Category Archives: poetry

prosadikt från gammal dagbok

Posted on by

—
Snön framkallar minnen

Det snöar hela tiden, och snön framkallar minnen. Det är som att vara instängd i ett mörkrum. Man är förväntansfull och alert, avstängd från omvärlden, med adapterade ögon och vilande öron. Nätter när det snöar stiger ljuset under den täta himlen, underifrån, när gatornas natriumbelysning reflekteras av allt mera snö. Medan snön envist blåser in och bildernas ljus växer, korn för korn, i den omgivande fuktens skydd, tydliggörs oväntade detaljer som avslöjar mönster och sammanhang. Det är mycket vilsamt. Oroande, men alltid läkande – som all god kreativitet; skapelse av mera ordning och mera ljus.
—
(från en gammal arbetsbok-dagbok som jag håller på att plundra på material till en sorts diktsamling)

gammalt pekoral

Posted on by

Pärlan

Spar dina tårar, min avlägsna vän.
Sprid inte ut dem på jorden.
Du slösar pärlor på kossor och svin.
Krigarens sorg är förgäves.

Spar dina pärlor, min sörjande vän.
Sänk inte alla i havet.
Låt vind och vatten få vara i fred.
Krigarens flykt är förgäves.

Lyft dina händer, min jagade vän.
Låt alla sorgerna flöda.
Snart växer pärlan i händernas skål.
Riddaren sjunger för evigt.

Såg dig i drömmen, min modiga vän.
Borta var hatet och oron.
Nu har du styrka och kärlek till allt.
Riddaren söker för evigt.

—

håller på med att sammanställa gamla manuskript till en möjlig ny diktsamling, och hittade då den här fullständigt omöjliga dikten!

new poem

Posted on by

I Gudinnans fotspår

Det är liv och rörelse – och ingenting är omöjligt.
Nästan ingenting är glömt eller övergivet.
Ingenting tar någonsin slut, ur förråden av möjligheter,
och inget är utan värde.
Allt kommer till nytta och glädje.
Allt är för livet,
för den virvlande jordens barn.

De går där de alltid har rört sig –
Hera, Marta, Birgitta, majorskan.
Myndiga, starka, praktiska, kärleksfulla.

Eld i spisen blir det.
Tallrikar ställs fram på bordet.
Mjölk till barnen – och bröd till husfolket – först.
Sedan kan vi tala politik.
Jag råder er att lyssna!

Det är liv och rörelse.
Det är dukat på bordet.
Eld i spisen. Bröd i korgen. Blommor i fönstret.
Och gudinnan står i dörren.

Maria Ljungdahl, februari 2010

Barndomen och Sången (musikforskning i praktiken)

Posted on by

Detta var problemet – vem skrev musiken till “Barndomen och Sången”, och när gavs noterna ut?

Jag har inuti ett gammalt pianoalbum – “Ängsblommor” av Fritz Spindler (1817-1905) – hittat fragment av två svenska sånghäften i liggande format, från gissningsvis mitten av 1800-talet. Inget märkvärdigt i sig, men kul därför att jag inte sett det förut.

En sång av “Sätherberg” (antagligen Herman Sätherberg (1812-1897), författaren till “Studentsången” som tonsattes av prins Gustaf) var det enda som fanns med i sin helhet. Andra namn som anges – till höger i noterna, där praxis idag är att skriva kompositörens namn – är [Johan?] Nybom och C.F. Dahlgren. Här tycks det dock vara fråga om textförfattarna, och tonsättarens namn bör då ha stått på de försvunna försättsbladen till häftena.

Pianoalbumet som de låg i har en kartongpärm med blått tyg, övertäckt med marmorerat brunt papper på fram- och baksidan. På en oval etikett står skrivet med svart bläck “231.” och med brunt bläck “Spindler Ängsblommor. 1.2. IJ Crona”. Noterna är bundna i fel ordning, först del 2 i serien “Ängsblommor”, sedan del 1. Försättsbladen till noterna är från en svensk upplaga utgiven av Abr. Hirsch i Stockholm, men själva notbilderna tycks vara från originalplåtar från en tysk utgåva – “Wiesenblumen” (op.65). Pianonoterna har som brukligt var inget årtal, men anges vara tryckta c:a 1868 enligt vad som sägs om ett exemplar av samma sort i biblioteksdatabasen Libris.

