Old discussion: criticizing amateur composers; amateurs commenting on pros before breakfast; people barking up the wrong trees, generally

Barking up the wrong tree

[professional composer] says in a message in reply to [amateur composer]: Try stretching your harmonic language a little more – and above all, yes, do learn from the past, but do try to also establish your own, individual, identifiable voice, rather than making it a clone of a distinctly bygone age…

[beep, beep]: At this point, musically, I wonder if the aphorism shouldn’t read “Those who forget the past are condemned not to repeat it.” [amateur composer]’s music, like virtually all of the pasticheurs that plague [the internet], consists exactly not in competent, workmanlike replications of past masters, but in grotesquely deformed non-imitation. What the pasticheurs listen to (and learn from) is not the music itself, but to a specious set of rules absolutely mistakenly decocted from it. They study the scores long enough to realize that four/eight measure phrases are fairly common, for example–but not long enough to understand how many exceptions there are. Absent that balance, the four-bar phrases pound along remorselessly, mindlessly, savagely unmusically. Instead of music’s living example, they heed preposterous non-wisdom about musical form, thence creating “sonata form” music that utterly mechanically inserts “second themes,” entirely disregard any of the musical logic that would make sense of such a gesture. No wonder these wretched hacks are in such a hurry to howl ignorantly about “atonality”; they need a straw man to beat in order to disguise their own profound lack of understanding of tonality. Sad times for composition, it can seem…

x: Why indeed do you find that you have to continually repeat yourself with the same old quasi-intellectual drivel when speaking of the music of others in here? I will say that you can be interesting and constructive on occasions, but this occasion must have been inspired by the full moon, as others have been. [beep], may I suggest that you’re not striving hard enough for an entry into ‘Who’s Who’. I would suggest other suitable areas of debate for you, where the illustrious book will be more impressed, and open to listen to you. Opinions are part of life’s rich patterns. But they can hurt, especially in the world of amateur art.

[amateur composer]: I now regret calling attention to my piece. I had no intention of stirring up a hornet’s nest. [beep, beep] has a perfect right to consider my music a plague and a perfect right to say so openly. The question I put was about the search for an individual voice. In today’s climate of criticism that seems to be the paramount requirement. ‘I must not write in such-and-such a way or people will dismiss me as an imitator.’ I guess that such self-consciousness can impede creativity. It seems to me that much music which escapes the condemnation of ‘belonging to a bygone age’ is just as imitative as any other kind but merely using later models.

y: Let me say that in my opinion, the requirement you describe is not part of “today’s climate of criticism.” It is, to my observation, a distinctly local phenomenon. The fact is, Mr. [amateur composer], that this is, perhaps, your individual voice, and this is one area in which [beep] and I part ways. To be honest, I think that the calls for less imitation and more innovation are simply a way for some folks to say that they didn’t really care for the piece without coming out and saying so. At the end of the day, write what you enjoy. If people like it, great. If they don’t, great. If it pleases you, that’s what matters. There is (or should be) room in the creative world for all types of art. I don’t feel particularly compelled to tell someone when I don’t like what he or she has written, but if that is the common practice for others, then perhaps they should simply come right out and say so. We should be able to express negative opinions without the fear of arousing rancor or ill will, shouldn’t we? Should we not allow others to express their opinions, as well?

