Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”

Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.

Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.

Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.

Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)

Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.

Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.

Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?

Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.

Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.

I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.

Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.

Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.

I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.

Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.

Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.

När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.

Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!

Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?

Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?

Svenska bloggar: intressant

Copyright and law discussion

Links to articles and blogs:

CyberOne: Law in the Court of Public Opinion (see: RIAA v. Tenenbaum in the News”)

technorati page with blog reactions to the article by Rodrique Ngowi

Berkman Center For Internet & Society

Charles Nesson and his blog

Recording Industry vs. The People (blog)

THESE LINKS ARE POSTED ONLY FOR YOUR INFORMATION.

Swedish political discussion about IPRED, file sharing, copyright, pirates, downloading, intellectual property and the recording industry.

Lite blandade tankar och diskussioner

Först några strödda tankar kring konsumentmakt, musikmarknad och kvalitet:

Köp inte grisen i säcken.

Prova först, betala sedan.

Provlyssna/provläs/provkör först – betala när man bestämt sig för att bli “ägare”.

Reklamera det som inte håller måttet.

Skicka ut dålig mat i köket igen.

Betala inte för torrt och mögligt bröd.

Betala fullpris för det som skall användas i kommersiellt syfte eller yrkesverksamhet.

Hyr kvalitetsverktyg i stället för att ha snickarboden full av dåliga lågprisvaror.

Dela på jobbet och kostnaden där det är möjligt.

Koppla en PWYC-funktion till nedladdningssidorna, som styr till STIM.

STIM kan administrera och ge registrerade upphovsmän betalt som vanligt, men utan de tvingande musikanvändningstaxor som idag är ett hinder för ny musik.

Sedan vad jag skrev idag i en diskussionstråd om STIM (och deras förslag till ny ersättningsmetod genom internetleverantörerna i FB-gruppen “Stoppa IPRED”:

Det vore fantastiskt om STIM kunde förändras, men de är väl förstås till viss del bundna av traditioner och av sina egna (internationella) branschregler? Dock är det väl så historiskt sett, att STIM inte alls är menat att vara en organisation som jobbar för att få betalt av enskilda lyssnare och musikanvändare för stora starka musikaktörers räkning, utan ursprungligen kom till för att enskilda kompositörer behövde skydd (inom Sverige och internationellt) mot kommersiellt utnyttjande från de stora musikaktörerna och bolagens sida!

En bra grej med STIM (och systersällskapen i andra länder) är att de och de andra insamlingssällskapen har funnits med så länge och är (relativt sett) så duktiga på att hantera musikanvändningslicenser och utbetalningar till upphovsmän i musikbranschen. Att de är väletablerade är en garanti för att en eventuell ny form av insamling av avgifter till kreatörerna – frivilliga eller taxereglerade – genom deras kanaler skulle betraktas som något som man vågade lita på. Annars kan jag ju tänka när jag ser “DONATE!” på en enskild okänd kreatörs sida: vad säger att de där pengarna inte går till något helt annat ändamål?

Som kompositör till sånger och andra musikverk som sällan spelas har jag idag ingen som helst nytta av att vara STIM-ansluten. Eftersom jag inte framför mitt material själv (är helt enkelt inte tillräckligt bra musiker för att kunna anordna konserter med inträde, och har också ett handikapp som gör det svårt) så finns det ingen teoretisk möjlighet att jag även om jag skrev mycket mer och mycket bättre musik och fick folk att spela den skulle kunna dra in någon ersättning alls för det jobb jag lägger ner OM all form av ersättning till upphovsmän upphör. Men jag är öppen för att systemet förändras till ett internetbaserat shareware-liknande system: PWYC (Pay What You Can) eller Lyssna/spela först – betala senare, eller något liknande. Kanske genom att man länkar till upphovsmannens konto på STIM från varje plats på nätet där musiken förekommer. Har för mig att en del piratpartister och andra (EFF) har haft idéer åt det hållet?

