Och så dagens modebild: Murre Mjau och Maria visar vinterns hemmakläder. Murre bär sin naturliga svartvita päls, med accessoaren rött reflexhalsband med bjällra. Bra att ha även för en innekatt, då innekatten lätt kan bli utekatt om en ytterdörr står på glänt. Därute är det farligt när det är mörkt. Då behövs ett reflexhalsband och en bjällra så att en smygande svart katt lättare blir upptäckt innan det händer olyckor. Maria bär en exklusiv vintage-poncho i egen design, från 1973 ungefär. Den är i brungrått och svart filtat ylle. Filtmaterialet är troligen tillverkat på 1930- eller 1940-talet och är ett fynd från vinden i ett sommarhus som några månader 1943 eller 1944 lär ha varit tvångsuthyrt till militären som förläggning för personal som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Ponchon har sedan fått dekorationer av guldtråd, garntofsar och ett handflätat band i regnbågsfärger. På ryggen sitter ett stort broderat märke i form av en kompassros.
Hittade den här på en annan blogg, utan hänvisning till upphovsmannen (därför att den var hämtad/länkad från ett annat ställe). Eftersom jag just igår publicerade en aktuell serie från xkcd.com så visste jag var man hämtade originalet och att teckningen är ett Creative Commons-licensierat verk. Man får alltså återpublicera fritt, om man ger tecknaren äran genom att länka tillbaka, och om det inte är för kommersiella syften!
Observera den extra bildtexten som kommer fram när man pekar på bilden… (För att publicera i det skicket krävs inte bara att man hämtar själva teckningens adress, utan man måste få med sig allt som står om detta objekt – inom taggen som börjar “img src=” – i originalwebbsidans kod.)
Uppdatering: jag hoppas alla som läser inser att det är rätt mycket självkritisk ironi i att jag publicerar precis denna teckning med precis dessa överdrivna kommentarer om hur man skall göra *rätt*…
Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.
En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.
I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)
I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).
Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).
[edit: on another forum I found this comment in a discussion about the software and a bunch of music videos made from vocal tracks of classic rock songs: “All this songsmith stuff is like an alternative reality where Elvis and rock and roll never existed…like the music industry just never stopped cranking out Perry Como and Pat Boone. Songsmith is what the whole hep world would have all been listening to for the past 50 years if the Nazis had won the war.”]
[more: This video, for example, shows what happens when you let the vocals of Tom Jones generate a backing track. In 2009! It obviously doesn’t help if the instruments are by Garritan and the programming by other respectable people.]
[updated: there is a blog post from “Dial M for Musicology” that includes a very funny music video from YouTube]
Alexandre Enkerli har besvarat en utmaning eller meme som såg ut så här:
1. put the ipod on shuffle
2. use it to answer the question
3. hit “next”
4. try not to cheat
Och han kommenterar i sin blogg hur han kom fram till sina slumpade musikaliska svar på frågorna:
I decided to use a slightly different method. I’m using the last twenty tracks which appear in iTunes as “recently played,” after I sync my iPod touch. For some reason, this list doesn’t include the most recent tracks but it does include a series of tracks which played in sequence, last night. I was brewing and my iPod touch was in shuffle. It all sounds less random than the original rules would make it but I decided on that method before using it. Not intention of cheating or tweaking the results. After all, there’s no such as a guilty pleasure, in music.
Jag löste detta genom metoden att välja vad jag minns var de fem senast spelade eller utskrivna styckena från fyra olika musikbibliotek: iTunes, mobiltelefonen, Sibelius, Spotify:
(I got my replies through looking up the five most recently played or printed pieces from four different sources: 1. iTunes, 2. The mobile phone, 3. The notation program Sibelius, 4. The music streaming service Spotify.)
Frågorna som musiken skall besvara är – och med mina svar tillagda:
1 How am I feeling today? Dissolving (MaLj, EAM sound composition)
2 How far will I get in life? Penelope working at the loom (MaLj, EAM from vocal improvisation)
3 What is my best friend’s theme song? Addiction (Alex Shapiro)
4 What was high school like? Blondels Lied (Blondel’s Song, Robert Schumann)
5 How will today be? Harmoni (Desafinado by Jobim, Swedish version by MaLj).
6 What is in store for me this weekend? Well You Needn’t (T. Monk, played by Samir Fejzic band)
7 What is the best thing about me? Ecstatic Regret (MW Morse)
8 What song describes my parents? April in Paris Again (Barry Booth)
9 How is my life going? Crying To Get Out (Barry Booth)
10 What song will they play at my funeral? Let’s Do Lunch (Barry Booth)
11 How does the world see me? In the Bleak Midwinter (G Holst)
12 What do my friends think of me? Vårvisa (Spring song from Piae Cantiones 1582)
13 Do people secretly think I’m good looking? Trollkarlen från Indialand (The magician from India, H-Å Gäfvert/ L Hellsing)
14 How can I make myself happy? Kinderstück (Piano piece for children, E Toch)
15 What should I do with my life? Lady M pays a visit to a painter (from Sonata Something) (MaLj)
16 What is some good advice? Be (Neil Diamond)
17 Will I get married? I’m a Believer (the Monkees),
18 Where will I go in life? Steppin’ Stone (the Monkees)
19 Will I have kids? Please Don’t Sell Nova Scotia (Anne Murray)
20 What is my current theme song? Prologue (Neil Diamond)
I think these pieces say a LOT about me and my life! At least, it says something about my current musical projects. I have been transcribing and arranging piano music for young pianists, and I have looked at ideas for EAM compositions; I have learned how to send mp3 files to the mobile phone; and I have participated in a couple of music related blog challenges…
Som så ofta i dessa sammanhang syns det tydligt att den som hittade på detta tänkte sig att utmaningen aldrig skulle nå utanför kretsen av skolkamrater och kompisar. Alltså är en del frågeställningar inte relevanta för folk som har fyllt 25 år. (Samma begränsade världsbild uppvisas i många Facebook-applikationer och BlogThings Quizzes, för att ta några exempel.)
I juli 2008 såg jag en annan version av denna meme, då Lydia Ashton skickade vidare en utmaning som passande nog handlade om filmmusik (hon är själv filmmusikkompositör):
If your life was a movie, what would the soundtrack be? So, here’s how it works:
1. Open your library (iTunes, Winamp, Media Player, etc).
2. Put it on shuffle.
3. Press Play.
4. For every question, type the song that’s playing.
5. When you go to a new question, press the Next button.
6. Don’t lie and try to pretend you’re cool.
7. Don’t skip songs.
Lydias version av denna meme innehöll 17 scener med musik, men jag lade till en låt på slutet, för att göra det hela ännu mera likt ett soundtrack till en verklig spelfilm. Mina svar blev lite konstiga, eller åtminstone inte representativa för vad jag egentligen lyssnar på för musik, därför att jag inte använder iTunes eller portabel mp3-spelare (eller mobiltelefon) särskilt ofta för att bara lyssna på musik, och därför inte har haft anledning att ha så stor del av min musiksamling rippad och konverterad till mp3. Det ligger också relativt många spår med egna och andras demoversioner av låtar i iTunes-foldern på min dator, vilket avspeglar sig i vad som kom upp som #18.
Maria’s Soundtrack of Her Life:
1 Opening credits: “Odd Ball” – Leo Kottke
2 Waking up: “Blue Train” – Antonio Carlos Jobim
3 First day at school: “Nettie Moore” – Bob Dylan
4 Fight song: “Satie For Two” – Carla Bley & Steve Swallow
5 Breaking up: “Violin Concerto: Allegro Moderato” – Einar Englund
6 Happiness: Flowers – Maggi Olin Band
7 Life’s okay: “Theorem Redux” – Trio Muo
8 Mental breakdown: “Light Dancer” – Tom Bergeron & Whirled Jazz
9 Driving: “Bean Time” – Leo Kottke
10 Flashback: “Tre Kungar” (Three Kings) – Gothenburg Cathedral Boys Choir
11 Getting back together: “Brooklyn Owes The Charmer Under Me” – Steely Dan
12 Wedding: “If I Needed Someone” – The Beatles
13 Birth of a child: “Journey Home” – Maria Schneider Orchestra
14 Final battle: “Jesu Parvule” – Scandinavian Yuletide Carols (arr Mika Pohjola)
15 Death scene: “Habanera from Carmen” – Bizet
16 Funeral song: “Tooticki’s Vårsång” (Tooticki’s Spring Song) – Mika Pohjola (Moomin Voices)
17 End credits: “Le sacre du printemps” – Stravinsky (Esa-Pekka Salonen, Philharmonia)
18 When people are walking out of the theatre: “So Long Ago” (instrumental demoversion) – Barry Booth
Det blir väl lite tjatigt om sådana här tidskrävande utmaningar går runt för länge, men de kan kanske användas som inspiration till att hitta på nya små listor med slumpade musikval och hur man skall tolka dem!
