Vet inte om någon har noterat det, men jag har trasslat med dateringen av inlägg några gånger, och det ser konstigt ut när bloggen hamnar i en Twingly-lista på en tidningssida. Ibland verkar blogginlägget vara skrivet före artikeln.. Detta beror på att jag varit slarvig med att gissa rätt på vilken tid som bloggen uppdaterats, och bara chansat på ett klockslag – uttryckt i den tidsnotering som jag trodde att bloggen hade som standard. Denna blogg startade nämligen för några år sedan med ambitionen att vara ett samarbetsprojekt för två författare/musiker, vilket det inte i praktiken blev sedan, men tidszonen var inställd efter att visa artighet mot den andre skribenten. Nu märkte jag att inställningarna var ganska fel, och har rättat det. Hädanefter skall inläggen dateras och uppdateras (vid stora redigeringar) efter svensk tid!
Category Archives: internet
Lite blandade tankar och diskussioner
Först några strödda tankar kring konsumentmakt, musikmarknad och kvalitet:
Köp inte grisen i säcken.
Prova först, betala sedan.
Provlyssna/provläs/provkör först – betala när man bestämt sig för att bli “ägare”.
Reklamera det som inte håller måttet.
Skicka ut dålig mat i köket igen.
Betala inte för torrt och mögligt bröd.
Betala fullpris för det som skall användas i kommersiellt syfte eller yrkesverksamhet.
Hyr kvalitetsverktyg i stället för att ha snickarboden full av dåliga lågprisvaror.
Dela på jobbet och kostnaden där det är möjligt.
Koppla en PWYC-funktion till nedladdningssidorna, som styr till STIM.
STIM kan administrera och ge registrerade upphovsmän betalt som vanligt, men utan de tvingande musikanvändningstaxor som idag är ett hinder för ny musik.
Sedan vad jag skrev idag i en diskussionstråd om STIM (och deras förslag till ny ersättningsmetod genom internetleverantörerna i FB-gruppen “Stoppa IPRED”:
Det vore fantastiskt om STIM kunde förändras, men de är väl förstås till viss del bundna av traditioner och av sina egna (internationella) branschregler? Dock är det väl så historiskt sett, att STIM inte alls är menat att vara en organisation som jobbar för att få betalt av enskilda lyssnare och musikanvändare för stora starka musikaktörers räkning, utan ursprungligen kom till för att enskilda kompositörer behövde skydd (inom Sverige och internationellt) mot kommersiellt utnyttjande från de stora musikaktörerna och bolagens sida!
En bra grej med STIM (och systersällskapen i andra länder) är att de och de andra insamlingssällskapen har funnits med så länge och är (relativt sett) så duktiga på att hantera musikanvändningslicenser och utbetalningar till upphovsmän i musikbranschen. Att de är väletablerade är en garanti för att en eventuell ny form av insamling av avgifter till kreatörerna – frivilliga eller taxereglerade – genom deras kanaler skulle betraktas som något som man vågade lita på. Annars kan jag ju tänka när jag ser “DONATE!” på en enskild okänd kreatörs sida: vad säger att de där pengarna inte går till något helt annat ändamål?
Som kompositör till sånger och andra musikverk som sällan spelas har jag idag ingen som helst nytta av att vara STIM-ansluten. Eftersom jag inte framför mitt material själv (är helt enkelt inte tillräckligt bra musiker för att kunna anordna konserter med inträde, och har också ett handikapp som gör det svårt) så finns det ingen teoretisk möjlighet att jag även om jag skrev mycket mer och mycket bättre musik och fick folk att spela den skulle kunna dra in någon ersättning alls för det jobb jag lägger ner OM all form av ersättning till upphovsmän upphör. Men jag är öppen för att systemet förändras till ett internetbaserat shareware-liknande system: PWYC (Pay What You Can) eller Lyssna/spela först – betala senare, eller något liknande. Kanske genom att man länkar till upphovsmannens konto på STIM från varje plats på nätet där musiken förekommer. Har för mig att en del piratpartister och andra (EFF) har haft idéer åt det hållet?
