Crazy stuff

Found on the Spectrial blog page (some translation of some new text):

“In the shadow of the final crisis of the cultural industry in the 21st century, a larger picture grows of powehr, broccoli, and Kopimi. Every step of the failures of the cultural business is followed by the spooky successes and structurally diffuse spread of an Internet elite, all over the world. The book you’re reading has no author, no designer, no typesetter, and no means of distribution. Still it’s right before you. How did this happen?
Read the frightening instructions that a loosely connected nucleus of IT experts implanted into the network existance of an unsuspecting generation of youths, and about how the group stole the eggs, dollarsh, and jpegs away, right before the very eyes of the establishment, and powerful financial interests. Read about how serversh, seedersh, traeckers, mails, corporate contracts, foreign inverstors, Ikko’s allowance, scandalous ads, links, and search engines infiltrated and ruined a world, that had nobody to turn to, nobody to seek advice from, and nobody to trust…
This machine that is operationg below radar frequencies, moves unhindered from the jungle’s of Cambodia to the gay … of San Fransisco, by the empty beaches of Tel-Aviv, and into the internet connections of regular people of the suburbs to Jönköping or the harbour of Göteborg. It leaves nobody untouched and destroys everything in its way. Technically superior and physically independent, it continually transforms, metamorphoses, and reappears, in everchanging incarnations and under different code names. While strangling it’s opponents, it remains untouchable, and even more so — incomprehensible.
It has been said that this is the first time Kopimi frees the world, but we can rest assured that it will not be the last”

A completely different picture of how young creative and talented people still believe in the authority and power of the established institutions in the music industry can be found on a Swedish musician forum I participate on. The majority of hopeful guitar heroes and songwriters who post questions there are asking for advice on how to get recognized by the big record companies, how to become members of famous rock groups, how to sell their poor poetry as song lyrics to the stars, and thinking that they have a right to get a musical education free (all public education is free in Sweden) just because they want to make a living from music, not because they have something to contribute in the arts or entertainment business and are prepared to do the work to get there (practice, gigs, studying, auditions, etc). But it’s the lack of alternative ideas for how to do something with their talent and musical interest that surprises me most.

Digital altruism; en spegelanalogi?

Läser ett bra inlägg av Josh om hur man skall kunna förklara digital duplicering i kombination med allmän givmildhet (=fildelning) genom någon analogi med analog, ickeförstörande gratiskopiering. Han undrar om det finns något bättre sätt att säga det än att jämföra med ett klonat får?

En fildelningsanalogi skulle kunna vara att man äger en spegel. Och så får folk titta sig i den alldeles gratis, bara för att man är så bussig och vill mänskligheten väl. Fast de får själva betala för att transportera sig hem till en, där spegeln hänger (på brevlådan eller ytterdörren, så man inte behöver vara hemma eller öppna när de som vill spegla sig kommer dit). Företag som har satsat stora investeringar i lokaler, personal och inredningar för att hyra ut speglingar per minut i spegelsalonger på fina gatan i stora staden då kanske tycker att det är taskigt med konkurrens från gratis speglar i förorten och landsorten. Men de får ju ta smällen utan att gnälla och ropa på polis och advokater om en allt större del av tittarna inte längre bryr sig om eller har råd med den lyxiga inramningen av upplevelsen utan bara vill ha lite koll på frisyren någon gång då och då i all enkelhet. Fast speglingar handlar ju mera om teknik än om innehåll, så det är ingen bra bild av att distribuera kopior av något. Men ändå relevant i samband med fildelningsdebatten, på något sätt…

Hmm… en helt annan grej jag plötsligt kommer att tänka på i det här sammanhanget är att tänk om man skulle börja kräva STIM-licenser av alla människor som spelar musik i det offentliga rummet? Då kanske det skulle vara en och annan som drog sig för att vissla falskt eller för att spilla ut jobbig musik ur sina telefoner och bärbara spelare? Man kanske till och med skulle kräva licens för spridande av upphovsrättsskyddat material för att överhuvudtaget få yttra sig? Det kan ju råka hända att man säger eller skriver något som någon stackars fattig upphovsman redan har formulerat och publicerat! Vad härligt tyst det skulle bli då!