me: Last week I did a search on YouTube for tourist videos from a certain place (an island) and found a music video for a pop song with the name of the island in the title. I didn’t like the repetitive, brain-invasive music at all, and thought the lyrics were not particularly well written. The rhythm of the text and the music didn’t match at some points, and the grammar and logic of the lame ‘message’ could be improved. So, after hearing this awful song I was inspired to write a comment to the video to express to the whole world – and to the artist who had posted his new music video – what I believed was wrong with the text and the tune. Unfortunately, this was before breakfast, so I wasn’t very considerate and kind in what I wrote. A couple of hours later, I got an email notification of a reply comment, saying roughly that “judging from the ability to give constructive critique, the self-appointed composer, (female) writer and (female) painter M.L. had better show us how to sing this herself”. Luckily, I found that the artist had already deleted both mine and his own comment from the YouTube page, so I only had to reply with a private note to him, with thanks (but no apology). Lesson learned: don’t say anything negative at all about someone’s music or poetry. There is a high risk that they will take the advice personal, and become unpleasant. The artist I encountered here is a quite well-known figure from the Swedish progressive pre-punk folk rock scene who was most active 25-40 years ago. I can’t remember if I listened to the bands he sang with in the 1970’s, when I listened to other ‘progg’ music bands now and then, but I don’t think I did. Of course it was silly of me to write that comment… I regret it very much.

y: As you know, I am the proud owner of three dogs. I have discovered through bitter experience that, the more I use their names when I am correcting them, the less they pay attention when I later call them. In other words (as with many children I have observed) they learn to tune things out. In a way, I think it is much the same with [beep, beep]’s hyperbole. While his intentions are, no doubt, good, the heightened language he habitually uses wears itself out eventually. All this to say that I do believe that one can provide negative feedback that doesn’t produce the consequences you describe, and it may very well be that [beep] needs to learn this. However, I do not believe that this can ever be achieved by the perpetual demonization practiced by Mr. [x] and others, and that sort of counter-hyperbole is what has made me so weary.

me: Yes, but more likely when one is acknowledged as a worthy critic. Like if a teacher corrects a student. Or if a dog owner barks at his dogs. It’s more problematic – greater risk of ridicule or anger – if the situation for example is that the comments about an established musician come out of the blue from a younger person with no official position or credentials, or any actual experience in the particular musical genre!

x: M, may I make myself clearer by emphasising that I have not assumed nor taken for granted that a receiver of harsh comments may become unpleasant enough for me to hit back at the accuser. My belief is that a recipient, specifically an amateur recipient may indeed suffer hurt. This is not right and is unsuitable in here. It is indeed rife in the professional papers, magazines and blogs, so it may be that perhaps [beep] should aim to offer his kind of severities in these other alternative publications.

x: Mr [y], I will comment on your [message] to M, if I may. Who initiated the demonisation of [amateur composer]’s music in the beginning, may I ask? Then why bother to read, continually post, and weary yourself? Can’t it be just an exchange between two contributors. We are both adults, and we can handle this exchange by ourselves, may I remind you. Please go back to your [computer] to compose, where you are able to shine.

y: If you check the recent history of postings, I think you’ll find that I am not the one who “continually posts.” And as I have said before, if you want a one-on-one exchange, use private email. The last time I checked everything on this board was open for comment. No one said you had to agree with anything [beep] says, Mr. [x]. I think you spend far too much time looking for wounds and pointing fingers. As I said elsewhere, if you disagree with [beep]’s assessment, perhaps the thing to do would be to coherently and logically show him (and us) that he is wrong, rather than shouting from the pulpit about what an evil person he is. I do not believe I would choose the terms that [beep] has chosen, but they certainly arouse no rancor on my part. Surely I can disregard them if I choose, so I have no problem with them being presented for public view. We have seen much worse here. I see no reason for you to be so disturbed by this, especially since Mr. [amateur composer] does not seem so affected. Perhaps you were a Crusader in another life?

x: Please retract ‘shouting from the pulpit about what an evil person he is’ and ‘perhaps you were a Crusader in another life’. This accusation is unacceptable.

y: Most assuredly not. It simply is not your place to tell people here what they can or cannot say. I’m sorry that you are apparently unfamiliar with the concept of metaphor.

z: But is it ok to say anything negative about how fat and ugly someone is? About how old they look and what disgusting habits they have? About how irritating and selfish they are? About how stupid and immature they are? About how slothful and greedy they are and how repulsive they look when they spread themselves out on a sofa drinking beer and watching rubbish TV? Is it ok to say anything negative about the sound of their voice and accent? About their attempts at singing and playing the piano? About their crazy religious beliefs? About their taste in food and in other people’s music and writing? About the way they live their life? About their insignificance and unimportance in their social milieu? About their efforts to be romantic? About how boring their conversation is? About their lies and dishonesty? About their personal hygiene? About their scowling moody expressions? About their incompetence and general uselessness?