Som det är nu med STIM’s taxor, misstänker jag till och med att det kan vara en nackdel att vara ansluten. Nyskriven musik är dyr att framföra offentligt med legal ersättning. Alltså kan man misstänka att musiker och konsertarrangörer som känner till vad det kostar drar sig för att beställa noter och använda musik från levande men okända kompositörer!

Uppdatering 17:20: den tanke om nya modeller som STIM förespråkar i ett brev till regering och riksdag idag liknar väldigt mycket ett förslag som har funnits att läsa om på deras sajt sedan i våras. Jag är inte så säker på att jag tror på den här idén med att bunta ihop internetabonnemang med STIM-licenser, men det finns en del bra tankar i deras FAQ.

Och, slutligen, så här beskrev jag idag min uppfattning om hur det svenska lagförslaget ser ut, i ett litet utbyte av länkar och synpunkter bland deltagarna på en mailinglista för musiketnologer:

In principle, the law will say (as the related information linked below explains in Swedish) that it is just as illegal to just link or watch an unauthorized music video on YouTube as to participate in a p2p net work, but the former (file download from YouTube = to receive stolen property!) is maybe technically harder to prove, and the intention with the law seems to be to stop the file uploading, not
downloading. I couldn’t find this Government text in English, sorry!


http://www.regeringen.se/sb/d/6143/a/55366
(oklart om denna information som publicerades av Justitiedepartementet den 19 december 2005 fortfarande kan antas beskriva verkligheten, och hur nära den ligger den senaste föreslagna lagtexten)

Uppdatering 17:40: Telekombranschen är inte särskilt roade av att få ett större ansvar för att kunderna inte begår brott. De skulle hellre vilja ha ett system där bolagen hjälper till med att erbjuda licensierad upp- och nedladdning av det material som kunderna önskar ta del av.

Uppdatering 20:20: Detta som Niklas Rådström skriver i DN – Vi är inga fripassagerare! – har naturligtvis en plats i dagens diskussion om kvalitet och marknad:

“Konstnärer får ständigt höra att de måste anpassa sig till en marknad. Tonsättare tillsägs att de borde skriva en schlagerhit och författare att de borde skriva deckare. Bortsett från att detta är som att uppmana landets alla allmänläkare att bli plastikkirurger eller poliser att bli livvakter till miljardärer är det även uttryck för en djup okunnighet om hur den marknad ser ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till.

Landets konstnärer är naturligtvis redan anpassade till den marknad där de är verksamma. Det är en marknad där deras försörjningssituation liknar en annan utdöende yrkesgrupps, den fria bondens. Det är en marknad som aktören i näringskedjans första led i stort sett inte har något inflytande över. Lika lite som den fria bonden har någon vidare möjlighet att påverka mjölk- och spannmålspriserna kan konstnärerna påverka ersättningen för upphovsskyddade verk. Kanske har det att göra med att de flesta marknader handlar om exploatering av andras arbete, något som konstnären och bonden sällan kan göra just därför att de befinner sig i arbetskedjans första led.”

Svenska bloggar: intressant

Samtidigt, på andra sidan Atlanten…

…medan det här diskuteras om införande av ett nytt rättsförfarande i Sverige (som innebär att upphovsmän som anser att deras material inte skall delas omkring hur som helst på internet kan komma att få stöd för att kräva ut uppgifter om vem som kan antas ha haft ett visst IP-nummer vid en viss tid) så har en juridikprofessor från Harvard ifrågasatt om motsvarande piratjaktssystem i USA – som varit igång ett tag nu – är förenligt med konstitutionen.