(Trött, trött – därför blir språket så märkligt. Undrar hur många som redan skrivit om speglar i samband med fildelning? Jag kan inte vara den första!)

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Hej, hej, nu sjunger vi en sång, hej, hej, nu sjunger vi en sång, alla på en gång!

Så börjar man lektionen varje gång i rytmikskolan där Sammy går en gång i veckan. Fröken spelar gitarr till den sången. Alla barn har bytt om till gympakläder och sitter i en ring på golvet i en stor sal. Alla barn utom Sammy.

För det mesta lyckas mamma byta kläder på honom innan lektionen börjar. Men sedan blir han visst väldigt trött i benen. Det går inte att gå upp för trappan till salen där de andra barnen är. Så då ligger han en timme under en bänk i omklädningsrummet.

Ibland orkar Sammy gå upp för trappan. Men han smyger helst inte längre in i salen än precis innanför dörren. Där är en så bra vägg som han kan luta sig mot medan han står och tittar på vad de andra gör på rytmiktimmen.

På andra sidan rummet finns ett piano som Sammy gärna skulle vilja gömma sig bakom, så att ingen utom fröken kan se honom.

Någon gång prövar han att vara med i rytmikövningarna en stund. När barnen rullar boll eller spelar trumma. Men han sjunger inte. Och pratar inte med någon heller. Jo, han brukar försöka få prata med fröken efter lektionen, om hon har tid att lyssna på honom.

Då berättar han att han tycker det är intressant med rytmik, men att han inte orkar så mycket. Särskilt jobbigt är det när man skall dansa runt i rummet och vifta med sidentyger i olika färger, säger han. Det vågar han inte göra. Det blir så konstigt när det är barn överallt och så ser man bara snurrande tyger i speglarna på väggen som är längst bort från dörren.

Sammy tycker inte om att sjunga alla på en gång. Han tycker om att prata en i taget, när någon bra kompis eller vuxen har tid att lyssna. Han kan hitta på egna sånger medan han leker för sig själv hemma.

Han tycker inte om att dansa i ring eller gå omkring i rummet till musik alla på en gång. Han tycker bättre om att skutta och klättra och kasta saker omkring sig lite hur som helst.

Ändå åker han bussen till stan med mamma varje måndag, för att komma till rytmikskolan. Och han är nästan lika glad när de åker dit, som när de åker hem igen!

Det finns så mycket att se på vägen genom stan. Bussen kör över Götaälvbron. Ibland är det broöppning. Det kommer en båt med höga master. Då står bussen och alla bilar stilla och väntar. Klockorna ringer och de röda lamporna på bommarna blinkar.

Efter bron svänger bussen in i Göteborg. Där är det en väldig röra av folk, spårvagnar, bussar och bilar som vill åt olika håll. Vägen går sedan förbi båtarna i hamnen ett tag.

Bussen stannar för att hämta mera folk på ett torg med många fina gatlyktor och stora reklamskyltar. Det blir så trångt i bussen att Sammy och mamma knappt kan komma av vid sin hållplats sedan.

De får klämma sig fram mellan mammor och småbarn, och kassar och tanter, och gubbar och portföljer, och ryggsäckar och skolbarn. Längst fram, vid ingången till bussen, står en pappa och en pojke med en strykbräda i ett stort paket. Och längst bak i bussen sitter två glada farbröder och sjunger och spelar munspel!

På gården framför huset där rytmikskolan är, finns en plaskdamm med fontän. Sammy stannar alltid och tittar noga på den. Och så undrar han hur det kommer att se ut när vattnet sprutar. Det är nämligen vinter nu. Och då måste plaskdammar med fontäner vara tomma och torra. Annars skulle det bli is som förstör pumpen och rören.