Som det är nu med STIM’s taxor, misstänker jag till och med att det kan vara en nackdel att vara ansluten. Nyskriven musik är dyr att framföra offentligt med legal ersättning. Alltså kan man misstänka att musiker och konsertarrangörer som känner till vad det kostar drar sig för att beställa noter och använda musik från levande men okända kompositörer!
Uppdatering 17:20: den tanke om nya modeller som STIM förespråkar i ett brev till regering och riksdag idag liknar väldigt mycket ett förslag som har funnits att läsa om på deras sajt sedan i våras. Jag är inte så säker på att jag tror på den här idén med att bunta ihop internetabonnemang med STIM-licenser, men det finns en del bra tankar i deras FAQ.
Och, slutligen, så här beskrev jag idag min uppfattning om hur det svenska lagförslaget ser ut, i ett litet utbyte av länkar och synpunkter bland deltagarna på en mailinglista för musiketnologer:
In principle, the law will say (as the related information linked below explains in Swedish) that it is just as illegal to just link or watch an unauthorized music video on YouTube as to participate in a p2p net work, but the former (file download from YouTube = to receive stolen property!) is maybe technically harder to prove, and the intention with the law seems to be to stop the file uploading, not
downloading. I couldn’t find this Government text in English, sorry!
http://www.regeringen.se/sb/d/6143/a/55366 (oklart om denna information som publicerades av Justitiedepartementet den 19 december 2005 fortfarande kan antas beskriva verkligheten, och hur nära den ligger den senaste föreslagna lagtexten)
Uppdatering 17:40: Telekombranschen är inte särskilt roade av att få ett större ansvar för att kunderna inte begår brott. De skulle hellre vilja ha ett system där bolagen hjälper till med att erbjuda licensierad upp- och nedladdning av det material som kunderna önskar ta del av.
Uppdatering 20:20: Detta som Niklas Rådström skriver i DN – Vi är inga fripassagerare! – har naturligtvis en plats i dagens diskussion om kvalitet och marknad:
“Konstnärer får ständigt höra att de måste anpassa sig till en marknad. Tonsättare tillsägs att de borde skriva en schlagerhit och författare att de borde skriva deckare. Bortsett från att detta är som att uppmana landets alla allmänläkare att bli plastikkirurger eller poliser att bli livvakter till miljardärer är det även uttryck för en djup okunnighet om hur den marknad ser ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till.
Landets konstnärer är naturligtvis redan anpassade till den marknad där de är verksamma. Det är en marknad där deras försörjningssituation liknar en annan utdöende yrkesgrupps, den fria bondens. Det är en marknad som aktören i näringskedjans första led i stort sett inte har något inflytande över. Lika lite som den fria bonden har någon vidare möjlighet att påverka mjölk- och spannmålspriserna kan konstnärerna påverka ersättningen för upphovsskyddade verk. Kanske har det att göra med att de flesta marknader handlar om exploatering av andras arbete, något som konstnären och bonden sällan kan göra just därför att de befinner sig i arbetskedjans första led.”
Svenska bloggar: intressant
Samtidigt, på andra sidan Atlanten…
…medan det här diskuteras om införande av ett nytt rättsförfarande i Sverige (som innebär att upphovsmän som anser att deras material inte skall delas omkring hur som helst på internet kan komma att få stöd för att kräva ut uppgifter om vem som kan antas ha haft ett visst IP-nummer vid en viss tid) så har en juridikprofessor från Harvard ifrågasatt om motsvarande piratjaktssystem i USA – som varit igång ett tag nu – är förenligt med konstitutionen.
Law professor fires back at song-swapping lawsuits
By Rodrique Ngowi
The Anniston Star
November 17, 2008
http://hosted.ap.org/dynamic/stories/T/TEC_MUSIC_DOWNLOADING?SITE=ALANN&SECTION=HOME&TEMPLATE=DEFAULT
Jag fick just höra från en person på en musikvetarlista (thank you, Juniper!), att det finns en artikel i The Anniston Star där det sägs bl a:
“The professor, Charles Nesson, has come to the defense of a Boston University graduate student targeted in one of the music industry’s lawsuits. By taking on the case, Nesson hopes to challenge the basis for the suit, and all others like it.
