19. something to regret

Day 19 – Something you regret

This must be known, which, being kept close, might move
More grief to hide than hate to utter love.

William Shakespeare: Hamlet, akt 2.1 [Polonius talar till Ofelia]

Hon flyger med Lufthansa från Arlanda klockan tio på förmiddagen en tisdag i början av maj. Mellanlandar i Frankfurt och byter till ett York Air-plan med ganska bra mat och relativt vänliga medresenärer. Läser en bok. Tänker på musik. Lyssnar på välkända sånger och orkesterverk som hon inte alls behöver någon bärbar musikspelare för att kunna höra inne i huvudet när hon vill. Glömmer helst allt annat. Tycker att hon förtjänar att ha det bra nu. Samlar kraft.

Kommer fram till Saint Lawrence sent på eftermiddagen lokal tid. Tar flygbussen till närmaste tunnelbanestation. Den tar tjugo minuter och kostar bara en enkel lokaltrafiksbiljett. Åker österut på tunnelbanans Dominion—Rosewood-linje i drygt fyrtiofem minuter. Går av vid en station i Greek Town och tar en buss söderut, ner mot Lake Catharine och stadsdelen Beach Forest. Med lätt packning är det precis som hon har förutsett möjligt att promenera de sista femhundra meterna i stället för att ta spårvagnen några kvarter österut. Kommer fram till Karin’s Bed & Breakfast. Rummet ser bra ut och trakten verkar ganska säker och lugn. Karin själv är en barsk ängel i yngre medelåldern som inte är rädd för något besvär, eller någonting annat, så länge som hon får betalt för arbetet med att erbjuda rena, välinredda och ljusa rum för turister och utbytesstudenter. Det är oerhört skönt att ha någon som pratar svenska som första kontaktperson i den stora staden i det okända landet i Nordamerika.

Agneta tror att hon har planerat in tiden för sitt besök ganska bra. Vinterterminen på Marks universitet är just slut, och han skall nog bara plocka ihop några papper som kursansvarig på den pågående sommarkursen i jazzhistoria skall ha, och så skall han väl packa undan sakerna han inte behöver igen förrän i höst. Han bor visst på ett inackorderingsställe bredvid campusområdet. På torsdagen eller fredagen denna vecka tar han antagligen Greyhoundbussen ner från Princeville och kommer hem till sin hyrda ungkarlslägenhet i patriciervillan i East Rosewood, där alla böckerna, noterna och skivorna, den stora flygeln och allt annat han pratat om finns. Till dess har hon tid att vara vanlig turist och uppleva Saint Lawrence.

Om vädret är vackert vill hon nog åka en dagstur söderut över gränsen. Det är bara att boka en plats i en minibuss. De stannar utanför alla stora hotell i staden, säger Karin. Agneta är dock inte helt säker på att hon vill besöka de berömda vattenfallen. Hon fantiserade väldigt mycket om dem när hon var liten och hittade morfar Mikaels fotografier från trettiotalet, från hans studieresa till Amerikas Förenta Stater och Republiken Yorkland. Det var vinterbilder från ett fruset fall. Inte alls likt dagens bilder och beskrivningar hon finner av en stad av granna nöjespalats och färgat nattljus över vattendimmorna.

När hon vaknar för andra gången på onsdagen – tidsskillnaden gör henne förvirrad på flera olika sätt, så hon var uppe och gjorde en kopp te mitt i natten lokal tid för att bli av med känslan av att det var frukostdags – tar hon på sig en ganska kort och luftig viskosklänning och tunna långbyxor, och så bekväma gamla sandaler. Eftersom huvudet fortfarande är tungt och trögt, och det därför inte känns som en passande dag för att uppmärksamt se sig om och studera stadens minnesmärken och museer, tar hon en spårvagn ner till centrum för att driva runt i shoppingdistrikten i stället.

Hos en lokal smyckedesigner hittar hon ett långt halsband till sig själv för tvåhundra dollar. Det är i blå korall och halvädelstenar, hopsatt med både olika emalj- och metalldekorationer och med länkar i antikbehandlad mässing. Agneta brukar aldrig använda smycken egentligen, men tror att detta kommer att se imponerande ut till hennes långa broderade klänning i nordisk folklorestil.

På onsdagskvällen får hon veta att Mark antagligen inte kommer till St. Lawrence förrän i augusti. Han har blivit erbjuden att ta över sommarkursen eftersom den andre läraren blivit sjuk. Dessutom har han en del spelningar bokade på lokala klubbar i Princeville på helgerna under sommaren. Och så skriver han flitigt på sin senaste bok, och det kan han lika gärna göra på universitetet som hemma.