Four Chords and a Canon with Eight Changes

Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.

En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.

I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)

Elaine Fine på Musical Assumptions har skrivit ett blogginlägg om Pachelbels kanon.

I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).

Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).

Songsmith

En kommentar om en ny Microsoftprodukt på en blogg som länkades av en annan musikblogg idag:

ANABlog: Microsoft, Please Make It Stop!!!: “I guarantee it’ll be the most painful 4 minutes you spend today”

Ja. Alldeles riktigt. 

[edit: on another forum I found this comment in a discussion about the software and a bunch of music videos made from vocal tracks of classic rock songs: “All this songsmith stuff is like an alternative reality where Elvis and rock and roll never existed…like the music industry just never stopped cranking out Perry Como and Pat Boone. Songsmith is what the whole hep world would have all been listening to for the past 50 years if the Nazis had won the war.”]

[more: This video, for example, shows what happens when you let the vocals of Tom Jones generate a backing track. In 2009! It obviously doesn’t help if the instruments are by Garritan and the programming by other respectable people.]

[updated: there is a blog post from “Dial M for Musicology” that includes a very funny music video from YouTube]

Det mekaniska musikverket (dikt)

Hittade just en dikt som jag skrev i samband med en tentamen 1998 i en del av 20p-kursen “Musik och modernitet” på Göteborgs universitet. (Det andra blocket med referenser är tillagt idag, och länkarna där går till bloggar och annat som jag har läst ganska nyligen.)

—-
Det Mekaniska Musikverket: en lång väg från schweiziska speldosor

Du har musiken i din hand –
hantverket är industriellt komplicerat och musikaliskt
musiken är akusmatisk – den kommer från en osynlig källa
källan är de musiker och tekniker som samarbetade vid inspelningen
inspelningen är en dokumentation av ett musikverk
verket är ett framförande av musik vid ett tillfälle
tillfället kan vara sammansatt av en månads studioarbete
studion kan ligga var som helst i världen
den akustiska omgivningen till musiken kan vara immateriell
artisterna har lämnat fältet fritt – efter reglering av ersättningen
inspelningen gjordes förmodligen för att kunna säljas
det tolkande instrumentet är uppspelningsapparaturen
musiken låter garanterat likadant varje gång den spelas
du som äger fonogrammet är den enda som bestämmer över
musiken just nu.

(Maria Ljungdahl 1998)

—–
Referenser:

Asplind, B/ Nilsson, P-A (1995) Midi och digitalljud (kompendium, GMH)
Asplind, B/ Nilsson, P-A (1996) Ljudlära (kompendium, GMH)
Chanan, M (1994) Musica Practica (Verso, London)
Chanan, M (1995) Repeated takes (Verso, London)
Frith, S/ Goodwin, A (eds) (1990) On Record (Routledge, London)

Haines, R (2002) Digitalt ljud (Pagina, Sundbyberg)
Cox, C/ Warner, D (2004) Audio Culture. Readings in modern music (Continuum, New York/London)
Blaukopf, Kurt (1992) Musical Life in a Changing Society (Amadeus Press, Portland, Oregon)
Ford, P (2008) blog post 1
Ford, P (2008) blog post 2
Gann, K (2008) Acousmatics versus soundscaper
Reidy, B (2008) blog post about Glenn Gould
Reidy, B (2008) blog post about electronic music
Wolf, D (2008) blog post about copyright and musicians
Rutherford-Johnson, T (2008) Musicology and copyright
Mind the Gap (2008) blog post
On an Overgrown Path (2008) Copyright or Copywrong?
Bellman, J (2008) blog post about musical plagiarism and copyright infringement
Swartz, O (2008) Att konkurerra mot gratis
Bjärnemalm, M (2008) blogg om IPRED, copyright och EU
Alexandersson, H (2008) blogg om IPRED
Masnick, M Why a Music Tax is a Bad Idea

