När jag började fundera på hur det fungerar för upphovsmän som bygger sina verk delvis på andras copyrightskyddade material, så insåg jag att det finns en del saker att säga som alla som tar del av den här s k IPRED-debatten kanske inte har klart för sig.
För dem som inte har en stark distributörsorganisation på sin sida, eller har kontrakt med ett företag som har ekonomiskt intresse av att hjälpa till med publiceringen, så finns ofta väldigt små chanser att på rimliga villkor få tillstånd att använda gammalt material i nya verk. Det räcker inte med den ersättning (royalty) vid framföranden som kommer automatiskt till både den gamla och den nya upphovsmannen efter att verket anmäls som ett 50/50 verk, vilket är standardfördelningen när det är två upphovsmän som samarbetat om ett nytt verk. Detta blir ju samma sak, till exempel, med ny musik till gammal text.
De som kontrollerar rättigheterna till gamla verk som fortfarande är under copyright vill ibland ha mera än det gamla “arbetets” andel i det nya verkets innehåll, som engångsersättning eller andel av framtida inkomster. Ofta vägrar man befatta sig med nya upphovsmän som man inte kan förhandla med genom de vanliga kanalerna, utan som hör av sig direkt.
Det finns så vitt jag vet inga bra system för hur de här gamla copyrightstrukturerna skall handskas med de nya situationer som uppstår när mängder av enskilda aktörer idag har möjlighet att skapa och publicera verk utan att ingå i stora, kommersiella enheter.
Även på det akademiska området finns det, som jag nämnde i en tidigare blogg, en stor osäkerhet kring vad man kan och får göra i sin undervisning och sin publicerade forskning utan att vänta på att någon rättighetsinnehavare ger sitt nådiga tillstånd. Trots att det finns lagar och bestämmelser som beskriver vad som är “allmänintresse”, “fair use” och “icke-kommersiellt nyttjande” eller vad det kan heta, finns det en risk för att man råkar på rättighetsinnehavare som kräver betalt för att man citerar från dem när man inom forskningen diskuterar deras verk.
Ett riktigt sorgligt exempel på hur konstigt det kan bli när man lyder copyrightlagens bokstav, är att vissa utgåvor av Bibeln är copyrightskyddade pga att den publicerade texten (översättningen) är kopplad till ett visst förlag eller en viss grupp av bearbetare och översättare.
Jag känner till fall då psalmkompositörer, och andra som skriver kyrkomusik som bygger på Bibelns ord, har undvikit att använda en modernare (och på sätt och vis mera relevant) version av en bibeltext som de tonsatt, och istället tagit orden från en av de mycket äldre (och säkert fina och högtidliga på sitt sätt) översättningarna, därför att de inte orkat med krånglet med att försöka kontakta förlaget och få tillstånd att använda den nyaste versionen.
Uppdatering: Har just läst (efter länk från Anna Trobergs blogg) och kan rekommendera andra att läsa Jan Myrdals förklaring i Expressen om vad som är det väsentliga med upphovsrätt:
“Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.”
