Ibland fick Agneta förstoppning av att vara enda barnet i storfamiljen i Stenöhuset. Hon blev så påpassad. Alla hade synpunkter på vad hon åt och hur hon åt, och hur hon såg ut och hur mycket eller lite hon badade eller var utomhus eller inomhus och lekte. Att man hade torrdass spelade säkert också in. Men när hon var ute på egna utflykter på andra sidan stängslet, när hon klättrade på de ensliga klipporna utmed stranden i närheten av det övergivna stenbrottets utskeppningskaj, löste magproblemen upp sig och hon fick bråttom till ett avskilt ställe lite i skogskanten. Det var sällan hon tänkte på att ta med en spade utifall att när hon gick iväg för sig själv så där, så hon fick istället försöka komma ihåg att gå tillbaka en annan dag för att skotta ner de torkade korvarna under en jordkoka eller sten.

När hon var tio år hade hon ännu aldrig tänkt tanken att man skulle kunna ha sommarlov utan att vara i farmors hus på Stenö i stort sett hela tiden. Egentligen visste hon ju att det skulle kunna finnas många andra saker att göra på semestern – sådant som andra barn från Lideby pratade om: resa utomlands, åka på läger, hyra stuga på olika ställen eller ha en båt och fara runt i skärgården för att uppleva nya hamnar varje dag. Men det var inte hennes sätt att tillbringa sommaren. Agneta hörde till Stenös stränder och hus.

Det var ett vanligt rött och vitt skärgårdshus med utsikt över farleden. Greta och Gösta köpte huset, med omgivande marker och fiskevatten, vid slutet av första världskriget. Sedan hade familjen Behlkant det som sitt privata paradis, tills Greta dog 1975 och Agnetas pappa och hans syskon inte kunde behålla stället, utan sålde till två renoveringsglada stockholmsfamiljer som länge hade letat efter en större Stenöfastighet med sjötomt.

Men kanske var det aldrig något paradis, eller så är paradis inte så bra att leva i. Där händer ingenting. Den tioåriga Agneta kände sig mycket hemmastadd och speciell i det huset och på stranden utanför. Ändå var det som att befinna sig på en plats där allting redan har hänt. Som en efterlevande eller turist. Nästan inget liv fanns längre kvar i huset eller på tomten – bara döda ting och till död och meningslöshet igenvuxna hagar. En övergiven eka låg i skogen. En brunn fanns som inte längre gav något vatten. En annan brunn fanns som gav mycket vatten, men brunfärgat av alrötter och humus. Inne i husets farstu hängde trasiga regnrockar och stod slitna träskor. Verktyg var rostiga. Färgburkar torra. Det fanns extrasängar i mängder, men ingen ville sova i dem för de var för hängiga. Trasiga gardiner och malätna filtar. Tomma speglar. I vardagsrummet satt vykort på väggen. Meddelanden från för länge sedan döda eller förändrade människor. Bilder från turistorter vars namn inte längre existerade på kartan. Spindelväv. Döda flugor.

Man berättade historier för henne om vad familjen hade haft för sig trettio eller fyrtio år tidigare. Ibland blev hon fruktansvärt avundsjuk på dem som fått vara tillsammans alla de roliga somrarna för längesedan. Och arg för att samma människor var så resignerade och tråkiga numera. Varför skulle hon vara yngst och sist, och dessutom ensam? Hon gick i träskor som något barn hade haft för längesedan, lekte med plankbåtar som hon inte begrep vem som hade snickrat (det verkade inte möjligt att pappa eller farbror Isak någonsin skulle ha lekt med små båtar vid stranden). Hon hoppade på stenar och klippor, badade, gick i skogen, cyklade, rodde, seglade jolle. Alltihop ensam. Det var underbart, men vad skulle hon ha det till? Förresten var det inte hon som ägde det, så hon kunde inte bestämma. Det var alltför många okända ting och det var ett för stort hus och för mycket mark för ett ensamt och försiktigt barn. Agneta kunde inte rå om det, inte fylla det med sin i och för sig stora fantasi.

I undervåningen fanns rummet där pappa och mamma sov. Det var ett stort och soligt rum. På ena sidan var köket. På andra vardagsrummet, med den ständigt brinnande stora öppna elden som värmde huset. Där stod två gungstolar och en liten soffa kring ett runt bord med rutig duk. Farmor och hon lade patiens varje kväll när alla drack te. Muggarna var blå. Limpan serverades med ost och prickig korv på stora skärbräden. Fotogenlampan hängde i taket över bordet. I köket var det gasolspis och gasolkylskåp. Vedspisen användes inte längre. I skafferiet var det myror.

Middagen förbereddes ofta ute på klipporna, med potatisskalningen. Man fick en balja sjövatten och en liten kniv. Det var noga att man inte tappade kniven eller någon potatis när man sköljde baljan i vågorna. Ibland var det strömming till potatisen. Den rensades också ute, och sedan kom måsarna. I matsalen hade alla sina bestämda platser vid det stora bordet. Familjemedlemmar på den fasta bänken runt väggen. Ingifta och bekanta på de antika stolarna mitt emot. Farmor Greta på norra kortändans bänk bredvid telefonen. Hundar under bordet eller vid farmors sida.

