Category Archives: literature

Boktips

Posted on by

Några böcker jag läst och vill tipsa andra om

Vägen till Konstantinopel av Anna-Karin Granberg

https://sites.google.com/view/akgranbergsboksida/home

Det är medeltid. Från Ströms Vattudal i Jämtland vandrar en ung kvinna söderut. Hon har varit enda barnet på en gård utan nära grannar. Där har hon av föräldrarna lärt sig mycket om jordbruk, fiske och hantverk. Hon skulle ha kunnat ta över gården, sköta den själv och ha ett gott liv som ensam kvinna där. Byn med kyrkan och marknadsplatsen går att komma till med roddbåt, och det går att ta sig längre än så på skidor om hon behöver andra människors hjälp eller sällskap. Men när föräldrarna dött hade hon dock inget annat val, om hon ville förbli den hon är och vill vara, än att ge sig av för gott från trakten. Med sig i packningen har hon en skatt som trollen har hjälpt henne finna, en karta som en nunna i Nidaros lärt henne läsa och använda, några brödkakor från ett övergivet hus — pesten har dragit fram över Skandinavien — och ett fårskinn att använda som mantel och sovplats. Första målet är en skånsk stad vid Östersjön. Efter en sjöresa över till kontinenten fortsätter vandringen sedan söderut. Nu i sällskap med vännen Nyx, en herrelös stor hund som hon möter på en strand i Tyskland. Äventyren på resan blir inte så många eller så särskilt svåra för henne att hantera. Hon är en kompetent och försiktig ung kvinna, förklädd till man för säkerhets skull. Vid resans slutliga mål, Konstantinopel, väntar någon redan på henne, utan att veta vem kvinnan från Vattudalen är, tidigare varit eller vad hon kan komma att bli. Och ett nytt liv i gemenskap, studier och arbete kan börja. En historisk fantasi, berättad på ett förtjusande sätt med lätt ålderdomligt språk och många intressanta trådar som drar in teologiska, politiska, konstnärliga och vardagligt praktiska aspekter i historien, om uppkomsten av ett kvinnokollektiv i Konstantinopel under en period i tiden mellan digerdöden och det bysantinska rikets undergång.

Serien om Elsinorien av Sanne Åberg

https://www.elsinorien.se/

Svensk fantasyserie för ungdomar eller vuxna med öppet sinne för vad litteratur kan vara innanför, utanför och över genregränserna. Ramberättelsen som länkar ihop två olika världar handlar om ett par kvinnor — mor och dotter —  och vad deras resor i tiden och rymden får för konsekvenser för familj och släktingar på jorden och på den planet där sagan huvudsakligen utspelar sig. Dottern är berättaren i historien. Eftersom hon föddes — och kort därefter blev föräldralös — i en värld där ingen utom hennes mor visste något om den andra världens existens, känner hon när hon i tonåren plötsligt kommer dit inte till någonting om dess historia, natur eller kultur. Men hon blir väl mottagen. Hon är väntad och efterlängtad. Det finns en gemenskap för henne och en plats i samhället. En hög position. Höga förväntningar. Det blir mycket hon måste lära sig om den nya tillvaron. Kunskaper måste läras in och förmågor måste tränas. Alldeles för snart blir det allvar. Hennes krafter skall prövas mot ondskan som hotar den sagolika idyllen. Senare kommer en chans att lära sig mera i lugn och ro, i ett kvinnokollektiv på en avskild plats. Sorger, kunskaper och relationer får ta sin nödvändiga tid att bearbeta. Hon väljer att ta ett stort ansvar i familjen och för sitt samhälle. Det uppstår nya problem och prövningar som kräver all hennes kraft och nya insikter. Tillsammans med familj och vänner skall hon kanske kunna besegra ondskan då den åter hotar hela världen och allt liv på planeten. Språket i böckerna är ganska vardagligt och som man talar och tänker i den realistiska världen av idag. Ingen arkaiserande eller mystifierande sagostil. Huvudpersonen, berättaren, funderar mycket över det hon upplever och känner, vilket är sympatiskt och lätt att följa med i. Tempot och rörelsen i berättelsen är välgörande långsamt. Det är ingen överdriven anhopning av drakar, krigare och trollkarlar som attackerar från alla håll timme efter timme och tröttar ut huvudpersonen med sällskap när de är ute på sina äventyr. Det utvecklas i sakta mak, i fint eftertänksamma nyanser och med välplacerade förändringar och överraskningar. Utom kanske i partier när det av personerna krävs direkt action. Då går det nästan lite för snabbt. I alla fall för den här läsaren, som förstås hastar fram genom sidorna i sin vanliga raska takt. Några fler detaljer som förankrar scenernas dramatik så att fantasin hinner med att göra sig bilder av vad som händer kunde kanske varit bra? Eller någon sorts stegring av svårigheterna? En höjning av pulsen i berättandet, i god tid, så att stridens koreografi synkar bättre ihop med tempot på vägen dit? Jag överdriver antagligen nu, och denna kritik ur minnet av läsningen (långt i efterhand) kanske inte har täckning i texten. Läsarna väntar nu på en utlovad fjärde del, och vad den skall avslöja om vad berättelsens berättare har lärt sig om världen där hon inte föddes, men blev någon att räkna med.