Sammy tycker att det viktigaste med att åka till rytmiken är att ha matsäck med sig. Han har en saftkartong med sugrör och en dubbel smörgås med messmör. Oftast äter han i omklädningsrummet, innan det är dags att byta om till gympakläder. Rytmikbarnens omklädningsrum ligger i skolans källare.

Mamma brukar sitta kvar där nere och läsa någon tidning under tiden som Sammy är uppe i gympasalen och har rytmiktimme. Efteråt kommer han skuttande för att sätta på sig varma kläder igen och åka hem.

Undrar om den där lilla tjejen är med på bussen idag? säger han när lektionen är slut för den här gången och de skall gå till hållplatsen.

Två gånger förut har de träffat en rolig flicka som heter Inka. Hon och hennes mamma satt på stolarna framför Sammy och mamma på bussen hem för två veckor sedan. Inka vände sig om och sa:

Ja fådde tuggummi av min mamma! Titta!

Jag ser det, svarade Sammy.

Oj, då! sa både Sammys och Inkas mamma sedan, för Inka råkade tappa sitt tuggummi på bussgolvet. Och så böjde alla ner sina huvuden och försökte se var tuggummit hade ramlat, och Sammy försökte fånga det i ett gammalt kvitto.

Sedan tog Sammy av sig sin jacka för han var varm, och visade hur fint man kunde ta ur fodret på den och ha som kofta. Inkas mamma tyckte det var bra att det gick att göra så. Och så pratade de med varann allihop ända tills bussen var på andra sidan älven igen och de skulle gå av.

Måndagen efter sågs de igen vid rytmikskolans busshållplats. Det hade snöat i några dagar. Sammy och mamma såg först den ljusblåa bussen komma runt hörnet.

Sedan såg de Inkas mamma komma springande en bit längre bort. Hon hade två stora väskor och en gråtande Inka att bära på. Och så kom de fram till bussen precis innan den körde iväg.

Vilken tur att vi hann! sa mamman. Hon såg glad ut, men Inka bara grät.

Hej, igen! sa Sammy, och han och mamma satte sig för att prata med sina nya vänner. Sammy började fråga Inkas mamma om en massa saker:

Var bor ni? Varför åker ni alltid med den här bussen? Vad är det i den stora röda väskan? Vet du att huset där borta är värmeverket? Tycker du inte också att bussen har bra signalknappar för när man skall gå av?

Inka satt och viftade med sin ena hand. Hon hade en vit vante på den. Den andra handen höll hon sig i stolens handtag med. Sammys mamma såg på Inkas händer.

Har du bara en vante? frågade hon.

Ja! Tappa den! sa Inka.

Nämen! Har du tappat den nu? Här i bussen?

Nä! Förut! sa Inka.

Nu hörde också Inkas mamma vad de pratade om. Och förstod varför Inka varit så ledsen när de sprang till bussen.

Tappade du vanten när vi gick från dagis? frågade mamman Inka.

Ja! Bara sprang! snyftade Inka.

Den kanske ligger någonstans i snön. Vi letar i morron! sa mamman.

Sammy och hans mamma försökte också trösta, men det var lite svårt att tro att Inka skulle hitta sin vita vante i någon snödriva nästa dag. Det kunde ju hinna komma en bil och köra över vanten. Eller snöplogen.

Nu har det gått en vecka. Sammy och mamma står vid busshållplatsen igen. Se – där kommer ju Inka och hennes mamma hand i hand uppe i backen! Och lika bråttom som vanligt har de.

Hej! ropar Sammy.

Inka får syn på honom och sliter sig från mammans hand. Börjar springa mot Sammy och busshållplatsen.

