Day 21 – Another moment

(utdrag ur kapitlen “Improviserad kultursociologi” och “Why are you reading this crap?” ur en tills vidare övergiven roman.  Huvudpersonen heter Agneta eller Clara. Synpunkter?)

Igår skickade jag årets julkort till vännerna långt borta. I år blev det bara till Amanda, som jobbar som sångcoach i Los Angeles-trakten, Michael, som är musikhistoriker och producent på ett skivbolag i London, och Alex och Andrew, som är ett par textförfattare och kompositörer som lever och arbetar ihop i New York. Men bäste och själsligen närmaste vännen Mark i St. Lawrence, R.N.E.Y., får ingen julhälsning, för jag har lovat dyrt och heligt att aldrig mera besvära honom genom att skriva eller ringa. Och jag är en sådan person som håller vad jag lovar. Annars har jag de senaste fyra åren varit fullt upptagen vid den här tiden – veckan mellan första och andra advent – av ett febrilt sökande efter det bästa, mest meningsfulla och vackraste kortet att skicka till Mark, min musikaliske internetvän, som lever sitt riktiga liv i Republiken North Eastern Yorkland på andra sidan Atlanten. Bara en gång fick jag någonting därifrån i gengäld – men det var fint så. Det enda julkortet, några tusen sparade mejl och en hembränd cd, är mina käraste minnen från en underbar vänskap.

Samma sak har det blivit med Henrik Collin (ni vet, den där söte lille landsortsprästen som är berömd för sina tämligen kontroversiella åsikter… Jag råkar vara bekant med honom sedan ungdomen och stiftsgårdstiden, och sedan tog vi upp kontakten när vi träffades igen när han var studentpräst i Värebro där jag bodde några år!), efter mina förvirrade email och de synnerligen märkliga telefonsamtal jag drabbade honom med medan jag var mitt uppe krisen förra våren. Ett par decennier av oförargligt kamratskap – med en smula tvetydiga och obehagliga undertoner då och då –  och hundratals givande diskussioner i brev och email har fått åka i papperskorgen. Aldrig mera någon kontakt. Inga fler julkort! Jag orkar bara inte börja om igen, och man kan egentligen inte försöka sig på något sådant. En berättelse kan man ta om och variera, men en vänskap relateras när den pågår, och kan aldrig mer improviseras fram igen, när dialogen har upphört för alltid.

Jag har ännu inte heller bett Mark om ursäkt för att jag gjorde honom upprörd och bekymrad när allt var som värst då precis i början av sommaren, därför att jag i stort sett inte ångrar något jag sade eller gjorde varken då eller under de åren vi var vänner. Kan han inte förstå att det är så det är med mig att jag räknar med nåden att man utan krusiduller får ta till sig det man behöver lära sig även från pinsamma situationer och sedan gå vidare, utan väntar sig att man först skall skämmas duktigt för sina mänskliga svagheter eller vältaligt skylla dem på kemisk obalans eller någon annan medicinsk diagnos, kan jag tyvärr inte spela med i hans vänskapsarrangemang längre. Hoppas han blir lycklig och sams med sig själv på något vis så småningom. Han förtjänar det faktiskt.

* * *

Var uppe för länge och dumsurfade på nätet i natt igen – i ett fåfängt försök att uppleva att jag har någon sorts kontroll över eller åtminstone information om det som händer på andra håll i världen. Så för att få mina för hälsan nödvändiga åtta-nio timmar av sömn, och därefter någon timmes halvvaken meditation över den privata tillvarons eländen och möjligheter, blev jag kvar i sovalkovens tysta och självbevarande värme ända till långt efter elva.

Sopbilen har spelat sin tidiga och polyrytmiskt metalliska vilddjursmusik på gården. De förvärvsarbetande vuxna grannarna runt omkring mig i huset har trampat omkring i sina förutsägbart omusikaliska variationer på morgonstress, och sedan skramlat med nycklarna och stegat iväg till sina bilar. De harmoniska ungarna i fyran vägg i vägg har också hörts vakna upp till sitt harmoniska liv igen. Uppenbarligen skedde detta uppvaknande, uttryckt i ett brett orkestrerat crescendo, någonstans mellan frukostbord och hallmatta. De har nu för länge sedan smällt igen ytterdörren, trummat nerför trapporna, studsat ut genom porten och hojtat lite ledmotiv till varandra medan de cyklade iväg till sina skolor. En frustrerad tvättmaskin i ett främmande badrum någonstans i närheten har sjungit en timslång aria om det arbetande tvålvattnets instängda längtan och centrifugalkraftens vrålande raseri. Men större delen av morgonen och förmiddagen har det varit ganska tyst här.