Ett bortkastat liv av Sofia Lilly Jönsson

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/293022/ett-bortkastat-liv/

En roman om tre huvudpersoner, samt en berättare som redovisar hur hen ser att personernas öden har något gemensamt som gör forskningen om (alternativt livet med) dem värda att berätta något lite om. En av de tre personerna är en ganska utbränd musikkritiker och debattör som tar på sig att ägna ett par månader åt att städa ur sin döde fars lägenhet. En annan är fadern själv, vars musikaliska liv och knepiga karaktär har gett upphov till kvarlåtenskapen som skall upptäckas, analyseras, slängas eller behållas. Den tredje huvudpersonen har ett namn, Anna, och lär ha varit en flera gånger straffad prostituerad (under reglementeringssystemet) i Stockholm vid förra sekelskiftet. Efter Anna, som dog ung i tuberkulos, finns en dagbok eller levnadsbeskrivning kvar, som den kända journalisten Klara Johansson redigerade och gav ut i början av 1900-talet. (Manuskriptet lär vara förlorat, så det är en smula oklart om den historiska Anna Johannesdotter från Småland som förknippas med dagboken verkligen var författaren.) Berättaren i Ett bortkastat liv håller sig tätt intill två av huvudpersonerna, Anna och kritikern/dottern. Deras öden, påståenden och tankar ställs ibland i texten fram som om de var en och samma kvinna, utan avstånd i tiden. Fragment från fadersgestaltens liv — som kan förstås som romanens huvudtema — klipps på liknande vis in och blir ränder i textens solkiga trasmatta, men får inte komma till tals lika direkt som kvinnorösterna; mest som korta utdrag från dokument han författat och som dottern sägs ha hittat i lägenheten. Men fadern beskrivs med viss inlevelse i hans förmodade känslo-och tankeliv, dock med berättarens eller dotterns syn, luktsinne, känsel och hörsel som konkret grund för presentationen av hans existens. I boken förekommer andra röster som är i dialog med dottern. Tre nunnor talar om skillnaden mellan ensamhet och avskildhet. De har sin Gud, de har gemenskap och stöd av varandra, men avstår från överdriven kontakt med omvärlden. Två präster, en ung och en gammal, kommenterar dotterns (eller berättarens?) undersökningar om vad man egentligen kan veta om människor som fadern, Anna och dottern. Ytterligare en viktig (och namnlös) röst i boken hör till en kvinnlig psykoterapeut som dottern berättas ha gått till en period många år tidigare. Det är en fint komponerad roman. En välbalanserad och skickligt framförd text, så som ett klassiskt musikstycke som kan innehålla flera musikaliska idéer som passar bra ihop. En ”belevad” — eller väluppfostrad — bok? Belevad, ett ord som det i romanen sägs att en jämnårig bekant, lite ovant, tar till när han försöker uttrycka något om dotterns karaktär och väsen i ungdomen.

tankar och läsefrukter om text och verklighet

Posted on by

(återpublicering på bloggen maj 2017, ursprungligen 2009-04-04)

(Efter ett dokument påbörjat år 1998 och avslutat år 2000. Lätt redigerat år 2009. Filen var bara med viss möda läsbar i moderna program. Sommaren 1999 flyttade vi från Göteborg till Stockholmsområdet igen, men pga ett försenat husbygge var vi hemlösa från 24 juli till 19 oktober, och bodde hos släktingar och i en lånad lägenhet, medan större delen av våra ägodelar var magasinerade i Göteborg. Samma kväll som vi flyttade in i huset föddes vår katt Murre i ett annat hus i byn.)

Frågeställningar:

Hur kan man betrakta textfenomenet som natur respektive kultur? Vad är ett verk? Vad menas med ångbåt? Vad gör en flundra? Varför är Pippi inte en fågel?

[1]
Ut ur paradiset – tanken påklädd ordets skydd. Fårskinnet med pergamentet, fikonlövet med papyrusarket, linneklädnaden med brevpappret – allt hänger ihop som väven själv. Textil som skydd och prydnad. Text som befästning och uttryck. Trollformler för att binda naturen med ordvävar. Handen och tanken bearbetar naturens utgångsmaterial och kulturens halvfabrikat. Plocka, klippa, karda, spinna, nysta, varpa, fläta, väva, binda, sticka, snörpa, knyta, skära till, sömma, brodera, fästa, låta tråden löpa… Det textila hantverket är självklar metafor för ordkonsten, och får därför inte glömmas som överordnad tankestruktur för texten. Över textilslöjden återfinns ursprunget till den viljestyrda vävnadskonsten. Konstnärsinstinkten erkänner närhet till djurens bobyggande och fångstredskap. Naturen är metonym till artefakterna; textilen metafor för kulturbygget. Var går gränsen mellan textande människor och hantverkande djur? Bävern bygger flätade trädfällen, skatan stickar bo med brutna pinnar, spindeln spottar silvriga spetsar och larven spinner masksovsäck. Alla vill skydda sig och sitt genom sinnrika byggen runt sin egen livsform. Shelley skrev om diktandet som ett småkrypshantverk med odödlighetssyfte:

The spider spreads her webs, whether she be / In poet’s tower, cellar, or barn, or tree; / The silk-worm in the dark-green mulberry leaves / His winding-sheet and cradle ever weaves: / So I, a thing whom moralists call worm, / Sit spinning still round this decaying form, / From the fine threads of rare and subtle thought – / No net of words in garish colours wrought / To catch the idle buzzers of the day – / But a soft cell where, when that fades away, / Memory may clothe in wings my living name, / And feed it with the asphodels of fame / Which in those hearts which must remember me / Grow, making love an immortality.

