sju kreativa sanningar om livet


Denna den kreativa mästerbloggarens belöning fanns att hämta hos Systerdyster. Till priset hör kravet på att hålla ett bloggtal där man nämner sju saker om sig själv (förslagsvis sådant som ännu inte kommit fram genom ens ordinarie bloggverksamhet).

Systerdyster skrev om matlagningskunskaper, orienteringsförmåga, taxikörning, hårfärgning, konsten att spela bitch, oväntade yrkesval och avbrutna studier. Var så god och ta en utmärkelse med er härifrån och gå hem till er egen blogg och skriv, om ni inte redan har gjort något liknande alldeles för ofta och skrivit för mycket om er själva i er blogg!

Så här är mina sju:

1. Jag är närsynt. Har haft glasögon hela tiden sedan året innan jag började skolan. Jag lärde mig läsa och skriva någon gång i femårsåldern, och har även kunnat läsa och skriva musik lika länge.

2. Jag har aldrig haft särskilt många vänner från skolor och arbetsplatser jag varit på. Det har i genomsnitt tagit ett och ett halvt år att skaffa mig en uppfattning om vad de andra egentligen är för några och tycka att det är en poäng med att våga mig fram och säga något. Och efter det har de andra tagit ett och ett halvt år till på sig att revidera sitt första intryck av mig och bestämma sig för att man kanske kan umgås. Och då har det ofta gått tre år av ett skolstadium igen, eller något annat hänt som gjort att man bryter upp och måste börja om någon annanstans. Jag brukar inte ha några ovänner heller, kanske jag skall säga.

3. Jag har Facebook, men jag är nästan en stilaristokrat (se dagens Berglin i SvD!) för jag har aldrig varit i Thailand, aldrig rört en spikmatta, inte läst Stieg Larsson (eller Stig Larsson, för den delen), har inga som helst tatueringar, och om man räknar bort restaurangbesök som varit nödvändiga inslag i sällskapsresor eller kurser så har jag nog aldrig frivilligt gått på krogen med ett tjejgäng.

4. Jag pratar med nästan alla hundar och de flesta katter jag möter, men kan sällan komma på något vettigt att säga till folks små barn.

5. Jag sitter sällan i telefon mer än sammanlagt 25 minuter i månaden. (uppdatering: det där skall vara antal minuter jag gör av med när jag ringer upp själv.)

6. Jag har ingen trovärdig överklassbitch att plocka fram från den inlärda repertoaren (även om jag kan tricket med att le lite uttråkat men vänligt och höja på ögonbrynen!), men i vissa situationer styr jag automatiskt över min vardagsgrå osynliga tant in i ett lite auktoritärt, påtagligt observant och manhaftigt beteende, vilket har fått folk att få för sig att jag har ett uniformsyrke.

7. Jag har varit så full att jag spytt av det tre gånger i mitt liv. Första gången på en vild och meningslös fest på Tekniska Högskolans kårhus. Då spydde jag i bastun, iklädd röd overall (och de andra i sällskapet var inte lika påklädda!). Andra gången var på en arbetsresa till Finland. Var uttråkad, drack för mycket öl och blev överraskad av sjögången. Tredje gången var när jag gifte mig. Blev så överväldigad över att stå i centrum för uppmärksamheten en hel dag så jag tappade omdömet och hade ingen koll på glasen och påfyllningarna.

men katter, rådjur, rävar, grodor och fåglar får gärna passera

Kära grannar!

Lite information som egentligen inte borde behövas, därför att saken är så självklar för de flesta, och därför av er lugnt kan läsas bara som en upplysning och inte som någon form av kritik!

Dock, för att undvika missförstånd — och hellre vara övertydlig än riskera att informationen inte gått fram — vill jag ha följande sagt, och hoppas att ni förstår hur förödmjukande det känns när man upplever att man behöver påpeka för vuxna medmänniskor att de eventuellt inte har förstått så enkla saker: som att de till exempel inte har någon som helst automatisk rättighet att förfoga över andra människors ägodelar, utrymme, tid och/eller uppmärksamhet.

Ber om er förståelse för att jag från och med i år inte längre kan acceptera att grannar, andra boende eller utomstående, utan att vara inbjudna eller anmälda i förväg vistas på, går över eller transporterar saker över tomtmarken som hör till vår privata bostad.

