Vetenskapsrådet svarar genom Pär Omling på kritiken i en replik på SvD:s Brännpunkt:
“I artikeln ”Vetenskap eller galenskap” (SvD Brännpunkt 28/2) påstår Tanja Bergkvist att ”genusvansinnet nått nya höjder” genom att Vetenskapsrådet utdelat ett treårigt projekt i musikvetenskap där trumpeten ska studeras ur ett genusvetenskapligt perspektiv.
Här finns flera sakfel: Vetenskapsrådet har beviljat ett individuellt postdoktorstipendium att använda till två års vistelse vid Royal Scottish Academy of Music and Drama i Glasgow, inte stöd till ett forskningsprojekt.
Ansökan är inte granskad av någon genuskommitté utan har granskats av en postdoktorkommitté med humanistisk och samhällsvetenskaplig kompetens.”
“En vetenskaplig studie av just trumpetarskrået har stora förutsättningar att kasta ljus över hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning.
Trumpetarskrået har alltsedan medeltiden och långt in i modern tid varit en extremt manlig domän. Det fick tidigt en stark ställning därför att trumpetarnas skicklighet och kunnande betydde liv eller död i alla krigiska företag. Trumpetarna blev de bäst betalda musikerna och deras förbindelse med militärväsendet befrämjade framväxten av en ytterst stöddig manskultur inom skrået. Det var i denna miljö som de klangideal och sätt att spela på instrumentet som fortfarande i dag har hög status utvecklades.
Det Tanja Bergkvist raljant kallar ”misstänkt genusspecifika klanger” har en högst påtaglig bakgrund: krig och militär makt. Och historien är fortfarande i dag levande som tonbildningsideal för nya adepter på trumpet.”
Andra länkar till debatten som officiellt startade i SvD för en vecka sedan (forskningsansökan diskuterades av en blogg och senare på debattforumet Flashback redan i början av januari):
Det blir fler länkar till inlägg i debatten kring genus och trumpetforskning senare, men detta är vad jag har skrivit på Tanja Bergkvists blogg idag (andra försöket, vet inte om någon av mina kommentarer gått in i systemet och bara väntar på moderering, eller om de försvann i rymden):
Tanja,
jag följer den här debatten och har skrivit om den på min blogg.
Eftersom gensvaret på din debattartikel har varit överväldigande – särskilt under de första 72 timmarna då läsarna kunde kommentera direkt på SvD:s sida – förstår jag att du inte hunnit följa upp alla trådar ännu. Men jag vet att det finns fler än jag som ställer sig undrande till varför du inte förberedde ditt inhopp i genusdiskussionen bättre (den här gången heller), och varför du nu valde att hänga ut en enskild musikhistorikers forskning till allmänt åtlöje i pressen? Det kommer flera repliker från musikvetarhåll om detta. Däremot gissar jag att sannolikheten för att någon genusvetare eller någon representant för Vetenskapsrådet kommer att svara dig är ganska låg, då det inte framgår av din artikel vad du egentligen är ute efter att få svar på. Din text är alldeles för osaklig och diffus för att det skall finnas något konkret att diskutera.
Jag undrar verkligen vad du haft och har för syfte med att starta en sådan här debatt? Är det för att du vill väcka politisk opinion på något område (vilket?), är det för att (försöka) utöva vetenskapskritik, eller är syftet bara att leverera populistisk satir och underhållning? Om det är det sista var det väl ändå inte så lämpligt att utnyttja en stor morgontidnings debattsida för att få en skrattande publik på sin sida, eller att underteckna med sin akademiska titel? Jag hoppas verkligen att du har ett seriöst intresse för vetenskapliga frågor, och är öppen för att diskutera med och lära dig av dem som frågar dig vad du egentligen kan om det du kritiserar.