(P B Shelley: Letter to Maria Gisborne, 1820)

[2]
Om text omvänt är metafor för vävnad och bygge så skriver människan omkring sig för att klä sig och bo. Text för att leva, text om sitt liv i döden. Penelope river upp sin text i natten. Nornorna nystar upp inslaget, har det med i nya intriger, narrar berättaren till nya trådar, varpar vepor, torkar dårarnas tårar. Bottenmönstret beror av varpens bredd och inslagets färg, men botten av en text är ingenting annat än yta. Texturen är ytstruktur på alla ledder, texten är ingenting så djupt som en sjunken dröm, utan bara en dörr till en verklig boning där innehållet är en levande form. Alltså är formen själva innehållet och behållaren en textlig container, en kokong för lättflyktiga tankar på en resa i tidens rum. Rymdschabraket Aniara är en död text av plåt – ett bra exempel. Bara en instängd läsare som kan föreställa sig formen på sina egna känslor kan blåsa nya ordbubblor i maskinrytmen. Riktar sig resan in på odödligheten är revan i väven och den tappade maskan i trikån de hål som nya texter kan växa in i, växla spår och töja tyget till skydd för nya former som flyter i varandra som vattenmassor, massmedier och översättningar översvämmar varann i ytterligare värderade valutor. Överrocken skyddar mot snöfallet medan författaren snubblar på den sista tråden – Det var nära ögat! Närsynt läsning, näsan nuddar, nosar, nyser. Boken är dammig. Nyss, har jag kommit så långt med garnet? Dags att upprepa: länge än… Det finns ingen gräns…

[3]
En värld är varje människa… Ett verk är varje tolkning? När Goodman/Elgin diskuterar förhållandet mellan världen och verket, börjar de med att konstatera att den här världen som vi tror att vi alla lever i och kan referera till – den finns egentligen inte? De menar att existensen av en värld är beroende av de kognitiva symbolsystem som används för att slå fast att den finns. En världsbeskrivning kan därför inte finnas i flera kontrasterande versioner och ändå beskriva samma verklighet (eller värld). Ett litterärt verk kan däremot finnas i motstridiga versioner och ändå vara tolkningar (eller verkbeskrivningar) av samma text, utifrån olika världars uppfattningar. Ett verk kan också finnas i flera tolkningar i en och samma värld (eller värd!) och då referera till en och samma existerande text. Frågan är då framförallt vilket som kan anses vara själva Verket: originaltexten (direkt från författarens huvud, utan eventuella skrivfel i manus) eller en tolkning av den (och dessutom: den enda rätta tolkningen, alternativt vilken tolkning som helst)? I vilken värld finns texten och i vilken finns tolkningen? Hur är förhållandet mellan dem? Släktskap, identitet eller ingen relation alls? Vad händer sedan med verket när världen upphör att finnas? Den enda världen – gemensam för alla och entydigt beskrivbar – har ju enligt Goodman/Elgin [om jag förstod det rätt, vilket jag misstänker att jag inte gjorde] aldrig funnits, så den behöver vi inte sakna. Däremot kan man – och nu drar jag vidare i egna tankespår som inte enbart utgår från Goodman/Elgin – diskutera vad det var för värld som verkets text tillkom i. Den världen bestod av författarens liv och medvetande, med dåvarande uppfattningar om verkligheten och konsten, och var en dynamisk bakgrund till skapelsen av verket, dvs texten. Finns den världen (dvs värden, den som hyser medvetandet om världen!) kvar ögonblicket efter textens färdigställande och överlämnadet till offentligheten? Ja, om författaren inte omedelbart upphör att finnas till som medvetande. Därefter kommer världen fortsätta att förändras, tills den så småningom inte längre är samma värld som den där verket skapades. Verket befinner sig inte heller längre enbart i den världen, utan är utkastat i det moln av samtida världar som har möjlighet att ta emot det. Efter samtiden kommer framtiden, med sina nybildade moln av receptions-, tolknings- och adaptionsvärldar (jag har skrivit en hel del om tidsaspekten på tolkningar i min C-uppsats i musikvetenskap – tillämpat på det narrativa innehållet i en 1800-talssång – och då använt en analysmodell som jag kallar en multikron interpretationsmetod). Det är då inte i alla lägen väsentligt att känna till författarens avsikt med verket och tro att den finns i texten.

