Journey Home och ArtistShare

“Journey Home” with Maria Schneider Orchestra:

Maria Schneiders skivor går inte att köpa i vanliga skivaffärer längre, sedan hon anslöt sig till ArtistShare, som är ett alternativ till skivbolag. Därifrån kan man beställa redan utgivna cd-skivor direkt (även som downloads, förstås) och får då på köpet tillgång till lite bonusmaterial på sajten. Ännu ej utgivna skivproduktioner kan sponsras i förväg, så får man skivan några månader senare, när den är färdig, och under tiden kan man följa processen med konserter och inspelningar genom extramaterial som läggs ut fortlöpande på ens kundkonto på ArtistShare.

Så här skriver de om sin syn på artister, musikutgivning och ny teknik:

“The explosion of digital downloading has shaken the roots of the music industry as we’ve known it – the concept of creating music for sale has become a tenuous prospect, as record labels and artists continue to lose profits due to “illegal” file sharing. A variety of solutions have cropped up to prevent music from being devalued – from digital rights management to completely new pricing models. ArtistShare, however, is not looking to fight these emerging technologies; rather, we work with this new platform to the benefit the artist.

At ArtistShare, we believe that the true value of music lies in the artist’s individual creativity and the unique process each artist uses to create their music. Since its inception, ArtistShare has been redefining the music industry by allowing fans to finance artist projects in exchange for access to the artist’s creative process. By reaching out directly to the consumer and focusing on the innate value of music, ArtistShare has created a model that is immune to changes in the industry.

ArtistShare artists don’t fear technology – they embrace it, understanding that the forces that threaten to devalue music only make the creativity of the artist all the more valuable.”

Kanske lite väl högtravande om konstnärsskapets mysterier, och kanske inte ens modellen med exklusivt bonusmaterial som morot för att köpa musiken istället för att kopiera den håller i längden – det kräver ju att alla kunder är lojala och snikna och inte frestas dela med sig av godbitarna till kamrater… Men idén med ett mera artistkontrollerat distributionsbolag och att sprida det ekonomiska risktagandet inför skivinspelningar bland fansen i stället för att sitta och vänta på en kommersiell finansiär eller en välvillig kulturfond är intressant.

Jag har köpt flera skivor genom åren från ArtistShare, och även om jag inte tyckt att bonusmaterialet varit sådär jättespännande att det var värt allt upphaussat snack om insikt i den kreativa processen så har det känts som ett vettigt sätt att köpa musik på om man tycker om att köpa något som ännu inte finns, och sedan vänta och vänta i spänning på att det skall levereras.

“Misty Island” video

The pictures are not really what I imagined when I composed the piece, many years ago, at the Lindbladstudion (EAM studio) at the University of Göteborg School of Music. I was thinking of an island surrounded by mist, but in the summer. Tonight, the ships are needing their fog horns, but when I took the photos this afternoon it was clearer. And it is winter.
/MaLj

Ljud, bild och text-blogg, producerad, kommenterad eller bara länkad av Maritune

Four Chords and a Canon with Eight Changes

Video med The Axis of Awesome som visar sambandet mellan en ackordprogression (ackordföljd) och ett antal hitlåtar.

En annan version av denna musikvetenskapliga diskussion finns i en video med Rob Paravonian om varför vissa musiker hatar Pachelbel’s Canon.

I Johann Pachelbels Kanon i D-dur är ackorden: D-dur A-dur B-moll Fiss-moll G-dur D-dur G-dur A-dur. (H-mol är ju samma sak som B-moll.) Den låt jag först kommer att tänka på när jag hör dessa harmonier är “Streets of London”, som dock har en liten avvikelse från det upptrampade spåret genom att man slänger in ett E-dur före A-dur på något ställe. Från videons exempel insåg jag också att “Let it be” använder dessa ackord, vilket ju skapar lite av samma evighetsstämning som Pachelbels musik. (uppdatering: vet inte om det var mina öron (minnet av något jag hört), videon eller nåt annat som lurade mig, men när jag kollar ackorden till “Let it be” i en visbok så stämmer det ju inte med släktskapet med Pachelbel, däremot halvhyfsat med fyra-ackords-vamp-analysen.)

Elaine Fine på Musical Assumptions har skrivit ett blogginlägg om Pachelbels kanon.

I imagine that many people think that it has been part of the wedding repertoire since it was written–a tradition as durable as wedding rings or wedding cake, but it first hit the public ear in 1968, when Jean Francois Paillard put the Canon on a Musical Heritage Society recording (MHS 1060). The performance was re-released on RCA (65468) and on Erato (98475).

Jag tror inte stycket är lika vanligt i Sverige, så jag vet inte om svenska organister och stråkmusiker klagar lika mycket över att de måste ha musiken på repertoaren på allmän begäran? Det har jag däremot hört väldigt mycket i diskussioner på forum på nätet. Helt klart är i alla fall att detta inte alls är musik som alltid har varit en del av den klassiska musikens “kanon”, dvs de stycken som anses höra till allmänbildningen att känna till och uppskatta. Som Elaine Fine skriver så var det först när tidig musik-rörelsen grävde fram gammal barockmusik och nylanserade den på 1970-talet som Pachelbel blev populär. Jag kan ha hört den på någon LP-skiva som min pappa köpte och spelade ofta, men möjligen hörde jag stycket första gången när jag såg Werner Herzogs film “Kaspar Hauser” (från 1974).

Yin & Yang

I saw in my stats that someone printed the score to the piano version of my piece Yin & Yang yesterday, so if there are any more fans of my music out there, here is a link to the page where the score is published, and an mp3 of a midi demo! Another demo version can be found at YouTube (see below), with the leadsheet and mp3 published on SibMus.