Fragment 1:

Kraftigt papper. Ett enda ark – ena sidan numrerad “11”, men baksidan saknar tryck. Liggande format. Innehåller ett notsystem och en textstrof. Musiken är slutet av pianoefterspelet av tonsättning av en dikt av C.F. Dahlgren. Texten handlar om blomsterkransar.

Gissningsvis är detta från ett album från 1831 med sånger för barn av Johan Erik Nordblom, enligt antikvariatsbeskrivningen man kan finna vid en sökning på dahlgren+sång+fortepiano:

Sånger för barn med forte-piano-accompagnement af J. E. Nordblom. Stockholm, Stentryck af Müller, (1831). Tvär 4:o. Litogr. titelblad,+ (blank),+ 3-11 litogr. s. med musik. /…/ Tonssättningar av dikterna ”Stjernorna” och ”Blommorna” av Franzén, ”Hopp och minne” av signaturen Gfm, ”Emmas stjerna” av Böttiger, ”Skridsko-färden” av Hammarsköld och ”Blomsterkransen” av Dahlgren. Tonsättaren Johan Erik Nordblom (1788-1848) var elev till Haeffner, och efterträdde även denne som musikdirektör vid Uppsala universitet, och verkade även som domkyrkoorganist i Uppsala. Han skrev huvudsakligen solosånger, bl.a. till texter av Geijer, men även för manskör. (källa: Centralantikvariatet)

Information om tonsättaren till “Blomsterkransen”, ur Nordisk familjebok (webbpublicerad i projekt Runeberg):

Nordblom, Johan Erik, tonsättare, född d. 12 April
1788 i Upsala, sattes 1803 i handel i Stockholm,
men återkom till Upsala och studerade der musik för
Haeffner 1808—4. Sistn. år blef han musikdirektör
vid Gefle gymnasium, hvilken plats han lemnade 1821
och flyttade till Stockholm, der han 1824 blef lärare
i elementar- och kyrkosång vid Musikaliska akademien
och 1827 akademiens ledamot. Vid Haeffners död (1833)
blef han director musices vid Upsala universitet,
med hvilken befattning han två år senare förenade
organisttjensten vid domkyrkan. År 1846 öppnade han i
Stockholm ett sånginstitut, gjorde senare konstresor
i landsorten och uppträdde som konsertsångare. Död
i Upsala d. 25 Dec. 1848. N. var en god sånglärare
och utbildade flere elever. Hans Sångskola utkom
i tre kurser 1836—40 och antogs vid rikets flesta
läroverk. Som tonsättare röjde han melodisk begåfning
och tjusade sin samtid med visorna Ungmön i lunden,
I fallets stund, Vyss, cyss, Vore du ett ax m. fl.,
och af hans mans-qvartetter sjungas stundom ännu
i dag Härliga land, Forntida minnen samt O, låtom
oss svärja ett fostbrödralag. N. kan sägas i en
del melodier bilda en öfvergång mellan Ahlström och
Geijer, mellan den rent haydnska formgifningen och ett
tydligare anslående af nordiska strängar. Han skref
äfven stycken för orkester, flöjt, fagott o. s. v. —
Tvänne barn till N. blefvo bemärkta på sångarebanan,
nämligen dottern Johanna Maria (född i Stockholm d. 23
Maj 1827), som blef elev af I. A. Berg och sjöng
på faderns turnéer och sedermera i hufvudstaden,
der hon 1853 blef gift med tullkontrollören och
tonsättaren P. A. Ölander, samt sonen Hjalmar Henrik N.
(född i Upsala 1842), som först egnade sig åt
affärsllfvet, men 1864 reste till Amerika, der han
fick studera sång på bekostnad af sångerskan Parepa
Rosa och biträda vid hennes konsertresor. Han har
sedermera med framgång sjungit på engelska teatrar.
A. L.

Fragment 2:

Tunnare och sprödare papper än i fragment 1. Min inte särskilt välgrundade gissning är att det inte är riktigt lika gammalt, alltså inte från 1830-talet, utan kanske från 1850-talet eller senare. Jag jämför då med det begränsade urval jag sett av varierande papperskvalitéer och trycktyper i noter och böcker från 1800-talet.