Plötsligt halkar hon och faller raklång på trottoaren! Inkas mamma hinner ifatt. Böjer sig ner och lyfter upp Inka. Tröstar henne. Skyndar vidare. Hon ser inte Sammy och mamma. Längre ner på gatan står en man och väntar.

Varför skulle dom inte med bussen? frågar Sammy sin mamma.

Vet inte. Men jag tror dom skulle träffa någon. Kanske Inkas pappa. Såg du hennes vantar, förresten? säger mamma.

Ja! Det var två vantar, men dom var röda! säger Sammy och låter lite fundersam. Så kommer bussen än en gång, och mamma och Sammy kliver på.

Hela resan hem sitter de och tänker på Inkas vita och röda vantar. Och hoppas att hon inte slog sig när hon halkade omkull.

(copyright: Maria Ljungdahl 2009)

Old discussion: criticizing amateur composers; amateurs commenting on pros before breakfast; people barking up the wrong trees, generally

Barking up the wrong tree

[professional composer] says in a message in reply to [amateur composer]: Try stretching your harmonic language a little more – and above all, yes, do learn from the past, but do try to also establish your own, individual, identifiable voice, rather than making it a clone of a distinctly bygone age…

[beep, beep]: At this point, musically, I wonder if the aphorism shouldn’t read “Those who forget the past are condemned not to repeat it.” [amateur composer]’s music, like virtually all of the pasticheurs that plague [the internet], consists exactly not in competent, workmanlike replications of past masters, but in grotesquely deformed non-imitation. What the pasticheurs listen to (and learn from) is not the music itself, but to a specious set of rules absolutely mistakenly decocted from it. They study the scores long enough to realize that four/eight measure phrases are fairly common, for example–but not long enough to understand how many exceptions there are. Absent that balance, the four-bar phrases pound along remorselessly, mindlessly, savagely unmusically. Instead of music’s living example, they heed preposterous non-wisdom about musical form, thence creating “sonata form” music that utterly mechanically inserts “second themes,” entirely disregard any of the musical logic that would make sense of such a gesture. No wonder these wretched hacks are in such a hurry to howl ignorantly about “atonality”; they need a straw man to beat in order to disguise their own profound lack of understanding of tonality. Sad times for composition, it can seem…

x: Why indeed do you find that you have to continually repeat yourself with the same old quasi-intellectual drivel when speaking of the music of others in here? I will say that you can be interesting and constructive on occasions, but this occasion must have been inspired by the full moon, as others have been. [beep], may I suggest that you’re not striving hard enough for an entry into ‘Who’s Who’. I would suggest other suitable areas of debate for you, where the illustrious book will be more impressed, and open to listen to you. Opinions are part of life’s rich patterns. But they can hurt, especially in the world of amateur art.

[amateur composer]: I now regret calling attention to my piece. I had no intention of stirring up a hornet’s nest. [beep, beep] has a perfect right to consider my music a plague and a perfect right to say so openly. The question I put was about the search for an individual voice. In today’s climate of criticism that seems to be the paramount requirement. ‘I must not write in such-and-such a way or people will dismiss me as an imitator.’ I guess that such self-consciousness can impede creativity. It seems to me that much music which escapes the condemnation of ‘belonging to a bygone age’ is just as imitative as any other kind but merely using later models.

y: Let me say that in my opinion, the requirement you describe is not part of “today’s climate of criticism.” It is, to my observation, a distinctly local phenomenon. The fact is, Mr. [amateur composer], that this is, perhaps, your individual voice, and this is one area in which [beep] and I part ways. To be honest, I think that the calls for less imitation and more innovation are simply a way for some folks to say that they didn’t really care for the piece without coming out and saying so. At the end of the day, write what you enjoy. If people like it, great. If they don’t, great. If it pleases you, that’s what matters. There is (or should be) room in the creative world for all types of art. I don’t feel particularly compelled to tell someone when I don’t like what he or she has written, but if that is the common practice for others, then perhaps they should simply come right out and say so. We should be able to express negative opinions without the fear of arousing rancor or ill will, shouldn’t we? Should we not allow others to express their opinions, as well?