Det dröjde ända tills Agneta var nästan åtta år innan hon vågade gå upp för den branta trappan till övervåningen ensam. Sedan fick hon sitt eget sovrum där, i norra snedgarderoben, precis ovanför trappan. Tidigare hade hon delat rum med sina föräldrar. Men det var fortfarande kusligt att gå längre in i övervåningen, genom glasdörrarna från övre hallen. Det bruna träet i dörrarna hade torkat så de blivit skrälliga av många års sol genom verandafönstren. Det fanns två stora rum, tre sovgarderober och ett förråd.

Från sitt lilla rum hade Agneta utsikt över Stenösund och farleden, där Finlandsfärjor och lastbåtar gick sina raka kurser mitt i gyttret av fritidsbåtar som valde egna bogar efter vindriktningen, skumpade i svallet efter den tyngre trafiken eller bara var på väg att korsa sundet mellan Stenö och fastlandet. Fönstret satt så lågt att man kunde ligga i sängen och titta ut över vattnet, även om några höga tallar i strandkanten skymde en del. Fartygens lanternor var tecken på att det yttre livet passerade. De gröna ljusen syntes först i vinkeln genom verandafönstren till vänster, innan hela båten kom fram tvärs huset, så Agneta kunde se vad det var för sort. De röda ljusen dök upp till höger i den del av sundet som hon kunde bevaka, men syntes samtidigt också i verandafönstren, som speglingar. Toppljusen glittrade mellan tallkronorna. Båten gick förbi, akterljuset blev starkare, och så försvann alltsammans ur synfältet.

Om det var vackert väder, brukade morgnarna vara lugna och genomskinligt blå. En ljummen vind drog över ön, och prasslade i aspar och alar runt ängen bakom huset. Sjön var fortfarande så stilla att solen kunde lysa upp det ljusgröna sjögräset på hällar och stenar långt ut. Segelbåtar gled sakta förbi. Man badade, eller satt på trappan och vilade. Andra morgnar blåste det stadigt in mot klipporna redan när Agneta drog ifrån gardinerna. Då var det kallt även om solen sken, och man måste ha jacka eller ylletröja för att kunna vistas på framsidan. Att då cykla upp genom byn till affären vid ångbåtsbryggan, betydde klimatombyte och av med jackan när man väl hade passerat den myggrika blåbärsskogen.

De hade sina cyklar stående där grusvägen upp till byn började. Annars fick man dra dem på den smala stigen genom skogspartiet och över berget varje gång man skulle till affären eller hämta posten i byn. Det fanns inte längre någon körväg ner till Behlkants ställe, så alla som skulle dit fick antingen komma sjövägen eller parkera sitt fordon – cykel, flakmoppe eller traktor – uppe på allmänningen. Man fick då bära eller kärra ner bagage och varor i några hundra meter genom skogen och över bergknallarna. Tidigare hade det funnits en bättre väg ända ner till tomten, genom en hage, men bonden som ägde den var i fejd med familjen Behlkant för att han inte fick lägga nät utanför deras strand, så han hade satt upp massor av taggtråd och en grind som han höll låst även fast han aldrig hade några djur i den hagen.

Farmor Greta och tant Nelly bodde i den lilla stugan högt uppe på berget söder om stora huset. Mamma, pappa och Agneta brukade också bo i lillstugan om de var ute tidigt på våren för att hugga skog och städa huset. Det tog flera dagar att värma upp stora huset med brasor och fotogenkaminer, men i stugan satt en liten fotogenkamin med varmvattenberedare, som cirkulerade värmen i gummislangar runt väggarna. Det var som att sova i en trevlig gammal båt, med fotogenlukten, och med vind runt de tunna väggarna och vågor som slog nedanför klippan där lillstugan strandat som en Ark.

(ur kapitlet “Farleden genom Stenösund” ur en tills vidare övergiven roman. Inte säker på om huvudpersonen verkligen heter Agneta. Tidigare har jag prövat att kalla henne Clara. Synpunkter?)

(utdrag ur kapitlen “Improviserad kultursociologi” och “Why are you reading this crap?” ur en tills vidare övergiven roman.  Huvudpersonen heter Agneta eller Clara. Synpunkter?)

Igår skickade jag årets julkort till vännerna långt borta. I år blev det bara till Amanda, som jobbar som sångcoach i Los Angeles-trakten, Michael, som är musikhistoriker och producent på ett skivbolag i London, och Alex och Andrew, som är ett par textförfattare och kompositörer som lever och arbetar ihop i New York. Men bäste och själsligen närmaste vännen Mark i St. Lawrence, R.N.E.Y., får ingen julhälsning, för jag har lovat dyrt och heligt att aldrig mera besvära honom genom att skriva eller ringa. Och jag är en sådan person som håller vad jag lovar. Annars har jag de senaste fyra åren varit fullt upptagen vid den här tiden – veckan mellan första och andra advent – av ett febrilt sökande efter det bästa, mest meningsfulla och vackraste kortet att skicka till Mark, min musikaliske internetvän, som lever sitt riktiga liv i Republiken North Eastern Yorkland på andra sidan Atlanten. Bara en gång fick jag någonting därifrån i gengäld – men det var fint så. Det enda julkortet, några tusen sparade mejl och en hembränd cd, är mina käraste minnen från en underbar vänskap.