Detta gäller alltså för allt sådant, som till exempel

– personer på väg till skogen eller till granntomterna
– lekande barn
– lösa hundar
– transporter av olika slag (t ex gräsklippare, skottkärra, bilsläp, cyklar, lekredskap, byggmaterial, maskiner)

Förutom det självklara — att man har rätt att slippa den sortens störningar närmast inpå bostaden, vare sig man är hemma eller inte när det händer — finns en mycket praktisk anledning: det finns risk för att objudna besökare råkar skada ömtåliga växter och andra anläggningar i trädgården.

I höstas planterade jag ett stort antal narcisser och andra lökar i gräsmattan, både på framsidan och baksidan av huset, och planen är att fortsätta utveckla trädgården på olika sätt under detta år. Det finns också rosor och andra känsliga växter planterade både i och utanför det som kan betraktas som “rabatter”, samt ett antal ställen med perenner och fröväxter som bör få etablera sig i fred.

Redan nu skall man vara försiktig om man vistas på tomten, och veta hur det är planerat för att inte förstöra den kommande blomningen. En del bitar av trädgården tål belastningen av gångstigar och packad snö under vintern, andra delar gör det förmodligen INTE.

Vänliga hälsningar

Jul och året 2009

2009. Det här året minns jag som präglat av fyra eller fem hela tiden pågående långsamma speciella händelser eller processer som inte riktigt fanns med tidigare, men som nu sedan ungefär sju eller kanske femton månader tillbaka funnits i bakgrunden eller förgrunden av allt annat jag försökt delta i och hålla på med.

(1) Ett stillsamt femtioårsfirande som höjdpunkt på ett helt år (eller mer) när jag försökt hitta tillbaka till gamla vänner från barndomen och från alla skolor jag gått i, och tagit kontakt med avlägsna släktingar igen. Det har nog varit för att med andras hjälp kunna rita om kartan igen. Vem är jag i andras ögon idag, och hur hänger min identitet nu ihop med den där lilla blyga men ganska påhittiga flickan förr i världen?

(2) Sjukdom och åldrande i den nära kretsen. Den äldre generationen blir mera bunden till hemmet. Vi i mellangenerationen börjar också få anledning att fundera på om vi behövs längre, eller om det är dags att bli utsorterad för att man inte är tillräckligt produktiv och stresstålig.

(3) Vuxna barn som skall hitta sin egen väg och gemenskap därute i en värld där ingen längre vet något om vad som är möjligt.

(4) Diskussionerna och de politiska processerna kring internet, övervakning, censur, integritet, upphovs- , distributions- och kopieringsrättigheter. Vad är möjligt att göra? Vad är möjligt att bestämma om, och vad bör få utvecklas i fred? Vilka hotbilder finns? Hur förändras tänkandet, kroppen, identiteten, relationer, samhället, ekonomin, miljön?

(5) Någonting mera. Det finns en brist. Och ändå är jag nöjd. Småflinar för det mesta åt att livet är så roligt och att det finns så mycket man kan göra och tänka. Läsa lite i en bok eller fem. Baka sitt eget bröd. Sjunga. Lära sig spela ett nytt instrument eller fem. Ta ryggsäcken och promenera till affären för att handla mjölk, potatis och köttfärs. Göra något roligt med datorn eller någon annan teknisk pryl. Sitta och glo och tänka djupa tankar. Tvätta och diska. Köpa grejer som funkar. Betala räkningar. Sova. Gå upp. Vara en snusmumrik som inte behöver något annat än sin frihet, tystnad, en soppkastrull och bekväma kläder. Bry sig. Prata lyssna skratta ge goda råd lösa problem fixa trasiga saker vara snäll och rolig. Men ändå – någonting mera?

nyckeltomten

nyckeltomte

Det här är en detalj från ett julkort som jag fick idag (från en snäll moster). Om man tittar noga ser man att tomten har en nyckelknippa med fem knepiga nycklar på. Det är alltså en hustomte som har samma makt som husmor i gården att övervaka och hålla ordning i förråden och visthusbodarna. Och så har han en lykta att se var han går i natten och lysa in i vrårna med.

Detta tog jag som utgångspunkt för en betraktelse över resurser, relationer och låsningar. Man kan låsa in. Man kan låsa ute. Man kan låsa upp. Man kan öppna. man kan stänga igen. Nycklar och lås är bra att ha. Det är bra att kunna bestämma över sin tid, sina resurser och sina känslor. Envar sin egen gårdstomte och husmor. Låt inte vem som helst låna eller ändra nycklarna!

