Links to articles and blogs:
CyberOne: Law in the Court of Public Opinion (see: RIAA v. Tenenbaum in the News”)
technorati page with blog reactions to the article by Rodrique Ngowi
Berkman Center For Internet & Society
Recording Industry vs. The People (blog)
THESE LINKS ARE POSTED ONLY FOR YOUR INFORMATION.
Swedish political discussion about IPRED, file sharing, copyright, pirates, downloading, intellectual property and the recording industry.
Först några strödda tankar kring konsumentmakt, musikmarknad och kvalitet:
Köp inte grisen i säcken.
Prova först, betala sedan.
Provlyssna/provläs/provkör först – betala när man bestämt sig för att bli “ägare”.
Reklamera det som inte håller måttet.
Skicka ut dålig mat i köket igen.
Betala inte för torrt och mögligt bröd.
Betala fullpris för det som skall användas i kommersiellt syfte eller yrkesverksamhet.
Hyr kvalitetsverktyg i stället för att ha snickarboden full av dåliga lågprisvaror.
Dela på jobbet och kostnaden där det är möjligt.
Koppla en PWYC-funktion till nedladdningssidorna, som styr till STIM.
STIM kan administrera och ge registrerade upphovsmän betalt som vanligt, men utan de tvingande musikanvändningstaxor som idag är ett hinder för ny musik.
Sedan vad jag skrev idag i en diskussionstråd om STIM (och deras förslag till ny ersättningsmetod genom internetleverantörerna i FB-gruppen “Stoppa IPRED”:
Det vore fantastiskt om STIM kunde förändras, men de är väl förstås till viss del bundna av traditioner och av sina egna (internationella) branschregler? Dock är det väl så historiskt sett, att STIM inte alls är menat att vara en organisation som jobbar för att få betalt av enskilda lyssnare och musikanvändare för stora starka musikaktörers räkning, utan ursprungligen kom till för att enskilda kompositörer behövde skydd (inom Sverige och internationellt) mot kommersiellt utnyttjande från de stora musikaktörerna och bolagens sida!
En bra grej med STIM (och systersällskapen i andra länder) är att de och de andra insamlingssällskapen har funnits med så länge och är (relativt sett) så duktiga på att hantera musikanvändningslicenser och utbetalningar till upphovsmän i musikbranschen. Att de är väletablerade är en garanti för att en eventuell ny form av insamling av avgifter till kreatörerna – frivilliga eller taxereglerade – genom deras kanaler skulle betraktas som något som man vågade lita på. Annars kan jag ju tänka när jag ser “DONATE!” på en enskild okänd kreatörs sida: vad säger att de där pengarna inte går till något helt annat ändamål?
Som kompositör till sånger och andra musikverk som sällan spelas har jag idag ingen som helst nytta av att vara STIM-ansluten. Eftersom jag inte framför mitt material själv (är helt enkelt inte tillräckligt bra musiker för att kunna anordna konserter med inträde, och har också ett handikapp som gör det svårt) så finns det ingen teoretisk möjlighet att jag även om jag skrev mycket mer och mycket bättre musik och fick folk att spela den skulle kunna dra in någon ersättning alls för det jobb jag lägger ner OM all form av ersättning till upphovsmän upphör. Men jag är öppen för att systemet förändras till ett internetbaserat shareware-liknande system: PWYC (Pay What You Can) eller Lyssna/spela först – betala senare, eller något liknande. Kanske genom att man länkar till upphovsmannens konto på STIM från varje plats på nätet där musiken förekommer. Har för mig att en del piratpartister och andra (EFF) har haft idéer åt det hållet?
Som det är nu med STIM’s taxor, misstänker jag till och med att det kan vara en nackdel att vara ansluten. Nyskriven musik är dyr att framföra offentligt med legal ersättning. Alltså kan man misstänka att musiker och konsertarrangörer som känner till vad det kostar drar sig för att beställa noter och använda musik från levande men okända kompositörer!