Samma sak har det blivit med Henrik Collin (ni vet, den där söte lille landsortsprästen som är berömd för sina tämligen kontroversiella åsikter… Jag råkar vara bekant med honom sedan ungdomen och stiftsgårdstiden, och sedan tog vi upp kontakten när vi träffades igen när han var studentpräst i Värebro där jag bodde några år!), efter mina förvirrade email och de synnerligen märkliga telefonsamtal jag drabbade honom med medan jag var mitt uppe krisen förra våren. Ett par decennier av oförargligt kamratskap – med en smula tvetydiga och obehagliga undertoner då och då –  och hundratals givande diskussioner i brev och email har fått åka i papperskorgen. Aldrig mera någon kontakt. Inga fler julkort! Jag orkar bara inte börja om igen, och man kan egentligen inte försöka sig på något sådant. En berättelse kan man ta om och variera, men en vänskap relateras när den pågår, och kan aldrig mer improviseras fram igen, när dialogen har upphört för alltid.

Jag har ännu inte heller bett Mark om ursäkt för att jag gjorde honom upprörd och bekymrad när allt var som värst då precis i början av sommaren, därför att jag i stort sett inte ångrar något jag sade eller gjorde varken då eller under de åren vi var vänner. Kan han inte förstå att det är så det är med mig att jag räknar med nåden att man utan krusiduller får ta till sig det man behöver lära sig även från pinsamma situationer och sedan gå vidare, utan väntar sig att man först skall skämmas duktigt för sina mänskliga svagheter eller vältaligt skylla dem på kemisk obalans eller någon annan medicinsk diagnos, kan jag tyvärr inte spela med i hans vänskapsarrangemang längre. Hoppas han blir lycklig och sams med sig själv på något vis så småningom. Han förtjänar det faktiskt.

* * *

Var uppe för länge och dumsurfade på nätet i natt igen – i ett fåfängt försök att uppleva att jag har någon sorts kontroll över eller åtminstone information om det som händer på andra håll i världen. Så för att få mina för hälsan nödvändiga åtta-nio timmar av sömn, och därefter någon timmes halvvaken meditation över den privata tillvarons eländen och möjligheter, blev jag kvar i sovalkovens tysta och självbevarande värme ända till långt efter elva.

Sopbilen har spelat sin tidiga och polyrytmiskt metalliska vilddjursmusik på gården. De förvärvsarbetande vuxna grannarna runt omkring mig i huset har trampat omkring i sina förutsägbart omusikaliska variationer på morgonstress, och sedan skramlat med nycklarna och stegat iväg till sina bilar. De harmoniska ungarna i fyran vägg i vägg har också hörts vakna upp till sitt harmoniska liv igen. Uppenbarligen skedde detta uppvaknande, uttryckt i ett brett orkestrerat crescendo, någonstans mellan frukostbord och hallmatta. De har nu för länge sedan smällt igen ytterdörren, trummat nerför trapporna, studsat ut genom porten och hojtat lite ledmotiv till varandra medan de cyklade iväg till sina skolor. En frustrerad tvättmaskin i ett främmande badrum någonstans i närheten har sjungit en timslång aria om det arbetande tvålvattnets instängda längtan och centrifugalkraftens vrålande raseri. Men större delen av morgonen och förmiddagen har det varit ganska tyst här.

Jag trodde länge att jag aldrig skulle behöva säga eller skriva något om min bekantskap med Mark Shore. Vänskapen tycktes så självklar att den inte behövde beskrivas och förklaras. Det var ju en nära relation som jag levde i under flera år, vid sidan av äktenskapet med Richard, utan konflikter eller problem. Visserligen kunde jag inte få någon annan att förstå och acceptera den verkligheten, men jag antog att allt skulle ordna sig med tiden. Då skulle jag inte behöva göra ”historia” av förhållandet, utan det skulle vara mitt liv, och alla andra skulle se det som det var. Kruxet var, bland annat, att jag först måste lyckas övertyga Mark om hur det var – om vad jag kände för honom. Det fanns alltså ändå en konflikt i den idealiska vänskapen – en anomali, en ojämlikhet, en brist på ömsesidighet. Han var nöjd som det var. Jag var missnöjd, men vågade inte andas om det. Han hade andra vänner. Det hade knappast jag. Men jag har alltid varit lite exklusiv i min smak, och har därför trivts bäst utan för mycket annat sällskap än mig själv.

Nu är det snart fem månader sedan jag senast hörde av Mark personligen. Och det är mer än fem år sedan jag första gången läste och kommenterade något han skrev på ett internetforum, vilket ledde till vår långa och intensiva emailkontakt. Jag måste nog göra en historia av det i alla fall. Kanske kan jag berätta som det var nu. Men som ni vet är jag tveksam till om det går att beskriva en relation bara från en sida, och när den redan är över. Det blir som när jag var liten och satt överst i trappan hemma och lyssnade när mamma pratade i telefon nere i hallen. Man kan gissa ganska bra vad det handlar om, men man kan aldrig vara säker på hur personen hon pratar med ser ut just då och vad hon hör därifrån i luren medan det är tyst i vårt hus. Man kan bara känna rytmen i konversationen, genom att uppleva växlingen mellan prat och lyssnande. Andras hemligheter kan man ana, men inte förstå, om man bara hör pratet på hemmafronten, men inte kan registrera alla andra signaler.