Jag har ingen akademisk titel eller examen, men jag har studerat både matematik, fysik, maskinteknik och ADB/datalogi (KTH M-78, Datalinjen SU -83), och ämnen på humanistisk fakultet (musikvetenskap och filosofi, GU -96), och kan därför säga att synen på vad som är vetenskapligt och vad som är möjligt att studera och få ny kunskap om är inte särskilt olika inom de olika vetenskapsgrenarna. Det är bara sättet att använda begrepp och metoder som varierar något. De allra flesta är helt överens om det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet: man påstår inte saker hur som helst – man är inläst på ämnet och har rimliga skäl för sina slutsatser.
/MaLj
Uppdatering: nu har min första kommentar sedan i morse äntligen kommit in på Bergkvists blogg så man kan läsa den där. Inte så stor skillnad mot mitt andra försök, men det är några formuleringar och poänger som jag inte kom ihåg senare när jag skulle återskapa inlägget och försöka posta det igen.
andra inlägg om denna fråga: Ett matematiskt bevis?, Uppdatering av debattbilden, Ett antal debattlänkar
andra inlägg om trumpeter: A little adventure with two trumpets and a vase, Trumpetforskning med eller utan genusperspektiv
“Vetenskapsrådet är den största statliga finansiären av grundforskning vid svenska universitet, högskolor och institut. Nyligen kritiserade jag genusidéernas inflytande över svenska förskolor – men det stannar inte där.
En liten klick experter i det här landet som fått oproportionerligt stort inflytande har nämligen som uttalad målsättning att ”genusperspektivet” ska genomsyra all privat och offentlig verksamhet i landet, så även forskningen.
Inom Vetenskapsrådet finns en särskild genuskommitté med uppgift att ”verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen”. En sökning i Vetenskapsrådets projektdatabas ger en tydlig bild av hur långt genusvansinnet gått.
Rådet har beviljat över en halv miljon kronor för ett treårigt projekt inom musikvetenskap med titeln ”Trumpeten som genussymbol” (dnr 2008-528), där man bland annat ska ”problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”
Projektbeskrivningen talar för sig själv, jag citerar några utvalda delar:
(…)
Jag utgår ifrån att jag skulle få stöd på liknande sätt om jag gör en projektbeskrivning i matematik där jag kan ägna tre år åt att studera flerdimensionell analys ur ett genusperspektiv, till exempel hur matematiken som vetenskap omedvetet genom sitt bruk av variabler och normer befäster stereotyper och förstärker den i samhället rådande könsmaktsordningen.”
Därefter följer hennes satiriska text om hur en ansökan om bidrag till matematikforskning med genusperspektiv skulle kunna se ut. Observera att hon ingenstans i sin artikel diskuterar den musikvetenskapliga forskning som hon blev så upprörd över att läsa om hos Vetenskapsrådet. Musikforskarens ansökan anses kunna “tala för sig själv”, dvs doktor Bergkvist förutsätter att alla SvD-läsare kommer att tycka att texten är lika komisk och tecken på galenskap, flum och politiskt styrning av vetenskapen som hon själv upplevde den. Hon bygger alltså sin argumentering och sin debattartikel på att citera ett långt stycke av vad en icke namngiven (men lätt identifierad) musikhistoriker har skrivit i en ansökan till Vetenskapsrådet, och har inte mycket övrigt att komma med, förutom sin upprördhet. I sina repliker bland de >500 läsarkommentarerna till artikeln kastar doktor Bergkvist ur sig påståenden om att det kanske är bäst att hålla tyst, för annars kommer väl Vetenskapsrådet att låta Säpo kontrollera henne! Eh?
Det hela är väldigt osmakligt (och ganska sorgligt), inte minst därför att kritiken mot att genusperspektiv idag är så vanligt (närmast ett krav) på många områden exemplifieras med en enskild forskares egna ord, utan att denna forskningsmedelsansökan sedan diskuteras ur ett ämnesrelevant perspektiv. Vad är det som säger att det är extra “galet” med genusperspektiv inom trumpetforskningen? Jag tycker det verkar som ett rimligt perspektiv, särskilt om man ser det historiskt. Varför anta att just detta projekt är typiskt för svensk genusvetenskap? Jag kollade upp det, och det tycks vara ett arbete som bedrivs i samarbete med forskare på ett universitet i Skottland. Varför anta att denna forskare överhuvudtaget har haft kontakt med och influerats av de svenska genusvetare som doktor Bergkvist och andra tycks vara så fientliga till? Det finns en hel egen internationell genusvetenskaplig tradition inom musikforskningen, som inte alls har särskilt mycket gemensamt med vad som diskuteras inom svensk politisk eller akademisk genusteori.