Jag trodde länge att jag aldrig skulle behöva säga eller skriva något om min bekantskap med Mark Shore. Vänskapen tycktes så självklar att den inte behövde beskrivas och förklaras. Det var ju en nära relation som jag levde i under flera år, vid sidan av äktenskapet med Richard, utan konflikter eller problem. Visserligen kunde jag inte få någon annan att förstå och acceptera den verkligheten, men jag antog att allt skulle ordna sig med tiden. Då skulle jag inte behöva göra ”historia” av förhållandet, utan det skulle vara mitt liv, och alla andra skulle se det som det var. Kruxet var, bland annat, att jag först måste lyckas övertyga Mark om hur det var – om vad jag kände för honom. Det fanns alltså ändå en konflikt i den idealiska vänskapen – en anomali, en ojämlikhet, en brist på ömsesidighet. Han var nöjd som det var. Jag var missnöjd, men vågade inte andas om det. Han hade andra vänner. Det hade knappast jag. Men jag har alltid varit lite exklusiv i min smak, och har därför trivts bäst utan för mycket annat sällskap än mig själv.

Nu är det snart fem månader sedan jag senast hörde av Mark personligen. Och det är mer än fem år sedan jag första gången läste och kommenterade något han skrev på ett internetforum, vilket ledde till vår långa och intensiva emailkontakt. Jag måste nog göra en historia av det i alla fall. Kanske kan jag berätta som det var nu. Men som ni vet är jag tveksam till om det går att beskriva en relation bara från en sida, och när den redan är över. Det blir som när jag var liten och satt överst i trappan hemma och lyssnade när mamma pratade i telefon nere i hallen. Man kan gissa ganska bra vad det handlar om, men man kan aldrig vara säker på hur personen hon pratar med ser ut just då och vad hon hör därifrån i luren medan det är tyst i vårt hus. Man kan bara känna rytmen i konversationen, genom att uppleva växlingen mellan prat och lyssnande. Andras hemligheter kan man ana, men inte förstå, om man bara hör pratet på hemmafronten, men inte kan registrera alla andra signaler.

Här uppkommer en paradox. För att vara trogen mig själv, och mitt behov av att förstå logiken i det som hände genom att berätta en historia, i stället för att hålla klaffen resten av livet och låta folk tro vad de vill om varför jag drabbades av ett mentalt sammanbrott, och för att samtidigt hålla mitt löfte till Mark att aldrig utnyttja någonting av det jag känner till om honom och hans familj, måste detta bli vad vi båda avskyr: en ganska falsk bild. Till exempel påstår jag någonstans att Mark och jag är jämnåriga, och jag låter läsaren här och där misstänka att han inte är amerikan. Så är det inte, men det passar bra in i den historia jag råkar berätta. Det roar mig personligen att tänka på att jag blev inspirerad av bland annat några olika och rätt galna historier av Robertson Davies respektive Yann Martel som jag läst ganska nyligen. Litteratur spelar större roll än verkligheten för mig, och har alltid gjort. Om jag hade varit mera inriktad på verklighetens geografi och natur hade jag gärna skrivit om skärgården utanför Marks barndomsstad Vancouver, eller om något av universiteten i Kalifornien som en person med hans bakgrund skulle ha kunnat vara student eller lärare vid, eller – vilket hade varit allra smartast, och inte så långt från verkligheten – om någon stad i Europa.

