Guilty Pleasures – musical challenge

Mymlan har skickat en utmaning via sin blogg. Idén kommer från Mackan. Vilka fem låtar (gärna med videoexempel och Spotify-länk) skäms du mest för att du faktiskt gillar?

Här är min Spotify-länk.

Här följer min lista, med förklaringar:

1. Anne Murray: Highly Prized Possession (1974)

Anne Murray är en mycket stor och mycket respektabel kanadensisk countrystjärna, med en vacker, varm röst. Men detta är på gränsen till smaklöst och kalkonartat. Seg, mycket seg låt. Löjlig text, oengagerande melodi, ett antal harmonier som trampar på utan att komma någon vart, släpig sång, gnällig gitarr, usel kör, fantasilöst arrangemang som dödar resten av låtens eventuella möjligheter, och allting genomfört med ackompanjemang av ett förutsägbart och trivialt komp. Tempot och själva melodin är det allra värsta med denna låt. “You’re my hi-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-ighly prized possession”… Helt fruktansvärt tamt wailande, som gör att hela alltet landar i ett estetiskt magplask någonstans i avgrunden mellan engelsk barockopera och nordiskt dansband. (Sist på samma album finns en riktigt bra låt, “Please Don’t Sell Nova Scotia”, som jag inte alls skäms för att gilla!)

2. Räck mig din hand, vi har samma väg att gå. På min spellista i en inspelning med Hans Martin (som jag inte hört förut, men är helt i den stil jag väntade mig).

3. The Monkees: (I’m Not You’re) Steppin’ Stone (1967 ?)

Min kompis Ann och jag såg varenda avsnitt av tv-serien minst en gång (premiären på en lördagkväll plus reprisen på en onsdagseftermiddag, eller nåt sånt). Jag är fortfarande fascinerad av det här soundet, trots att jag sedermera lärde mig att det fanns så mycket mera och mera kompetent musik att lyssna på från andra grupper som var aktiva under den tiden i slutet på 1960-talet.

4. Neil Diamond: Jonathan Livingston Seagull (1973)

Detta album med den jättepretentiösa musiken till den usla filmen där fula måsar spatserar på en strand eller seglar omkring i skyn för att illustrera den jättepretetentiösa boken “Måsen” av Richard Bach, spelades dagligen på ett sommarläger där jag tillbringade fyra veckor i en känslig ålder.

5. Börge Ring: Allting har sin tid (1979)

Börge Ring fanns inte representerad med några låtar på Spotify, så här är en länk till Last.fm i stället, för dem som förstår sig på hur den sajten fungerar. Det här ingen musik att skämmas över kanske, men en del av texterna är lika dåliga som sånt som produceras och hyllas som genialisk svensk pop idag. Och det har jag lite svårt för. Men poängen med att sätta Börge Ring på denna fem-i-topp lista med garderobsmusik är att det på många sätt är ganska pinsamt att ha ett par välspelade LP-skivor med en kristen sjuttitalstrubadur i bokhyllan.