Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.
En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.
I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)
Elaine Fine på Musical Assumptions har skrivit ett blogginlägg om Pachelbels kanon.
I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).
Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).