[4]
Claude Levi-Strauss tolkar flundran i den västkanadensiska myten (om hur den svåra sunnanvinden fick ge med sig och bara blåsa varannan dag) som en binär operator, dvs en symbol för växlingen mellan två diskret skilda tillstånd, som kan vara Ja/Nej, Sant/Falskt, 1/0, eller On/Off (vinden blåser/vinden är still). Problemet kan bara lösas med ett antingen-eller, dvs en binär operation. Det är tydligen inte en vind som kan tämjas gradvis, därför passar flundran som förhandlare. Plattfisken kan förenklat betraktas som en tvådimensionell figur. Antingen ser man den runda konturen uppifrån eller nerifrån, vilket motsvarar nollan, eller ser man fisken från den smala kanten, vilket ger en etta. Flundran kan kanske också ses som en bild av jorden – en platt skiva – eller den runda månen, som växlar faser lite mer kontinuerligt. Det vore en tänkbar icke-binär förklaring till flundrans roll i myten – att vindriktningen (med längre cykler än varannan dag) styrs av månens faser, och att månens representant i havet är flundran. Det vore då ett kontinuerligt: “ja, blås på” till sunnanvinden under nedan och ny, och ett “nej, var still” under fullmåne. I den digitala världen, där man räknar logiska ettor eller nollor, utan gradvisa förändringar, finns ytterligare en möjlighet att tolka flundrans positioner som tecken för händelser och informationsflöde. Fisken som rör sig mellan de två världarna eller tillstånden är ju den som gör informationsutbytet möjligt. De logiska kretsarna opererar med 1 och 0 som värden, vilket är statiska tillstånd. För att sända information från ett ställe till ett annat krävs också en kanal, som kan ha värdet “in” eller “ut” för riktningen på de data som passerar. Flundrans tecken fungerar här som symboler för dynamiska tillstånd, i det binära paret I/O (In/Out).

[5]
Verk som finns i flera tryckta, illustrerade och översatta versioner, och dessutom i adaptioner för olika medier, ger goda möjligheter att fundera över vad som ger identitet till ett litterärt verk. Ta till exempel “Pippi Långstrump”. Är Astrid Lindgrens text i manuset till originalutgåvan själva Verket? Eller är den texten bara en tolkning till skriftspråk av den saga om Pippi som hon berättade för sin dotter vid läggdags, långt innan tanken kom att skriva en barnbok? För övrigt var det ju dotterns idé att uppfinna Pippi-gestalten, vilket gav upphovet till Astrid Lindgrens produktion av texten. Kanske hade dottern ursprungligen en helt annan tanke om hur verket “Pippi Långstrump” skulle gestalta sig? På receptionssidan börjar kedjan kanske på ett liknande sätt, med ett barn som ber om en godnattsaga. Föräldern plockar då fram en video med Pippi. Verket Pippi Långstrump är i stort sett detsamma, men Pippi Långstrump kan se väldigt olika ut. Jag vill verkligen (!) inte betrakta alla dessa Pippi-uppenbarelser som olika verk, då de så uppenbart (för alla barn! Bevare oss för filosofer!) har en gemensam historia och idé. En filosofisk nödlösning blir att hoppa upp i Platons idévärld. Alla tänkbara världars alla tänkbara Pippi-texter kan då ses som ofullständiga realiseringar av det idealiska verket om den självständiga flickan med det roliga namnet. Verket finns. Alla texter på verkets tema är tolkningar, vilka ibland går under samtidigt som världarna som hyste dem. När vi refererar till ett visst verk är det rimligt att anta att vi menar helheten av: 1) författarens intension och text, 2) omvärldens (-världarnas) antagna uppfattning om innehållet och värdet i realiseringen, samt, 3) vår egen privata tolkning (användning) av texten, plus, 4) misstanken att något utöver texten finns där och slinker ur greppet både hos författaren och läsarna, fast ändå bör kunna anas – men aldrig beskrivas.

“For works do not always realize their authors intensions. And even when they do, the realization of those intensions is not always central to the effectiveness or even the identity of a literary work.” (Goodman/Elgin, s 55)

concerning brimstone in nouns (omkring de svavelbrinnande substantiven)

Posted on by

Peri theion onomaton (Om de gudomliga/kraftfulla namnen)