Liggande format. Tre ark, som hänger samman. Det första är numrerat “3.” respektive “4.” Det andra är numrerat “13” respektive “14”. Det tredje är numrerat “15” på ena sidan och saknar tryck på den andra sidan. Därav drar jag slutsatsen att sidorna kommer från ett nothäfte med totalt 15 sidor.

På sidan 3 finns slutet av en okänd strofisk sång i C-dur och 4/4-takt med fyra verser om vin och flickor. Alla verser utom den första slutar med texten “jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer”.

På sidan 4 finns början av en sång utan titel, D-dur och 3/4-takt, Andantino con moto. Musiken verkar vara av någon sorts menuett-typ. Texten är av Nybom och börjar “Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, ty jag älska kan och sjunga. Kärlek hopp och tro, som små Englar bo uppå barnets späda tunga. Blåser stundom kalt uppå min levnadsstig, Hittar bö- [saknat stycke] -en sorg är tung,”

Enligt “Samlade dikter” (på projekt Runeberg) heter Johan Nyboms dikt “Visa för fattiga barn” och lyder i sin helhet:

Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.
Kärlek, hopp och tro
Som små englar bo
Uppå barnets späda tunga.
Blåser stundom kallt uppå min lefnadsstig,
Hittar bönen vägen, himmel, upp till dig.
Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.

Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.
Är man blott förnöjd,
Har ock hjertat fröjd,
Gick man än på käpp och krycka.
Kommer dag, så kommer alltid äfven råd,
Och Guds rätter hvila ytterst på hans nåd.
Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.

Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa,
Och i lust och nöd
Och i lif och död
Vill jag Herrans vägar prisa.
Träget arbete och sist en trogen bön
Göra dagen glad och göra qvälln så skön.
Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa.

Enligt “En sjuttioårings minnen” (Carl Rupert Nyblom) sjöngs dessa verser på en norsk folkmelodi när han gick i skolan i slutet av 1830-talet:

“Den Oldbergska skolan var fördelad i klasser, efter
hvad han vill minnas i tre. I den första satt han två
terminer, vår och höst 1838: där inhämtades stafning
och innanläsning samt första grunderna i räkna och
skrifva, allt efter Oldbergs bok »Hemskolan», där
man emellanåt äfven öfvade minnet med att lära sig
åtskilliga där inströdda verser, af hvilka några äfven
sjöngos. Han minns särskildt Nyboms sång för barn,
som började så:

Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, med varmt
hjärta kan jag sjunga.

Kärlek, hopp och tro som små änglar bo uppå barnets
späda tunga o. s. v.

Den sjöngs på en välbekant norsk folkmelodi.”

På sidan 13 och överst på sidan 14 i mitt okända notfragment finns slutet av en okänd sång i käck Haydn-aktig (typ äldre tysk dans) 3/4-takt och D-dur. Texten lyder: “Står jag i dalen och ser dig på höjden, Glad såsom fågeln jag flyger dit opp, jag flyger dit opp jag flyger dit opp. O, jag vill dela den himmelska fröjden, sjunga med dig uppå Alpernas topp. Sjunga med dig uppå alpernas topp. A-a-a-a-a….”

Slutligen, på sidan 14 och 15 finns hela musiken och alla verserna till den strofiska sången “Barndomen och Sången”. Tonarten är Ess-dur och den går i 2/4-takt, Andante Amorende (? ser ut att stå “Amorevde”). Textförfattare angiven som Sätherberg. Jag har gjort en avskrift (ej faksimil) av noterna, och de kan ses i form av pdf här. En modern edition som går lättare att spela och sjunga från finns att köpa genom Score Exchange

Jag har sökt på sångens namn och på Herman Sätherberg i bland annat biblioteksdatabaser – och de musikarkiv och notförteckningar som går att leta i online – utan att hitta mera information, så jag vet inte ens vilken av Sätherbergs diktsamlingar den möjligen kan komma från. Förutom de 3-4 mest kända tonsättningarna av hans dikter – “Studentsång” (musik: prins Gustaf), “Längtan till landet” (=”Vintern rasat”, musik: Otto Lindblad) och “Glad såsom fågeln” (musik: prins Gustaf) – har jag hittat enstaka referenser till exempel på att hans texter har tonsatts av bland andra Mathilda d’Orozco (Montgomery) Gyllenhaal, men det fanns många svenska sångkompositörer kring mitten av 1800-talet. Jag har läst vad som står om den epoken och om utgivningen av noter i verket “Musiken i Sverige”, för att få idéer om vem tonsättaren skulle ha kunnat vara. Redan utan att gå till arkiven kan man sedan hitta exempel på noter från tiden genom de faksimilutgåvor av äldre svensk musik som går att beställa på nätet. Exempelsidor finns på Hans Ahlborg Musik. Men där har jag inte hittat någonting som hjälper mig att få svar på frågan om tonsättaren till “Barndomen och Sången”.

