Category Archives: findings

sju kreativa sanningar om livet

Posted on by

Denna den kreativa mästerbloggarens belöning fanns att hämta hos Systerdyster. Till priset hör kravet på att hålla ett bloggtal där man nämner sju saker om sig själv (förslagsvis sådant som ännu inte kommit fram genom ens ordinarie bloggverksamhet).

Systerdyster skrev om matlagningskunskaper, orienteringsförmåga, taxikörning, hårfärgning, konsten att spela bitch, oväntade yrkesval och avbrutna studier. Var så god och ta en utmärkelse med er härifrån och gå hem till er egen blogg och skriv, om ni inte redan har gjort något liknande alldeles för ofta och skrivit för mycket om er själva i er blogg!

Så här är mina sju:

1. Jag är närsynt. Har haft glasögon hela tiden sedan året innan jag började skolan. Jag lärde mig läsa och skriva någon gång i femårsåldern, och har även kunnat läsa och skriva musik lika länge.

2. Jag har aldrig haft särskilt många vänner från skolor och arbetsplatser jag varit på. Det har i genomsnitt tagit ett och ett halvt år att skaffa mig en uppfattning om vad de andra egentligen är för några och tycka att det är en poäng med att våga mig fram och säga något. Och efter det har de andra tagit ett och ett halvt år till på sig att revidera sitt första intryck av mig och bestämma sig för att man kanske kan umgås. Och då har det ofta gått tre år av ett skolstadium igen, eller något annat hänt som gjort att man bryter upp och måste börja om någon annanstans. Jag brukar inte ha några ovänner heller, kanske jag skall säga.

3. Jag har Facebook, men jag är nästan en stilaristokrat (se dagens Berglin i SvD!) för jag har aldrig varit i Thailand, aldrig rört en spikmatta, inte läst Stieg Larsson (eller Stig Larsson, för den delen), har inga som helst tatueringar, och om man räknar bort restaurangbesök som varit nödvändiga inslag i sällskapsresor eller kurser så har jag nog aldrig frivilligt gått på krogen med ett tjejgäng.

4. Jag pratar med nästan alla hundar och de flesta katter jag möter, men kan sällan komma på något vettigt att säga till folks små barn.

5. Jag sitter sällan i telefon mer än sammanlagt 25 minuter i månaden. (uppdatering: det där skall vara antal minuter jag gör av med när jag ringer upp själv.)

6. Jag har ingen trovärdig överklassbitch att plocka fram från den inlärda repertoaren (även om jag kan tricket med att le lite uttråkat men vänligt och höja på ögonbrynen!), men i vissa situationer styr jag automatiskt över min vardagsgrå osynliga tant in i ett lite auktoritärt, påtagligt observant och manhaftigt beteende, vilket har fått folk att få för sig att jag har ett uniformsyrke.

7. Jag har varit så full att jag spytt av det tre gånger i mitt liv. Första gången på en vild och meningslös fest på Tekniska Högskolans kårhus. Då spydde jag i bastun, iklädd röd overall (och de andra i sällskapet var inte lika påklädda!). Andra gången var på en arbetsresa till Finland. Var uttråkad, drack för mycket öl och blev överraskad av sjögången. Tredje gången var när jag gifte mig. Blev så överväldigad över att stå i centrum för uppmärksamheten en hel dag så jag tappade omdömet och hade ingen koll på glasen och påfyllningarna.

Block Picture with Bag Lady

Posted on by

Svenska Dagbladets gruppfoto (fotograf: Yvonne Åsell) på partiledarna efter debatten häromdagen finns att titta på som jpg på denna webadress för dem som vill se det utan distraktion från tidningsmaterial och andras kommentarer.

