. https://www.iaspm.net/96/#1  (publicerad online av IASPM 2009-02-17)

Mueller-Vollmer, Kurt (ed) (1988): The Hermeneutics reader: texts of the German tradition from the Enlightenment to the present. Basil Blackwell, Oxford 1986. Elektronisk upplaga utgiven av Continuum International Publishing 1988.

Nattiez, Jean-Jaques (1990): Music and Discourse – Toward a Semiology of Music. Princeton.

“New Musicology”, ur Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/New_musicology  (läst 2014-09-28)

Pederson, Sanna F. (2009): “An early crusader for music as culture: Wilhelm Heinrich Riehl”. Ur: Blažekovic, Zdravko, and Barbara Dobbs Mackenzie (eds): Music’s intellectual history. RILM Perspectives I. New York: Répertoire International de Littérature Musicale.

Pinker, Steven (2014): “Why academics’ writing stinks”, artikel ur The Chronicle of Higher Education. (publicerad online 2014-09-26) (läst 2014-09-29)

”Postmodernism”. Artikel i Wikipedia (svenska). https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism 

Riehl, Wilhelm Heinrich (1861-62): Musikalische Charakterköpfe: Ein kunstgeschichtliches Skizzenbuch. Band 1 & 2. Andra upplagan. J. G. Cotta’scher Verlag, Stuttgart.

Schubert, Franz (1824): Moment Musicaux Ab-dur, ”Les plaintes d’un troubadour” (Op. 94:6)

Schulenberg, David (2010): The Music of Wilhelm Friedemann Bach. University of Rochester Press 2010.

Schumann, Robert (1840): “Blondels Lied”, Op 53 nr 1, ur Romanzen und Balladen III. 1840.

Shepherd, John (1993): ”Difference and power in music”. Ur: Ruth A. Solie (ed): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press.

”Sublimation”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublimation_(psychology) (läst 20141104)

”Sublime”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublime_(philosophy) (läst 20141104)

Solie, Ruth A. (ed) (1993): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press, Berkeley and Los Angeles.

Spinoza, Baruch (1670/1883): A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Subotnik, Rose Rosengard (1991): ”Musicology and Criticism”, ur Developing Variations.

Todorov, Tzvetan (1989): Symbolik och tolkning. Symposion förlag. Översättning av Mats Rosengren.

Toijer-Nilsson, Ying (1981): Fantasins underland: Myt och idé i den fantastiska berättelsen. EFS-förlaget.

Toorn, Pieter van den (1991): ”Politics, Feminism and Contemporary Music Theory”. The Journal of Musicology, Vol 9, No 3.

Toorn, Pieter van den (1995): ”Feminism, Politics, and the Ninth”.

Treitler, Leo (1989): ”What Kind Of Story Is History?”, kapitel 6 i Music and the Historical Imagination. Harvard University Press.

Williams, Raymond:

Music history debate 2001

Denna artikel publicerades först på svenska 2001 i STM-Online, vol 4. [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_4]

Music History as entertainment, or how ”When You Say Nothing At All” got the status of Early Music.

[1]
Professor Olle Edström’s article in STM-Online [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_3/index.html] is interesting, because it is in my opinion important that at least some scholars keep a distance from their subject, and through these kinds of texts, contribute personal experiences and knowledge, keeping the discussion about skepticism and self-critique alive.  In another article by Professor Edström, ”Fragments”, from an issue of the magazine STM some years ago, I read his ”report from the front” — meaning not ”here are the latest results from the best scholars”, but ”here stands the battles, these are the weapons, here we must live or die”. I hope there are more Swedish musicologists who keep the questions around the subject’s content, function and future open!