Nesson argues that the Digital Theft Deterrence and Copyright Damages Improvement Act of 1999 is unconstitutional because it effectively lets a private group – the Recording Industry Association of America, or RIAA – carry out civil enforcement of a criminal law. He also says the music industry group abused the legal process by brandishing the prospects of lengthy and costly lawsuits in an effort to intimidate people into settling cases out of court.
Nesson, the founder of Harvard’s Berkman Center for Internet and Society, said in an interview that his goal is to “turn the courts away from allowing themselves to be used like a low-grade collection agency.”
(Uppdatering, måndag: det var kanske ingen ny nyhet att Charles Nesson agerar mot RIAA, men om detta inte nämns så ofta i den pågående svenska debatten så betyder det ju att det är fler än jag som har missat det? Här är ännu en artikel om Harvard och Charles Nessons synpunkter på RIAA och fildelarlagen: “This case is going to be worth watching closely. It looks like the RIAA failed in its efforts to tiptoe around the legal bees’ nest of Harvard Law.”)
Glöm inte heller bort att det finns andra än pirater och advokater och ministrar (*) som jobbar för integritetsfrågor på internet:
här är en sida om fildelningsfrågor från EFF – Electronic Frontier Foundation.
Facebookgruppen har över 39,000 medlemmar.
(*) “Integriteten är alltid en viktig sak för min del, och jag tror att justitiedepartementet är känt för att ha det som en viktig ledstjärna.” säger Beatrice Ask i måndagens SvD.
Mera uppdatering, 18 nov 2008 9:50: bland bloggarna jag läste nu på morgonen hittade jag ett intressant brev om hur användarna ser på teknikutvecklingen, skickat från Lunarstorms upphovsman (!?!) Rickard Eriksson till Mary på MinaModerataKarameller. Skall se om jag kan blogga vidare runt det temat senare: konsumentmakt, kulturmarknad, teknikutveckling.
Och de svenska politikerna fortsätter förhoppningsvis att lära sig nya saker om teknikutveckling, juridik och integritetsfrågor.
Svenska bloggar: intressant
Stoppa IPRED nu!
Jag följer debatten om IPRED, men har just nu inget att tillägga i sakfrågan, så jag väntar med att skriva något eget om vad som händer i debatten. Att publicera åsikter hit eller dit är heller inte vad min blogg “Beyond Good And Atonal” handlar om. Det finns en kampanjsida – se länken under deras logga överst i högerspalten. Det finns en Facebookgrupp, som idag tycks ha över 25,000 medlemmar.
Uppdatering: alldeles nyss kom det in en debattartikel i SvD av Anders Mildner, som diskuterar hur sociala medier (internetnätverk, etc) gör opinionsbildning utan hierarkistyrd organisation till en mardröm för dagens politiker, som är tränade att debattera med enskilda representanter för motståndarna i en viss fråga.
“Realpolitiskt blir läget ännu mer känsligt eftersom denna arga massa sitter på världens mest kraftfulla verktyg för att föra ut just detta budskap till resten av väljarkåren.”
“Engagemanget – i vilken fråga det än må vara – är bara ett klick bort. Och i många fall räcker det också med det där enda klicket för att aktionen ska ha något slags effekt.”
Som i frågan om kedjebreven är det alltså på sätt och vis alldeles för lätt att delta i en protest av något slag. Man klickar, och så är det klart! Men till skillnad från kedjebrev, så är Facebookgrupper säkrare mätare på hur många och vilka personer som protesterar. Tekniken i det sociala nätverket tar hand om den saken.
Mer om kedjebrev
Idag läste jag i DN från 08-11-09 om ett annat kedjebrev som sprider lögner och missuppfattningar:
Ett kedjebrev om Förintelsen cirkulerar just nu i Sverige. Men uppgiften om att skolor i Storbritannien inte längre undervisar om Förintelsen är falsk.
Armchair Activism – Soffpotatisprotester
Det kom ett mail i inboxen. Det var inte ett personligt brev bara till mig. Listan på mottagare var lång. Vad gällde det? Ämnesraden var kort som en kvällstidnings löpsedel. Man antogs redan begripa vad det syftade på. Själva texten sade inte så mycket mera.