Några ytliga och opolitiska reflektioner över bildens innehåll:

Man har sagt att den ljusröda väskan vid den sittande damens fötter är ett förargligt tecken på maktens arrogans. Sådana attityder som numera inte bara återfinns inom hovet, överklassfamiljerna och regeringspartierna, utan som i förverkligade drömmar om lyx och konsumtionslycka nu också demonstreras av det enkla folkets representant i riksdagen, nämligen oppositionspartiets ledare.

Denna omdiskuterade tolkning av väskans betydelse som kvinnlig lyxkonsumtionssymbol är inte vad jag i första hand tänker skriva om, utan det som slog mig när jag såg fotot i tidningen – och liknande bilder inför andra valkampanjer – var att jag undrade hur medvetna partiledarna och deras rådgivare är om symboliken i de färger man valt att klä sig i. Mycket medvetna, antar jag.

Det här är t ex andra gången som jag ser Alliansen bära Piratpartiets lilatonade färger hellre än att välja blått, grönt, gult eller rött när de skall visa upp sig på ett officiellt foto inför en valrörelse.

Att de röd-gröna partierna har med en röd färgklick någonstans i närheten av Mona Sahlin är inte ovanligt alls, och att då komma med den stora rosa väskan nu och parkera den i blickfånget är nästan en övertydlig symbol för att man har föresatt sig att ta makten efter valet.

Det förvånar mig dock att det helt tycks saknas grönt i kompositionen. Det enda gröna jag kan se i bilden är en krukväxt eller något liknande som man ser utanför rummet, över axeln på Fredrik Reinfeldt. (Uppdatering: på bildserien i en annan SvD-artikel från fotosessionen ser man att den obestämt ljusa slipsen på Jan Björklund i själva verket är grön!) Och det enda klart mellan- eller ljusblåa inslaget – förutom fönsterrutan i korridoren till höger – är färgen på Lars Ohlys skjorta.

Det enda gula inslaget i bilden kommer från guldramen och färgen på den stora målningen på väggen bakom, samt plattan och de små mässingsdetaljerna på damens väska.

Antingen bilden är regisserad eller spontant tillkommen, antingen tidningen hade diskuterat planerna på ett gruppfoto med partiernas PR-ansvariga innan eller det är en slump att de alla var klädda och utrustade så att de skulle matcha inredningen i rummet och varandra, så har fotografen fångat tillfället då dessa personer i alla fall befinner sig där, och ser ut som de gör.

Bildkompositionen och innehållet går att analysera som om det finns en avsikt att kommunicera något genom placeringar i rummet, minspel, kläder, färger, bakgrund, ljussättning och – ja – en väldigt röd väska.

Självklart sitter regeringspartierna till höger i bilden. Dvs från deras synvinkel är det till vänster framför fotografen. Men det skall bli en bild som lätt skall kunna avkodas av tidningens läsare och landets väljare. Högerpartierna måste ge sken av att sitta till höger. Och tvärtom – oppositionen tog plats till höger, för att kunna synas vara vänsterpartier. Enkelt!

Båda lagen har fyra medlemmar. Det är ingen tät komposition, utan mellanrummet mellan vänster och höger grupp är tydligt. Den korta korallröda soffan har möjligen plats för ett barn eller en hund på platsen i mitten, eller så kunde damen till vänster ha ställt sin stora rosaröda förargliga väska där. Men det hade nog inte fotografen tillåtit.

Alltså står väskan på golvet, och drar blickarna till sig. Våra blickar. Personerna i partigrupperna stirrar på kameran. De ser ingen väska. Men de är säkert medvetna om betydelsen av att lämna en lucka i mitten – centralt i bilden, visar det sig.

Nu kommer jag att beskriva bilden som om jag inte hade en aning om vilka personer den föreställde. Ingenting av det jag uttrycker om den kommer därför att säga någonting om hur jag ser på verklighetens partiledare och deras egenskaper (något jag inte heller känner till så mycket om att jag skulle kunna ens försöka göra mig rolig över det).