Allt jag har lärt mig om människan Mark under de fem år jag nu har känt honom närmare är egentligen ointressant, både för mig och för resten av världen. Folk har naturligtvis varit nyfikna och velat veta vad det är för sorts person jag är vän med. Det vill säga, man vill veta vad det är som skiljer ut honom som individ och typ från vem som helst som jag har kunnat träffa i verkligheten eller på nätet. Vad han heter, var han bor och hur gammal han är, vilket yrke han har och om han har familj, och i synnerhet vad han har för dåliga egenskaper och vanor, så man kan tala om för mig att jag inte borde umgås med honom. För mig har inlärandet av vad som kan betraktas som basfakta om Mark varit en fascinerande men emotionellt tröttande forskningsresa. Vissa personliga saker har varit fruktansvärt frustrerande svåra att få fram, och också ofta svåra att stå ut med, eftersom de pekat så eländigt tydligt på det fruktlösa i den sorts dagdrömmar jag gärna förlorar mig i. Han har en annan sorts liv och andra vanor, utanför mina fantasier och vid sidan om vårt gemensamma konverserande över nätet. Det borde vara självklart, och jag borde ha kunnat se var gränsen går. Men det var så eländigt komplicerat!

Mark smickrade mig ofta med att jag känner honom mycket väl, bättre än många andra av hans vänner i verkliga livet, samtidigt som han undanhöll fakta som jag bad om – fakta som skulle ha kunnat hjälpa mig att se vad jag kunde förvänta mig och vad jag skulle låta bli att hoppas på från hans sida. Det här tog tyvärr väldigt lång tid att inse konsekvenserna av, eftersom jag är så mån om min egen och andras integritet att jag sällan blir burdus och kräver att få uttömmande svar om förhållanden och åsikter som folk verkar vilja hålla utanför insyn och diskussion, och jag låter det vara så, utan att fundera så mycket över vad oviljan att nämna det kan bero på. En del kunskapsjakt var dock mer lättsam, då den växte fram ur lustiga infall, sammanträffanden och korrekta gissningar. Vi har en hel del gemensamt, trots allt. Ibland var allt hur enkelt som helst. Ett jublande, harmoniskt: ”of course!” i situationer när jag visade mig värdig ett förtroende av något särskilt slag. Men allt detta vetande och kunskapande för min egen och andras nyfikenhets skull har bara varit en dum lek, och en onödig besatthet av att bestämma och ringa in. Jag hade inte behövt veta så många konkreta saker om den främmande man som bär namnet Mark Shore, eftersom mitt behov av att vara vän med honom i grunden var irrationellt och grundat på ingenting annat än intuition och blixtsnabb, blind åtrå. Inga fakta och inget förnuftigt resonemang har kunnat ändra på detta.

* * *

”Why are you reading this crap? Why not try some real thinkers instead, for a change? Like, Heidegger, Kant, or Weber?”

Detta var det första inlägget av Mark jag läste på musikvetarlistan MTE-LIST (Musicology-Theory-Ethnology), som jag började prenumerera på i slutet av oktober för fem år sedan.

Han vände sig inte till mig, utan till en stackars brittisk student som velat briljera i en diskussion genom att citera någonting postmodernt och kulturanalytiskt. Detta inträffade i början av november, på söndagen samma vecka som jag kom mig för med att skicka in mitt första bidrag till MTE-LIST: en kort kommentar till en pågående diskussion om Schuberts sånger, med bifogad presentation av mig själv som f d musikvetarstudent och sångerska från Sverige. Senare insåg jag att Mark definitivt inte var lika ny som jag i sammanhanget, utan hade varit med på listan sedan starten. Det fanns mycket intressanta saker att hitta i MTE-arkivet på nätet…

Jag visste nästan ingenting om varför man skulle läsa Heidegger, Kant eller Weber, trots min ganska långa och ganska omfattande humanistiska utbildning från Värebro Universitets institution för kulturvetenskap, och var inte så övertygad om att det var livsviktigt att veta det heller, men femton minuter senare satt jag i alla fall med någon sorts svar på min egen brännande fråga: vem i helvete är Mark Shore, och vad har han i mitt liv att göra? Att läsa vad han skrev hade nämligen gett mig gåshud och startat en mycket uppjagad inre monolog: Hur kan jag bli så fruktansvärt chockerad av något så vanligt som att det dyker upp en ny uppkäftig person på en diskussionslista på nätet? Vem fan är detta? Varför måste sådant här hända mig just nu? Så här sent i livet, så att säga.

