prosadikt från gammal dagbok


Snön framkallar minnen

Det snöar hela tiden, och snön framkallar minnen. Det är som att vara instängd i ett mörkrum. Man är förväntansfull och alert, avstängd från omvärlden, med adapterade ögon och vilande öron. Nätter när det snöar stiger ljuset under den täta himlen, underifrån, när gatornas natriumbelysning reflekteras av allt mera snö. Medan snön envist blåser in och bildernas ljus växer, korn för korn, i den omgivande fuktens skydd, tydliggörs oväntade detaljer som avslöjar mönster och sammanhang. Det är mycket vilsamt. Oroande, men alltid läkande – som all god kreativitet; skapelse av mera ordning och mera ljus.

(från en gammal arbetsbok-dagbok som jag håller på att plundra på material till en sorts diktsamling)