Fem nycklar – fem bra och fem dåliga (grupper av) saker eller situationer:

1. kommunikation och respektfull nyfikenhet
2. visdom, måtta, glädje, allvar, mening, sanning
3. hänsyn, öppenhet och gemenskap
4. struktur, planering, timing, information, transparens
5. resurser, utrymme, frihet

1. folk som vägrar läsa mina texter, lyssna på min musik, följa länkar till goda saker, tips och idéer
2. starka känslor, överföringar och motöverföringar, projektioner, skuld, skam
3. våld, hot, obsceniteter, enfald, maktbehov
4. kaos, dålig planering, tidstjuvar, skval, lögner
5. beroende, brist, fattigdom, förenklingar, bortförklaringar

Med anledning av julen och sånt. I all hastigt genomtänkt enkelhet.

Please be happy. Thank you for your cooperation.

en vardagsvecka

På söndagskvällen började den normala tillvaron om igen, efter nästan en vecka i en annan stad. Hemresan var enkel fram till de sista femtio meterna framför radhusdörren. Båda de smala tillfartsvägarna var blockerade av grannars bilar. Vi fick bära alla kassar och korgar och kattburen genom mörker och regn från där vi hamnade när det tog stopp, och sedan backa tillbaka runt kvarteret.

Måndagsmorgonen innehöll ett sedan länge inbokat men uppskjutet besök hos en ny läkare. Trehundra kronor kostar sådant om man inte har frikort. Glömde helt bort att jag borde ha gnällt ordentligt om både nyligen upptäckt tinnitus och tilltagande värk av olika slag, vilket inte har noterats i journalen, men blev så ställd av att doktorn inte hade läst handlingarna i fallet och att jag förväntades slösa tid på att berätta hela den medicinska historien fritt ur minnet. Improviserad muntlig framställning är inte min bästa gren. Inte att be om hjälp av något slag heller. Särsklit inte när man inte har en aning om vad folk är kapabla att fatta av det man säger, och inte får några konkreta frågor som avslöjar vad den andre behöver veta för att kunna gå in i en dialog om ämnet. Så det blev någon sorts intensivt munter men förvirrad monolog om ditt och datt från min sida, och lite stillsamt flummigt hummande från andra sidan skrivbordet. (För rättvisans skull bör jag väl nämna att diskussionen trots dålig start var positiv för själva orsaken till besöket, nämligen hälsan.)

Måndagskvällen och en stor del av natten ägnades åt tänkande och skrivande. Tisdagsmorgonen försvann i huvudvärk.

Tisdag eftermiddag var jag ute några ärenden. Skulle tankat bilen också, men OK-macken hade byggt om så jag hittade inte den pump jag behövde på den plats där jag letade. Hem och gjorde pasta med ostsås för att komma ifatt med kalorierna och bota huvudvärken. Sedan gick det rätt bra att sjunga och spela piano.

Onsdagen repade jag en del låtar och diskuterade kommande projekt av annat slag med ansvarig person. Åt rester från tisdagsmiddagens ostpasta kompletterade med kokt ägg och ansjovis. Lyckades äntligen diska en disk som delvis väntat väl avsköljd i över en vecka.

Torsdagen blev jag hemma igen och distansskrev och distanskommunicerade och närvarospelade och sjöng, eller nåt. Var ute en sväng för att vara smakråd vid inköp av kläder. Möjligen åt jag fiskbullar med pasta? Nej, det var nog tidigare i veckan. Denna dag blev det ört- och vitlökskryddade pannbiffar med potatis och grädde.

Fredag eftermiddag återigen ute på stillsam shoppingrunda, trots överhängande risk för luciastress och julhandelsvånda. Gick rätt bra men kändes lite ineffektivt. Dessutom var det otrevligt bullrigt på stormarknaden för att de bygger om.

Svårt att komma igen sedan hemma efter fikat med övande och tänkande. Började skriva detta blogginlägg på kvällen, men tröttnade och tyckte det var för privat.

Lördag. Katten klarade av att åka bil sittande i transportburen utan att skita på sig av åksjuka – hurra!

Webvrar, postar, datar och donar

Man webvrar, postar, datar och donar, och understundom liknar det magiskt fiske eller etiketteras SEO.