Här har vi en bild jag hittade. Vad ser jag? Vad säger bilden mig – om jag tror att det är andra sorters människor och en helt annan situation än den som tidningen rapporterade om?

Den högra gruppen av personer har två kostymklädda, beslipsade herrar med blanka svarta skor i främsta ledet.

En sitter i den centralt placerade korallröda korta soffan. Han har en dämpat vinröd slips till sin ljusa skjorta och mörkgråa kostym (med en märklig mörkblå skugga som faller in över magen – är det en effekt av starka fotolampor eller överdriven bildbehandling?).

Till höger om honom sitter den andre herren, i en karmstol tätt intill soffan. Han har ljus slips och ljus skjorta till en marinblå kostym.

Båda herrarna sitter med händerna knäppta i knät. Den i soffan ler avspänt och ser väldigt ofarlig ut. Han i stolen ser lite mera stressad ut, och som i egna tankar.

Bakom och mellan dem står en glad och rakryggad dam i purpurviolett dräkt och med någon ljusare topp, som i rådande ljus och skugga tycks vara syrenlila. Hon håller ihop händerna i höjd med mellangärdet.

Lite bakom damens vänstra armbåge har en något lite längre och yngre person ställt upp för fotograferingen. Han ler stort och ser nästan ut att fortfarande vara på språng någonstans, för hans vänstra arm hänger inte rakt ner eller är hopsamlad i knäppta händer, utan flaxar ut och syns bredvid den sittande mannens öra.

Den stående herren på språng bär en bred lila slips till mörkblå kostym och kritvit skjorta. I likhet med damen i purpurdräkten är han glasögonbärare.

Tre av fyra personer i den högra gruppen utstrålar leende välvilja och avspänd öppenhet. En av dem är lite barskare och kanhända tyngd av bekymmer. Det är svårt att avgöra från bilden – om man bortser från eventuella konventioner om vad som är en mer hedrande placering i rummet – om någon av dem är en ledartyp, eller om de alla fyra är jämnstarka och lika drivande när de träffas så här.

Den högra gruppen skulle kanske kunna tas för att föreställa tre glada syskon och en bister svåger, som ställt upp för gruppfoto efter ett arvsskifte i familjeföretaget.

Utanför rummet, i korridoren till höger, ser man en oformlig svart figur avteckna sig mot den upplysta vita väggen. Den svarta saken skulle kunna vara en människa, men lika gärna en del av inredningen eller en maskin. Bakom det svarta finns ett par små fläckar av ljusblått. Kanske är det ett fönster mot vinterhimlen. Det skulle också kunna vara en tv- eller datorskärm, som sitter där av någon anledning.

Den vänstra gruppen av personer har damen i soffan och en herre i en karmstol i första ledet, men alldeles emellan dem står den rosaröda väskan på golvet, och så hukar en andra dam bakom dem. Denna dam vilar sin vänstra armbåge på den korallröda lilla soffans rygg.

Damen som sitter i soffan bär en mellangrå, något randig jacka över en kort svart klänning eller topp och kjol. Hon har spetsiga små svarta skor och mörka strumpbyxor och sitter elegant med benen ihop och händerna vilande i knät. Det är svårt att avgöra om hennes min är ett svagt leende eller resultatet av strikt självdisciplin och god uppfostran. Hon är förmodligen den som bestämmer här. Vid hennes högra fot står den stora väskan. Dess handtag sträcker sig upp i jämnhöjd med soffans sits. Det är någon sorts blank platta fäst utanpå väskan, nästan som en adressetikett.

Den andra damen skulle kunna vara hennes dotter kanske? De är absolut av fin familj – adliga eller med mycket mycket pengar och diskret maktutövning. Herrarna är ingifta eller avlägsna släktingar man skäms lite över. Sådana drumlar.

Hela möblemanget som bilden med de åtta personerna är arrangerat vid, är placerat på en djupt purpurlila omönstrad matta. Den rosa väskan verkligen lyser mot den dunkla mattan.

