Musik till kommande Luciatåg

1. Ljus, som i natten lyser
Lucia har kommit hit
med värme när vi fryser
och längtar efter frid.

2. Sången, som fyller huset
ger oss glädjebud:
Han kommer, han som är ljuset,
från evighet hos Gud.

3. Solen skall komma åter.
Herren skall stiga ned,
och människorna som gråter
skall glädjas och få fred.

(copyright: Maria Ljungdahl (STIM, Sweden) 1992)

Noterna finns dels för enbart melodistämma, här, eller för kör SATB, här. PDF-noter till melodin finns på www.maritune.com

Ett förslag om framförandet är att använda Taizé-hymnen “Laudate Omnes Gentes” som refräng. Då växlar man mellan moll och dur på ett trevligt sätt, och kan även engagera församlingen i omkvädet.

A Christmas carol written for use in the traditional Sancta Lucia processions in churchs and schools in Sweden on December 13th.

Translation of the lyrics:

1. Candles in the night are burning,
Sancta Lucia has arrived
with warmth when we are freezing
and yearning for peace.

2. The song through the house is sounding,
speaking of happy tidings:
He is coming, the true light,
from eternity with God.

3. The sun will rise again,
Our Lord will descend to us,
and the people who are crying,
shall rejoice and have peace.

Det är okej att citera utdrag ur mina texter och länka till min musik. Det är tillåtet att kopiera och använda mina texter och min musik i hemmet, skolan eller kyrkan, men jag uppskattar att få veta att så sker och om mitt arbete har varit till nytta och glädje eller om det finns något som behöver förbättras i det. Kopiering eller inspelning av text eller musik i kommersiellt syfte och framförande av musik offentligt utan att rapportera till STIM är inte okej. Omarbetningar och användande av någons idéer utan att erkänna vem som gjort originalarbetet är inte okej.

Vintergatans vita segel

1. Vintergatans vita segel
virvlar runt galaxens nav.
På vår jord, på solens spegel,
molnen går från hav till hav.
Mörkret skall skingras. Hosianna!
Julens ljus på jorden skall stanna.

2. Var välkommen, Gud, på jorden!
Var välkommen, Jesus Krist.
Du vill tjäna oss, med orden,
att den förste skall bli sist.
Därför du lämnar din höga boning,
kommer ner, och vill bjuda försoning.

(copyright: Maria Ljungdahl (STIM, Sweden) 1987)

Jag har just fixat en ny utgåva av julpsalmen “Vintergatans vita segel”, i en lägre sättning och för solo eller unison sång. Noterna (om man har Scorch som plugin i webbläsaren) finns att hämta på SibeliusMusic.com.

PDF-noter till denna sång finns att printa gratis i Melos onlineshop, eller på min egen sajt, www.maritune.com

Den tidigare sättningen för kör SSAB finns som noter här.

Det är okej att citera utdrag ur mina texter och länka till min musik. Det är tillåtet att kopiera och använda mina texter och min musik i hemmet, skolan eller kyrkan, men jag uppskattar att få veta att så sker och om mitt arbete har varit till nytta och glädje eller om det finns något som behöver förbättras i det. Kopiering eller inspelning av text eller musik i kommersiellt syfte och framförande av musik offentligt (=på en licensierad lokal) utan att rapportera till STIM är inte okej. Omarbetningar och användande av någons idéer utan att erkänna vem som gjort originalarbetet är inte okej.

(Christmas hymn. Translation into Swedish by Maria Ljungdahl. Melody by Christoph Peter and original text “Ihr Gestirn, ihr hohen Lüfte” by Johann Franck from 1655. Also counted as a work by J.S. Bach, with the BWV 366 or BWV 454, because the melody and choral was published in Schemelli Lieder Buch.)

En gammal dikt om tiden

Tid

Somliga
har ett fullständigt cirkulärt tidsbegrepp.
Allting kommer igen:
årstider, människor, händelser.
Allting är en evig kretsgång.

Andra
ser tiden som en linje.
Ingenting går att göra ogjort – allting går vidare.
Människor förs obarmhärtigt iväg av tidens ström
mot sin död, och blir bortglömda,
pengar och makt byter ägare, det sker en
ständig utveckling och förändring av
våra villkor på jorden:
djurarter dör ut, kulturer uppstår, blomstrar och
sjunker bort.
Ständigt nya kombinationer av människor och villkor
leder till aldrig förut sedda händelser.

Själv har jag en ytterligare bild av tiden.

Tiden är en spiralrörelse uppåt, en fjäder
av hårt lindade varv av ståltråd.
Varje varv är ett år.
Tidsfjädern sträcker sig upp genom svart rymd.

De äldsta delarna är rostiga och bortvittrade, många år
bildar en enda rostklump där inget går att
urskilja i detalj.