me: Last week I did a search on YouTube for tourist videos from a certain place (an island) and found a music video for a pop song with the name of the island in the title. I didn’t like the repetitive, brain-invasive music at all, and thought the lyrics were not particularly well written. The rhythm of the text and the music didn’t match at some points, and the grammar and logic of the lame ‘message’ could be improved. So, after hearing this awful song I was inspired to write a comment to the video to express to the whole world – and to the artist who had posted his new music video – what I believed was wrong with the text and the tune. Unfortunately, this was before breakfast, so I wasn’t very considerate and kind in what I wrote. A couple of hours later, I got an email notification of a reply comment, saying roughly that “judging from the ability to give constructive critique, the self-appointed composer, (female) writer and (female) painter M.L. had better show us how to sing this herself”. Luckily, I found that the artist had already deleted both mine and his own comment from the YouTube page, so I only had to reply with a private note to him, with thanks (but no apology). Lesson learned: don’t say anything negative at all about someone’s music or poetry. There is a high risk that they will take the advice personal, and become unpleasant. The artist I encountered here is a quite well-known figure from the Swedish progressive pre-punk folk rock scene who was most active 25-40 years ago. I can’t remember if I listened to the bands he sang with in the 1970’s, when I listened to other ‘progg’ music bands now and then, but I don’t think I did. Of course it was silly of me to write that comment… I regret it very much.

y: As you know, I am the proud owner of three dogs. I have discovered through bitter experience that, the more I use their names when I am correcting them, the less they pay attention when I later call them. In other words (as with many children I have observed) they learn to tune things out. In a way, I think it is much the same with [beep, beep]’s hyperbole. While his intentions are, no doubt, good, the heightened language he habitually uses wears itself out eventually. All this to say that I do believe that one can provide negative feedback that doesn’t produce the consequences you describe, and it may very well be that [beep] needs to learn this. However, I do not believe that this can ever be achieved by the perpetual demonization practiced by Mr. [x] and others, and that sort of counter-hyperbole is what has made me so weary.

me: Yes, but more likely when one is acknowledged as a worthy critic. Like if a teacher corrects a student. Or if a dog owner barks at his dogs. It’s more problematic – greater risk of ridicule or anger – if the situation for example is that the comments about an established musician come out of the blue from a younger person with no official position or credentials, or any actual experience in the particular musical genre!

x: M, may I make myself clearer by emphasising that I have not assumed nor taken for granted that a receiver of harsh comments may become unpleasant enough for me to hit back at the accuser. My belief is that a recipient, specifically an amateur recipient may indeed suffer hurt. This is not right and is unsuitable in here. It is indeed rife in the professional papers, magazines and blogs, so it may be that perhaps [beep] should aim to offer his kind of severities in these other alternative publications.

x: Mr [y], I will comment on your [message] to M, if I may. Who initiated the demonisation of [amateur composer]’s music in the beginning, may I ask? Then why bother to read, continually post, and weary yourself? Can’t it be just an exchange between two contributors. We are both adults, and we can handle this exchange by ourselves, may I remind you. Please go back to your [computer] to compose, where you are able to shine.

y: If you check the recent history of postings, I think you’ll find that I am not the one who “continually posts.” And as I have said before, if you want a one-on-one exchange, use private email. The last time I checked everything on this board was open for comment. No one said you had to agree with anything [beep] says, Mr. [x]. I think you spend far too much time looking for wounds and pointing fingers. As I said elsewhere, if you disagree with [beep]’s assessment, perhaps the thing to do would be to coherently and logically show him (and us) that he is wrong, rather than shouting from the pulpit about what an evil person he is. I do not believe I would choose the terms that [beep] has chosen, but they certainly arouse no rancor on my part. Surely I can disregard them if I choose, so I have no problem with them being presented for public view. We have seen much worse here. I see no reason for you to be so disturbed by this, especially since Mr. [amateur composer] does not seem so affected. Perhaps you were a Crusader in another life?