Herren som sitter i karmstolen till vänster om damerna ser ut att ha en penna i kavajfickan men han bär ingen slips. Kavajen tycks vara svart, skjortan möjligen ljusgrå, och byxorna mörkbruna. Han ler och ser ut att inte vantrivas för mycket i salongen med de andra. Han har bara inte förstått att man skall hålla ihop händerna när man sitter ner för att vara med på ett formellt gruppfoto.

Bakom honom står en bredaxlad slipslös herre utan skägg. Ler med hopknipen mun och ser ut som han känner sig inträngd i det där hörnet av rummet. Kanske är det han som är slottsherren själv? Men han tycker inte om familjefoton, kanske? Vill hellre vara ute och se över ägorna och prata med statarna? Hursomhelst så har han tagit på en svart kavaj över den flaggblå skjortan och någon pullover som antagligen är mellangrå.

Damen som vilar armbågen på ryggstödet bakom damen i soffan bär en mörkgrå eller svart jacka över en topp som har nästan samma färg som mattan – någon sorts djup nyans av magenta eller purpurlila. Hennes mun är stängd men kanske är det ett leende som syns i blicken? Hon ser bestämd ut. Det är nog hon som sköter om hästarna och hela den verksamheten.

Vad skall man då tro om situationen att de två grupperna befinner sig i samma rum på ett slott någonstans? Varför kom syskonen och svågern som ärvde familjeföretaget dit på besök? Köpte de nyss upp stället som gått i arv i generationer och tänkte starta ett konferenscenter och ett spa? Eller var det tvärtom? Är det den adliga familjen och deras avlägsna kusiner som har kommit tillbaka till sina fäders jord, efter att ha bott i exil utomlands sedan någon revolution eller något krig för länge sedan? Blev det lite pinsamt för de nuvarande ägarna då?

Och vem är herren som avbildats på målningen i bakgrunden? Och vad mera ser man på den bilden-i-bilden?

Några kommer och några går. Några stannar och några är på besök. Eller så visar det sig att de var släkt allihop, eller anställda på samma företag (i hälsobranschen?) men inte brukade umgås så mycket och därför ser lite generade ut över att vi tittar på dem och undrar.

(Min utgångspunkt och min kompetens är inte konstnärsblick, bildmedia- eller konstvetarkunnande, så det vore roligt om någon med bättre insikter och större vana att analysera bildkompositioner tar upp tråden härifrån, eller länkar in texter som redan skrivits om ämnet.)

Länkar:

Bilden i SvD (foto: Yvonne Åsell)

Här tas en historisk bild (SvD)

Historiska block slåss om makten (SvD)

Martin Jönsson (SvD)

Sahlins väska väcker debatt (SvD)

Det blev då ett herrans liv om handväskor idag (Mina Moderata Karameller)

Rubriksymtom och Mona Sahlins handväska (Opassande)

SvD fotograferar partiledare och det diskuteras en väska (Emil Isberg)

Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin (Göran Greider)

where are the role models?

Posted on by

“To develop not just the physical ability but also the strategy to catch antelope in the wild, a cheetah must have antelopes to chase, room to chase them and a cheetah role model to show them how to do it. Without instruction and practice they are unlikely to be able to learn essential survival skills.”

From Stephanie Tolan’s classical debate article about gifted children, Is It a Cheetah?

The article continues:

“A recent nature documentary about cheetahs in lion country showed a curious fact of life in the wild. Lions kill cheetah cubs. They don’t eat them, they just kill them. In fact, they appear to work rather hard to find them in order to kill them (though cheetahs can’t possibly threaten the continued survival of lions). Is this maliciousness? Recreation? No one knows. We only know that lions do it. Cheetah mothers must hide their dens and go to great efforts to protect their cubs, coming and going from the den under deep cover or only in the dead of night or when lions are far away. Highly gifted children and their families often feel like cheetahs in lion country.