Then, what Eva Öhrström writes in the same latest issue of STM-Online, about our music teacher education’s lack of music history — and not least the students’ almost total lack of previous knowledge — is even more true for other categories of teachers’ knowledge in and attitudes to music and music history. There is not just a question of which kind of music the education should focus on. There is a real question, if there ought to be expectations of any knowledge of music and music history at all! For example: in a Swedish school (where the pupils’ ages were 10-12 years), I have seen a ”Middle Ages theme” show, with parents in the audience. Everything seemed to be well-researched and prepared — if a little misunderstood and tweaked — except the music part of the show, which by the pupils were announced (with no irony) as ”a typical Middle Age dance”. Followed from the speakers the theme song from the movie Notting Hill — ”You Say It Best When You Say Nothing At All”. Surely a nice example of a popular song from the year A.D. 1999, and besides, the girls in class had contributed their own choreographical interpretation of it. But: nearly thousand years away from the period.

Some weeks earlier, I had been asked by the teachers if I, being a ”music expert” (in their words), could help them with material for the theme studies. I knew the students had access to both the early music CD’s that I purchased for this occasion, and my selection of sheet music with easy songs and recorder arrangements from roughly the correct epoch. But they had simply chosen not to use this opportunity – neither did they try to study it on their own, nor to ask me for help.  The result was they took the easy road and chose a well-known tune which felt good for dancing. I hope nobody was fooled into thinking this was authentic medieval music. But you never know. At the start of the term the Head Mistress presented this school years  ”Composer of the year” — the music which is chosen for a school years’ morning meetings and as background music for math classes (Mozart effect, anyone?) — as the 1000 year old Gregorian church music. Guess which ”Gregorian” CD she played for the audience?

Maybe it had been best if I had said nothing at all about my education in music history. At least I said nothing at all — in an attempt not to hurt anyone’s feelings — about my thoughts at the show. Though, the disrespect for facts and knowledge this ordinary and very nice Swedish school showed in a presentation of a  historical theme, would surely not pass as harmless entertainment before quiet and content parents, had it concerned a misinterpreted piece of knowledge  in an account of a religious beliefs or social studies subject. For example, if the pupils had been allowed to show a ”Christmas ham” (a traditional Swedish Christmas dish), saying this was a typical Arab meal, or, were allowed to explain the Christian Democrat party’s ideology as origining from the former Soviet Union? Now this was ”only” history and music. Both are examples of relatively useless subjects. Music is something that can count as pure entertainment. Nothing you need to be serious about or have any knowledge of. Or is it?

[2]
The problem with music historiography and the other musical study subjects is largely that so many elementary school pupils, music teacher students, and indeed anyone — by their own free will, curiosity or desire — situated near the flow of media products and information, really doesn’t own the tools which are needed to build a strong and historically grounded knowledge about the human world from scattered cultural and scientifical wreckage. It does not matter how the college teachers and music professors choose and reject among the music histories to fill their courses with subject content. From post modern fragments with ethnic spices you can’t cook a nourishing knowledge soup. It becomes nothing more than fast facts in, and drivel out. Those who don’t have history as their foundation and reference in their musical studies — both in playing and in purely educational situations — too easily find themselves out on that quagmire of floating interpretations and lost credibility, where their own tastes and the contingencies of the zeitgeist lead the way, to terrible effect. Applying this reasoning to the education of music teachers and to undergraduate education in musicology, it is very hard to compile a music history slanted to contemporary culture (=pop and rock music), because in that there is an overflow of information and a lack of distance which takes a certain experience to handle. In my opinion, you cheat the students of something important, if you allow them to study only stuff they are already familiar with, uncritical and without historical perspective.

Some time ago I read Alan Sokal, whose critique of, among others, Bruno Latour Professor Edström mentioned. I have not read the article by Sokal that Edström is referring to, but a book by Alan Sokal and Jean Bricmont — their clearly thought out and part quite amusing attack on (natural) science abusers, Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science (Picador, New York 1998). Sadly I have not read Latour in original, but assuming from what Sokal/Bricmont is referring there seems to be better philosophers to turn to when discussing how to bridge the gap between ”the two cultures”, or how to explore a scientific philosophy which takes into consideration both Nature and Culture. (Regarding ”Science Wars”, see Norman Levitt’s critique [http://www.human-nature.com/articles/levitt.html].