Jag länkar inte till någon särskild blogg eller person för att knuffa memen vidare, utan det är fritt fram att plocka upp idén eller ignorera den!
Här är en video med Samir Fejzic band (Ines Kazic – Vocalist, Dino Kovacevic – drums, Almir Nezic – bass, Samir Fejzic – piano):
it is possible to read a blog in a foreign language in translation, but watch out for tools that translate the context, too! In Google Reader, I have had the feed settings for my own posts on auto-translate so I can immediately check what my blog posts in Swedish look like to English readers. Mostly the meaning isn’t lost, even if some terms are untranslated or misunderstood, but I have noticed that sometimes certain words and concepts are wrongly “translated” into one of their many possible counterparts in anglophone context. For example, when I wrote “Sveriges Riksdag” (=the Riksdag of Sweden) in a blog post about Swedish legislation, Google Reader rewrote it as “the Parliament of Australia”!! (Maybe some of you readers will read this blog through a translator tool right now and can’t understand why I find it strange that “Australia” is translated into “Australia”…) Today I added the Google Translate function to the blog layout, which means there are a lot of options for other languages than Swedish and English, too.
Test:
Det här är en text på svenska. Jag skriver i min blogg att jag idag har lagt till ett verktyg för automatisk översättning av inläggen. Det kan bli problem med att Google Translator ibland översätter ord och begrepp till det andra språkets kontext. Då blir det ännu mera obegripligt än vanligt. Jag har också lagt märke till att översättningarna inte blir så bra när min originaltext har en lite ovanligare syntax eller är krånglig på andra sätt.
Mymlan har skickat en utmaning via sin blogg. Idén kommer från Mackan. Vilka fem låtar (gärna med videoexempel och Spotify-länk) skäms du mest för att du faktiskt gillar?
Anne Murray är en mycket stor och mycket respektabel kanadensisk countrystjärna, med en vacker, varm röst. Men detta är på gränsen till smaklöst och kalkonartat. Seg, mycket seg låt. Löjlig text, oengagerande melodi, ett antal harmonier som trampar på utan att komma någon vart, släpig sång, gnällig gitarr, usel kör, fantasilöst arrangemang som dödar resten av låtens eventuella möjligheter, och allting genomfört med ackompanjemang av ett förutsägbart och trivialt komp. Tempot och själva melodin är det allra värsta med denna låt. “You’re my hi-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-ighly prized possession”… Helt fruktansvärt tamt wailande, som gör att hela alltet landar i ett estetiskt magplask någonstans i avgrunden mellan engelsk barockopera och nordiskt dansband. (Sist på samma album finns en riktigt bra låt, “Please Don’t Sell Nova Scotia”, som jag inte alls skäms för att gilla!)
2. Räck mig din hand, vi har samma väg att gå. På min spellista i en inspelning med Hans Martin (som jag inte hört förut, men är helt i den stil jag väntade mig).
3. The Monkees: (I’m Not You’re) Steppin’ Stone (1967 ?)
Min kompis Ann och jag såg varenda avsnitt av tv-serien minst en gång (premiären på en lördagkväll plus reprisen på en onsdagseftermiddag, eller nåt sånt). Jag är fortfarande fascinerad av det här soundet, trots att jag sedermera lärde mig att det fanns så mycket mera och mera kompetent musik att lyssna på från andra grupper som var aktiva under den tiden i slutet på 1960-talet.
4. Neil Diamond: Jonathan Livingston Seagull (1973)
Detta album med den jättepretentiösa musiken till den usla filmen där fula måsar spatserar på en strand eller seglar omkring i skyn för att illustrera den jättepretetentiösa boken “Måsen” av Richard Bach, spelades dagligen på ett sommarläger där jag tillbringade fyra veckor i en känslig ålder.
5. Börge Ring: Allting har sin tid (1979)
Börge Ring fanns inte representerad med några låtar på Spotify, så här är en länk till Last.fm i stället, för dem som förstår sig på hur den sajten fungerar. Det här ingen musik att skämmas över kanske, men en del av texterna är lika dåliga som sånt som produceras och hyllas som genialisk svensk pop idag. Och det har jag lite svårt för. Men poängen med att sätta Börge Ring på denna fem-i-topp lista med garderobsmusik är att det på många sätt är ganska pinsamt att ha ett par välspelade LP-skivor med en kristen sjuttitalstrubadur i bokhyllan.