Framtiden
är en glödande orm av nyvalsad tråd, som sakta ringlar
ner och formar sig efter tidsspiralens senaste varv.

Nuet
är den punkt där stålet härdas.
Den tid vi lever i fördunklas av det väldiga ångmoln
som bildas när tråden passerar kylvattnet.

Så läggs år till år, varv till varv.
Alltid ett par centimeter ovanför det förra;
en avbild av de tidigares form, men med nytt innehåll.

Den totala tiden blir en dominerande kraft i världen.
Vi sitter fast i nuets punkt av fjädern.
Försöker vi sträcka oss mot framtidens nästa varv
drar fjädern oss tillbaka (innan vi bränner fingrarna).
Söker vi oss ner i gamla tider, skjuter fjädern upp oss
mot nuet igen när vi inte orkar
hålla emot tidens kraft längre.

Så balanserar allt som är, har varit och kommer att vara:
på en vibrerande stålsträng, lindad runt en osynlig cylinder
någonstans i den värld som finns.

(Skriven 1986-87 av Maria Ljungdahl)

Autumn poem (reposted blog from 2006)


Gold is wherever you look 
– Lines written in celebration of a natural phenomenon 

Gold is wherever you look – 
up the treetops, down in the moss. 
Be glad; enjoy your fortune 
while you can feel and see it – 
this luck won’t stay forever with us. 
 
These are the days 
when the aspen shines 
more brightly than the sun. 
 
These leaves are the lights; 
the aspen trees the guides 
on your path to winter. 
 
No more green; 
no need for shade. 
 
These last weeks of the mushroom season 
bright chanterelles have grown – 
after the rain, the wind, the unpleasantness – 
in unexpected places, in aromatic abundance. 
 
Recall when all is dark, cold, hidden: 
rustling light; fragrant gold. 
 

(c) Maria Ljungdahl 2006

mercury playground (poem)

Mercury Playground

Suddenly shadowed, the heavens imploded again
Dark clouds, dark grey over a quiet grey village
Thick curtains of crystals, wet, dropped down in silver

Shockingly cold, wrapping all ground in winter anew
like some sweet-scented lace, or a veil of white lilies
Laid folded in layers, wet, draped on the surface

Sun-melted then, when spring came to its nature once more,
was changing reflection, rejecting the goodness
in children out playing, wet, dipped in the snow drifts

Mercury, mercury, changing forever its silvery wings
Projecting and fleeing, like letters and mirrors
The playground now poisoned, wet, drowned in the icing

MaLj 29 March 2008

These crumbs belong to a lost shadow

Once upon a time
about twelve
or three hundred months ago or so
In an empty cottage next to the silent woods
there lived a shadow in a dark corner
In the attic
Waiting for a lost soul to find their childhood again
and some peace
from this world of conflicts and critique

A lonely winter passed
Hundreds of years of winters
if you recall and understand their story
Snow fell
Trees fell
Hearts ached with unknown pain
Unacceptable
Invisible disease
Not the easy road
Not the simple way
like things are supposed to be solved
in this world of practical solutions and logic

These crumbs here belong to a lost shadow
These meals and the wine were meant for company
The walls
the floor
the roof
The doors are waiting
The words unread and unwritten
And the world just continues its reality like before

Lines by Shelley (translation)

(P.B. Shelley: first lines from “Letter to Maria Gisborne”, July 1, 1820)
1 The spider spreads her webs, whether she be
2 In poet’s tower, cellar, or barn, or tree;
3 The silkworm in the dark-green mulberry leaves
4 His winding-sheet and cradle ever weaves:
5 So I, a thing whom moralists call worm,
6 Sit spinning still round this decaying form,
7 From the fine threads of rare and subtle thought-
8 No net of words in garish colours wrought
9 To catch the idle buzzers of the day-
10 But a soft cell, where when that fades away,
11 Memory may clothe in wings my living name,
12 And feed it with the asphodels of fame
13 Which in those hearts which must remember me
14 Grow, making love an immortality.

1 Som spindeln sprider nät varhelst hon är –
2 poetens tornrum, källarvalv, ett träd;
3 som silkesmasken väver åt sin flykt
4 en svepning, trygg i mullbärsgrönskans skydd:
5 Så spinner jag – moraliskt sett en mask,
6 som vid sitt sönderfall vill hålla fast –
7 mitt fina tankegarn, en sällsynt tråd.
8 Jag spinner inget pråligt nät av råd,
9 som lockar dagens lata själar med något sött –
10 nej, en tyst puppa, som när allting är förött
11 ger vingar åt mitt namn då jag är död,
12 och göder det med ryktbarhetens glöd.
13 I hjärtan som mig obetingat minns
14 odödlig kärleks möjligheter vinns.