“Pseudo-Dionysius” kallar vi numera författaren till traktaten Peri theion onomaton (Om de gudomliga namnen; titeln kan även översättas bokstavligt som “omkring de svavelbrinnande substantiven” eller “concerning brimstone in nouns”!)[1][2]. Texten, som utger sig för att vara skriven av en Dionysius Areopagitis, betecknas idag som en pseudepigraf, en sorts förfalskning[3] med avseende på textens ursprung och auktoritet. Under antiken och en lång tid därefter antog man att denna och andra skrifter med samma avsändare var samtida med de texter som ingår i Nya Testamentet i den kristna Bibeln, alltså författade i stort sett före 100-talet, och i alla fall före år 150. Man trodde att Dionysius var en jurist och lärjunge till Paulus, knuten till berättelsen om ”den okände gudens” altare i Aten, och att han var den som enligt traditionen blev Atens första biskop. En alternativ förklaring som florerade på grund av att ett av manuskripten till Dionysius skrifter förvarades i Paris, var att denne biskop Dionysius var identisk med Denys, biskop av Paris. Idag menar man att författaren troligen var en syrisk munk som levde omkring år 500, men hypotesen att Dionysius från början inte var syrier utan kom från nuvarande Georgien och hörde till kungafamiljen i landet Iberia har förts fram av flera forskare i vår tid. Kuriositet: i en passage ur Nya Testamentet som anses hänga ihop med det Dionysius skriver i första kapitlets första stycke, om den andliga kraften som påverkar en teolog, finns ett ord som är ganska likt begreppet och namnet Areopagen[4], nämligen harpagenta (ἁρπαγέντα), ett verb som i 2 Kor. 12:2-5 används av Paulus i texten om “en man” (=han själv) som blev uppryckt (jfr engelska: rapture) till tredje himlen. I nutida bibelkommentarer[5] till passagen förklaras uttrycket “tredje himlen” vara möjligt att läsas antingen som ett metaforiskt namn för Gud inom judisk tradition, där man ju helst undviker att använda det namn som antas vara Guds verkliga namn och därför har skapat många omskrivningar, eller som hörande till ett av tidens kosmologiska system med hierarkiskt och/eller koncentriskt skilda kretsar, uppdelade i grupper om tre, fyra, sju (tre plus fyra) eller nio (tre gånger tre) totalt eller av varje sort. Traktaten Peri theion onomaton av Dionysius handlar i stora drag om att förklara hur kunskap om det gudomliga (det sköna, det goda, livet) kan erhållas genom att man tillämpar ett nyplatonskt tankesystem i kombination med s k affirmativ teologi, utifrån det man kan anta som axiomatiska sanningar från att studera Guds uppenbarelse i det heliga Ordet, de heliga skrifterna i Bibeln, där texterna innehåller många olika namn och beteckningar på det gudomliga. Syftet med Dionysius traktat om de gudomliga namnen tycks ha varit att försöka (men man kan ha olika åsikter om ifall han lyckades) argumentera för att nyplatonska uppfattningar om det gudomligas enhet går att knyta ihop med den kristna läran om treenigheten. Bibeln är auktoriteten som med varianter på Guds namn och metaforer om Guds egenskaper i skrifterna ger material till tankesystemet. Dionysius spinner vidare på namnen, och konstruerar begrepp som sätts in i metafysiska hierarkier av betydelse och beteckningar. Hans texter kan läsas som exempel på systematisk teologi från den tidiga kyrkans tid, omkring år 500, och troligen från den östliga kyrkan. Denna var vid den tiden påverkad av lärostrider om vilken natur Jesus hade — var han en enda sorts väsen i en helhet av gudomligt och mänskligt, eller två skilda naturer inom samma persons gränser? Dionysius verk kan även om man så vill ses som uttryck för en hellenistisk synkretism av esoterisk och tidlös karaktär. Dock tycks avsikten med texterna ha varit att i sin samtid sprida ljus — men inte för mycket! — över vägen som grubblande medkristna vandrade på. Det nyskapande draget i Dionysius språk[6] fördunklar tyvärr argumenten lite väl mycket, och en oinsatt läsare kan inte omedelbart förstå vad han syftar på t ex med det som i originalet kallas ton hieron logion respektive ton theion logion (de heliga/gudomliga ordbrukarna, tänkarna, skribenterna, patriarkerna, lagmännen, advokaterna, vittnena, poeterna, oraklen, profeterna, budbärarna, evangelisterna, apostlarna, om man försöker lista tänkbara synonymer till logion). Den ena översättningen (1897, av Parker?) skriver nästan genomgående Sacred Oracles, även när originalet hoppar över adjektivet “helig” eller ”gudomlig” och nöjer sig med τῶν λογίων, och den andra (1920) alternerar mellan några varianter, exempelvis Sacred/Divine Writers, Holy Scriptures, som ligger närmare det engelska begreppet Scripture och det lite ålderdomliga svenska uttrycket den Heliga Skrift, vilket gör det enklare att uppfatta att Dionysius syftar på Bibeln. Jag tror att det kan vara en fördel när man läser den här sortens filosofiska traktater från den tidiga kyrkan att vara åtminstone ytligt bekant med begrepp från bibelexegetik[7] och kyrkligt tänkande, förutom retorik, semiotik och filosofihistoria. Det finns en tendens att översättarna (och läsarna idag) blandar ihop originaltextens ord för metaforiskt-allegoriskt tänkta tecken, signaler eller ”symboler” i modern mening, med textens ord för de ”symboler” i en äldre mening, som möjligen skall tolkas som anagogisk-mystiska (alternativt: liturgisk-sakramentala) konkreta möten eller förbund mellan människan och det inkarnerade transcendenta väsendet: skapandet, delandet, söndrandet och hopfogandet av ”the real thing”[8]. Slutsatsen av Dionysius filosofisk-teologiska argumentation i Peri theion onomaton blir dock att det för en människa inte genom vare sig tänkandet (logos) eller sinnesintrycken går att få säker kunskap om Guds väsen och egenskaper, vilket ser ut som en paradox men är en nödvändigt konsekvens av det epistemologiska system som ställs upp. Lägre existenser kan inte förstå sig på högre väsen. Den så kallade negativa teologin — tanken att Gud undandrar sig alla bestämningar av gudomens väsen — som Dionysius lägger fram i traktaten om den dolda kunskapen om Gud (Peri mystikes theologias) vinner så att säga debatten, därför att den är mest övertygande för en filosof och mest attraktiv för en mystiker. Den förlorade traktaten Theologia symbolike (Den symboliska teologin) av Dionysius var antagligen en parallellskrift till texten om de gudomliga namnen, med ett annat perspektiv på ämnet. Om jag får gissa självständigt, då artikeln i filosofilexikonet[9] redan har slagit fast hur man bör föreställa sig att Dionysius system för att skilja mellan logiska och metaforiska/symboliska namn för Gud fungerade, gissar jag att skriften om den dolda gudskunskapen handlade om att förklara hur Guds väsen och egenskaper uppenbaras också i den materiella, sinnliga världen, inte bara i Ordet — nämligen direkt i naturen och indirekt i kulturens och kultens symboler. Det senare rimligen med betoning på hur det konkreta-symboliska mötet mellan det gudomliga (transcendenta) och det mänskliga äger rum i kyrkliga varianter av konst eller bearbetad natur. Det vill säga, om man föreställer sig exempel på kyrklig ”kultur” och konst från antiken och in i medeltiden, så är det fråga om t ex kyrklig arkitektur, kyrkogårdar och kyrkoinredning, ljusbärare, liturgiska kärl och andra föremål, skulpturer, ikoner och helgonbilder, liturgiska kläder, rökelse, vatten och olja, bröd och vin, liturgiska handlingar, processioner, mysteriespel, sakral musik och hymner. Observera att till en kristen uppfattning om Logos/Ljuset hör, att det finns en aspekt av att Gudsordet inkarneras i materien. Levande ord, tankar, ljus, blir levande bröd, kroppar, manna, och tvärtom. Närande mat är samma gudagåva som närande ord. Jesus säger sig i evangeliet vara det levande brödet, som kommer ner från himmelen (för att predika om Guds rike). Kontrasten mellan att få kunskap och insikt via språket och tänkandet och att erhålla det genom fysisk erfarenhet och sinnesintryck, är i en kristen kontext som Dionysius verkade inom inte så stor som den kanske först ger sken av att vara. För studenter i estetiska vetenskaper är det nog Dionysius tankar om det skönas funktion och plats i tillvaron och kosmologin som är av störst intresse, inklusive tankarna om nyttan av att inom teologin (vilket i senare tider kan överföras på att gälla även andra vetenskaper och konstarter) utnyttja erfarenheter och metaforer från den verklighet som kan uppfattas av sinnena, för att beskriva idéer som har att göra med det andliga, abstrakta, okända och gudomliga bortom materien, orden och tiden. Det sköna är den förenande livsprincipen i världen: det som alla ting strävar efter samt det som är deras orsak och idealtyp (paradigm). Alltså är det sköna samma sak som det goda. Som avslutning citerar jag från kapitel 4:

This One Good and Beautiful is in Its oneness the Cause of all the many beautiful and good things. Hence comes the bare existence of all things, and hence their unions, their differentiations, their identities, their differences, their similarities, their dissimilarities, their communions of opposite things, the unconfused distinctions of their interpenetrating elements; the providences of the Superiors, the interdependence of the Co-ordinates, the responses of the Inferiors, the states of per- manence wherein all keep their own identity. And hence again the intercommunion of all things according to the power of each; their harmonies and sympathies (which do not merge them) and the coordinations of the whole universe; the mixture of elements therein and the indestructible ligaments of things; the ceaseless succession of the recreative process in Minds and Souls and in Bodies; for all have rest and movement in That Which, above all rest and all movement, grounds each one in its own natural laws and moves each one to its own proper movement. (översättning av C. E. Rolt)

1) Jag har studerat den engelska versionen On The Divine Names and The Mystical Theology, i översättning av Clarence Edwin Rolt (1920), vilken återfinns på http://www.ccel.org/ccel/rolt/dionysius alternativt kan laddas ner som pdf (på en annan webbsajt)

En introduktion till Pseudo-Dionysius ges i förordet till översättningen från 1920, vilket om jag fattat rätt är författad av en senare utgivare och inte av översättaren.

2) texten på grekiska finns på http://www.churchgoc.org/Library/areopagitis2.html

3) att pseudepigrafer inte, som en del påstår, ansågs vara helt OK under antiken, har Bart Ehrman utrett i flera populärvetenskapliga böcker om bibelforskning och antiken, bl a Forged (2011).

4) Areopagen i Aten var, förutom en domstol, ett högt berg.

5) svenska Bibel 2000 och New English Translation, NET Bible, båda lästa inom appen Olive Tree Bible Study.

6) jag har inte sett någon ifrågasätta om originalen till Dionysius verk var på grekiska och om detta var Dionysius modersmål eller akademiska huvudspråk. Men om man vet var han var aktiv, kan man jämföra med vilket språk som var kyrkans språk i det samfund han var medlem av – om till exempel det var den syriska Bibeln, ”Peschitta”, som var hans referens för bibelställena? Från någon artikel, har glömt var (recensioner av Paul Rorems bok om Dionysius?) framgick att dessa begrepp är vanliga inom nyplatonismen.