Bara tyckanden, känslor, associationer och citat räcker inte för att övertygande bevisa att någonting är rätt och rimligt eller fel och galet. Det trodde jag faktiskt att en matematiker kunde antas känna till.
Så där rent mänskligt kan det ju också vara trevligare om man frågar om lov (eller åtminstone funderar över de juridiska konsekvenserna) innan man hänger ut en enskild vetenskapsman (kvinna) till allmänt åtlöje i pressen. Det här liknar förtal, på det viset att musikforskaren i fråga genom Tanja Bergkvists artikel behäftas med en koppling till politiserad svensk genusvetenskap som jag inte är säker på att hon har. (Jag känner henne inte alls, och har idag inte heller speciellt mycket kontakt med några andra kretsar av musikvetare, så mina synpunkter här är helt obundna av eventuella vänskaper och andra lojaliteter.)
En företrädare för svensk musikvetenskap, fil dr Jacob Derkert, reagerade på doktor Bergkvists debattartikel genom att publicera ett blogginlägg som diskuterar problemen med artikeln. Han skriver:
“Artikeln befinner sig argumentativt helt och hållet på den ideologiska arenan, men har ändå vissa vetenskapliga attribut: Författaren är fil. dr, om än inte i genusvetenskap eller ens inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga område där genusvetenskapen har sin starkaste förankring, utan i matematik. Diskussionen rör det vetenskapliga värdet av en viss forskning, vilket i normala fall hade inneburit inslag av en vetenskaplig argumentation – även om det inte nödvändigtvis hade stannat vid detta. Men kritik av ideologiska inslag i en vetenskaplig (eller förment vetenskaplig) aktivitet bör normalt ske genom att man dels visar det ur vetenskaplig synpunkt skeva i ett resonemang, dels att man på något sätt identifierar och inringar dess ideologiska element. /…/ Forskning med genusperspektiv bör lika lite som någon annan verksamhet dömas i sin helhet utifrån en enskild yttring. Om författaren hade haft en väl argumenterad kritik av tillämpningen av genusaspekter i Trumpeten som genussymbol – vilket inte är fallet – hade denna inte per automatik kunnat hävdas gälla all forskning med genusinslag. Inte heller hade man utifrån ett enskilt fall på ett rimligt sätt kunnat dra slutsatser om ett systemfel när det gäller tilldelningen av medel till genusinriktade projekt.”
Maria Schneiders skivor går inte att köpa i vanliga skivaffärer längre, sedan hon anslöt sig till ArtistShare, som är ett alternativ till skivbolag. Därifrån kan man beställa redan utgivna cd-skivor direkt (även som downloads, förstås) och får då på köpet tillgång till lite bonusmaterial på sajten. Ännu ej utgivna skivproduktioner kan sponsras i förväg, så får man skivan några månader senare, när den är färdig, och under tiden kan man följa processen med konserter och inspelningar genom extramaterial som läggs ut fortlöpande på ens kundkonto på ArtistShare.
Så här skriver de om sin syn på artister, musikutgivning och ny teknik:
“The explosion of digital downloading has shaken the roots of the music industry as we’ve known it – the concept of creating music for sale has become a tenuous prospect, as record labels and artists continue to lose profits due to “illegal” file sharing. A variety of solutions have cropped up to prevent music from being devalued – from digital rights management to completely new pricing models. ArtistShare, however, is not looking to fight these emerging technologies; rather, we work with this new platform to the benefit the artist.
