GENOM VATTNET FORTSÄTTER LÅGAN ATT HOPPAS

(ny version av gammal dikt)

Himlen —
inga ledsamheter här —
en klar kupa,
halvfylld med kall blå luft.

Halva staden ledig.
Seglarjackorna har påsklov.

Mitt huvud
bakåtböjt över tvättfatet.

Tjejen sköljer bort permanentvätskan,
trycker spolarna torra,
först med frotté,
sedan med bruna pappershanddukar,
som luktar gammalt tåg.

Fixeringsvätskan
rinner utmed huvudsvålen
som kalla ormar — eller —
någonting, som gärna vill
veta
vad jag tänker.

Ur sista sköljningen
stiger håret
i triumf.
Nästa vecka
skall jag färga det!

Och vi skall köpa en stor segelbåt
någon gång.

Jag hatar
den där smutsiga sängen
jag glömmer att bädda
i det ostädade huset
och gräsmattan
som nästan är ett skämt
och garaget
där mina garnkartonger möglar
med allt jag hoppades göra.

Snart kommer sommaren, då
grannarnas tändvätskor
ångar
som utspillt flygbränsle
över vår uteplats
medan vi
äter tonfisksallad
i mörka köket.

Ingen luft.
Ingen utsikt.
Ingen stjärnhimmel.

Bara grillglöd, stekos,
dansmusik, platt snack,
barngnäll, frisbees.

Det är lätt att längta
till november,
när lamporna
ger vänligt ljus —
inte denna gula
sås över bordet,
som bara ökar
värmen.

Det känns redan som semesterveckan
före den yttersta dagen.

Sju sjungande sjöjungfrur
schamponerar Simson.

Det är ingen mening
med vatten
som varken är
i rörelse eller
är ett hav
eller en brunn.
Världen måste få
flyta. Vatten är
budskap,
gemenskap och
arkiv.

Det är ingen eld,
när något brinner
som inte är lägereld eller
sol eller oljepanna.

Huset står stilla.
Orden
som skulle vandra
mellan det uppenbara och det
undermedvetna
går i en fördömd
cirkel.

Handlingarna
inskränker sig till
beslut om att
fylla varuvagnen på
stormarknaden.
Det är den enda makt
jag tror jag har.

För mig själv.

Alla ting omkring är
ett pussel,
som föreställer ett
tillslutet rum där
tiden tjocknat
runt en långhårig flicka
i skyddande brun och blå
klänning
med liten spetskrage.

Som målat i spillolja,
på den strand som är
fåglarnas sista
varma minne.

(Maria Ljungdahl, Växjö 1992. Publicerad i antologin “Grupp 96”, Gedins förlag 1996)

Elementens Budskap (ny dikt)

Vinden blåste en gång i persikoträdens
blommande sirlighet, men
nu är det alldeles stilla
och höst överallt.

Regnet föll för en stund sedan,
– eller är det inte förrän i natt det regnar?
tiden står stilla… –
och har tvättat gator och bilar
rena från damm.

Blixten slår ner – en annan gång –
i någon hög tall eller ask, fast
elden är slocknad nu förstås
och endast ett kallt kolstycke är kvar.

Den röda jorden – bara en liten stenkula,
i allt det här gruset –
sjunker sakta i djupet.
Eller går det fort?

(Maria Ljungdahl, vid ett besök i Djursholm och Saltsjöbaden den 21 oktober 2011.)

på svenska också

Duinoelegierna av Rainer Maria Rilke

(översättning från tyska till svenska av Maria Ljungdahl 1986/2010 – pågående – kommer att bearbetas )

Första klagosången

Skulle jag skrika — vilken av änglarna lyssnade då?
Och om, mot dess natur, någon ur härskaran plötsligt
brann för min sak, förbleknade jag bredvid
den ängelns säkrare uppsyn. För det vackra är endast
det skrämmandes början, det vi nätt och jämnt uthärdar,
men beundrar så, när det ädelt avstår från att
förgöra oss. En ängel skrämmer oss, alltid.
Alltså vet jag att uppföra mig och sväljer mitt
nattliga frestande nödrop. Ack, vem kan vi
vända oss till? Inte änglar, inte människor,
och de känsliga djuren vittrar snart,
att vi inte alls självklart är hemma
i tolkningsvärlden. Kvar åt oss blir kanske
bara att dagligen möta ett visst träd
vid avgrunden; kvar åt oss upptrampade stigar
och bortklemade välkända vanor –, sådana
som drogs till oss, stannade, och så gick de aldrig ur.
Ja, och natten: natt, när vind uppfylld av världsrymd
slår emot oss — visst var den evigt efterlängtad,
den ljuva besvikelsen, trots att den verkar tröttsamt tung
för ensamma hjärtan. Är natten alls lättare för älskande?
Nej, de döljer ju sig med varandra för ödet.
Och det visste du _ännu_ inte! Släng bort den tomhet du greppade,
låt den gå upp i vår atmosfär; kanske fåglarna finner att
tunnare medium ger en mer innerlig flykt.