In some schools brilliant children are asked to do what they were never designed to do (like cheetahs asked to tear open a wildebeest hide with their claws — after all, the lions can do it!) while the attributes that are a natural aspect of unusual mental capacity — intensity, passion, high energy, independence, moral reasoning, curiosity, humor, unusual interests and insistence on truth and accuracy — are considered problems that need fixing.

Brilliant children may feel surrounded by lions who make fun of or shun them for their differences, who may even break their legs or drug them to keep them moving more slowly, in time with the lions’ pace. Is it any wonder they would try to escape; would put on a lion suit to keep from being noticed; would fight back?”

See also her other articles and the book (which I haven’t read yet, since I just found it when I was looking for the older articles that I read many years ago) Change Your Story, Change Your Life

“Cinderella not only knew somebody would want to dance with her, she dared to tell herself it could be the prince himself. After all, she was the hero and this was her story!

When she had to flee from the ball, Cinderella didn’t say, ‘See, this kind of thing always happens—just when the prince is getting to like me time runs out and I have to drag myself home with one glass slipper and one bare foot.’ No, she told herself that she had just had the most wonderful night of her life, and nobody could ever take it away from her. Later, when the prince comes around with the glass slipper, she demands to be allowed to try it on. Voila! Cinderella, with a little help from the allies she summons, creates her own happy ending.

Remind kids that just as they have their own story, so does everybody else. So if someone says, ‘You’re a scullery maid!’ (or a jerk) the kid can say, ‘That’s your story, not mine!’ “

http://www.stephanietolan.com/change_your_story.htm

UPDATE: the reason for this post was that I started to think about these things again, when a little interwebs drama developed in Swedish blogs as reaction to a stupid tv debate.

LInks: hello world , trolltyg #9 , hem till verkligheten ,
a shining light ,
internet hate machine , hunting grådvärgar

Silly stuff

Posted on by

“The analysis indicates that the author of
[old blog address] is of the type:

ISTP – The Mechanics
The independent and problem-solving type. They are especially attuned to the demands of the moment are masters of responding to challenges that arise spontaneously. They generally prefer to think things out for themselves and often avoid inter-personal conflicts.

The Mechanics enjoy working together with other independent and highly skilled people and often like seek fun and action both in their work and personal life. They enjoy adventure and risk such as in driving race cars or working as policemen and firefighters.”

Konstigt nog (eller inte) får jag samma resultat på den andra bloggen jag skriver i regelbundet, men en tredje av mina bloggar, som i praktiken bara återpublicerar material från de båda andra, klassificeras som en helt annan personlighetstyp (mycket mera utåtriktad!!)…

Uppdatering: eftersom det enligt kommentaren tydligen var lite fel på analyssidan häromdagen kommer här resultatet av bloggens kärlekspersonlighetstest som det skulle sett ut:

ISTP – The Mechanics
They enjoy the present moment and are usually fun and exciting to date. They are likely to “do their part” on a daily basis to make their relationships work. If they lose interest in the relationship they are very likely to just move on. They are more interested in the physical act of sex than the emotions involved. They tend to value the settings and creativity involved a lot.
Best matches: ESTJ and ENTJ

Det är alltså min blogg som har den personligheten… Privat blir det en lite annan bokstavskombination när jag gjort Myers-Briggs personlighetstypstester på nätet. Mera intuitiv…

fair use

Posted on by

Citat ur en bok som jag har köpt för egna pengar från en onlinebokhandel:

“Om man ger akt på hur samtalen förlöper i de blandade sällskap som inte bara består av lärda män och hårklyvande resonörer utan även av affärsfolk och kvinnor, så märker man snart att det förutom historieberättandet och skämtandet finns ytterligare en förströelse, nämligen resonerandet; och det beror på att historierna efter ett tag tar slut, i vart fall om de skall innehålla något nytt som kan väcka intresset, samt på att skämtandet lätt blir tröttsamt. Men bland allt resonerande finns det inget som mer engagerar personer vilka annars snabbt känner sig uttråkade av alla subtila argument, och som dessutom för in en viss livlighet i sällskapet, än det som handlar om det sedliga värdet av den ena eller andra handlingen, varigenom man avgör vilken karaktär en person har. De som i andra fall tycker att allt subtilt och djupsinnigt i teoretiska spörsmål är alltför torrt och ansträngande tar snart aktiv del i samtalet, när det gäller att komma fram till vilken den moraliska halten är av en återberättad god eller ond handling; och därvidlag visar de upp avsevärt med noggrannhet, djupsinne och subtilitet för att finna ut allting som kan reducera eller bara misstänkliggöra renheten i avsikten, och således hur dygdig den är. Något sådant kan man inte vänta sig av dem beträffande något annat spekulationsobjekt.”

Immanuel Kant: Kritik av det praktiska förnuftet (övers. Fredrik Linde. Bokförlaget Thales 2004. ISBN 91-7235-019-9)

Crazy stuff

Posted on by

Found on the Spectrial blog page (some translation of some new text):

“In the shadow of the final crisis of the cultural industry in the 21st century, a larger picture grows of powehr, broccoli, and Kopimi. Every step of the failures of the cultural business is followed by the spooky successes and structurally diffuse spread of an Internet elite, all over the world. The book you’re reading has no author, no designer, no typesetter, and no means of distribution. Still it’s right before you. How did this happen?
Read the frightening instructions that a loosely connected nucleus of IT experts implanted into the network existance of an unsuspecting generation of youths, and about how the group stole the eggs, dollarsh, and jpegs away, right before the very eyes of the establishment, and powerful financial interests. Read about how serversh, seedersh, traeckers, mails, corporate contracts, foreign inverstors, Ikko’s allowance, scandalous ads, links, and search engines infiltrated and ruined a world, that had nobody to turn to, nobody to seek advice from, and nobody to trust…
This machine that is operationg below radar frequencies, moves unhindered from the jungle’s of Cambodia to the gay … of San Fransisco, by the empty beaches of Tel-Aviv, and into the internet connections of regular people of the suburbs to Jönköping or the harbour of Göteborg. It leaves nobody untouched and destroys everything in its way. Technically superior and physically independent, it continually transforms, metamorphoses, and reappears, in everchanging incarnations and under different code names. While strangling it’s opponents, it remains untouchable, and even more so — incomprehensible.
It has been said that this is the first time Kopimi frees the world, but we can rest assured that it will not be the last”

A completely different picture of how young creative and talented people still believe in the authority and power of the established institutions in the music industry can be found on a Swedish musician forum I participate on. The majority of hopeful guitar heroes and songwriters who post questions there are asking for advice on how to get recognized by the big record companies, how to become members of famous rock groups, how to sell their poor poetry as song lyrics to the stars, and thinking that they have a right to get a musical education free (all public education is free in Sweden) just because they want to make a living from music, not because they have something to contribute in the arts or entertainment business and are prepared to do the work to get there (practice, gigs, studying, auditions, etc). But it’s the lack of alternative ideas for how to do something with their talent and musical interest that surprises me most.

Cat and fashion blogging

Posted on by

funny pictures of cats with captions

Och så dagens modebild: Murre Mjau och Maria visar vinterns hemmakläder. Murre bär sin naturliga svartvita päls, med accessoaren rött reflexhalsband med bjällra. Bra att ha även för en innekatt, då innekatten lätt kan bli utekatt om en ytterdörr står på glänt. Därute är det farligt när det är mörkt. Då behövs ett reflexhalsband och en bjällra så att en smygande svart katt lättare blir upptäckt innan det händer olyckor. Maria bär en exklusiv vintage-poncho i egen design, från 1973 ungefär. Den är i brungrått och svart filtat ylle. Filtmaterialet är  troligen tillverkat på 1930- eller 1940-talet och är ett fynd från vinden i ett sommarhus som några månader 1943 eller 1944 lär ha varit tvångsuthyrt till militären som förläggning för personal som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Ponchon har sedan fått dekorationer av guldtråd, garntofsar och ett handflätat band i regnbågsfärger. På ryggen sitter ett stort broderat märke i form av en kompassros.