resten av världen

Efter att en bloggkollega i Montreal kommenterade att jag hade länkat till en artikel som handlade om läkemedelslagstiftning i Kanada, kom jag på att det måste finnas pågående intressanta diskussioner även om upphovsrätt och kopieringsförbudslagar i den nordligaste delen av kontinenten på andra sidan Atlanten.

Genom att titta på en kanadensisk musikerbekants Facebookaktiviteter snubblade jag över en Facebookgrupp, “Fair Copyright for Canada”, som har över 90,000 medlemmar, att jämför med den svenska Stoppa Ipred-gruppen som nu har hoppat upp till över 60,000 (i ett mycket mindre land). Det handlar i Kanada om ett lagförslag som om jag förstått det rätt bland mycket annat skall göra det förbjudet att kringgå kopieringsskydd även när man gör säkerhetskopior av produkter man köpt för eget bruk. Verktygen för att hantera sådana problem kan komma att förbjudas, vilket gör att undantagen för handikappade som behöver tekniken inte kommer att fungera så enkelt. Det tycks dock ha varit en livlig debatt i Kanada under året som gått, och engagerade medborgare har kunnat få gehör hos politiker för att lagförslaget är för omfattande och kan leda till orimliga konsekvenser både för enskilda, kreatörer och utbildningsväsendet.

Idag när jag började prenumerera på den toppnoterade svenska bloggen Opassande ser jag att Emma där har skrivit ett bra inlägg om läget för upphovsrättslagarna i Kanada. Hon länkar till Michael Geist och en video.

Övriga fynd: Enligt Min Humla har postat an english version of a satirical post by blogger Josh om att förbjuda konsumtion av country & western-musik, som tidigare handlade om dansbandsmusik.

Dagen är inne. Regeringen ser ut att ha bestämt sig i sista minuten för en ganska osminkad anslutning till europeisk standard för piratjakt. Tråkigt, eftersom mycket tyder på att det systemet inte fungerar särskilt bra i de länder i Nordamerika och Europa som redan har prövat det i ett antal år. Sverige hade en chans att tänka om och börja driva en modernare linje, mer anpassad till teknikutvecklingen och den verklighet som medborgarna lever i. Nu kan vi bara hoppas på att det fortfarande finns politiker som driver frågor om integritet och privatliv.

Läs på först

(skrev ett väldigt seriöst inlägg om att ta reda på fakta innan man har åsikter om hur upphovsrättsorganisationerna i musikbranschen fungerar. Den mobila uppkopplingen la av innan jag hann spara inlägget.)

Trettitalshistoria

Nu har det kommit in en intressant artikel i Expressen som Rasmus Fleischer (Piratbyrån, bloggen Copyriot, m m) sedan ett tag har berättat i sin och andras bloggar att den var på gång. Det handlar om den historiska ideologiska skillnaden mellan tonsättarnas STIM och skivbolagens IFPI. Det nämns i artikeln att Kurt Atterberg (STIM) var kritisk till industrins “glupskhet”.

Jag har inte hittat just det citatet, eller någonting alls om synpunkter på eller kontakter med IFPI, men i den biografi över Atterberg som jag har läst, skriven av Stig Jacobsson (Norma 1985, ISBN 91 85846 430), kan man också läsa att den gamle STIM-ordföranden på ålderns höst undrade i sina memoaranteckningar om den starka ekonomiska upphovsrätt han hade kämpat för sedan 1920-talet verkligen behövdes. Femtio års skydd tycktes vara onödigt mycket när den mesta nya musiken var dagsländor. (Jag har inte läst Atterbergs publicerade minnesskrifterna om STIM:s historia – där kan finnas mera att hämta).