Här uppkommer en paradox. För att vara trogen mig själv, och mitt behov av att förstå logiken i det som hände genom att berätta en historia, i stället för att hålla klaffen resten av livet och låta folk tro vad de vill om varför jag drabbades av ett mentalt sammanbrott, och för att samtidigt hålla mitt löfte till Mark att aldrig utnyttja någonting av det jag känner till om honom och hans familj, måste detta bli vad vi båda avskyr: en ganska falsk bild. Till exempel påstår jag någonstans att Mark och jag är jämnåriga, och jag låter läsaren här och där misstänka att han inte är amerikan. Så är det inte, men det passar bra in i den historia jag råkar berätta. Det roar mig personligen att tänka på att jag blev inspirerad av bland annat några olika och rätt galna historier av Robertson Davies respektive Yann Martel som jag läst ganska nyligen. Litteratur spelar större roll än verkligheten för mig, och har alltid gjort. Om jag hade varit mera inriktad på verklighetens geografi och natur hade jag gärna skrivit om skärgården utanför Marks barndomsstad Vancouver, eller om något av universiteten i Kalifornien som en person med hans bakgrund skulle ha kunnat vara student eller lärare vid, eller – vilket hade varit allra smartast, och inte så långt från verkligheten – om någon stad i Europa.

Allt jag har lärt mig om människan Mark under de fem år jag nu har känt honom närmare är egentligen ointressant, både för mig och för resten av världen. Folk har naturligtvis varit nyfikna och velat veta vad det är för sorts person jag är vän med. Det vill säga, man vill veta vad det är som skiljer ut honom som individ och typ från vem som helst som jag har kunnat träffa i verkligheten eller på nätet. Vad han heter, var han bor och hur gammal han är, vilket yrke han har och om han har familj, och i synnerhet vad han har för dåliga egenskaper och vanor, så man kan tala om för mig att jag inte borde umgås med honom. För mig har inlärandet av vad som kan betraktas som basfakta om Mark varit en fascinerande men emotionellt tröttande forskningsresa. Vissa personliga saker har varit fruktansvärt frustrerande svåra att få fram, och också ofta svåra att stå ut med, eftersom de pekat så eländigt tydligt på det fruktlösa i den sorts dagdrömmar jag gärna förlorar mig i. Han har en annan sorts liv och andra vanor, utanför mina fantasier och vid sidan om vårt gemensamma konverserande över nätet. Det borde vara självklart, och jag borde ha kunnat se var gränsen går. Men det var så eländigt komplicerat!

Mark smickrade mig ofta med att jag känner honom mycket väl, bättre än många andra av hans vänner i verkliga livet, samtidigt som han undanhöll fakta som jag bad om – fakta som skulle ha kunnat hjälpa mig att se vad jag kunde förvänta mig och vad jag skulle låta bli att hoppas på från hans sida. Det här tog tyvärr väldigt lång tid att inse konsekvenserna av, eftersom jag är så mån om min egen och andras integritet att jag sällan blir burdus och kräver att få uttömmande svar om förhållanden och åsikter som folk verkar vilja hålla utanför insyn och diskussion, och jag låter det vara så, utan att fundera så mycket över vad oviljan att nämna det kan bero på. En del kunskapsjakt var dock mer lättsam, då den växte fram ur lustiga infall, sammanträffanden och korrekta gissningar. Vi har en hel del gemensamt, trots allt. Ibland var allt hur enkelt som helst. Ett jublande, harmoniskt: ”of course!” i situationer när jag visade mig värdig ett förtroende av något särskilt slag. Men allt detta vetande och kunskapande för min egen och andras nyfikenhets skull har bara varit en dum lek, och en onödig besatthet av att bestämma och ringa in. Jag hade inte behövt veta så många konkreta saker om den främmande man som bär namnet Mark Shore, eftersom mitt behov av att vara vän med honom i grunden var irrationellt och grundat på ingenting annat än intuition och blixtsnabb, blind åtrå. Inga fakta och inget förnuftigt resonemang har kunnat ändra på detta.

* * *

”Why are you reading this crap? Why not try some real thinkers instead, for a change? Like, Heidegger, Kant, or Weber?”

Detta var det första inlägget av Mark jag läste på musikvetarlistan MTE-LIST (Musicology-Theory-Ethnology), som jag började prenumerera på i slutet av oktober för fem år sedan.

Han vände sig inte till mig, utan till en stackars brittisk student som velat briljera i en diskussion genom att citera någonting postmodernt och kulturanalytiskt. Detta inträffade i början av november, på söndagen samma vecka som jag kom mig för med att skicka in mitt första bidrag till MTE-LIST: en kort kommentar till en pågående diskussion om Schuberts sånger, med bifogad presentation av mig själv som f d musikvetarstudent och sångerska från Sverige. Senare insåg jag att Mark definitivt inte var lika ny som jag i sammanhanget, utan hade varit med på listan sedan starten. Det fanns mycket intressanta saker att hitta i MTE-arkivet på nätet…

Jag visste nästan ingenting om varför man skulle läsa Heidegger, Kant eller Weber, trots min ganska långa och ganska omfattande humanistiska utbildning från Värebro Universitets institution för kulturvetenskap, och var inte så övertygad om att det var livsviktigt att veta det heller, men femton minuter senare satt jag i alla fall med någon sorts svar på min egen brännande fråga: vem i helvete är Mark Shore, och vad har han i mitt liv att göra? Att läsa vad han skrev hade nämligen gett mig gåshud och startat en mycket uppjagad inre monolog: Hur kan jag bli så fruktansvärt chockerad av något så vanligt som att det dyker upp en ny uppkäftig person på en diskussionslista på nätet? Vem fan är detta? Varför måste sådant här hända mig just nu? Så här sent i livet, så att säga.