Four Chords and a Canon with Eight Changes

Posted on by

Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.

En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.

I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)

Elaine Fine på Musical Assumptions har skrivit ett blogginlägg om Pachelbels kanon.

I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).

Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).

Songsmith

Posted on by
En kommentar om en ny Microsoftprodukt på en blogg som länkades av en annan musikblogg idag:

ANABlog: Microsoft, Please Make It Stop!!!: “I guarantee it’ll be the most painful 4 minutes you spend today”

Ja. Alldeles riktigt. 

[edit: on another forum I found this comment in a discussion about the software and a bunch of music videos made from vocal tracks of classic rock songs: “All this songsmith stuff is like an alternative reality where Elvis and rock and roll never existed…like the music industry just never stopped cranking out Perry Como and Pat Boone. Songsmith is what the whole hep world would have all been listening to for the past 50 years if the Nazis had won the war.”]

[more: This video, for example, shows what happens when you let the vocals of Tom Jones generate a backing track. In 2009! It obviously doesn’t help if the instruments are by Garritan and the programming by other respectable people.]

[updated: there is a blog post from “Dial M for Musicology” that includes a very funny music video from YouTube]

resten av världen

Posted on by

Efter att en bloggkollega i Montreal kommenterade att jag hade länkat till en artikel som handlade om läkemedelslagstiftning i Kanada, kom jag på att det måste finnas pågående intressanta diskussioner även om upphovsrätt och kopieringsförbudslagar i den nordligaste delen av kontinenten på andra sidan Atlanten.

Genom att titta på en kanadensisk musikerbekants Facebookaktiviteter snubblade jag över en Facebookgrupp, “Fair Copyright for Canada”, som har över 90,000 medlemmar, att jämför med den svenska Stoppa Ipred-gruppen som nu har hoppat upp till över 60,000 (i ett mycket mindre land). Det handlar i Kanada om ett lagförslag som om jag förstått det rätt bland mycket annat skall göra det förbjudet att kringgå kopieringsskydd även när man gör säkerhetskopior av produkter man köpt för eget bruk. Verktygen för att hantera sådana problem kan komma att förbjudas, vilket gör att undantagen för handikappade som behöver tekniken inte kommer att fungera så enkelt. Det tycks dock ha varit en livlig debatt i Kanada under året som gått, och engagerade medborgare har kunnat få gehör hos politiker för att lagförslaget är för omfattande och kan leda till orimliga konsekvenser både för enskilda, kreatörer och utbildningsväsendet.

Idag när jag började prenumerera på den toppnoterade svenska bloggen Opassande ser jag att Emma där har skrivit ett bra inlägg om läget för upphovsrättslagarna i Kanada. Hon länkar till Michael Geist och en video.

Övriga fynd: Enligt Min Humla har postat an english version of a satirical post by blogger Josh om att förbjuda konsumtion av country & western-musik, som tidigare handlade om dansbandsmusik.

Dagen är inne. Regeringen ser ut att ha bestämt sig i sista minuten för en ganska osminkad anslutning till europeisk standard för piratjakt. Tråkigt, eftersom mycket tyder på att det systemet inte fungerar särskilt bra i de länder i Nordamerika och Europa som redan har prövat det i ett antal år. Sverige hade en chans att tänka om och börja driva en modernare linje, mer anpassad till teknikutvecklingen och den verklighet som medborgarna lever i. Nu kan vi bara hoppas på att det fortfarande finns politiker som driver frågor om integritet och privatliv.