Uppdatering 17:20: den tanke om nya modeller som STIM förespråkar i ett brev till regering och riksdag idag liknar väldigt mycket ett förslag som har funnits att läsa om på deras sajt sedan i våras. Jag är inte så säker på att jag tror på den här idén med att bunta ihop internetabonnemang med STIM-licenser, men det finns en del bra tankar i deras FAQ.
Och, slutligen, så här beskrev jag idag min uppfattning om hur det svenska lagförslaget ser ut, i ett litet utbyte av länkar och synpunkter bland deltagarna på en mailinglista för musiketnologer:
In principle, the law will say (as the related information linked below explains in Swedish) that it is just as illegal to just link or watch an unauthorized music video on YouTube as to participate in a p2p net work, but the former (file download from YouTube = to receive stolen property!) is maybe technically harder to prove, and the intention with the law seems to be to stop the file uploading, not
downloading. I couldn’t find this Government text in English, sorry!
http://www.regeringen.se/sb/d/6143/a/55366 (oklart om denna information som publicerades av Justitiedepartementet den 19 december 2005 fortfarande kan antas beskriva verkligheten, och hur nära den ligger den senaste föreslagna lagtexten)
Uppdatering 17:40: Telekombranschen är inte särskilt roade av att få ett större ansvar för att kunderna inte begår brott. De skulle hellre vilja ha ett system där bolagen hjälper till med att erbjuda licensierad upp- och nedladdning av det material som kunderna önskar ta del av.
Uppdatering 20:20: Detta som Niklas Rådström skriver i DN – Vi är inga fripassagerare! – har naturligtvis en plats i dagens diskussion om kvalitet och marknad:
“Konstnärer får ständigt höra att de måste anpassa sig till en marknad. Tonsättare tillsägs att de borde skriva en schlagerhit och författare att de borde skriva deckare. Bortsett från att detta är som att uppmana landets alla allmänläkare att bli plastikkirurger eller poliser att bli livvakter till miljardärer är det även uttryck för en djup okunnighet om hur den marknad ser ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till.
Landets konstnärer är naturligtvis redan anpassade till den marknad där de är verksamma. Det är en marknad där deras försörjningssituation liknar en annan utdöende yrkesgrupps, den fria bondens. Det är en marknad som aktören i näringskedjans första led i stort sett inte har något inflytande över. Lika lite som den fria bonden har någon vidare möjlighet att påverka mjölk- och spannmålspriserna kan konstnärerna påverka ersättningen för upphovsskyddade verk. Kanske har det att göra med att de flesta marknader handlar om exploatering av andras arbete, något som konstnären och bonden sällan kan göra just därför att de befinner sig i arbetskedjans första led.”
Svenska bloggar: intressant
…medan det här diskuteras om införande av ett nytt rättsförfarande i Sverige (som innebär att upphovsmän som anser att deras material inte skall delas omkring hur som helst på internet kan komma att få stöd för att kräva ut uppgifter om vem som kan antas ha haft ett visst IP-nummer vid en viss tid) så har en juridikprofessor från Harvard ifrågasatt om motsvarande piratjaktssystem i USA – som varit igång ett tag nu – är förenligt med konstitutionen.
Law professor fires back at song-swapping lawsuits
By Rodrique Ngowi
The Anniston Star
November 17, 2008
http://hosted.ap.org/dynamic/stories/T/TEC_MUSIC_DOWNLOADING?SITE=ALANN&SECTION=HOME&TEMPLATE=DEFAULT
Jag fick just höra från en person på en musikvetarlista (thank you, Juniper!), att det finns en artikel i The Anniston Star där det sägs bl a:
“The professor, Charles Nesson, has come to the defense of a Boston University graduate student targeted in one of the music industry’s lawsuits. By taking on the case, Nesson hopes to challenge the basis for the suit, and all others like it.
Nesson argues that the Digital Theft Deterrence and Copyright Damages Improvement Act of 1999 is unconstitutional because it effectively lets a private group – the Recording Industry Association of America, or RIAA – carry out civil enforcement of a criminal law. He also says the music industry group abused the legal process by brandishing the prospects of lengthy and costly lawsuits in an effort to intimidate people into settling cases out of court.