Jaså, han är bara en jämnårig musikvetare från Yorkland, tänkte jag medan den ena länkade webbsidan efter den andra rullade förbi på skärmen. Jaha, och tydligen är han jazzmusiker också. Så fånigt. Inte min typ. Har visst publicerat artiklar om Adorno och Beethoven. Kanske inte riktigt vad man väntar sig av en jazzgubbe… Men, vad är det här nu då? Proceedings, Jyväskylä 1992. Då måste vi ju ha träffats på den konferensen? Och jag som har så gott minne för namn reagerade väl förstås på namnet, inte på innehållet i det han skrev på MTE-LIST! Så måste det ha gått till?! Och så gick jag till hyllan med musikvetarpapper, grävde fram materialet och läste hans presentation från 1992 igen: Mark C. Shore. Jazzpianist. Forskarstudent och lärare på universitetet i Princeville, R.N.E.Y. Tidigare arbetat som radiojournalist och musiklärare i Vancouver, Kanada. Gift med en bildkonstnär. En nyfödd son.

På höstterminen 1992, när jag var nästan färdig med D-uppsatsen – i ett ämne som låg mycket i tiden, vilket lovade att ge prestige åt institutionen och en möjlig doktorandtjänst åt mig – tyckte Jonas, min handledare, att jag borde följa med honom till en musikvetarkonferens i Jyväskylä i Finland.

Jonas är född och uppvuxen i Värebro, och doktorerade på en avhandling om folkmusikens betydelse för operasångerskorna Christina Nilsson och Jenny Lind. Ganska nyligen har han tydligen publicerat en artikel om ”dansbandskonnässörers ackumulation av kulturellt kapital i subgruppen yngre landsbygdstrogna högskoleortsnomader”. Jag kommer fortfarande alltid att tänka på Jonas när jag hör en viss typ av genuin värisk dialekt. Den klingar ojämnt, som en dynamisk överlagring av uppkäftiga och ödmjuka toner, och språkmelodin får allting som sägs att låta som om personen som talar är uppriktigt förvånad!

Richard fick stora utbrott av svartsjuka när han fick veta att jag skulle resa bort, eftersom han hade på känn att jag var lite smått kär i Jonas. Han borde inte ha varit så misstänksam och svartsjuk på vad som ”kunde komma att hända” om han släppte mig utom synhåll i tre-fyra dagar tillsammans med en lärare jag beundrade.

För det första var jag och Jonas inte ensamma tillsammans, varken på tåget till Stockholm, färjan till Åbo, eller på hotellet i Finland. Jonas fru var med. För det andra var jag gravid i sjunde månaden, så det var ingen risk för att jag skulle dricka mig full på taxfreewhisky eller konferenschampagne och bete mig fånigt tillsammans med någon främmande man jag mötte på resan.

Vad som däremot hände, och just då inte tycktes ha någon livsavgörande betydelse, vilket gjorde att jag faktiskt glömde bort det alldeles strax efteråt (och därför många år senare fick leta i mina pappershögar efter gamla sparade abstracts och läsa listan på konferensdeltagare för att kontrollera sanningen i ett vagt minne och det som en sökning på internet presenterade som en möjlighet), var att en amerikan tittade vänligt på mig någon gång under middagen den första kvällen i Jyväskylä.

Nästa dag, lördagen, var jag ute och gick på de isiga gatorna i staden. Det här var i slutet av november, och det var råkallt väder. För att värma mig en stund gick jag in i ett varuhus. I källarvåningen fanns en porslinsavdelning med en lustig blandning av dyr finsk design och billig rysk kitsch. Jag kunde ha fått en hel teservis i koboltblått och guld för motsvarande ett par hundra svenska kronor, om jag bara hade haft tillräckligt många finska mark växlade, eller ett kreditkort. Bankerna var stängda, för det var ju lördag. Besviken över ödet att ha kommit till rätt plats vid fel tid och utan rätt sorts valuta snubblade jag ut ur affären, och kunde ha fallit i armarna på den ganska snygge amerikanen, som just passerade samma dörr, på samma isiga gata! Men så var det inte. Jag trillade inte. Han kom inte nära. Men han tittade vänligt igen, och sade någonting om mitt tillstånd, och att jag kanske borde gå försiktigare på de här hemska isfläckiga trottoarerna i denna kalla finska stad.

Hans anförande på konferensen var ett av de jobbigare att förstå –charmigt, och förmodligen genialiskt, men tämligen spretigt och snårigt. Mark – för det var naturligtvis han – diskuterade modernismens teoretiska utvecklingslinjer, genom att ställa Adorno och Mahler på en sida, och Miles Davis och Heidegger på en annan.

* * *

Hon flyger med Lufthansa från Arlanda klockan tio på förmiddagen en tisdag i början av maj. Mellanlandar i Frankfurt och byter till ett York Air-plan med ganska bra mat och relativt vänliga medresenärer. Läser en bok. Tänker på musik. Lyssnar på välkända sånger och orkesterverk som hon inte alls behöver någon bärbar musikspelare för att kunna höra inne i huvudet när hon vill. Glömmer helst allt annat. Tycker att hon förtjänar att ha det bra nu. Samlar kraft.