Att webvra betyder att göda de sociala (och icke-så-sociala utan mera automatiska eller asociala) nätverken online genom att bidra med text, bilder, länkar, personliga anknytningar och annat innehåll. Att posta betyder att lägga text, bilder eller annat innehåll på brevlådan, i ett postpaket, eller skicka det till någon adress på internet, men betyder inte nödvändigtvis att materialet blir offentliggjort och publicerat. Att posta kan annars ofta betyda att publicera innehåll offentligt på en blogg, egen eller annans webbsida eller ett forum. Att data betyder ofta att man använder en traditionell datorbaserad verktygslåda för att hantera information och instruktioner i någon form av jobb eller kommunikation. Att dona betyder att man gör något meningsfullt av sin tid, med de verktyg och det material man har tillgång till.

Brandvarning – den personliga sorten

(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.

Det här är ingen åsiktsblogg

Beyond Good and Atonal är ingen åsiktsblogg, så jag brukar inte föra fram politiska åsikter, hoppa över logikhinder med personliga käpphästar eller vädra privata synpunkter på tillvarons futtigheter här. Jag läser tämligen många bloggar regelbundet och uppskattar att andra bloggar åsikter, politik och privata reflektioner över livet i stort och smått. Det är bara inte riktigt min grej att producera texter och kommentarer i den genren, annat än som facebookstatus och tillfälliga utbrott av mikrobloggande. Har planerat att skriva något lite åt det indignerade tyckande hållet om saker som bekymrar mig eller roar mig på ett personligt plan, men hittills inte kommit igång, och kommer förhoppningsvis att låta bli. Ämnet är känsligt, och jag är inte riktigt uppdaterad på detaljerna för att veta vad som är bra att kommentera och vad som bara är dumt och fel. Handlar om en solkig vårdnadstvist där vänner till respektive parter har hetsbloggat sina fantasier om situationen och maktkampen.

Vet också att det finns läsare som väntar sig att jag skall rapportera intressanta saker om kulturföreteelser och musikliv, som om jag vore en etnolog eller kulturteoretiker. Kommer inte på något att skriva om som jag har något att säga om, som behöver sägas. Men jag skall försöka att blogga mera så småningom.

Funderar på detta, till exempel:

Låten är rolig, och jag blir sugen på att sjunga själv och lära mig mera om att remixa. Men videon från Venedig, och vad den säger om aktivisternas uppfattning om vad som är “episkt” och rätt, känns lite mer tveksam.

Uppdatering: Copyriot rapporterar om hur det italienska Guardia di Finanza försökte sig på en myndig motdemonstration mot gänget som flängde runt i båtar med piratflagg, och då ser bilden lite annorlunda ut.

Pajrecept i repris

Det är en del som hittar min blogg när de söker efter pajrecept, så här kommer en uppdaterad version av den Atonala Pajen, med lite bilder.

Ingredienser till pajbotten:

200 g digestivekex (dela ett 400 g paket på mitten)
1 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1 dl flytande margarin

Ingredienser till fyllningen:

4 äggulor
1 burk sötad kondenserad mjölk
1 dl limejuice (från 2-3 pressade frukter)

P4290738

Slutresultat:

P4290740

Beskrivning:

Krossa kexen i en skål med en träsked. Tillsätt mjölet, kanel och vaniljsocker. Rör ner margarinet. Tryck ut blandningen i en pajform och forma den lite upp mot kanterna. Grädda i 200 grader i 7 minuter. Ta ut och ställ att svalna lite.

Dela äggen ett i taget och separera gulorna från vitan genom att först hälla den hela gulan fram och tillbaka mellan skalhalvorna över en liten bunke där vitan kan rinna ner och samlas (för att användas i någon annan maträtt senare) och sedan stjälpa över gulan i en annan bunke. Torka av bänken som blev kladdig och tvätta händerna. Öppna konservburken och häll ner mjölken över äggulorna. Skrapa ur burken med en sked. Dela limefrukterna och pressa dem. Rör ner juicen i ägg- och mjölkblandningen så att den koagulerar (tjocknar pga att syran i juicen får proteinet i äggen och mjölken att stelna). Låt stå en liten stund. Fyll pajskalet med krämen och grädda i ytterligare 8 minuter i 200 grader.

(kondenserad mjölk är en väldigt nyttig produkt, eller hur? innehåller enligt förteckningen 27 vitaminer/mineraler, mjölk med minst 8 procent fett och 45 procent socker!)