x: Please retract ‘shouting from the pulpit about what an evil person he is’ and ‘perhaps you were a Crusader in another life’. This accusation is unacceptable.

y: Most assuredly not. It simply is not your place to tell people here what they can or cannot say. I’m sorry that you are apparently unfamiliar with the concept of metaphor.

z: But is it ok to say anything negative about how fat and ugly someone is? About how old they look and what disgusting habits they have? About how irritating and selfish they are? About how stupid and immature they are? About how slothful and greedy they are and how repulsive they look when they spread themselves out on a sofa drinking beer and watching rubbish TV? Is it ok to say anything negative about the sound of their voice and accent? About their attempts at singing and playing the piano? About their crazy religious beliefs? About their taste in food and in other people’s music and writing? About the way they live their life? About their insignificance and unimportance in their social milieu? About their efforts to be romantic? About how boring their conversation is? About their lies and dishonesty? About their personal hygiene? About their scowling moody expressions? About their incompetence and general uselessness?

“Misty Island” video

The pictures are not really what I imagined when I composed the piece, many years ago, at the Lindbladstudion (EAM studio) at the University of Göteborg School of Music. I was thinking of an island surrounded by mist, but in the summer. Tonight, the ships are needing their fog horns, but when I took the photos this afternoon it was clearer. And it is winter.
/MaLj

Ljud, bild och text-blogg, producerad, kommenterad eller bara länkad av Maritune

Cat and fashion blogging

funny pictures of cats with captions

Och så dagens modebild: Murre Mjau och Maria visar vinterns hemmakläder. Murre bär sin naturliga svartvita päls, med accessoaren rött reflexhalsband med bjällra. Bra att ha även för en innekatt, då innekatten lätt kan bli utekatt om en ytterdörr står på glänt. Därute är det farligt när det är mörkt. Då behövs ett reflexhalsband och en bjällra så att en smygande svart katt lättare blir upptäckt innan det händer olyckor. Maria bär en exklusiv vintage-poncho i egen design, från 1973 ungefär. Den är i brungrått och svart filtat ylle. Filtmaterialet är  troligen tillverkat på 1930- eller 1940-talet och är ett fynd från vinden i ett sommarhus som några månader 1943 eller 1944 lär ha varit tvångsuthyrt till militären som förläggning för personal som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Ponchon har sedan fått dekorationer av guldtråd, garntofsar och ett handflätat band i regnbågsfärger. På ryggen sitter ett stort broderat märke i form av en kompassros.

Duty calls

Hittade den här på en annan blogg, utan hänvisning till upphovsmannen (därför att den var hämtad/länkad från ett annat ställe). Eftersom jag just igår publicerade en aktuell serie från xkcd.com så visste jag var man hämtade originalet och att teckningen är ett Creative Commons-licensierat verk. Man får alltså återpublicera fritt, om man ger tecknaren äran genom att länka tillbaka, och om det inte är för kommersiella syften!

Duty Calls

Länk: xkcd

Observera den extra bildtexten som kommer fram när man pekar på bilden… (För att publicera i det skicket krävs inte bara att man hämtar själva teckningens adress, utan man måste få med sig allt som står om detta objekt – inom taggen som börjar “img src=” – i originalwebbsidans kod.)

Uppdatering: jag hoppas alla som läser inser att det är rätt mycket självkritisk ironi i att jag publicerar precis denna teckning med precis dessa överdrivna kommentarer om hur man skall göra *rätt*…

Four Chords and a Canon with Eight Changes

Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.

En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.

I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)

Elaine Fine på Musical Assumptions har skrivit ett blogginlägg om Pachelbels kanon.

I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).

Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).