Ja, för vårarna var du en tillgång. Mången stjärna
krävde din uppmärksamhet. En våg vällde upp
i det som en gång varit, eller du
gick förbi ett visst öppet fönster,
och en fiol skrek till av lust. Allt detta var uppdrag.
Men fullgjorde du dem? Var du inte alltid ganska
förströdd av att vänta, som om allt pekade på att
du snart skulle få någon att älska? (Var skulle du lägga din kära, då?
Väl ofta får du oväntat besök av okända, skrymmande tankar.
Ibland blir de kvar hela natten.)
Längtar du ändå, så sjung om de älskande; deras
berömda känslor är ännu inte tillräckligt odödliga.
Dem, du nästan avundas: de svikna, fann du
mycket mer älskansvärda än de tillfredställda. Höj
alltid på nytt deras otillräckliga lov;
tänk på att hjälten består — själva undergången blev bara
en anledning för honom att leva: hans senaste återfödelse.
Men de älskande återtas av en utmattad natur,
som om en andra chans vore en för svår prestation.
Har du prövat Gaspara Stampas metod?
Skulle vilken flicka som helst, när den älskade svek,
ta intryck av detta värdiga exempel och önska: om jag blev som hon?
Skall inte dessa äldsta smärtor för oss äntligen ge frukt?
Är det inte tid för oss att mitt i kärleken befria oss från objektet
och bävande uthärda: som pilen uthärdar bågsträngen, för att i samlad flykt bli _mer_ än sig själv. För ingenstans står allt stilla.

Röster, röster. Lyssna, mitt hjärta, som annars bara
helgonen lyssnade: dem det mäktiga ropet
lyfte från jorden; de knäböjde ändå,
helt omöjliga, utan respekt:
_så_ var de hörsamma. Inte, som du uthärdade _Guds_
stämma, slagen till marken. [Bei Weitem, tolkad som “med utsträckning”, dvs liggande på marken]
Men avlyssna suset, det oavbrutna meddelande som bildas av tystnad.
Nu brusar det emot dig ifrån alla unga döda.
Var än du gick in i en kyrka, i Rom och Neapel,
tilltalades du inte tyst av deras öden?
Eller en inskrift steg upp i relief framför dig,
som det nyligen hände med tavlan i Santa Maria Formosa.
Vad vill de mig? Sakta skall jag putsa bort fläcken
av medlidande, som ibland hindrar deras andars rena rörelse lite grann.

Visst är det sällsamt, att inte mer bebo jorden, att inte mer
utöva knappt inlärda konster, inte tilldela rosor, eller andra
envist löftesrika ting, något inflytande över vår framtid;
vad man var i oändligt ängsliga händer, är man inte mer, man
lägger bort sitt eget namn, som en trasig leksak.
Sällsamt, att släppa sina önskningar. Sällsamt, att se allt,
som hade ett sammanhang, lösryckt fladdra i rymden.
Och döden är så tröttsam och full av gottgöranden, att man
först efter en tid märker av lite evighet. — Men de levande gör
alla det felet, att de alltför grovt skiljer oss från dem.
Änglarna (säger man) vet ofta inte, om de rör sig bland levande
eller döda. Den eviga strömmen river ständigt med sig alla
åldrar ur de två områdena och överröstar dem i båda.

Slutligen behöver de oss inte mer, de tidigt bortryckta, man
avvänjer sig från det jordiska, som man milt växer ifrån
modersbröstet. Men vi, som så stora hemligheter nyttjar, sådana
saliga framåtskridande, ur sorgen upprinnande –: kunde vi
undvara dem? Om än sagan är oförstådd, om den första musiken,
som en gång bröt fram ur förstelnade klagosången om Linos;
först på en skräckslagen ort, som en nästan gudomlig yngling
plötsligt för alltid har lämnat, sattes tomrummet i sådan
svängning, att vi ännu rycks med, den tröstar och hjälper.

Andra klagosången

En ängel är alltid fasansfull. Och ändå, mot bättre vetande,
åkallar jag er, själens farliga fåglar. Ve mig!
Fjärran Tobias tid, då den mest lysande stod framför enkla ytterdörren,
inför resan något förklädd, redan mindre skrämmande;
(lik ynglingen själv, som nyfiken tittade ut).
Klev ärkeängeln nu, hotande, från långt bortom stjärnorna
ett enda steg ner mot oss; vilt hamrande skulle vårt eget hjärta
slå ihjäl oss. Vilka är ni?