Kommer fram till Saint Lawrence sent på eftermiddagen lokal tid. Tar flygbussen till närmaste tunnelbanestation. Den tar tjugo minuter och kostar bara en enkel lokaltrafiksbiljett. Åker österut på tunnelbanans Dominion—Rosewood-linje i drygt fyrtiofem minuter. Går av vid en station i Greek Town och tar en buss söderut, ner mot Lake Catharine och stadsdelen Beach Forest. Med lätt packning är det precis som hon har förutsett möjligt att promenera de sista femhundra meterna i stället för att ta spårvagnen några kvarter österut. Kommer fram till Karin’s Bed & Breakfast. Rummet ser bra ut och trakten verkar ganska säker och lugn. Karin själv är en barsk ängel i yngre medelåldern som inte är rädd för något besvär, eller någonting annat, så länge som hon får betalt för arbetet med att erbjuda rena, välinredda och ljusa rum för turister och utbytesstudenter. Det är oerhört skönt att ha någon som pratar svenska som första kontaktperson i den stora staden i det okända landet i Nordamerika.

Agneta tror att hon har planerat in tiden för sitt besök ganska bra. Vinterterminen på Marks universitet är just slut, och han skall nog bara plocka ihop några papper som kursansvarig på den pågående sommarkursen i jazzhistoria skall ha, och så skall han väl packa undan sakerna han inte behöver igen förrän i höst. Han bor visst på ett inackorderingsställe bredvid campusområdet. På torsdagen eller fredagen denna vecka tar han antagligen Greyhoundbussen ner från Princeville och kommer hem till sin hyrda ungkarlslägenhet i patriciervillan i East Rosewood, där alla böckerna, noterna och skivorna, den stora flygeln och allt annat han pratat om finns. Till dess har hon tid att vara vanlig turist och uppleva Saint Lawrence.

Om vädret är vackert vill hon nog åka en dagstur söderut över gränsen. Det är bara att boka en plats i en minibuss. De stannar utanför alla stora hotell i staden, säger Karin. Agneta är dock inte helt säker på att hon vill besöka de berömda vattenfallen. Hon fantiserade väldigt mycket om dem när hon var liten och hittade morfar Mikaels fotografier från trettiotalet, från hans studieresa till Amerikas Förenta Stater och Republiken Yorkland. Det var vinterbilder från ett fruset fall. Inte alls likt dagens bilder och beskrivningar hon finner av en stad av granna nöjespalats och färgat nattljus över vattendimmorna.

När hon vaknar för andra gången på onsdagen – tidsskillnaden gör henne förvirrad på flera olika sätt, så hon var uppe och gjorde en kopp te mitt i natten lokal tid för att bli av med känslan av att det var frukostdags – tar hon på sig en ganska kort och luftig viskosklänning och tunna långbyxor, och så bekväma gamla sandaler. Eftersom huvudet fortfarande är tungt och trögt, och det därför inte känns som en passande dag för att uppmärksamt se sig om och studera stadens minnesmärken och museer, tar hon en spårvagn ner till centrum för att driva runt i shoppingdistrikten i stället.

Hos en lokal smyckedesigner hittar hon ett långt halsband till sig själv för tvåhundra dollar. Det är i blå korall och halvädelstenar, hopsatt med både olika emalj- och metalldekorationer och med länkar i antikbehandlad mässing. Agneta brukar aldrig använda smycken egentligen, men tror att detta kommer att se imponerande ut till hennes långa broderade klänning i nordisk folklorestil.

På onsdagskvällen får hon veta att Mark antagligen inte kommer till St. Lawrence förrän i augusti. Han har blivit erbjuden att ta över sommarkursen eftersom den andre läraren blivit sjuk. Dessutom har han en del spelningar bokade på lokala klubbar i Princeville på helgerna under sommaren. Och så skriver han flitigt på sin senaste bok, och det kan han lika gärna göra på universitetet som hemma.

På torsdagseftermiddagen tar hon en buss från centrala St. Lawrence upp till Princeville, Upper York. Greyhoundbussen kör först västerut en lång stund på motorvägen som passerar de många förorterna och mindre städerna längs Lake Catharine, och sedan bär det av norrut i drygt en timme.

Universitetet i Princeville anses vara ett av de bästa i Yorkland, åtminstone utanför St. Lawrence. Colleget där institutionen för performancekultur har kontor och undervisningslokaler ligger i en gammal förstad lite vid sidan om det nybyggda egentliga campusområdet, på en kulle med utsikt söderut över downtown Princeville på andra sidan av Aurorafloden.

Bonnie Stewart Burke College består för det första av två stora röda jugendvillor. Likartade, men inte identiska, och med burspråk, balkonger och torn. Mellan de gamla husen har man sedan uppfört en åttkantig föreläsningshall klädd med mörkbetsat trä, och längre upp på kullen ligger ett långsträckt trevånings studenthem i betong och glas. Det finns en infartsväg dit från bortre sidan av Floraparken, närmare resten av universitetet. Några magnoliaträd blommar på gården framför den närmaste villan, som enligt skyltarna vid grindarna till området är byggnaden där forskarna och timlärarna i musiketnologi, dansforskning, opera- och teatervetenskap har sina rum. Mark Shore sitter på en bänk och läser. En vinröd ryggsäck står på gräsmattan bredvid bänken. Någonting ljusbeige, som kan vara en vindtygsjacka, ser ut att ligga nertryckt i ett fack av den öppna ryggsäcken.

Han ser faktiskt ut precis som hon har väntat sig, men det säger hon inte till honom. Agneta tänker då mera på vad hon har fantiserat ihop efter de aktuella foton av honom hon sett på nätet, och mindre på sina ganska vaga minnesbilder från konferensen i Jyväskylä femton år tidigare.