(first draft – will maybe change a word here and there later! /MaLj)

Winter child

(Lyrics to an unfinished work for voices)

Winter Child

Dah, dah, dah
Muse, muse, music
Liss, liss, listen
Win, win, winter

Darkness, light
In the beginning

Let there be light

Midwinter, midwife, virgin
Chilly winter night

Bells ringing

Star is shining
all night long

Angels singing
Gloria, gloria, gloria

Logos, the Word, a child
In the beginning

A Winter child
in the world was born

from Word to World

Christ is born tonight
from eternity into time

(copyright: Maria Ljungdahl (Sweden) 2006)

New poem


CHRISTMAS MOMENTS

There is a moment every year
on the night before Christmas Eve –
after I have written and sent the last message
to the distant, the remembered, not present,
and the last Christmas cards have arrived.
I have finished the rounds,
to give and collect the presents.

There is a moment of emptiness, then –
as I look at the mess in the kitchen,
after I have sent that most heartfelt greeting
out in the cold, to faraway homes –
when I have no more reason to post anything online,
and I close the door for all except the close family
until the holy day has passed,
and I allow myself to wonder:
how are they? has anything changed?
will they remember me?

where, and when, and why –
and who – have we been, these few days?

If I happen to make it in time –
the time for candles and carols, for food and gifts –
this is how it will be on Christmas Eve:

There will be a clean table in the kitchen,
with a clean, mangled linen cloth,
red, blue, white or natural in colour,
and on the blue sideboard –
clad in bright red cotton print
with tiny flowers, fir and pear trees,
partridges, deer and holly,
I have put the holiday plates and bowls,
the gaudy, gold-rimmed Santa set of china.

The living-room is guarded by a glimmering fake fir,
which is guarded by a black and lively cat,
whom I have to watch,
so he won’t climb and fell the fir tree,
or try to bite the lights –
or pick a fight with all the lovely garlands!

In many windows are electric Advent lights,
but in the garden, I think nothing here will shine at all.
Of course the neighbours have those garden chains
with tiny lamps in every bush and tree,
and welcome many relatives and friends
with flaming fire and guiding torches in the snow.
I think my visitors will be very few this year…

So maybe I will have a few spare moments;
a minute, or an hour – maybe two,
when I will think of you, and wonder –
without the stress and noise
from some conflicting modes of celebration,
without confusion, and quite sane
but with some little sadness left
from such uncertainty and weakness that I sense –
well, hear my thoughts:
what do you want? what do you need?
what did you hope for,
and what did you get this year?

To write these things down gave me guilty feelings.
Why count just what one gets? Why ask about it?
Is this in fact my own sad point of view: what can I gain?

Surely we are told, that Christmas means to give?
Should I then preach unselfishness to you instead,
as if you are like a little selfish child
who takes the right to love and property for granted
and does not see what others need?

Is it more appropriate to ask:
what did you do for others, now, this very year?
did you give out in abundance; offered freely?
did you give them anything at all –
the poor, the hungry, prisoners, and patients?

No! As I trust you, and your love for others,
I must never ask if you have done enough.
Yes! Sure. You give. You give for nothing.
And so do I. We do. It is called love.

Love is not a business with a binding contract,
not a competition with fair rules,
and not a fun game with one single winner.

Love is not an art, or an abstraction –
it is just the best that we can do!

Merry Christmas – to all of you!

4 December 2006.
Maria Ljungdahl.

Rilke translations: autumn poem 2


Herbsttag

Herr, es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren lass die Winde los.

Befiehl den letzten Früchten, voll zu sein;
gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin, und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

Autumn Day

Lord: now is the day. Great were the summer hours.
Let all your shadows veil the sundial flowers,
and on the fields let all the winds blow free.

Command these last fruits to be full and ripe;
just grant the juice two days more on the south side.
To push the wine’s perfection you will hurry
the last sweet taste into the heavy grapes.

Those who are homeless will not build a house now.
Those who are lonely will not find a partner,
will sleepless wait, will read, write lengthy letters
and aimless walk the avenues and alleys,
impatient, restless, as the drifting leaves there.

—-

Höstdag

Gud: nu är tid. Vår sommar räckte långt.
Låt dina skuggor skymma solurstiden,
och över bördig jord släpp stormen lös.

Befall de sista frukterna att mogna;
men ge dem ett par dagar till i solen,
en uppmaning att fulländas, du hetsar
så fram den sista sötmans tunga vin.

Är någon hemlös, skall han så förbli.
Är han allena, kommer det att vara.
Han vakar, läser, skriver brev på brev
och vankar i alléerna bland löven
så oroligt och planlöst som de far.


German original texts: Rainer Maria Rilke
Swedish and English interpretations: MaLj 2006


updated 12 November 2009: I just found the site http://www.textetc.com/workshop/wt-rilke-1.html with discussions of several versions in English.