v.1.
Sommarhimmel, ljusblå sky,
Stoj och lekar, rosig hy,
Mamas famn och Pappas skänker
ack med saknad än jag tänker
på den sälla barndomstid
Med sitt joller och sin frid!
Med sitt joller och sin frid!

v. 2.
Frö ur jorden växer opp
År från år med rosig knopp;
Vårsky kommer, lärka vaka
Vänder till sin äng tillbaka;
Men till barnets glada vår
Aldrig mer du återgår.

v. 3.
Blott alt längre irra vi
Från dess portar Hvad vi bli,
Hur vi öden må förbyta;
Alla blommor dem vi bryta,
Bära se’n en annan färg,
Vissnade i blad, i märg.

v. 4.
Ty de barnsliga de små
Perlor uti ögon blå,
Känslans himlatårar rinna
Hastigt undan och försvinna:
Der som källan torkat ner
Speglas ingen himmel mer.

v. 5.
Ingen sångarfågels röst
Klingar genom stormig höst:
Ulfven ryter vildt i hågen;
Dimman gråter; kalla vågen
På det stormbebodda haf
Blott sin fradga speglar af.

v. 6.
Men – i sångens sköna frid
Känner jag den fordna tid,
Känner den vid fågelns qvitter,
När i skogens ro jag sitter
Och uti den lätta vind
Torkar daggen från min kind.

v. 7.
Derför är mig sången kär;
Sångens lif en barndom är:
Derför sjung, o sångarhjerta,
Lifvets fröjd och lifvets smärta,
Tills uti en skön minut
Lifvets dickt du sjungit ut.

(Herman Sätherberg)

Uppdatering 5 april 2013: genom Visarkivets utmärkta webbfrågetjänst har jag fått hjälp att konstatera att min gissning var korrekt – musiken till den sång med samma titel och Nordblom som tonsättare som finns i deras arkiv (s. 90 i del tre av “Det sjungande Sverige” tryckt 1875) ser likadan ut som mitt exempel, fast de är från olika utgåvor. Barndomen_och_sangen_Bi_02247_090_0001.pdf

Kid (old poem)

Posted on by

KID

Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation –
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev –
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar – upp från horisonten, ner i bukten –
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev –
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen…
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan – i drömmen – när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig…

Och det andra huset – det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar –
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga –
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan –
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)

Lycka (old poem)

Posted on by

Lycka

Där en viss klippa urberg
efter istid och landhöjning
bildar
nuvarande strandkant på en viss ö
strax hitom Ålands bökiga hav.

Där en ny våg av bräckvatten
ständigt
möter samma algkladdiga rand
(som isen nöter bort varje ängslig vår)
och överlämnar
samma besked till berget – kluck!
– där finns en lycka.

En av de få som biter
på mardrömmar och tvångstankar.

Man tar 1970 någonstans.
Klipper fem vågor
ur en solig dag i juli.

Kör hela sekvensen
i den inre synthen, i t ex ciss-dur
……kluck, kluck, kluck, kluck, kluck…

(tills man blundar med solgenomlysta ögonlock,
ett leende på läpparna
och näsan tryckt
mot solvarm granit.
Fötterna svalkas av sjön.
Sydostlig vind i ryggen.)

…och glömmer att
precis den sortens lycka
var möjlig
bara genom att där
fanns en stor sorg.

(Maria Ljungdahl 1985 eller 1986)

Drömmen om en lyckad flykt (old poem)

Posted on by

Drömmen om en lyckad flykt

I. (den strindbergska familjesynen)

Råttorna i gropen. Osynliga.
I den grävda graven
på stormarknadens parkeringsplats.
Generationer av asfalt avskalade.
Under dem ett lager marmorblock.
Än har vi inte lyft på stenen.