Jaså, han är bara en jämnårig musikvetare från Yorkland, tänkte jag medan den ena länkade webbsidan efter den andra rullade förbi på skärmen. Jaha, och tydligen är han jazzmusiker också. Så fånigt. Inte min typ. Har visst publicerat artiklar om Adorno och Beethoven. Kanske inte riktigt vad man väntar sig av en jazzgubbe… Men, vad är det här nu då? Proceedings, Jyväskylä 1992. Då måste vi ju ha träffats på den konferensen? Och jag som har så gott minne för namn reagerade väl förstås på namnet, inte på innehållet i det han skrev på MTE-LIST! Så måste det ha gått till?! Och så gick jag till hyllan med musikvetarpapper, grävde fram materialet och läste hans presentation från 1992 igen: Mark C. Shore. Jazzpianist. Forskarstudent och lärare på universitetet i Princeville, R.N.E.Y. Tidigare arbetat som radiojournalist och musiklärare i Vancouver, Kanada. Gift med en bildkonstnär. En nyfödd son.

På höstterminen 1992, när jag var nästan färdig med D-uppsatsen – i ett ämne som låg mycket i tiden, vilket lovade att ge prestige åt institutionen och en möjlig doktorandtjänst åt mig – tyckte Jonas, min handledare, att jag borde följa med honom till en musikvetarkonferens i Jyväskylä i Finland.

Jonas är född och uppvuxen i Värebro, och doktorerade på en avhandling om folkmusikens betydelse för operasångerskorna Christina Nilsson och Jenny Lind. Ganska nyligen har han tydligen publicerat en artikel om ”dansbandskonnässörers ackumulation av kulturellt kapital i subgruppen yngre landsbygdstrogna högskoleortsnomader”. Jag kommer fortfarande alltid att tänka på Jonas när jag hör en viss typ av genuin värisk dialekt. Den klingar ojämnt, som en dynamisk överlagring av uppkäftiga och ödmjuka toner, och språkmelodin får allting som sägs att låta som om personen som talar är uppriktigt förvånad!

Richard fick stora utbrott av svartsjuka när han fick veta att jag skulle resa bort, eftersom han hade på känn att jag var lite smått kär i Jonas. Han borde inte ha varit så misstänksam och svartsjuk på vad som ”kunde komma att hända” om han släppte mig utom synhåll i tre-fyra dagar tillsammans med en lärare jag beundrade.

För det första var jag och Jonas inte ensamma tillsammans, varken på tåget till Stockholm, färjan till Åbo, eller på hotellet i Finland. Jonas fru var med. För det andra var jag gravid i sjunde månaden, så det var ingen risk för att jag skulle dricka mig full på taxfreewhisky eller konferenschampagne och bete mig fånigt tillsammans med någon främmande man jag mötte på resan.

Vad som däremot hände, och just då inte tycktes ha någon livsavgörande betydelse, vilket gjorde att jag faktiskt glömde bort det alldeles strax efteråt (och därför många år senare fick leta i mina pappershögar efter gamla sparade abstracts och läsa listan på konferensdeltagare för att kontrollera sanningen i ett vagt minne och det som en sökning på internet presenterade som en möjlighet), var att en amerikan tittade vänligt på mig någon gång under middagen den första kvällen i Jyväskylä.

Nästa dag, lördagen, var jag ute och gick på de isiga gatorna i staden. Det här var i slutet av november, och det var råkallt väder. För att värma mig en stund gick jag in i ett varuhus. I källarvåningen fanns en porslinsavdelning med en lustig blandning av dyr finsk design och billig rysk kitsch. Jag kunde ha fått en hel teservis i koboltblått och guld för motsvarande ett par hundra svenska kronor, om jag bara hade haft tillräckligt många finska mark växlade, eller ett kreditkort. Bankerna var stängda, för det var ju lördag. Besviken över ödet att ha kommit till rätt plats vid fel tid och utan rätt sorts valuta snubblade jag ut ur affären, och kunde ha fallit i armarna på den ganska snygge amerikanen, som just passerade samma dörr, på samma isiga gata! Men så var det inte. Jag trillade inte. Han kom inte nära. Men han tittade vänligt igen, och sade någonting om mitt tillstånd, och att jag kanske borde gå försiktigare på de här hemska isfläckiga trottoarerna i denna kalla finska stad.

Hans anförande på konferensen var ett av de jobbigare att förstå –charmigt, och förmodligen genialiskt, men tämligen spretigt och snårigt. Mark – för det var naturligtvis han – diskuterade modernismens teoretiska utvecklingslinjer, genom att ställa Adorno och Mahler på en sida, och Miles Davis och Heidegger på en annan.

* * *