This is a discussion and an attitude I have long been interested in, but never really knew if it is worth the effort trying to address it directly. Nonetheless, we must considerate the education system, which early on sorts talents and interests between two or three well-separated streams. This leads in turn to a dearth of people knowledgeable in more than one scientific or artistic field, people who can talk to each other without misunderstandings and confusion of terms and language. Bridging the gap between specialties becomes nothing but a pious hope for good effects from the exchange of ideas and experiences. Sometimes that hope leads to research money to some group of scholars. Sometimes people with this attitude start new journals; for example the British Prometheus (http://www.prometheus.demon.co.uk]. But seldom does anything material change in our view of knowledge and reality. All talk which doesn’t lead to useful results becomes in the worst case just another new form of entertainment, which confirms the public prejudices about scholars out of touch with reality. What is useful in music research, then? If there is some kind of eternal good or use in musicology, music history and musical knowledge, I do not think this good grows best in an interdisciplinary soil, but should be sought on classical ground: where a humanist Academia lays the foundation of general education, civilization and personal growth. That is where we musicologists have something to contribute to interested natural scientists and technicians. In return we can get their help with researching the physical world’s conditions for music — the biology, acoustics, instrumental and recording technology; all the measurable and concrete stuff. There are surely no good reasons to strive to make music research into an exact science — however tempting it can be to get part of the mathematically based natural and social sciences status in society. All this has been said before, but need to be reiterated in every debate about the future of the humanities!

© Maria Ljungdahl 2001 (English translation 2003, with kind help from Dr. Michael W. Morse, Toronto

Kommunikation och social kontroll

Före internet, epost, Facebook och mobiltelefoner fanns det andra sätt att hålla reda på var folk befann sig och kunna kontakta dem. Följande historia, som på grund av mitt dåliga minne för repliker och poänger inte är helt sanningsenligt återberättad, inträffade någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet:

En person, som vid sidan av läraryrket hade uppdrag som övervakare, råkade ut för att en av hans kriminalvårdsklienter inte infann sig till ett avtalat möte och inte heller svarade i telefonen i sin bostad.

Övervakaren bestämde sig då för att inte slå larm direkt. Killen måste ju få en chans att säga något själv om saken först.

Genom killens grannar och bekanta fick han veta att det var möjligt att han hade åkt till en släktings stuga i en by som nog hette så-och-så. Hur kontaktar man någon som är “på resa, med eller utan bil, någonstans i Sverige”, utan att behöva ta hjälp av Polisen eller Sveriges Radio?

Man ringer Televerket. Det fanns nämligen inte någon abonnent med killens efternamn på någon adress i den aktuella byn i telefonkatalogen. Så övervakaren ringde telefonisten på Televerket och bad om att få bli kopplad till byn. Vilken abonnent som helst i den byn. Spelar ingen roll vem. “Tack, Fröken.”

Och så talar han med den som svarar i en av byns telefoner: “Goddag, mitt namn är (****). Ursäkta att jag stör så här, men jag skulle vilja prata med (killens namn), och har hört att han kanske är på besök i (byns namn). Skulle ni kunna hjälpa till att lämna ett meddelande att jag vill att han ringer mig om han kan komma åt en telefon?”

“Ja, visst. Han var här utanför alldeles nyss! Vänta ett tag, så går jag och ser om han är kvar.”

Och så kommer killen själv till telefonen, i ett hus någonstans i byn, och övervakaren blir glad: “Hej du! Så bra att jag fick tag på dig, så jag vet var du är någonstans! Skall vi säga att du ringer mig så fort du är tillbaka i stan igen? Bra.”

Men varför var han där? Varför hade han inte hört av sig när han skulle göra det? Vad hade hänt innan han åkte iväg? Var han ensam? Hade han fiskegrejer med sig? När skulle han komma tillbaka? Vad hade han pratat med folket i byn om? Visste de att han hade övervakare och var skyldig att leva ett skötsamt liv och rapportera till Frivården?

Ja, det frågade inte övervakaren, och killen berättade inte. Sådant kallas integritet. Man måste inte veta allt. Det räcker med att kommunikation är möjlig. Det var det som ingick i uppdraget. Övervakarens; den övervakades; Televerkets.