Skymning, kanske gryning?
Lätt snöfall, tung himmel.
Generationer av åskmoln avskalade.
Under dem ett lager marmormoln.
Ljusreklamen blinkar likgiltigt.
Än är det ganska mörkt.

Normala människor!
Overaller med kundvagnar.
Yllekappor med barnvagnar.
Affärerna har julöppet dygnet om.
Jag knäböjer vid gropen.

II. (operascen i underjorden)

Som alltid i drömmen kommer den stora
förändringen helt plötsligt!
Allt förvrängs.
Himlen faller ner.
Svart regn piskar parkeringen.
Stenarna vittrar mellan mina fingrar,
och så får jag syn på den myllrande
råttfamiljen.
Små, varma, livliga, sköra.
Varierande nyanser av grått och rosa.
Svansar!

Nu närmar sig hoten från alla håll:
rönnalléerna blir till kravallpoliser
i blanka svarta uniformer,
de alldagliga overallmännen flyger upp
som sadistiska getingar;
deras bett betyder evigt liv på jorden,
evig bundenhet.
Yllekvinnorna blir deras första offer.

III. (varje drama måste ha en biljakt)

De som klarar sig i sista sekunden
– är det jag? Nej? Jag vet inte –
kastar sig i en bil och flyr ut
mellan kravallrönnarna.
Polisen är förstås tätt i hälarna.

Himlen ljusnar betydligt.
Träden slår ut.
Asfalten är torr och ljusgrå.

Vi byter bil.
En ohyggligt snabb 50-tals-Volvo, som
antingen helt saknar färg
eller är skickligt kamouflagemålad
eller är den kanske i själva verket
i blank, rostfri plåt?

Nu har polisen inte en chans!
Vi trycker på en knapp på panelen.
Bilens raketer tänder, och
vi ökar till ljushastighet!
Inom ett ögonblick når vi vägens slut.
Ett gammalt traktorspår leder ner till sjön.

Förvandlade till sjöfåglar bökar vi oss ut
genom vassruggarna
till fritt vatten. Någon
väntar oss bakom udden.

Maria Ljungdahl 21 december 1986

Christmas greeting 2008

Posted on by

God Jul!

Julen 2006 skrev jag en julhälsning som särskilt vände sig till mina internetvänner. Den publicerades i ett blogginlägg.

Texten har också skickats in som ett bidrag till en aktion för att ge svenska riksdagsledamöter en julklapp i form av gratis kultur på en dvd, framställd av frivilliga som varit och är engagerade mot förslag att införa integritetskränkande övervakning av internetanvändare för att skydda upphovsmäns ekonomiska rättigheter.

My christmas greeting from 2006 can be viewed in this old blog post, and has also been submitted recently for inclusion in a dvd with “free culture” that will be sent to all members of the Riksdag (parliament) in Sweden by activists in the “Stoppa IPRED” group.

Det mekaniska musikverket (dikt)

Posted on by

Hittade just en dikt som jag skrev i samband med en tentamen 1998 i en del av 20p-kursen “Musik och modernitet” på Göteborgs universitet. (Det andra blocket med referenser är tillagt idag, och länkarna där går till bloggar och annat som jag har läst ganska nyligen.)

—-
Det Mekaniska Musikverket: en lång väg från schweiziska speldosor

Du har musiken i din hand –
hantverket är industriellt komplicerat och musikaliskt
musiken är akusmatisk – den kommer från en osynlig källa
källan är de musiker och tekniker som samarbetade vid inspelningen
inspelningen är en dokumentation av ett musikverk
verket är ett framförande av musik vid ett tillfälle
tillfället kan vara sammansatt av en månads studioarbete
studion kan ligga var som helst i världen
den akustiska omgivningen till musiken kan vara immateriell
artisterna har lämnat fältet fritt – efter reglering av ersättningen
inspelningen gjordes förmodligen för att kunna säljas
det tolkande instrumentet är uppspelningsapparaturen
musiken låter garanterat likadant varje gång den spelas
du som äger fonogrammet är den enda som bestämmer över
musiken just nu.