Mark säger inte heller något om sådana saker som utseende och förväntningar, men så fort han ser henne börja gå fram mot honom reser han sig upp – han är bara lite längre än hon själv, kanske 175 centimeter lång? – och börjar gestikulera och prata väldigt mycket. Han är trevlig, översvallande artig och vänlig, och skrattar ofta. Agneta vet inte alls vad han väntar sig av henne, men hon ler förstås en hel del, därför att hon är glad över att hon äntligen får se honom i hans egen miljö. Hon är inte särskilt bra på att prata engelska, men förstår det mesta hon hör, i stort sett. Marks röst är lite hes, men mycket musikalisk och intressant att lyssna till. Den gör sig bättre i verkligheten än över Skype.

De går runt lite på colleget, så Agneta får se hur det är organiserat, jämföra med vad hon kan berätta om hur svenska universitet ser ut och fungerar, och beundra arkitekturen. I den andra gamla röda villan finns lokaler för dem som är inriktade på filmvetenskap, foto- och videodokumentation, illusioniststudier, muntlighet och retorik, samt det antropologiska studiet av live entertainment och eventkultur.

På kvällen går de på en asiatisk restaurang nere i staden där folk verkar känna igen Mark. En del av hans studenter, musikervänner och lärarkolleger eller något sådant stöter också ihop med dem på vägen dit och därifrån, men han presenterar inte Agneta för någon av dem.

Agneta har inte fixat något hotellrum, och så småningom får Mark det klart för sig och berättar att han har ju ett rum i ett inackorderingshus nära colleget (vilket hon redan vet, eftersom han skrev om sin flytt till Princeville i ett email till henne i januari). Det är inget besvär att ordna fram en extrasäng, och det brukar finnas tillräckligt med frukost så det räcker till extra gäster också, säger han. Värdinnan på stället frågar hur många dagar gästen skall stanna. Agneta vet inte vad hon skall säga, men hon svarar ”antagligen till måndag morgon”.

De promenerar längs med floden i det varma vårvädret efter lunch på fredagen, på väg att besöka en utställning med foton från en studieresa med studenterna i kursen i visuell dokumentation, när Mark plötsligt avbryter ett livligt samtal om Murray Schafers vildmarksoperor genom att anlägga en plågad min och säga:

− Ursäkta mig nu, snälla Agneta, men fejkad schamanmusik och den här sortens konstruerade kvasi-religiösa kulter intresserar mig uppriktigt sagt egentligen inte särskilt mycket, och nu har jag ett enormt stort behov av att sitta ner vid pianot och skriva klart en låt som jag fick en idé till veckan innan du dök upp. Kan du tänka dig – would you mind it very much if – att fortsätta själv till galleriet och sedan tillbringa resten av dagen ensam på universitetsbiblioteket kanske, eller gå hem till mitt rum och jobba på ditt eget skrivande, medan jag går tillbaka nu och slinker in på kontoret och använder mitt piano där? Så ses vi senare, okay?

Visst förstår hon att man ofta behöver vara ensam när man skall jobba med ett musikstycke, och nog är hon medveten om att kreativa människor väldigt plötsligt kan få det där enorma behovet av att vara ifred ett tag! Ändå känns det en smula obegripligt att Mark just då väljer att stänga henne ute när han håller på att komponera en ny sång. Han vet mycket väl att Agneta är bra på att hitta lösningar på problem i låtskrivande. Han har hört hennes röst på inspelningar och vet att hon kan sjunga. Visserligen är hon inte på långa vägar så bra eller rutinerad som de stora stjärnorna på jazzscenen i St. Lawrence som han ibland får spela med, men å andra sidan bör han veta att han kan räkna med hennes absoluta lojalitet och ärlighet som vän, samarbetspartner och kritiker. Säger hon någonting om en sång så är det utifrån att hon bryr mig om att hans arbete med den skall ge ett bra resultat, och inte för att hon har något eget intresse av att hävda sin position som artist eller konkurrerande kompositör.

När hon senare tänkte tillbaka på vad som hände och hur hon upplevde de där dagarna tillsammans med Mark, så undrade Agneta om inte det musikaliska avvisandet var det som gjorde mest ont. Sexuell frustration går att hantera utan att ta det personligt. Musikalisk frustration är värre. Det är svårt att behöva avstå från en musikalisk gemenskap som man har haft stora förväntningar på. Särskilt när man som Agneta av familjeskäl redan har tvingats leva i musikaliskt celibat i åtskilliga år. Att då få veta att man plötsligt inte duger som partner, i en tillfällig gemenskap över ett piano, åt en musiker som i normala fall tycks vara totalt promiskuös i sitt musikutövande – spelar med alla som vill och i vilken genre som helst – kan verkligen skada självkänslan. Vid den här tiden hade Mark sedan ett tag hållit på med att då och då försöka skriva lite nya sånger till de vokalister han brukar kompa, och hon visste att han var en smula orolig för att de kanske inte skulle gilla materialet. Han brukade ofta som ett första test skicka texter och noter som attachment i ett email till henne, så hon kunde hjälpa till genom att fundera över textrader och ordval och genom att provsjunga och spela.

På lördagen tar Agneta bussen tillbaka till St. Lawrence, och Karin hjälper henne att kontakta York Air så hon kan boka om biljetten hem. Det kostar ett par hundra dollar extra att boka om från tisdag till söndag kväll.