At ArtistShare, we believe that the true value of music lies in the artist’s individual creativity and the unique process each artist uses to create their music. Since its inception, ArtistShare has been redefining the music industry by allowing fans to finance artist projects in exchange for access to the artist’s creative process. By reaching out directly to the consumer and focusing on the innate value of music, ArtistShare has created a model that is immune to changes in the industry.
ArtistShare artists don’t fear technology – they embrace it, understanding that the forces that threaten to devalue music only make the creativity of the artist all the more valuable.”
Kanske lite väl högtravande om konstnärsskapets mysterier, och kanske inte ens modellen med exklusivt bonusmaterial som morot för att köpa musiken istället för att kopiera den håller i längden – det kräver ju att alla kunder är lojala och snikna och inte frestas dela med sig av godbitarna till kamrater… Men idén med ett mera artistkontrollerat distributionsbolag och att sprida det ekonomiska risktagandet inför skivinspelningar bland fansen i stället för att sitta och vänta på en kommersiell finansiär eller en välvillig kulturfond är intressant.
Jag har köpt flera skivor genom åren från ArtistShare, och även om jag inte tyckt att bonusmaterialet varit sådär jättespännande att det var värt allt upphaussat snack om insikt i den kreativa processen så har det känts som ett vettigt sätt att köpa musik på om man tycker om att köpa något som ännu inte finns, och sedan vänta och vänta i spänning på att det skall levereras.
Det är mycket som händer denna vecka, så glöm inte bort Ipred-frågan bara för att det går prinsessförlovningsrykten, bilindustrins framtid är osäker, bränderna fortsätter i Australien och upphovsrättsidustrin spelar sina juridiska kort mot TPB:s karaktärsskådespelare:
” I morgon röstas Ipred-lagen igenom. Tack så mycket för det Warners, Universal, Sony och ni andra. Gratulerar till er makt och era inkomster, gratulerar att ni får styra nätoperatörer och politiker obehindrat. Extra gratulationer till er för att ni lyckats undergräva rättssäkerhet och politikers respekt för medborgare.
Jag kommer såklart inte att lägga en spänn på era företags produkter — det har gått alldeles för långt nu. Det skulle inte förvåna mig det minsta om detta framväxande motstånd kan komma att användas som motivering för att bedriva lobbyverksamhet om tvångsbetalning till kultursektorn. Kultursektorn som det kallas, fast det handlar om konglomerat som vill äga marknaden och styra internet och kliver över lik för att få till det.
Grattis till er och dra åt helvete, era jävlar. Jag säger det innan ni får rätt att stänga av webbsiter som min inom överskådlig framtid.”
“In the shadow of the final crisis of the cultural industry in the 21st century, a larger picture grows of powehr, broccoli, and Kopimi. Every step of the failures of the cultural business is followed by the spooky successes and structurally diffuse spread of an Internet elite, all over the world. The book you’re reading has no author, no designer, no typesetter, and no means of distribution. Still it’s right before you. How did this happen? Read the frightening instructions that a loosely connected nucleus of IT experts implanted into the network existance of an unsuspecting generation of youths, and about how the group stole the eggs, dollarsh, and jpegs away, right before the very eyes of the establishment, and powerful financial interests. Read about how serversh, seedersh, traeckers, mails, corporate contracts, foreign inverstors, Ikko’s allowance, scandalous ads, links, and search engines infiltrated and ruined a world, that had nobody to turn to, nobody to seek advice from, and nobody to trust… This machine that is operationg below radar frequencies, moves unhindered from the jungle’s of Cambodia to the gay … of San Fransisco, by the empty beaches of Tel-Aviv, and into the internet connections of regular people of the suburbs to Jönköping or the harbour of Göteborg. It leaves nobody untouched and destroys everything in its way. Technically superior and physically independent, it continually transforms, metamorphoses, and reappears, in everchanging incarnations and under different code names. While strangling it’s opponents, it remains untouchable, and even more so — incomprehensible. It has been said that this is the first time Kopimi frees the world, but we can rest assured that it will not be the last”
A completely different picture of how young creative and talented people still believe in the authority and power of the established institutions in the music industry can be found on a Swedish musician forum I participate on. The majority of hopeful guitar heroes and songwriters who post questions there are asking for advice on how to get recognized by the big record companies, how to become members of famous rock groups, how to sell their poor poetry as song lyrics to the stars, and thinking that they have a right to get a musical education free (all public education is free in Sweden) just because they want to make a living from music, not because they have something to contribute in the arts or entertainment business and are prepared to do the work to get there (practice, gigs, studying, auditions, etc). But it’s the lack of alternative ideas for how to do something with their talent and musical interest that surprises me most.