Länkat: Copyriot, Expressen, intressant

Music’s Role in an Electronic Age

Jag sitter och bläddrar i gammal och nyare kurslitteratur för svenska musikvetare, för att få ett historiskt perspektiv på dagens debatt om delad kultur på nätet. På 1990-talet var det i huvudsak ännu andra saker än internet som roade, oroade och intresserade forskarna på musikmediaområdet.
Nya media (fysiska media och etermedia) och nya spridningssätt verkade kunna ge fler chansen att lyssna till mer musik från fler platser och kulturer än förut, och fler musiker kunde få möjlighet att spela för en större publik än den lokala.
Å andra sidan fanns det en risk att möjligheterna till ett globalt kulturutbyte krympte därför att den nyaste tekniken i en del fall (som cd-fabriker, satellitteve, bredband) krävde en nivå på tillgängligt investeringskapital och politisk stabilitet (och frihet från övervakning och censurlagar!) som många fattigare länder saknar.
Dessutom var de stora bolagen som styrde både teknikutvecklingen och skivdistributionen på väg att bli fåtaligare, ännu större och mer dominerande. Kanske skulle det hela sluta med att samma fem-tio artisters fem-tio mest populära låtar skulle vara det enda man kunde få höra, vart man än reste i den fysiska eller elektroniska världen?
Musik på internet var ännu mest en utopi, pga den långsamma överföringshastigheten. Promotionssidor för artister kunde ha några musikexempel på 30 sekunder var upplagda, men man räknade med att fansen behövde 10 minuter för att ladda ner en sådan fil så den kunde lyssnas på. De verkliga pionjärbanden hade provat att sända konserter över ISDN-lina till en distanspublik.
Man anade att det fanns något nytt som skulle förändra sättet att se på musikskapande och musikdistribution, men kunde inte riktigt formulera vad det skulle kunna komma att innebära.
Indiebolagen såg möjligheterna med att internet var en arena där storleken inte har betydelse, utan innehållet. De stora aktörerna avvaktade med att utnyttja nätet för musikdistribution, och såg mest nackdelarna – risken för piratkopior av digital musik.

I en antologi om ljudkultur som jag för några år sedan spontanhandlade i bokhandeln på campus när jag besökte universitetet i Frescati (Stockholm) – “Audio Culture: Readings in Modern Music” (2004 ed. Christoph Cox & Daniel Warner. ISBN 0-8264-1615-2) hittar jag till slut en text från 1966 av pianisten Glenn Gould, med titeln “The Prospects of Recording”. Efter all mer eller mindre profan debattprosa jag har läst de senaste veckorna låter det som står i hans essä som religiös poesi. Läs gärna hela sidan 124-126 (Google Books, se föregånde länk) för att få sammanhanget:

“The most hopeful thing about this process–about the inevitable disregard for the identity factor in the creative situation–is that it will permit a climate in which biographical data and chronological assumption can no longer be the cornerstone for judgments about art as it relates to environment. In fact, this whole question of individuality in the creative situation–the process through which the creative act results from, absorbs, and re-forms individual opinion–will be subjected to a radical reconsideration.”

(…)

“In the best of all possible worlds, art would be unnecessary. Its offer of restorative, placative therapy would go begging a patient. The professional specialization involved in its making would be presumption. The generalities of its applicability would be an affront. The audience would be the artist and their life would be art.”