7) Augustinus har (förstås) skrivit en del nyttiga texter om retorik och tolkning, t ex i De doctrina christiana, som på svenska i översättning av Lars Nyberg heter just Tolkning och retorik (2006). Patristisk hermeneutik består bl a av en fyrdelad tolkningsmetod, som har många gemensamma drag med ”Pardes”, som är en samtida eller något senare formulerad metod från judisk tradition.

8) för att uttrycka det med Moshe Barachs ord i The Icon in Early Christian Thought (1985)

9) “Pseudo-Dionysius the Areopagite”, i The Stanford Encyclopedia of Philosophy 

Lingvistiskt tolkningsfönster

Posted on by
http://runeberg.org/faldarul/0385.html


Läste för några dagar sedan en kortnovellsklassiker om ett besök i en cigarrbutik (bilden i bloggen är en illustration tagen från ett helt annat litterärt verk, som dock utspelar sig i samma miljö) och försökte hitta någon intressant öppning för en tolkning av innehållet:

“Jag valde ut en mörk och kantig El Zelo, stoppade den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå.”

Cigarren är i stort sett den enda karaktären eller saken i hela novellen som betecknas med ett namn. Så vad kan “El Zelo” betyda?

ZELO = CELO = ZEAL = IVER, AVUNDSJUKA, ENTUSIASM, PASSION, ELDHÅG


http://sv.wiktionary.org/wiki/eldh%C3%A5g

(Sedan gick det att göra en historisk-ekonomisk research också, bl a utifrån romanen som illustrationen är ifrån, och därigenom öppna ett tänkbart ekonomiskt och socioekonomiskt tolkningsfönster, som har att göra med vad en cigarr kostade på den tiden.)

Brandvarning – den personliga sorten

Posted on by

(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.

Litteraturförslag istället för naturporr

Posted on by

Tog ett par andra foton idag när jag var ute och gick i vårsolens glans och tittade på hur fint snön smälter bort. På ett ställe alldeles bredvid gångvägen och en busshållplats var det en bergvägg med torrt gräs på toppen och ingen snö alls. Dock flödade vatten ur en spricka mitt på den i övrigt torra klippan, från en dold källa av smältvatten längre upp bland radhusen. Det såg rent bibliskt ut, och porlade så fint. Naturligtvis kunde inte min usla telefonkamera göra motivet och stämningen rättvisa, utan det blev bara platt och porrigt. Alltså publicerar jag inte någon blogg med rubriken “Vatten ur klippan” (alt. “rock ‘n well”), men däremot denna någon vecka äldre installation av böcker i ett fönster.

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Posted on by

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Hej, hej, nu sjunger vi en sång, hej, hej, nu sjunger vi en sång, alla på en gång!

Så börjar man lektionen varje gång i rytmikskolan där Sammy går en gång i veckan. Fröken spelar gitarr till den sången. Alla barn har bytt om till gympakläder och sitter i en ring på golvet i en stor sal. Alla barn utom Sammy.

För det mesta lyckas mamma byta kläder på honom innan lektionen börjar. Men sedan blir han visst väldigt trött i benen. Det går inte att gå upp för trappan till salen där de andra barnen är. Så då ligger han en timme under en bänk i omklädningsrummet.

Ibland orkar Sammy gå upp för trappan. Men han smyger helst inte längre in i salen än precis innanför dörren. Där är en så bra vägg som han kan luta sig mot medan han står och tittar på vad de andra gör på rytmiktimmen.

På andra sidan rummet finns ett piano som Sammy gärna skulle vilja gömma sig bakom, så att ingen utom fröken kan se honom.

Någon gång prövar han att vara med i rytmikövningarna en stund. När barnen rullar boll eller spelar trumma. Men han sjunger inte. Och pratar inte med någon heller. Jo, han brukar försöka få prata med fröken efter lektionen, om hon har tid att lyssna på honom.

Då berättar han att han tycker det är intressant med rytmik, men att han inte orkar så mycket. Särskilt jobbigt är det när man skall dansa runt i rummet och vifta med sidentyger i olika färger, säger han. Det vågar han inte göra. Det blir så konstigt när det är barn överallt och så ser man bara snurrande tyger i speglarna på väggen som är längst bort från dörren.

Sammy tycker inte om att sjunga alla på en gång. Han tycker om att prata en i taget, när någon bra kompis eller vuxen har tid att lyssna. Han kan hitta på egna sånger medan han leker för sig själv hemma.

Han tycker inte om att dansa i ring eller gå omkring i rummet till musik alla på en gång. Han tycker bättre om att skutta och klättra och kasta saker omkring sig lite hur som helst.

Ändå åker han bussen till stan med mamma varje måndag, för att komma till rytmikskolan. Och han är nästan lika glad när de åker dit, som när de åker hem igen!

Det finns så mycket att se på vägen genom stan. Bussen kör över Götaälvbron. Ibland är det broöppning. Det kommer en båt med höga master. Då står bussen och alla bilar stilla och väntar. Klockorna ringer och de röda lamporna på bommarna blinkar.

Efter bron svänger bussen in i Göteborg. Där är det en väldig röra av folk, spårvagnar, bussar och bilar som vill åt olika håll. Vägen går sedan förbi båtarna i hamnen ett tag.

Bussen stannar för att hämta mera folk på ett torg med många fina gatlyktor och stora reklamskyltar. Det blir så trångt i bussen att Sammy och mamma knappt kan komma av vid sin hållplats sedan.