Läser ett bra inlägg av Josh om hur man skall kunna förklara digital duplicering i kombination med allmän givmildhet (=fildelning) genom någon analogi med analog, ickeförstörande gratiskopiering. Han undrar om det finns något bättre sätt att säga det än att jämföra med ett klonat får?
En fildelningsanalogi skulle kunna vara att man äger en spegel. Och så får folk titta sig i den alldeles gratis, bara för att man är så bussig och vill mänskligheten väl. Fast de får själva betala för att transportera sig hem till en, där spegeln hänger (på brevlådan eller ytterdörren, så man inte behöver vara hemma eller öppna när de som vill spegla sig kommer dit). Företag som har satsat stora investeringar i lokaler, personal och inredningar för att hyra ut speglingar per minut i spegelsalonger på fina gatan i stora staden då kanske tycker att det är taskigt med konkurrens från gratis speglar i förorten och landsorten. Men de får ju ta smällen utan att gnälla och ropa på polis och advokater om en allt större del av tittarna inte längre bryr sig om eller har råd med den lyxiga inramningen av upplevelsen utan bara vill ha lite koll på frisyren någon gång då och då i all enkelhet. Fast speglingar handlar ju mera om teknik än om innehåll, så det är ingen bra bild av att distribuera kopior av något. Men ändå relevant i samband med fildelningsdebatten, på något sätt…
Hmm… en helt annan grej jag plötsligt kommer att tänka på i det här sammanhanget är att tänk om man skulle börja kräva STIM-licenser av alla människor som spelar musik i det offentliga rummet? Då kanske det skulle vara en och annan som drog sig för att vissla falskt eller för att spilla ut jobbig musik ur sina telefoner och bärbara spelare? Man kanske till och med skulle kräva licens för spridande av upphovsrättsskyddat material för att överhuvudtaget få yttra sig? Det kan ju råka hända att man säger eller skriver något som någon stackars fattig upphovsman redan har formulerat och publicerat! Vad härligt tyst det skulle bli då!
(Trött, trött – därför blir språket så märkligt. Undrar hur många som redan skrivit om speglar i samband med fildelning? Jag kan inte vara den första!)
[professional composer] says in a message in reply to [amateur composer]: Try stretching your harmonic language a little more – and above all, yes, do learn from the past, but do try to also establish your own, individual, identifiable voice, rather than making it a clone of a distinctly bygone age…
[beep, beep]: At this point, musically, I wonder if the aphorism shouldn’t read “Those who forget the past are condemned not to repeat it.” [amateur composer]’s music, like virtually all of the pasticheurs that plague [the internet], consists exactly not in competent, workmanlike replications of past masters, but in grotesquely deformed non-imitation. What the pasticheurs listen to (and learn from) is not the music itself, but to a specious set of rules absolutely mistakenly decocted from it. They study the scores long enough to realize that four/eight measure phrases are fairly common, for example–but not long enough to understand how many exceptions there are. Absent that balance, the four-bar phrases pound along remorselessly, mindlessly, savagely unmusically. Instead of music’s living example, they heed preposterous non-wisdom about musical form, thence creating “sonata form” music that utterly mechanically inserts “second themes,” entirely disregard any of the musical logic that would make sense of such a gesture. No wonder these wretched hacks are in such a hurry to howl ignorantly about “atonality”; they need a straw man to beat in order to disguise their own profound lack of understanding of tonality. Sad times for composition, it can seem…
x: Why indeed do you find that you have to continually repeat yourself with the same old quasi-intellectual drivel when speaking of the music of others in here? I will say that you can be interesting and constructive on occasions, but this occasion must have been inspired by the full moon, as others have been. [beep], may I suggest that you’re not striving hard enough for an entry into ‘Who’s Who’. I would suggest other suitable areas of debate for you, where the illustrious book will be more impressed, and open to listen to you. Opinions are part of life’s rich patterns. But they can hurt, especially in the world of amateur art.