På torsdagseftermiddagen tar hon en buss från centrala St. Lawrence upp till Princeville, Upper York. Greyhoundbussen kör först västerut en lång stund på motorvägen som passerar de många förorterna och mindre städerna längs Lake Catharine, och sedan bär det av norrut i drygt en timme.

Universitetet i Princeville anses vara ett av de bästa i Yorkland, åtminstone utanför St. Lawrence. Colleget där institutionen för performancekultur har kontor och undervisningslokaler ligger i en gammal förstad lite vid sidan om det nybyggda egentliga campusområdet, på en kulle med utsikt söderut över downtown Princeville på andra sidan av Aurorafloden.

Bonnie Stewart Burke College består för det första av två stora röda jugendvillor. Likartade, men inte identiska, och med burspråk, balkonger och torn. Mellan de gamla husen har man sedan uppfört en åttkantig föreläsningshall klädd med mörkbetsat trä, och längre upp på kullen ligger ett långsträckt trevånings studenthem i betong och glas. Det finns en infartsväg dit från bortre sidan av Floraparken, närmare resten av universitetet. Några magnoliaträd blommar på gården framför den närmaste villan, som enligt skyltarna vid grindarna till området är byggnaden där forskarna och timlärarna i musiketnologi, dansforskning, opera- och teatervetenskap har sina rum. Mark Shore sitter på en bänk och läser. En vinröd ryggsäck står på gräsmattan bredvid bänken. Någonting ljusbeige, som kan vara en vindtygsjacka, ser ut att ligga nertryckt i ett fack av den öppna ryggsäcken.

Han ser faktiskt ut precis som hon har väntat sig, men det säger hon inte till honom. Agneta tänker då mera på vad hon har fantiserat ihop efter de aktuella foton av honom hon sett på nätet, och mindre på sina ganska vaga minnesbilder från konferensen i Jyväskylä femton år tidigare.

Mark säger inte heller något om sådana saker som utseende och förväntningar, men så fort han ser henne börja gå fram mot honom reser han sig upp – han är bara lite längre än hon själv, kanske 175 centimeter lång? – och börjar gestikulera och prata väldigt mycket. Han är trevlig, översvallande artig och vänlig, och skrattar ofta. Agneta vet inte alls vad han väntar sig av henne, men hon ler förstås en hel del, därför att hon är glad över att hon äntligen får se honom i hans egen miljö. Hon är inte särskilt bra på att prata engelska, men förstår det mesta hon hör, i stort sett. Marks röst är lite hes, men mycket musikalisk och intressant att lyssna till. Den gör sig bättre i verkligheten än över Skype.

De går runt lite på colleget, så Agneta får se hur det är organiserat, jämföra med vad hon kan berätta om hur svenska universitet ser ut och fungerar, och beundra arkitekturen. I den andra gamla röda villan finns lokaler för dem som är inriktade på filmvetenskap, foto- och videodokumentation, illusioniststudier, muntlighet och retorik, samt det antropologiska studiet av live entertainment och eventkultur.

På kvällen går de på en asiatisk restaurang nere i staden där folk verkar känna igen Mark. En del av hans studenter, musikervänner och lärarkolleger eller något sådant stöter också ihop med dem på vägen dit och därifrån, men han presenterar inte Agneta för någon av dem.

Agneta har inte fixat något hotellrum, och så småningom får Mark det klart för sig och berättar att han har ju ett rum i ett inackorderingshus nära colleget (vilket hon redan vet, eftersom han skrev om sin flytt till Princeville i ett email till henne i januari). Det är inget besvär att ordna fram en extrasäng, och det brukar finnas tillräckligt med frukost så det räcker till extra gäster också, säger han. Värdinnan på stället frågar hur många dagar gästen skall stanna. Agneta vet inte vad hon skall säga, men hon svarar ”antagligen till måndag morgon”.

De promenerar längs med floden i det varma vårvädret efter lunch på fredagen, på väg att besöka en utställning med foton från en studieresa med studenterna i kursen i visuell dokumentation, när Mark plötsligt avbryter ett livligt samtal om Murray Schafers vildmarksoperor genom att anlägga en plågad min och säga:

− Ursäkta mig nu, snälla Agneta, men fejkad schamanmusik och den här sortens konstruerade kvasi-religiösa kulter intresserar mig uppriktigt sagt egentligen inte särskilt mycket, och nu har jag ett enormt stort behov av att sitta ner vid pianot och skriva klart en låt som jag fick en idé till veckan innan du dök upp. Kan du tänka dig – would you mind it very much if – att fortsätta själv till galleriet och sedan tillbringa resten av dagen ensam på universitetsbiblioteket kanske, eller gå hem till mitt rum och jobba på ditt eget skrivande, medan jag går tillbaka nu och slinker in på kontoret och använder mitt piano där? Så ses vi senare, okay?