De får klämma sig fram mellan mammor och småbarn, och kassar och tanter, och gubbar och portföljer, och ryggsäckar och skolbarn. Längst fram, vid ingången till bussen, står en pappa och en pojke med en strykbräda i ett stort paket. Och längst bak i bussen sitter två glada farbröder och sjunger och spelar munspel!

På gården framför huset där rytmikskolan är, finns en plaskdamm med fontän. Sammy stannar alltid och tittar noga på den. Och så undrar han hur det kommer att se ut när vattnet sprutar. Det är nämligen vinter nu. Och då måste plaskdammar med fontäner vara tomma och torra. Annars skulle det bli is som förstör pumpen och rören.

Sammy tycker att det viktigaste med att åka till rytmiken är att ha matsäck med sig. Han har en saftkartong med sugrör och en dubbel smörgås med messmör. Oftast äter han i omklädningsrummet, innan det är dags att byta om till gympakläder. Rytmikbarnens omklädningsrum ligger i skolans källare.

Mamma brukar sitta kvar där nere och läsa någon tidning under tiden som Sammy är uppe i gympasalen och har rytmiktimme. Efteråt kommer han skuttande för att sätta på sig varma kläder igen och åka hem.

Undrar om den där lilla tjejen är med på bussen idag? säger han när lektionen är slut för den här gången och de skall gå till hållplatsen.

Två gånger förut har de träffat en rolig flicka som heter Inka. Hon och hennes mamma satt på stolarna framför Sammy och mamma på bussen hem för två veckor sedan. Inka vände sig om och sa:

Ja fådde tuggummi av min mamma! Titta!

Jag ser det, svarade Sammy.

Oj, då! sa både Sammys och Inkas mamma sedan, för Inka råkade tappa sitt tuggummi på bussgolvet. Och så böjde alla ner sina huvuden och försökte se var tuggummit hade ramlat, och Sammy försökte fånga det i ett gammalt kvitto.

Sedan tog Sammy av sig sin jacka för han var varm, och visade hur fint man kunde ta ur fodret på den och ha som kofta. Inkas mamma tyckte det var bra att det gick att göra så. Och så pratade de med varann allihop ända tills bussen var på andra sidan älven igen och de skulle gå av.

Måndagen efter sågs de igen vid rytmikskolans busshållplats. Det hade snöat i några dagar. Sammy och mamma såg först den ljusblåa bussen komma runt hörnet.

Sedan såg de Inkas mamma komma springande en bit längre bort. Hon hade två stora väskor och en gråtande Inka att bära på. Och så kom de fram till bussen precis innan den körde iväg.

Vilken tur att vi hann! sa mamman. Hon såg glad ut, men Inka bara grät.

Hej, igen! sa Sammy, och han och mamma satte sig för att prata med sina nya vänner. Sammy började fråga Inkas mamma om en massa saker:

Var bor ni? Varför åker ni alltid med den här bussen? Vad är det i den stora röda väskan? Vet du att huset där borta är värmeverket? Tycker du inte också att bussen har bra signalknappar för när man skall gå av?

Inka satt och viftade med sin ena hand. Hon hade en vit vante på den. Den andra handen höll hon sig i stolens handtag med. Sammys mamma såg på Inkas händer.

Har du bara en vante? frågade hon.

Ja! Tappa den! sa Inka.

Nämen! Har du tappat den nu? Här i bussen?

Nä! Förut! sa Inka.

Nu hörde också Inkas mamma vad de pratade om. Och förstod varför Inka varit så ledsen när de sprang till bussen.

Tappade du vanten när vi gick från dagis? frågade mamman Inka.

Ja! Bara sprang! snyftade Inka.

Den kanske ligger någonstans i snön. Vi letar i morron! sa mamman.

Sammy och hans mamma försökte också trösta, men det var lite svårt att tro att Inka skulle hitta sin vita vante i någon snödriva nästa dag. Det kunde ju hinna komma en bil och köra över vanten. Eller snöplogen.

Nu har det gått en vecka. Sammy och mamma står vid busshållplatsen igen. Se – där kommer ju Inka och hennes mamma hand i hand uppe i backen! Och lika bråttom som vanligt har de.

Hej! ropar Sammy.

Inka får syn på honom och sliter sig från mammans hand. Börjar springa mot Sammy och busshållplatsen.

Plötsligt halkar hon och faller raklång på trottoaren! Inkas mamma hinner ifatt. Böjer sig ner och lyfter upp Inka. Tröstar henne. Skyndar vidare. Hon ser inte Sammy och mamma. Längre ner på gatan står en man och väntar.

Varför skulle dom inte med bussen? frågar Sammy sin mamma.

Vet inte. Men jag tror dom skulle träffa någon. Kanske Inkas pappa. Såg du hennes vantar, förresten? säger mamma.

Ja! Det var två vantar, men dom var röda! säger Sammy och låter lite fundersam. Så kommer bussen än en gång, och mamma och Sammy kliver på.

Hela resan hem sitter de och tänker på Inkas vita och röda vantar. Och hoppas att hon inte slog sig när hon halkade omkull.

(copyright: Maria Ljungdahl 2009)