[amateur composer]: I now regret calling attention to my piece. I had no intention of stirring up a hornet’s nest. [beep, beep] has a perfect right to consider my music a plague and a perfect right to say so openly. The question I put was about the search for an individual voice. In today’s climate of criticism that seems to be the paramount requirement. ‘I must not write in such-and-such a way or people will dismiss me as an imitator.’ I guess that such self-consciousness can impede creativity. It seems to me that much music which escapes the condemnation of ‘belonging to a bygone age’ is just as imitative as any other kind but merely using later models.
y: Let me say that in my opinion, the requirement you describe is not part of “today’s climate of criticism.” It is, to my observation, a distinctly local phenomenon. The fact is, Mr. [amateur composer], that this is, perhaps, your individual voice, and this is one area in which [beep] and I part ways. To be honest, I think that the calls for less imitation and more innovation are simply a way for some folks to say that they didn’t really care for the piece without coming out and saying so. At the end of the day, write what you enjoy. If people like it, great. If they don’t, great. If it pleases you, that’s what matters. There is (or should be) room in the creative world for all types of art. I don’t feel particularly compelled to tell someone when I don’t like what he or she has written, but if that is the common practice for others, then perhaps they should simply come right out and say so. We should be able to express negative opinions without the fear of arousing rancor or ill will, shouldn’t we? Should we not allow others to express their opinions, as well?
me: Last week I did a search on YouTube for tourist videos from a certain place (an island) and found a music video for a pop song with the name of the island in the title. I didn’t like the repetitive, brain-invasive music at all, and thought the lyrics were not particularly well written. The rhythm of the text and the music didn’t match at some points, and the grammar and logic of the lame ‘message’ could be improved. So, after hearing this awful song I was inspired to write a comment to the video to express to the whole world – and to the artist who had posted his new music video – what I believed was wrong with the text and the tune. Unfortunately, this was before breakfast, so I wasn’t very considerate and kind in what I wrote. A couple of hours later, I got an email notification of a reply comment, saying roughly that “judging from the ability to give constructive critique, the self-appointed composer, (female) writer and (female) painter M.L. had better show us how to sing this herself”. Luckily, I found that the artist had already deleted both mine and his own comment from the YouTube page, so I only had to reply with a private note to him, with thanks (but no apology). Lesson learned: don’t say anything negative at all about someone’s music or poetry. There is a high risk that they will take the advice personal, and become unpleasant. The artist I encountered here is a quite well-known figure from the Swedish progressive pre-punk folk rock scene who was most active 25-40 years ago. I can’t remember if I listened to the bands he sang with in the 1970’s, when I listened to other ‘progg’ music bands now and then, but I don’t think I did. Of course it was silly of me to write that comment… I regret it very much.
y: As you know, I am the proud owner of three dogs. I have discovered through bitter experience that, the more I use their names when I am correcting them, the less they pay attention when I later call them. In other words (as with many children I have observed) they learn to tune things out. In a way, I think it is much the same with [beep, beep]’s hyperbole. While his intentions are, no doubt, good, the heightened language he habitually uses wears itself out eventually. All this to say that I do believe that one can provide negative feedback that doesn’t produce the consequences you describe, and it may very well be that [beep] needs to learn this. However, I do not believe that this can ever be achieved by the perpetual demonization practiced by Mr. [x] and others, and that sort of counter-hyperbole is what has made me so weary.