Uppdatering: Ju fler gånger jag läser de där sidorna ur Glenn Goulds text, ju mer övertygad blir jag om att det i hans tankar om inspelningsteknik och (i första hand klassisk) musik 1966 finns mycket som gäller också för vår tids alla sorter av analoga och digitala medier, och för musik och kultur på nätet. Gould talar om att det sker en successiv upplösning av alla hierarkiska strukturer. Det betyder att musiken blir både autonom och anonym, frikopplad från en kreatörs identitet, men samtidigt för sin produktion och distribution beroende av en kedja av hjälpande händer – som inte längre behöver vara närvarande i samma tid och rum. Lyssnaren är också en av dem som påverkar skapelseprocessen.

Länkat: Rick Falkvinge, hax, intressant

De skötsamma upphovsmännen är rädda för att göra fel; de fräcka kreatörerna varken frågar eller bryr sig

När jag började fundera på hur det fungerar för upphovsmän som bygger sina verk delvis på andras copyrightskyddade material, så insåg jag att det finns en del saker att säga som alla som tar del av den här s k IPRED-debatten kanske inte har klart för sig.

För dem som inte har en stark distributörsorganisation på sin sida, eller har kontrakt med ett företag som har ekonomiskt intresse av att hjälpa till med publiceringen, så finns ofta väldigt små chanser att på rimliga villkor få tillstånd att använda gammalt material i nya verk. Det räcker inte med den ersättning (royalty) vid framföranden som kommer automatiskt till både den gamla och den nya upphovsmannen efter att verket anmäls som ett 50/50 verk, vilket är standardfördelningen när det är två upphovsmän som samarbetat om ett nytt verk. Detta blir ju samma sak, till exempel, med ny musik till gammal text.

De som kontrollerar rättigheterna till gamla verk som fortfarande är under copyright vill ibland ha mera än det gamla “arbetets” andel i det nya verkets innehåll, som engångsersättning eller andel av framtida inkomster. Ofta vägrar man befatta sig med nya upphovsmän som man inte kan förhandla med genom de vanliga kanalerna, utan som hör av sig direkt.

Det finns så vitt jag vet inga bra system för hur de här gamla copyrightstrukturerna skall handskas med de nya situationer som uppstår när mängder av enskilda aktörer idag har möjlighet att skapa och publicera verk utan att ingå i stora, kommersiella enheter.

Även på det akademiska området finns det, som jag nämnde i en tidigare blogg, en stor osäkerhet kring vad man kan och får göra i sin undervisning och sin publicerade forskning utan att vänta på att någon rättighetsinnehavare ger sitt nådiga tillstånd. Trots att det finns lagar och bestämmelser som beskriver vad som är “allmänintresse”, “fair use” och “icke-kommersiellt nyttjande” eller vad det kan heta, finns det en risk för att man råkar på rättighetsinnehavare som kräver betalt för att man citerar från dem när man inom forskningen diskuterar deras verk.

Ett riktigt sorgligt exempel på hur konstigt det kan bli när man lyder copyrightlagens bokstav, är att vissa utgåvor av Bibeln är copyrightskyddade pga att den publicerade texten (översättningen) är kopplad till ett visst förlag eller en viss grupp av bearbetare och översättare.

Jag känner till fall då psalmkompositörer, och andra som skriver kyrkomusik som bygger på Bibelns ord, har undvikit att använda en modernare (och på sätt och vis mera relevant) version av en bibeltext som de tonsatt, och istället tagit orden från en av de mycket äldre (och säkert fina och högtidliga på sitt sätt) översättningarna, därför att de inte orkat med krånglet med att försöka kontakta förlaget och få tillstånd att använda den nyaste versionen.

Uppdatering: Har just läst (efter länk från Anna Trobergs blogg) och kan rekommendera andra att läsa Jan Myrdals förklaring i Expressen om vad som är det väsentliga med upphovsrätt:

“Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.”

Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”

Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.

Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.

Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.

Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)

Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.

Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.

Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?

Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.

Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.

I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.

Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.

Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.

I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.

Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.

Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.

När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.

Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!

Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?

Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?

Svenska bloggar: intressant