(Maria Ljungdahl 1998)

—–
Referenser:

Asplind, B/ Nilsson, P-A (1995) Midi och digitalljud (kompendium, GMH)
Asplind, B/ Nilsson, P-A (1996) Ljudlära (kompendium, GMH)
Chanan, M (1994) Musica Practica (Verso, London)
Chanan, M (1995) Repeated takes (Verso, London)
Frith, S/ Goodwin, A (eds) (1990) On Record (Routledge, London)

Haines, R (2002) Digitalt ljud (Pagina, Sundbyberg)
Cox, C/ Warner, D (2004) Audio Culture. Readings in modern music (Continuum, New York/London)
Blaukopf, Kurt (1992) Musical Life in a Changing Society (Amadeus Press, Portland, Oregon)
Ford, P (2008) blog post 1
Ford, P (2008) blog post 2
Gann, K (2008) Acousmatics versus soundscaper
Reidy, B (2008) blog post about Glenn Gould
Reidy, B (2008) blog post about electronic music
Wolf, D (2008) blog post about copyright and musicians
Rutherford-Johnson, T (2008) Musicology and copyright
Mind the Gap (2008) blog post
On an Overgrown Path (2008) Copyright or Copywrong?
Bellman, J (2008) blog post about musical plagiarism and copyright infringement
Swartz, O (2008) Att konkurerra mot gratis
Bjärnemalm, M (2008) blogg om IPRED, copyright och EU
Alexandersson, H (2008) blogg om IPRED
Masnick, M Why a Music Tax is a Bad Idea

De skötsamma upphovsmännen är rädda för att göra fel; de fräcka kreatörerna varken frågar eller bryr sig

Posted on by

När jag började fundera på hur det fungerar för upphovsmän som bygger sina verk delvis på andras copyrightskyddade material, så insåg jag att det finns en del saker att säga som alla som tar del av den här s k IPRED-debatten kanske inte har klart för sig.

För dem som inte har en stark distributörsorganisation på sin sida, eller har kontrakt med ett företag som har ekonomiskt intresse av att hjälpa till med publiceringen, så finns ofta väldigt små chanser att på rimliga villkor få tillstånd att använda gammalt material i nya verk. Det räcker inte med den ersättning (royalty) vid framföranden som kommer automatiskt till både den gamla och den nya upphovsmannen efter att verket anmäls som ett 50/50 verk, vilket är standardfördelningen när det är två upphovsmän som samarbetat om ett nytt verk. Detta blir ju samma sak, till exempel, med ny musik till gammal text.

De som kontrollerar rättigheterna till gamla verk som fortfarande är under copyright vill ibland ha mera än det gamla “arbetets” andel i det nya verkets innehåll, som engångsersättning eller andel av framtida inkomster. Ofta vägrar man befatta sig med nya upphovsmän som man inte kan förhandla med genom de vanliga kanalerna, utan som hör av sig direkt.

Det finns så vitt jag vet inga bra system för hur de här gamla copyrightstrukturerna skall handskas med de nya situationer som uppstår när mängder av enskilda aktörer idag har möjlighet att skapa och publicera verk utan att ingå i stora, kommersiella enheter.

Även på det akademiska området finns det, som jag nämnde i en tidigare blogg, en stor osäkerhet kring vad man kan och får göra i sin undervisning och sin publicerade forskning utan att vänta på att någon rättighetsinnehavare ger sitt nådiga tillstånd. Trots att det finns lagar och bestämmelser som beskriver vad som är “allmänintresse”, “fair use” och “icke-kommersiellt nyttjande” eller vad det kan heta, finns det en risk för att man råkar på rättighetsinnehavare som kräver betalt för att man citerar från dem när man inom forskningen diskuterar deras verk.

Ett riktigt sorgligt exempel på hur konstigt det kan bli när man lyder copyrightlagens bokstav, är att vissa utgåvor av Bibeln är copyrightskyddade pga att den publicerade texten (översättningen) är kopplad till ett visst förlag eller en viss grupp av bearbetare och översättare.

Jag känner till fall då psalmkompositörer, och andra som skriver kyrkomusik som bygger på Bibelns ord, har undvikit att använda en modernare (och på sätt och vis mera relevant) version av en bibeltext som de tonsatt, och istället tagit orden från en av de mycket äldre (och säkert fina och högtidliga på sitt sätt) översättningarna, därför att de inte orkat med krånglet med att försöka kontakta förlaget och få tillstånd att använda den nyaste versionen.

Uppdatering: Har just läst (efter länk från Anna Trobergs blogg) och kan rekommendera andra att läsa Jan Myrdals förklaring i Expressen om vad som är det väsentliga med upphovsrätt:

“Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.”