Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”

Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.

Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.

Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.

Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)

Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.

Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.

Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?

Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.

Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.

I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.

Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.

Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.

I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.

Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.

Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.

När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.

Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!

Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?

Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?

Svenska bloggar: intressant

2 thoughts on “Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”

  1. Tack. Något annat kring detta, som jag påpekat i ett separat inlägg är att folk som skriver sånger med text ur Bibeln ibland väljer att tonsätta verser ur public domain-versioner och inte tar dem ur bibelöversättningar som används idag, eftersom det är copyright på texten i nyare utgåvor. Även om det går att få tillstånd att använda och publicera noterna och även om det inte kostar så mycket så är det en procedur som en amatörmusiker kanske inte kan eller orkar ta itu med. (Det här är lite fritt ur minnet, men jag tror att det var min amerikanska hymnkompositörsvän som skrev det för några år sedan i en diskussion).

    Läser Lawrence Lessigs "Remix" just nu (köpt, tryckt upplaga) och skall eventuellt ta hem hans tidigare bok vid tillfälle. "Remix" diskuteras av några kompositörer i en blogg som jag har sparat för att läsa och fundera på senare!

Comments are closed.