Anledningen till att hon inte står ut med att stanna kvar längre i Yorkland är att hon på fredagen har fått tillfälle att se Christines målningar. De är utställda på ett galleri vägg i vägg med den lokal där universitetskursen visar sin fotoutställning. När hon står framför Christines stora bild av tre generationer Shore-män på trappan till ett stort vitt trähus – exmaken Mark, sonen Benjamin, och så Marks pappa, med blålila lupiner i trädgårdens förgrund och den nordvästliga amerikanska Stillahavskustens mörkgröna barrskogsklädda öar och ljusa hav i bakgrunden – känner Agneta att det är dags för henne att åka hem och ta itu med sitt eget liv och sin egen historia, i stället för att envist fortsätta hoppas på att bli inbjuden till en främmande mans verklighet.

På flyget över Atlanten serveras en riktigt bra middag, och sedan sover hon en hel del. Är nöjd med att hon den här gången har klarat av att ta sig ur en ohållbar situation av egen kraft. Agneta ringer Richard tidigt på måndagsmorgonen när hon har landat i Frankfurt och kan ansluta till ett europeiskt mobilnät igen, för att berätta att hon ändrat sina planer och är på väg hem. Han tar ledigt från jobbet och möter henne på Arlanda mitt på dagen.

(delar av kapitlet “Aurorafloden” ur en tills vidare övergiven roman. Har inte slutgiltigt bestämt om huvudpersonen heter Agneta eller möjligen Clara. Synpunkter?)

Richard är skandalöst mycket äldre och mognare än jag. Det var åtminstone skandalöst för tjugofem år sedan. Jag gjorde ett Diakonalt År som konfirmandledare och allt-i-allo i kyrkan när jag var tjugoett, efter att jag hade försökt gå på Tekniska Högskolan i Stockholm och gett upp. Jag visste inte vad jag ville studera eller jobba med resten av livet.

Så, i egenskap av ”dåre” (kort beteckning för diakonal år-are) var jag sommaren 1983 på samma konfirmandläger som Richards äldsta dotter, Linda. Det var på Stenösunds Stiftsgård, där jag själv var konfirmerad och som hade varit som ett andra hem för mig några år i tonåren när jag var engagerad i Kyrkans Ungdom.

Stiftsgården ligger på fastlandet, och på roddbåtsavstånd från vårt sommarställe på Stenö, på en udde vid Stenösunds norra inlopp från Vidfjärden, och med utsikt mot öppna havet genom gattet mellan Vidö sydspets och Lilla Askholmen.

Tillsammans med Cierstie, Martina och de andra ledarna stod jag vid kapelldörren och hälsade de anhöriga välkomna till konfirmationsgudstjänsten den sista dagen. Medan konfirmationen pågick var det sedan meningen att jag skulle stanna kvar ute på kyrkbacken för att hålla ett öga på småsyskon som hade för mycket spring i benen för att sitta still inne i bänkarna.

Lindas pappa fick någon sorts allergiskt (eller anti-religiöst) anfall efter den första psalmen och lämnade därför sin fru, de yngre döttrarna och resten av släkten och vacklade ut i solskenet.

– Snälla du, vet du om jag kan gå någonstans och få ett glas vatten? Jag mår dåligt, sa han till mig.

Resten av högtiden – konfirmationsgudstjänsten, den gemensamma lunchen i stora matsalen, och nattvardsgudstjänsten på eftermiddagen – var vi frånvarande från sällskapet. Jag lyssnade till Richards livs historia. Det var ganska trevligt. Vi satt på verandan på baksidan av den stuga nere vid stranden där Cierstie Hermelin bodde om somrarna. Hon hade privatimporterad kall öl i sitt kylskåp, upptäckte jag. Och det fanns en burk mäktiga småkakor i ett överskåp.

Efter att jag återgått till den sekulära världen och definitivt misslyckats med att försöka vara fysikstudent på Tekniska Högskolan, räddade Richard mig från den teknologiska fångenskapen genom att skilja sig från sin fru och låta mig bli varannanhelgsmamma åt flickorna. Alla tyckte att vi var en väldigt gullig familj. Naturligtvis var jag varken en bra styvmamma eller en bra förebild för två tonårstjejer och en sjuåring, men ungarna tyckte i alla fall inte direkt illa om mig.

Eftersom jag inte lyckades få något av alla de jobb jag sökte, utan gick hemma i lägenheten i Lideby centrum hela dagarna medan Richard och hans exfru Anita jobbade, var det praktiskt att jag någon gång i veckan fixade mellanmål, hjälpte Linda och Sara med deras läxor och skjutsade dem till fiollektionerna. Ibland fick jag hämta Rebecka på fritids också. Så jag var inte alldeles ensam om dagarna, eller onyttig.

Jag släppte allt engagemang i kyrkan efter den där sommaren på stiftsgården. Men vi hamnade hos Kyrkans Familjerådgivning ganska snart – redan något år innan vi gifte oss. Det var familjerådgivaren, Gun, som sa till mig: men så här kan du väl inte ha det, Agneta? Skaffa dig en utbildning i något du trivs med! Du skulle kanske kunna läsa filosofi eller musikhistoria? Det dröjde några år innan jag lydde hennes råd. Då hade vi flyttat till stiftsstaden Värebro i Sydsverige, och jag hade börjat sjunga i en kyrkokör och gått ett år på en folkhögskola. Allt medan Richard var upptagen av att visa sig nyttig och lyckad på sin senaste stegpinne i karriären, genom att sälja det stora monopolföretagets processelektronik dyrt till den lokala industrin. Vi hade fortfarande inga gemensamma barn.

(ur en tills vidare övergiven roman)