Songsmith

En kommentar om en ny Microsoftprodukt på en blogg som länkades av en annan musikblogg idag:

ANABlog: Microsoft, Please Make It Stop!!!: “I guarantee it’ll be the most painful 4 minutes you spend today”

Ja. Alldeles riktigt. 

[edit: on another forum I found this comment in a discussion about the software and a bunch of music videos made from vocal tracks of classic rock songs: “All this songsmith stuff is like an alternative reality where Elvis and rock and roll never existed…like the music industry just never stopped cranking out Perry Como and Pat Boone. Songsmith is what the whole hep world would have all been listening to for the past 50 years if the Nazis had won the war.”]

[more: This video, for example, shows what happens when you let the vocals of Tom Jones generate a backing track. In 2009! It obviously doesn’t help if the instruments are by Garritan and the programming by other respectable people.]

[updated: there is a blog post from “Dial M for Musicology” that includes a very funny music video from YouTube]

Två varianter av en iTunes meme

De musikaliska sällskapslekarna tycks fortsätta…

Alexandre Enkerli har besvarat en utmaning eller meme som såg ut så här:

1. put the ipod on shuffle
2. use it to answer the question
3. hit “next”
4. try not to cheat

Och han kommenterar i sin blogg hur han kom fram till sina slumpade musikaliska svar på frågorna:

I decided to use a slightly different method. I’m using the last twenty tracks which appear in iTunes as “recently played,” after I sync my iPod touch. For some reason, this list doesn’t include the most recent tracks but it does include a series of tracks which played in sequence, last night. I was brewing and my iPod touch was in shuffle. It all sounds less random than the original rules would make it but I decided on that method before using it. Not intention of cheating or tweaking the results. After all, there’s no such as a guilty pleasure, in music.

Jag löste detta genom metoden att välja vad jag minns var de fem senast spelade eller utskrivna styckena från fyra olika musikbibliotek: iTunes, mobiltelefonen, Sibelius, Spotify:

(I got my replies through looking up the five most recently played or printed pieces from four different sources: 1. iTunes, 2. The mobile phone, 3. The notation program Sibelius, 4. The music streaming service Spotify.)

Frågorna som musiken skall besvara är – och med mina svar tillagda:

1 How am I feeling today? Dissolving (MaLj, EAM sound composition)
2 How far will I get in life? Penelope working at the loom (MaLj, EAM from vocal improvisation)
3 What is my best friend’s theme song? Addiction (Alex Shapiro)
4 What was high school like? Blondels Lied (Blondel’s Song, Robert Schumann)
5 How will today be? Harmoni (Desafinado by Jobim, Swedish version by MaLj).
6 What is in store for me this weekend? Well You Needn’t (T. Monk, played by Samir Fejzic band)
7 What is the best thing about me? Ecstatic Regret (MW Morse)
8 What song describes my parents? April in Paris Again (Barry Booth)
9 How is my life going? Crying To Get Out (Barry Booth)
10 What song will they play at my funeral? Let’s Do Lunch (Barry Booth)
11 How does the world see me? In the Bleak Midwinter (G Holst)
12 What do my friends think of me? Vårvisa (Spring song from Piae Cantiones 1582)
13 Do people secretly think I’m good looking? Trollkarlen från Indialand (The magician from India, H-Å Gäfvert/ L Hellsing)
14 How can I make myself happy? Kinderstück (Piano piece for children, E Toch)
15 What should I do with my life? Lady M pays a visit to a painter (from Sonata Something) (MaLj)
16 What is some good advice? Be (Neil Diamond)
17 Will I get married? I’m a Believer (the Monkees),
18 Where will I go in life? Steppin’ Stone (the Monkees)
19 Will I have kids? Please Don’t Sell Nova Scotia (Anne Murray)
20 What is my current theme song? Prologue (Neil Diamond)

