Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.

Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.

Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.

Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)

Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.

Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.

Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?

Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.

Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.

I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.

Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.

Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.

I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.

Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.

Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.

När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.

Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!

Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?

Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?

Svenska bloggar: intressant

Först några strödda tankar kring konsumentmakt, musikmarknad och kvalitet:

Köp inte grisen i säcken.

Prova först, betala sedan.

Provlyssna/provläs/provkör först – betala när man bestämt sig för att bli “ägare”.

Reklamera det som inte håller måttet.

Skicka ut dålig mat i köket igen.

Betala inte för torrt och mögligt bröd.

Betala fullpris för det som skall användas i kommersiellt syfte eller yrkesverksamhet.

Hyr kvalitetsverktyg i stället för att ha snickarboden full av dåliga lågprisvaror.

Dela på jobbet och kostnaden där det är möjligt.

Koppla en PWYC-funktion till nedladdningssidorna, som styr till STIM.

STIM kan administrera och ge registrerade upphovsmän betalt som vanligt, men utan de tvingande musikanvändningstaxor som idag är ett hinder för ny musik.

Sedan vad jag skrev idag i en diskussionstråd om STIM (och deras förslag till ny ersättningsmetod genom internetleverantörerna i FB-gruppen “Stoppa IPRED”:

Det vore fantastiskt om STIM kunde förändras, men de är väl förstås till viss del bundna av traditioner och av sina egna (internationella) branschregler? Dock är det väl så historiskt sett, att STIM inte alls är menat att vara en organisation som jobbar för att få betalt av enskilda lyssnare och musikanvändare för stora starka musikaktörers räkning, utan ursprungligen kom till för att enskilda kompositörer behövde skydd (inom Sverige och internationellt) mot kommersiellt utnyttjande från de stora musikaktörerna och bolagens sida!

En bra grej med STIM (och systersällskapen i andra länder) är att de och de andra insamlingssällskapen har funnits med så länge och är (relativt sett) så duktiga på att hantera musikanvändningslicenser och utbetalningar till upphovsmän i musikbranschen. Att de är väletablerade är en garanti för att en eventuell ny form av insamling av avgifter till kreatörerna – frivilliga eller taxereglerade – genom deras kanaler skulle betraktas som något som man vågade lita på. Annars kan jag ju tänka när jag ser “DONATE!” på en enskild okänd kreatörs sida: vad säger att de där pengarna inte går till något helt annat ändamål?

Som kompositör till sånger och andra musikverk som sällan spelas har jag idag ingen som helst nytta av att vara STIM-ansluten. Eftersom jag inte framför mitt material själv (är helt enkelt inte tillräckligt bra musiker för att kunna anordna konserter med inträde, och har också ett handikapp som gör det svårt) så finns det ingen teoretisk möjlighet att jag även om jag skrev mycket mer och mycket bättre musik och fick folk att spela den skulle kunna dra in någon ersättning alls för det jobb jag lägger ner OM all form av ersättning till upphovsmän upphör. Men jag är öppen för att systemet förändras till ett internetbaserat shareware-liknande system: PWYC (Pay What You Can) eller Lyssna/spela först – betala senare, eller något liknande. Kanske genom att man länkar till upphovsmannens konto på STIM från varje plats på nätet där musiken förekommer. Har för mig att en del piratpartister och andra (EFF) har haft idéer åt det hållet?

Som det är nu med STIM’s taxor, misstänker jag till och med att det kan vara en nackdel att vara ansluten. Nyskriven musik är dyr att framföra offentligt med legal ersättning. Alltså kan man misstänka att musiker och konsertarrangörer som känner till vad det kostar drar sig för att beställa noter och använda musik från levande men okända kompositörer!

Uppdatering 17:20: den tanke om nya modeller som STIM förespråkar i ett brev till regering och riksdag idag liknar väldigt mycket ett förslag som har funnits att läsa om på deras sajt sedan i våras. Jag är inte så säker på att jag tror på den här idén med att bunta ihop internetabonnemang med STIM-licenser, men det finns en del bra tankar i deras FAQ.

Och, slutligen, så här beskrev jag idag min uppfattning om hur det svenska lagförslaget ser ut, i ett litet utbyte av länkar och synpunkter bland deltagarna på en mailinglista för musiketnologer:

In principle, the law will say (as the related information linked below explains in Swedish) that it is just as illegal to just link or watch an unauthorized music video on YouTube as to participate in a p2p net work, but the former (file download from YouTube = to receive stolen property!) is maybe technically harder to prove, and the intention with the law seems to be to stop the file uploading, not
downloading. I couldn’t find this Government text in English, sorry!

http://www.regeringen.se/sb/d/6143/a/55366 (oklart om denna information som publicerades av Justitiedepartementet den 19 december 2005 fortfarande kan antas beskriva verkligheten, och hur nära den ligger den senaste föreslagna lagtexten)

Uppdatering 17:40: Telekombranschen är inte särskilt roade av att få ett större ansvar för att kunderna inte begår brott. De skulle hellre vilja ha ett system där bolagen hjälper till med att erbjuda licensierad upp- och nedladdning av det material som kunderna önskar ta del av.

Uppdatering 20:20: Detta som Niklas Rådström skriver i DN – Vi är inga fripassagerare! – har naturligtvis en plats i dagens diskussion om kvalitet och marknad:

“Konstnärer får ständigt höra att de måste anpassa sig till en marknad. Tonsättare tillsägs att de borde skriva en schlagerhit och författare att de borde skriva deckare. Bortsett från att detta är som att uppmana landets alla allmänläkare att bli plastikkirurger eller poliser att bli livvakter till miljardärer är det även uttryck för en djup okunnighet om hur den marknad ser ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till.

Landets konstnärer är naturligtvis redan anpassade till den marknad där de är verksamma. Det är en marknad där deras försörjningssituation liknar en annan utdöende yrkesgrupps, den fria bondens. Det är en marknad som aktören i näringskedjans första led i stort sett inte har något inflytande över. Lika lite som den fria bonden har någon vidare möjlighet att påverka mjölk- och spannmålspriserna kan konstnärerna påverka ersättningen för upphovsskyddade verk. Kanske har det att göra med att de flesta marknader handlar om exploatering av andras arbete, något som konstnären och bonden sällan kan göra just därför att de befinner sig i arbetskedjans första led.”

Svenska bloggar: intressant