Tidigt fulländade, skapelsens ungdomsverk,
högdragna, morgonrodnande höjdpunkter
av allt skapat, — pollen från en blomstrande gud,
ljusets fortplantningsväg, korridorer, trappor, troner,
rymder av närvaro, sköldar av lycka, ett tumult av
utbrutna känslostormar och plötsligt, enstaka,
_speglar_: som återställer den uttömda skönheten
till de egna anletsdragen.

För om vi har känslor, förflyktigas vi; ja, vi
utandas då vår själ; från sprakande brasa till tynande glöd,
och sist en svag rökslinga. Och då säger väl någon till oss:
ja, jag är berusad av dig, detta rum, själva våren
uppfylls av dig… Vad hjälper det, han kan inte hejda oss,
vi försvinner, in i honom och omkring honom. Dessa skönheter,
vem håller tillbaka dem? Oupphörligt lyser deras ansikten upp,
för att slockna igen. Som daggen lämnar ett nyutsprucket blomblad

[…]

Sjunde Elegien

The Seventh Elegy (from Duino Elegies by Rainer Maria Rilke)

Appeals no more; appeals aren’t the nature of adult calls.
Your voice could produce the pure bird sounds —
what he sings when the season — the rising — is lifting him, almost forgetting
that he is also a worried creature and not just a solitary heart,
which is thrown far into the clear skies of an intimate heaven. Like him, yet,
you appeal all the same, and woo –, that, still unnoticed,
a female friend became aware of you, and silently, a response from within
slowly was woken and through her listening warmed, —
your emboldened ardor her smouldering feelings.

O, spring would get it –, there is not a village,
that does not carry the tone of this message. First, that
uncertain intonation, which, with increasing silence,
a pure, confident day will besiege wide and far.
Then, stepping onwards and upwards, shouts of stairs, approaching what
seems to be a temple in some imagined future –; then trills, fountains,
that give themselves away, to the promised fall
of the playing jet…. And before them all, summer.

Not just all the mornings of summer –, or only
how they change themselves into midday, beaming of beginnings.
Not just the days, who are smiling around the flowers, and higher up,
among the topiary trees, seem strong and mighty.
Not the devotion of such deciduous or evergreen powers,
not the highways, or just the meadows at dusk,
not, after a late afternoon’s thunder, that breathing purity,
not the approaching sleep and a notion of something, at dusk…
but also the nights! Also the high nights of summer,
also the stars, the stars of an earthly night.
O, once deceased and knowing them eternally,
all the stars: because how, how, how can you forget them!

See, I called my beloved. But not just she alone
came… There came from fragile, weakened tombs
young women, risen… Because, how can I mute it,
how, my thus resounding call? The sunken still are
seeking open air forever. — Hear, children: that, which once
moved some of us to tears, might come to many more.
Do not believe, that fate is more than clouds formed in your childhood;
how often you overtook the beloved, breathing out,
breathing, after the joyful round, into the open and free.

Being here is wonderful. You knew this, maidens, even you,
who seemingly gave it up, fell down –, you, in the most cursed
alleys and corners, fed, and fading in garbage.
For every being there is an hour, though perhaps not even
a full hour, an immeasurably short period of history, caught
between two moments –, when it is a being
and has life. Everything. Has veins full of being.
However, so easy left behind, what laughing neighbour
refuses to envy us or recognize. In sight, raised up,
would we like it, though our most visible happiness will
materialize before us, first, when we transform it within.

Nowhere, my love, is any world created, like within. Our
lives are lost and spent in transformation. Always shrinking,
the external soon ceases to exist. Where once a rugged house stood,
mental images are breaking forth, across conceptual borders, though
as if they were still based entirely in a brain.
And the zeitgeist is creating vast areas of power stations, formless
like the high energy, which it draws from everyone and all.
The zeitgeist knows no sacred ground. This abundance, of the heart,
we harbour in more secret spaces. Yes, where still a little is left of it,
something once worshipped, kneeled before and served –,
this temple, as it is, already is moving into hiding.
Many are unable to notice, and without the advantage,
that they may build it within, now, with pillars and statues, expanding!

Every obscure revolution of the world brings such poor unconnected beings,
those not belonging to earlier stages, and not yet held by future.
For even the next stage is too far away for a human. Us should
this not confuse; it strengthens in us the ability to preserve
a still recognizable character. — This one stood among humans, once,
took the stand for destiny, within the denying, in the middle of
Destination Unknown he stood, like a being, and he bent
stars to him from the secured heavens. Angel,
to you I now present it, here! in your view,
it stands as saved at last, now upright takes its place.
Columns, pylons, the Sphinx, the ambitious upraising of it,
grey through this city’s decay or polluted from afar, this cathedral.