I think these pieces say a LOT about me and my life! At least, it says something about my current musical projects. I have been transcribing and arranging piano music for young pianists, and I have looked at ideas for EAM compositions; I have learned how to send mp3 files to the mobile phone; and I have participated in a couple of music related blog challenges…

Som så ofta i dessa sammanhang syns det tydligt att den som hittade på detta tänkte sig att utmaningen aldrig skulle nå utanför kretsen av skolkamrater och kompisar. Alltså är en del frågeställningar inte relevanta för folk som har fyllt 25 år. (Samma begränsade världsbild uppvisas i många Facebook-applikationer och BlogThings Quizzes, för att ta några exempel.)

I juli 2008 såg jag en annan version av denna meme, då Lydia Ashton skickade vidare en utmaning som passande nog handlade om filmmusik (hon är själv filmmusikkompositör):

If your life was a movie, what would the soundtrack be? So, here’s how it works:

1. Open your library (iTunes, Winamp, Media Player, etc).
2. Put it on shuffle.
3. Press Play.
4. For every question, type the song that’s playing.
5. When you go to a new question, press the Next button.
6. Don’t lie and try to pretend you’re cool.
7. Don’t skip songs.

Lydias version av denna meme innehöll 17 scener med musik, men jag lade till en låt på slutet, för att göra det hela ännu mera likt ett soundtrack till en verklig spelfilm. Mina svar blev lite konstiga, eller åtminstone inte representativa för vad jag egentligen lyssnar på för musik, därför att jag inte använder iTunes eller portabel mp3-spelare (eller mobiltelefon) särskilt ofta för att bara lyssna på musik, och därför inte har haft anledning att ha så stor del av min musiksamling rippad och konverterad till mp3. Det ligger också relativt många spår med egna och andras demoversioner av låtar i iTunes-foldern på min dator, vilket avspeglar sig i vad som kom upp som #18.

Maria’s Soundtrack of Her Life:

1 Opening credits: “Odd Ball” – Leo Kottke
2 Waking up: “Blue Train” – Antonio Carlos Jobim
3 First day at school: “Nettie Moore” – Bob Dylan
4 Fight song: “Satie For Two” – Carla Bley & Steve Swallow
5 Breaking up: “Violin Concerto: Allegro Moderato” – Einar Englund
6 Happiness: Flowers – Maggi Olin Band
7 Life’s okay: “Theorem Redux” – Trio Muo
8 Mental breakdown: “Light Dancer” – Tom Bergeron & Whirled Jazz
9 Driving: “Bean Time” – Leo Kottke
10 Flashback: “Tre Kungar” (Three Kings) – Gothenburg Cathedral Boys Choir
11 Getting back together: “Brooklyn Owes The Charmer Under Me” – Steely Dan
12 Wedding: “If I Needed Someone” – The Beatles
13 Birth of a child: “Journey Home” – Maria Schneider Orchestra
14 Final battle: “Jesu Parvule” – Scandinavian Yuletide Carols (arr Mika Pohjola)
15 Death scene: “Habanera from Carmen” – Bizet
16 Funeral song: “Tooticki’s Vårsång” (Tooticki’s Spring Song) – Mika Pohjola (Moomin Voices)
17 End credits: “Le sacre du printemps” – Stravinsky (Esa-Pekka Salonen, Philharmonia)
18 When people are walking out of the theatre: “So Long Ago” (instrumental demoversion) – Barry Booth

Det blir väl lite tjatigt om sådana här tidskrävande utmaningar går runt för länge, men de kan kanske användas som inspiration till att hitta på nya små listor med slumpade musikval och hur man skall tolka dem!

Jag länkar inte till någon särskild blogg eller person för att knuffa memen vidare, utan det är fritt fram att plocka upp idén eller ignorera den!

Här är en video med Samir Fejzic band (Ines Kazic – Vocalist, Dino Kovacevic – drums, Almir Nezic – bass, Samir Fejzic – piano):