Day 02 – Your first love

Lång historia av olycklig beundran av föremål på avstånd – och oftast tillräckligt klok för att låta det stanna vid det. Några gånger utsatt för avståndsbeundran från andras sida. Några gånger utsatte jag andra för oönskad uppmärksamhet, brev, presenter, och hjälpte dem oombedd när de var i konflikt med mobbare och lärare, etc.

Men oftast upplevde jag att mina glasögon, och min brist på förmåga att visa intresse för sådant som jämnåriga tjejer och killar tyckte var viktigt och/eller retade varandra för, automatiskt placerade mig utanför kategorin “tjejer man kan fråga chans på”. Eller vad det kan ha hetat på vår tid. Jag ids inte ens tänka efter hur det gick till, vad folk pratade om, hur jargongen på skolgården och klassfesterna var. Det är så länge sedan, och även om det var trist då, så har jag kommit över det. Det var aldrig viktigt för mig egentligen. Det var bara det att man förväntades tycka att det spelade roll, och så hade man inte så många alternativ. Man gick i en skola som var den man skulle gå i. Man hade de kamrater som fanns där man bodde.

Resultatet av att stå utanför det spelet blev att fantasierna om personer och relationer blev viktigare än den tafatta och trista verkligheten.

När jag gick i första klass vet jag att det var tre speciella killar i trean som jag gillade, fast jag inte visste så mycket mera om dem än vad de hette och hur de rörde sig och lät när de var ute och lekte på rasterna.

En av dem hade jag en speciell fantasi om. Jag ville ta med honom på en fest, och vi skulle vara de enda barnen där, utan våra föräldrar och utan kompisar. Lite exklusivt sådär. Bjuda med sig en utvald kavaljer på ett riktigt vuxenparty på ett ställe i en annan del av staden.

Det var min yngsta moster och hennes pojkvän som skulle ha ett föräldrafritt party för sina kompisar, och jag hade plötsligt fått en så stark känsla av att jag ville vara med, när jag fick höra om det av mamma och mormor.

Den utvalde killen från trean skulle möta mig någonstans utanför lågstadieskolan, ungefär halvvägs mellan hans och mitt hem. Så skulle en man med en grävskopa komma åkande (en annan kille hade en pappa som körde sådana) och plocka upp oss. Långsamt, långsamt skulle vi komma åkande genom staden och bort till huset där festen var. Vi skulle hålla varandra om ryggen och sitta nära varandra. Och sedan skulle vi få vara med på en fest med bara unga vuxna och deras roliga musik och spännande mat. Dansa!

Day 01 – Introduce yourself

Jag heter Maria, och det finns det rätt många andra som gör, särskilt i min generation (vi som är något år över femtio) och bland dem som är bortåt 10-15 år yngre än jag. Men även om det ibland varit flera marior i samma klass så har jag inte lyckats bli försedd med något speciellt smeknamn för att skilja ut mig från mängden tänkbara marior.

Ibland försöker jag gömma mig för att slippa delta i den besvärliga gemenskapen och alla intressen man förväntas uppskatta fast det är så tröttsamt och så förödande för koncentrationsförmågan. Sällskapsliv roar mig bara i måttlig grad. Sedan har jag ändå svårt att lyckas gömma mig i någon sorts grå anonymitet där jag bara iakttar och lyssnar utan att folk ser och minns mig. Trots en stor och klumpig blyghet är jag nog lite för impulsiv och för respektlöst ivrig ibland, eller så extremt uttråkad att det märks.

Utan en vettig dialog med andra människor blir det dock svårt att utveckla någon form av tänkande och skapande, eftersom så mycket av sådan verksamhet – och hela det individuella medvetandet – bygger på att man har ett fungerande språk (eller motsvarande symbolsystem) för tänkandet och inlärda gester och handgrepp för det man gör. Sådant som är mycket lättare att tillägna sig om man umgås med människor och kan härma deras ord och gester medan man lär sig hur något skall tänkas eller göras.

Jag har av olika skäl inte lyckats ta mig in på arbetsmarknaden, och för närvarande betyder det att jag är för sjuk för att vara arbetssökande och för frisk för att bli sjukpensionär. Det är en fånig situation, och jag skulle gärna arbeta och ha en inkomst om det var möjligt, men har inte så stort hopp om att det någonsin blir så.

Det finns en familj och vuxna barn. Och en tio år gammal katt. Tidigare hade vi hund. Ibland har vi haft segelbåt. Just nu vet vi inte riktigt om vi orkar segla mera, och vi brukar inte åka någonstans på annat sätt på semestern.

Det finns böcker, musikinstrument och internet. Bor nära storstaden, men inte så nära att man blir störd av trafik, många gatlyktor och annat buller och skräp.