Was it not a miracle? O, astonishment, angel, over our being,
over us, o tremendous power, so tell it, that we were able to do it, my breath
cannot spread the rumour enough. Thus we have not, in spite of it all,
neglected the premises, these warranting rooms, these
our premises. (How frightfully vast they must be,
when millennia upon millennia of fluent feelings have not flooded them yet.)
But one tower was tall, surely it was? O, angel, so it was, —
tall, even compared to you? Chartres was great –, and music
reached even higher and exceeded our heights. However, even
just a lover — o, alone at the nightly window….
reaching your knee, did she not –?
Think not, that I am appealing.
Angel, and if I should do it! You would not come. For my
call is always based on departure; against such powerful
currents you cannot advance. Like an outstretched arm
is my call. And the hand, held open
to catch from above,
remains in your presence
an open sign, as warning and defence,
uncatchable one, high above.

(translation: Maria Ljungdahl 4-6 juli 2010)

(översättningen av flera av elegierna till engelska kommer i stället att publiceras på bloggen The Sibelian Conspiracy efter hand som utkasten blir klara – just nu finns ett fragment av den tredje elegien där. Jag har några mycket äldre försök till tolkningar på svenska också i en bortglömd pärm med texter från 70- och 80-talet – de kan dyka upp här så småningom, som de är eller omarbetade)

Scarborough Fair – Every Rose Grows Merry In Time

An arrangement by Maria Ljungdahl of Scarborough Fair – listen, buy and print out from the publishing site SibeliusMusic.com!

Version of Scarborough Fair with a written guitar part.

The text in “Scarborough Fair” is closely related to other old ballads, for example, “The Elfin Knight” and “The Cambric Shirt”.

The content has been explained as a list of impossible tasks that the distanced lovers ask each other to perform in order to prove their love and worthiness again. It can also be read as an exchange of subtle insults with references to their character and/or body parts. For example:

1) “Wash it in yonder dry well”, meaning perhaps a person with dry eyes, not easily moved to tears,

2) One of the lovers has got a sharp tongue, a “sickle of leather”,

3) “Sow some seeds from north of the dam” could mean that one of the lovers has got a snotty nose above his lips (“north of the dam”).

This is not a critical edition made in accord with scholarly expertise but a contemporary interpretation made with artistic license. ‘He’ and ‘she’ is alternating in this version.


New music, composer news, poetry, links and other things from the team members, editors and friends of The Sibelian Conspiracy

prosadikt från gammal dagbok


Snön framkallar minnen

Det snöar hela tiden, och snön framkallar minnen. Det är som att vara instängd i ett mörkrum. Man är förväntansfull och alert, avstängd från omvärlden, med adapterade ögon och vilande öron. Nätter när det snöar stiger ljuset under den täta himlen, underifrån, när gatornas natriumbelysning reflekteras av allt mera snö. Medan snön envist blåser in och bildernas ljus växer, korn för korn, i den omgivande fuktens skydd, tydliggörs oväntade detaljer som avslöjar mönster och sammanhang. Det är mycket vilsamt. Oroande, men alltid läkande – som all god kreativitet; skapelse av mera ordning och mera ljus.

(från en gammal arbetsbok-dagbok som jag håller på att plundra på material till en sorts diktsamling)

gammalt pekoral

Pärlan

Spar dina tårar, min avlägsna vän.
Sprid inte ut dem på jorden.
Du slösar pärlor på kossor och svin.
Krigarens sorg är förgäves.

Spar dina pärlor, min sörjande vän.
Sänk inte alla i havet.
Låt vind och vatten få vara i fred.
Krigarens flykt är förgäves.

Lyft dina händer, min jagade vän.
Låt alla sorgerna flöda.
Snart växer pärlan i händernas skål.
Riddaren sjunger för evigt.

Såg dig i drömmen, min modiga vän.
Borta var hatet och oron.
Nu har du styrka och kärlek till allt.
Riddaren söker för evigt.

håller på med att sammanställa gamla manuskript till en möjlig ny diktsamling, och hittade då den här fullständigt omöjliga dikten!

new poem

I Gudinnans fotspår

Det är liv och rörelse – och ingenting är omöjligt.
Nästan ingenting är glömt eller övergivet.
Ingenting tar någonsin slut, ur förråden av möjligheter,
och inget är utan värde.
Allt kommer till nytta och glädje.
Allt är för livet,
för den virvlande jordens barn.

De går där de alltid har rört sig –
Hera, Marta, Birgitta, majorskan.
Myndiga, starka, praktiska, kärleksfulla.

Eld i spisen blir det.
Tallrikar ställs fram på bordet.
Mjölk till barnen – och bröd till husfolket – först.
Sedan kan vi tala politik.
Jag råder er att lyssna!

Det är liv och rörelse.
Det är dukat på bordet.
Eld i spisen. Bröd i korgen. Blommor i fönstret.
Och gudinnan står i dörren.

Maria Ljungdahl, februari 2010