Visst förstår hon att man ofta behöver vara ensam när man skall jobba med ett musikstycke, och nog är hon medveten om att kreativa människor väldigt plötsligt kan få det där enorma behovet av att vara ifred ett tag! Ändå känns det en smula obegripligt att Mark just då väljer att stänga henne ute när han håller på att komponera en ny sång. Han vet mycket väl att Agneta är bra på att hitta lösningar på problem i låtskrivande. Han har hört hennes röst på inspelningar och vet att hon kan sjunga. Visserligen är hon inte på långa vägar så bra eller rutinerad som de stora stjärnorna på jazzscenen i St. Lawrence som han ibland får spela med, men å andra sidan bör han veta att han kan räkna med hennes absoluta lojalitet och ärlighet som vän, samarbetspartner och kritiker. Säger hon någonting om en sång så är det utifrån att hon bryr mig om att hans arbete med den skall ge ett bra resultat, och inte för att hon har något eget intresse av att hävda sin position som artist eller konkurrerande kompositör.

När hon senare tänkte tillbaka på vad som hände och hur hon upplevde de där dagarna tillsammans med Mark, så undrade Agneta om inte det musikaliska avvisandet var det som gjorde mest ont. Sexuell frustration går att hantera utan att ta det personligt. Musikalisk frustration är värre. Det är svårt att behöva avstå från en musikalisk gemenskap som man har haft stora förväntningar på. Särskilt när man som Agneta av familjeskäl redan har tvingats leva i musikaliskt celibat i åtskilliga år. Att då få veta att man plötsligt inte duger som partner, i en tillfällig gemenskap över ett piano, åt en musiker som i normala fall tycks vara totalt promiskuös i sitt musikutövande – spelar med alla som vill och i vilken genre som helst – kan verkligen skada självkänslan. Vid den här tiden hade Mark sedan ett tag hållit på med att då och då försöka skriva lite nya sånger till de vokalister han brukar kompa, och hon visste att han var en smula orolig för att de kanske inte skulle gilla materialet. Han brukade ofta som ett första test skicka texter och noter som attachment i ett email till henne, så hon kunde hjälpa till genom att fundera över textrader och ordval och genom att provsjunga och spela.

På lördagen tar Agneta bussen tillbaka till St. Lawrence, och Karin hjälper henne att kontakta York Air så hon kan boka om biljetten hem. Det kostar ett par hundra dollar extra att boka om från tisdag till söndag kväll.

Anledningen till att hon inte står ut med att stanna kvar längre i Yorkland är att hon på fredagen har fått tillfälle att se Christines målningar. De är utställda på ett galleri vägg i vägg med den lokal där universitetskursen visar sin fotoutställning. När hon står framför Christines stora bild av tre generationer Shore-män på trappan till ett stort vitt trähus – exmaken Mark, sonen Benjamin, och så Marks pappa, med blålila lupiner i trädgårdens förgrund och den nordvästliga amerikanska Stillahavskustens mörkgröna barrskogsklädda öar och ljusa hav i bakgrunden – känner Agneta att det är dags för henne att åka hem och ta itu med sitt eget liv och sin egen historia, i stället för att envist fortsätta hoppas på att bli inbjuden till en främmande mans verklighet.

På flyget över Atlanten serveras en riktigt bra middag, och sedan sover hon en hel del. Är nöjd med att hon den här gången har klarat av att ta sig ur en ohållbar situation av egen kraft. Agneta ringer Richard tidigt på måndagsmorgonen när hon har landat i Frankfurt och kan ansluta till ett europeiskt mobilnät igen, för att berätta att hon ändrat sina planer och är på väg hem. Han tar ledigt från jobbet och möter henne på Arlanda mitt på dagen.

(delar av kapitlet “Aurorafloden” ur en tills vidare övergiven roman. Har inte slutgiltigt bestämt om huvudpersonen heter Agneta eller möjligen Clara. Synpunkter?)

2 thoughts on “19. something to regret

  1. Tack för att du läser och kommenterar!

    Ja, Clara är nog vad kvinnan heter, om jag inte hittar på något bättre, eftersom det var så hon hette när jag började fundera på den där historien och vilken sorts personer den handlade om. Att det blev Agneta berodde på att jag fick lite kalla fötter när jag upptäckte att det har kommit ut flera svenska romaner de senaste åren som handlar om en Clara och hennes resor och familj…

  2. Synpunkter på namnet? Clara!

    Smärtan att bli avvisad sexuellt är verkligen ingenting mot att bli avvisad på andra vis, musikaliskt, intellektuellt eller helt enkelöt känslomässigt, när man inte duger som person. Sex är ganska överskattat…

Comments are closed.