me: Yes, but more likely when one is acknowledged as a worthy critic. Like if a teacher corrects a student. Or if a dog owner barks at his dogs. It’s more problematic – greater risk of ridicule or anger – if the situation for example is that the comments about an established musician come out of the blue from a younger person with no official position or credentials, or any actual experience in the particular musical genre!
x: M, may I make myself clearer by emphasising that I have not assumed nor taken for granted that a receiver of harsh comments may become unpleasant enough for me to hit back at the accuser. My belief is that a recipient, specifically an amateur recipient may indeed suffer hurt. This is not right and is unsuitable in here. It is indeed rife in the professional papers, magazines and blogs, so it may be that perhaps [beep] should aim to offer his kind of severities in these other alternative publications.
x: Mr [y], I will comment on your [message] to M, if I may. Who initiated the demonisation of [amateur composer]’s music in the beginning, may I ask? Then why bother to read, continually post, and weary yourself? Can’t it be just an exchange between two contributors. We are both adults, and we can handle this exchange by ourselves, may I remind you. Please go back to your [computer] to compose, where you are able to shine.
y: If you check the recent history of postings, I think you’ll find that I am not the one who “continually posts.” And as I have said before, if you want a one-on-one exchange, use private email. The last time I checked everything on this board was open for comment. No one said you had to agree with anything [beep] says, Mr. [x]. I think you spend far too much time looking for wounds and pointing fingers. As I said elsewhere, if you disagree with [beep]’s assessment, perhaps the thing to do would be to coherently and logically show him (and us) that he is wrong, rather than shouting from the pulpit about what an evil person he is. I do not believe I would choose the terms that [beep] has chosen, but they certainly arouse no rancor on my part. Surely I can disregard them if I choose, so I have no problem with them being presented for public view. We have seen much worse here. I see no reason for you to be so disturbed by this, especially since Mr. [amateur composer] does not seem so affected. Perhaps you were a Crusader in another life?
x: Please retract ‘shouting from the pulpit about what an evil person he is’ and ‘perhaps you were a Crusader in another life’. This accusation is unacceptable.
y: Most assuredly not. It simply is not your place to tell people here what they can or cannot say. I’m sorry that you are apparently unfamiliar with the concept of metaphor.
z: But is it ok to say anything negative about how fat and ugly someone is? About how old they look and what disgusting habits they have? About how irritating and selfish they are? About how stupid and immature they are? About how slothful and greedy they are and how repulsive they look when they spread themselves out on a sofa drinking beer and watching rubbish TV? Is it ok to say anything negative about the sound of their voice and accent? About their attempts at singing and playing the piano? About their crazy religious beliefs? About their taste in food and in other people’s music and writing? About the way they live their life? About their insignificance and unimportance in their social milieu? About their efforts to be romantic? About how boring their conversation is? About their lies and dishonesty? About their personal hygiene? About their scowling moody expressions? About their incompetence and general uselessness?
Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.
En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.
I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)
I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).
Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).
Förra söndagen hade Svenska Dagbladet en rolig ruta av Berglins som kommenterade att det inte bara är staten, telefonbolagen och internetleverantörerna som vet allt om våra åsikter, vanor och personligheter, utan att företagen vi är kunder hos börjar ha besvärande stora register över köpvanor och personliga uppgifter. Idag läste jag en blogg från Daniel Rhodin i Folkpartiet i Eslöv som diskuterar alla varianter av integritetskränkande register och lagen om datalagring och då äntligen även nämner problemet med de “frivilliga” men rätt okända kunddatabaserna. Som Mary Moderatkaramell påpekar är övervakningshysterin (och att folk inte protesterar mera mot den) kanske ett uttryck för en kollektiv rädsla, som media (och politiker, antar jag?) bör ta ansvar för att lindra genom att balansera eländesrapportering med reportage och notiser som inte är så hårt vinklade på katastrofer, hotbilder och maktlöshet.