Law professor fires back at song-swapping lawsuits
By Rodrique Ngowi
The Anniston Star
November 17, 2008

http://hosted.ap.org/dynamic/stories/T/TEC_MUSIC_DOWNLOADING?SITE=ALANN&SECTION=HOME&TEMPLATE=DEFAULT

Jag fick just höra från en person på en musikvetarlista (thank you, Juniper!), att det finns en artikel i The Anniston Star där det sägs bl a:

“The professor, Charles Nesson, has come to the defense of a Boston University graduate student targeted in one of the music industry’s lawsuits. By taking on the case, Nesson hopes to challenge the basis for the suit, and all others like it.

Nesson argues that the Digital Theft Deterrence and Copyright Damages Improvement Act of 1999 is unconstitutional because it effectively lets a private group – the Recording Industry Association of America, or RIAA – carry out civil enforcement of a criminal law. He also says the music industry group abused the legal process by brandishing the prospects of lengthy and costly lawsuits in an effort to intimidate people into settling cases out of court.

Nesson, the founder of Harvard’s Berkman Center for Internet and Society, said in an interview that his goal is to “turn the courts away from allowing themselves to be used like a low-grade collection agency.”

(Uppdatering, måndag: det var kanske ingen ny nyhet att Charles Nesson agerar mot RIAA, men om detta inte nämns så ofta i den pågående svenska debatten så betyder det ju att det är fler än jag som har missat det? Här är ännu en artikel om Harvard och Charles Nessons synpunkter på RIAA och fildelarlagen: “This case is going to be worth watching closely. It looks like the RIAA failed in its efforts to tiptoe around the legal bees’ nest of Harvard Law.”)

Glöm inte heller bort att det finns andra än pirater och advokater och ministrar (*) som jobbar för integritetsfrågor på internet:
här är en sida om fildelningsfrågor från EFF – Electronic Frontier Foundation.

Facebookgruppen har över 39,000 medlemmar.

(*) “Integriteten är alltid en viktig sak för min del, och jag tror att justitiedepartementet är känt för att ha det som en viktig ledstjärna.” säger Beatrice Ask i måndagens SvD.

Mera uppdatering, 18 nov 2008 9:50: bland bloggarna jag läste nu på morgonen hittade jag ett intressant brev om hur användarna ser på teknikutvecklingen, skickat från Lunarstorms upphovsman (!?!) Rickard Eriksson till Mary på MinaModerataKarameller. Skall se om jag kan blogga vidare runt det temat senare: konsumentmakt, kulturmarknad, teknikutveckling. 

Och de svenska politikerna fortsätter förhoppningsvis att lära sig nya saker om teknikutveckling, juridik och integritetsfrågor.

Svenska bloggar: intressant

Stoppa IPRED nu!

Jag följer debatten om IPRED, men har just nu inget att tillägga i sakfrågan, så jag väntar med att skriva något eget om vad som händer i debatten. Att publicera åsikter hit eller dit är heller inte vad min blogg “Beyond Good And Atonal” handlar om. Det finns en kampanjsida – se länken under deras logga överst i högerspalten. Det finns en Facebookgrupp, som idag tycks ha över 25,000 medlemmar.

Uppdatering: alldeles nyss kom det in en debattartikel i SvD av Anders Mildner, som diskuterar hur sociala medier (internetnätverk, etc) gör opinionsbildning utan hierarkistyrd organisation till en mardröm för dagens politiker, som är tränade att debattera med enskilda representanter för motståndarna i en viss fråga.

“Realpolitiskt blir läget ännu mer känsligt eftersom denna arga massa sitter på världens mest kraftfulla verktyg för att föra ut just detta budskap till resten av väljarkåren.”

“Engagemanget – i vilken fråga det än må vara – är bara ett klick bort. Och i många fall räcker det också med det där enda klicket för att aktionen ska ha något slags effekt.”

Som i frågan om kedjebreven är det alltså på sätt och vis alldeles för lätt att delta i en protest av något slag. Man klickar, och så är det klart! Men till skillnad från kedjebrev, så är Facebookgrupper säkrare mätare på hur många och vilka personer som protesterar. Tekniken i det sociala nätverket tar hand om den saken.