Nesson, the founder of Harvard’s Berkman Center for Internet and Society, said in an interview that his goal is to “turn the courts away from allowing themselves to be used like a low-grade collection agency.”
(Uppdatering, måndag: det var kanske ingen ny nyhet att Charles Nesson agerar mot RIAA, men om detta inte nämns så ofta i den pågående svenska debatten så betyder det ju att det är fler än jag som har missat det? Här är ännu en artikel om Harvard och Charles Nessons synpunkter på RIAA och fildelarlagen: “This case is going to be worth watching closely. It looks like the RIAA failed in its efforts to tiptoe around the legal bees’ nest of Harvard Law.”)
Glöm inte heller bort att det finns andra än pirater och advokater och ministrar (*) som jobbar för integritetsfrågor på internet:
här är en sida om fildelningsfrågor från EFF – Electronic Frontier Foundation.
Facebookgruppen har över 39,000 medlemmar.
(*) “Integriteten är alltid en viktig sak för min del, och jag tror att justitiedepartementet är känt för att ha det som en viktig ledstjärna.” säger Beatrice Ask i måndagens SvD.
Mera uppdatering, 18 nov 2008 9:50: bland bloggarna jag läste nu på morgonen hittade jag ett intressant brev om hur användarna ser på teknikutvecklingen, skickat från Lunarstorms upphovsman (!?!) Rickard Eriksson till Mary på MinaModerataKarameller. Skall se om jag kan blogga vidare runt det temat senare: konsumentmakt, kulturmarknad, teknikutveckling.
Svenska bloggar: intressant
Music blogger Kyle Gann says:
“Of course, the Swift Boat Graduates always have a point: a lot of complex things go on in the brain in response to a Satie Gymnopedie, and ultimately the Encyclopedia Britannica is just a record of billions of subjective impressions upon which doubt could be cast. Those are interesting, important issues to ponder, but they are rather divorced from everyday life, and few of us can afford to leave everyday life for long. Subjective, objective, complex, simple, are all comparative terms whose absolute endpoints lie outside human experience; and if you’re going to swallow up those words into their intellectually derived absolutes, then we still need other words for the everyday meanings those words hold in conversation. What’s wrong with the Swift Boat Graduates is that they sometimes wax fascistic about disallowing naive uses of their pet words, as though once you’ve discovered a more sophisticated concept for the word, what the naive use once referred to disappears. This tendency threatens to bring musical discourse down to a grad-school level. Part of intellectual maturity is knowing when the exalted meaning is appropriate and when the quotidian meaning is just fine.
(…) if we’re going to connect the music we love with the world we live in, it’s not helpful to get in the habit of justifying ourselves with a special, circumscribed vocabulary. That way dishonesty lies.”‘
(I have no idea about what a “Swift Boat Graduate” is.)
Following a discussion about this article I decided to put some of my old “compositions” with loops online, and I also posted two newer pieces to my site www.maritune.com.
The three first things are made with Roland DoReMix, which I got in a software bundle when I bought the SoundCanvas soundcard around 1995. DoReMix had presequenced 4-bar midi loops in different styles, which could be copied and pasted on a chart on the screen.
The two newest files are made with iLife GarageBand and Apple Loops. To the short example called “A Different Code” I added a couple of simple tracks which I played on the computer keys into the program.
The piece called “Exdream” is mixed in GarageBand (this afternoon) around an audio file from a midi recording I did with the Soundcanvas sounds on my first computer. I honestly think the piece stinks, mostly because the recording of my improvisation on “church organ” and “taiko drums”, etc, isn’t very interesting music, and certainly not a good performance or sequence job. However, I wanted to say something with this music, about life, folk music, pop sounds, attitudes and everything. Have a nice evening!
In an article on a new site for classical and contemporary music the composer Hugi Gudmundsson writes about his MusMap.com project:
Where everyone has access to everything, the genres which are not actively promoted get just as lost on the internet as the classical department in your local record store. (—) The MusMap project was not initiated to compete with social networking sites like Facebook. Those sites are intended for much wider use than classical musicians and composers need to market themselves and their work. Someone looking for a new composition or a classical music act for a concert would never look for it in a recreational social networking site. Rather than a traditional social networking site, the MusMap project is more of a collection of online business cards of serious classical musicians and composers.
True, or? Well, I know of contemporary composers and classical musicians who have got contacts leading to unexpected and otherwise not available jobs, collaborations and gigs through the big social networking sites, where this sort of contemporary or old-style noise is so easily drowned in the endless stream of more or less pleasant noise from tracks in more popular styles, and where the categories are abused (“classical” is used by members of Myspace Music for both art music and rock!) and search functions are difficult to use. There is obviously a chance that such things can happen. And – to say something about the slim chances for new composers to get their works known even in specialized places online – I know of a site for self-publishers of sheet music where an enormous amount of new original music competes for attention not just within its own fields of notated new music (educational, classical and worship music, lead sheets and arrangements of jazz/pop/rock/song), but also with almost as many arrangements of The Greatest Hits Of Classical Music and other out-of-copyright music, and a lot of the good and useful scores surely will go unnoticed. I think it isn’t always good to have a large catalog of works and a large and interconnected database of musicians, if visitors can’t find the things they might be interested in, because there are too many things, and you can’t search effectively. I don’t think it is hopeless, however, as I have written recently in a discussion on Facebook. (I forgot to mention some places like Yahoo Groups, Webrings and mailing lists, which I have participated in earlier to connect with musicians. There are probably other sites and resources I should check out, to understand where the technology is taking us and where the people are gathering for the moment!) This was my posting a few days ago:
I have been a user of Sibelius (and reader of the official tech chat page) since the beginning of 2002, and a member of the self-publisher community SibeliusMusic.com since July 2002, but only quite recently have I started to notice how many other communities and self-promoting sites for classical musicians and contemporary composers there are around.
Not all of them are meant for music publishing (selling or giving away sheet music), like SibMus, but most have at least some space available in the member profiles for things like score examples, mp3 audio files, photos and videos, and since a couple of years the friend networking aspect is a prominent feature on these places. On SibMus this is not implemented at all, so friendships made at that community is not a matter of seconds, just a click on someones picture, but an investment of time and attention. You have to read what people actually say first, and then look up their external email address and find up something to ask them…
Some other community/database sites I have looked at this far, are: Classical Lounge, Sequenza 21, Composition Today, Dilettante, and MusMap.
I have also tried the publisher sites My Score Store, and Melos. Of course there are also a lot of opportunities for networking and showcasing of music on Myspace, YouTube, and Facebook.
My belief is that it will become easier to link material and info about music from various sites when the web and information technology develops further. Much of the (old fashioned, humane, personal, even sincere and honest, but) time-consuming networking will become automized or at least very simplified through Google and other services. People will hopefully find what they are looking for (if they are aware of or suspect that it exists, of course!), so if our music or our skills as engravers or musicians are wanted, and if we have at some point put the info about it somewhere, there is a chance somebody will find and appreciate it. Our info doesn’t have to be stored in the “best” place (a prestigious database or an active community) in order to be found!
Alex Ross blogs that tomorrrow, Monday 17 December, is
[From a recent list discussion about music, war and peace. The anonymous writer of the quoted passage — that is, I can’t remember the name of the list member who posted it, and I don’t think it was relevant to mention even if I knew it — was just one among many who posted their thoughts and supplied facts about experiences from “peace missions” with music making among people in countries and regions suffering from wars and conflicts:]
Though not an expert in this area, I wish to add that one of the things that war does to students and scholars of music is that it questions the relevance, meaning, and limitations of their/our practice.
I’m sorry to be harsh, but perspectives — and experiences — like these are painfully common: why does it take a war to get us to “question the relevance, meaning, and limitations of their/our practice”? If we don’t know what we’re doing, what its relevance is, what it means to our societies, to our fellow human beings — if we cannot address these crucial questions in the luxurious calm of peace, it will be far too late in wartime. It is what we must do, and not await catastrophe as a stimulus.
(listen to this mp3 — a demo version of Undiminished Hope, an original tune by MWM, now arranged for jazz quintet.)