Någon eller några ej namngivna personer verkade vara upprörda över att någon eller några andra anonyma personer på eget bevåg hade gjort offentliga handlingar tillgängliga på internet. Man ville stoppa detta. Man krävde att informationen raderades. Dessa dokument innehåller nämligen ingående beskrivningar av en tragisk händelse som har drabbat en familj någonstans i Sverige. Händelsen har lett till ett mycket stort mediapådrag under året, så naturligtvis kan man lugnt anta att de flesta har hört talas om vad det gäller.
På den drabbade familjens vägnar – okänt om det var på deras uppdrag, dock – hade dessa anonyma personer startat en protestlista, och med slafsig, känslomässig retorik uppmanades man skriva på och skicka vidare. Det fanns en adress till en kvällstidningsjournalist och anmodan att sända in kopior av namnlistan till denna person efter det att 1000 namn uppnåtts i emailpetitionen, men ingenting sades om ifall journalisten var en av dem bakom utskicket eller ej. Ingen mera information om vart man kunde vända sig för svar på frågor om aktionen, vid vilken tidpunkt kedjan hade startat, var man kunde hitta mera information i sakfrågan, eller hur länge kedjan skulle pågå. Etc.
Ja, precis som det brukar vara, var detta ett tämligen dåligt redigerat kedjebrev, med ett halvdussin tidigare mottagares kommentarer och adresslistor infogade. (Tack – där fick jag emailadresserna till några personer som jag känner, men som inte fanns i min adressbok förut!)
I stället för att ägna trettio känslosamma sekunder åt att klicka på “forward”, lägga till mitt namn på protestlistan, välja hela min adressbok som mottagare och sedan – kanske väldigt nöjd med mitt medkännande engagemang i viktiga samhällsfrågor – klicka “send”, använde jag trettio mer förnuftskalla sekunder till att googla efter fakta. Särskilt intressant visade det sig vara att få upplysningar om hur “den andra sidan” i den här konflikten såg på händelsen. (Det hör inte hit egentligen, vad jag har för privata åsikter om copyright och fildelning, eller hur jag ser på rätten till integritet och anonymitet på internet, men upplysningsvis kan jag säga att jag sympatiserar med delar av det som Piratpartiet står för, eftersom de driver frågor som de andra partierna inte velat sätta sig in i på allvar. Däremot, när det gäller vad personerna på The Pirate Bay sysslar med som gör bit torrent-trafiken möjlig, har jag ingen speciell kunskap eller uppfattning om ifall deras insatser kan betraktas som ideell eller kriminell verksamhet, eftersom jag inte utnyttjar deras tjänster.)
Sedan klickade jag “reply all” – för att skicka min uppmaning om att “bryta kedjan” till alla som hade fått samma email från samma avsändare idag – raderade hela den tidigare texten, inklusive alla gamla adresser och namn, skrev ett kort meddelande, med bifogade länkar till en text publicerad av representanter för “den andra sidan” och till “Break The Chain”, som är en webbplats som “tries to educate the world that e-mail is an unreliable medium for sharing information and that the first step to reducing the amount of junk out there is to stop sending it yourself.”
Varför är “soffpotatisprotester” värdelösa och till och med skadliga? Se: Armchair Activism.
Med lite tur blev jag inte svartlistad hos internetleverantören eller den emailtjänst jag använder för att jag nu sände ungefär 270 email samtidigt! Dock har ett stort antal rapporter kommit om att vissa adressater inte varit tillgängliga. Det kan bero på att massmail från obekräftade avsändare inte accepteras i systemen. Den som sänder kedjebrev ligger också dåligt till om en ISP, emailtjänsten, eller (om man sänder från jobbets adress) deras arbetsgivare får för sig att reagera och tillämpa de bestämmelser mot massmail som ofta finns numera. Man kan bli av med sitt emailkonto, eller få det avstängt en tid. Massmail skall gå genom andra typer av emailkanaler (alltså skall man i princip t ex inte få skicka kommersiella reklammail från privata emailkonton) för att accepteras av de system som vidarebefordrar trafiken, eller helst via listservrar eller annat subskriberat system för medlemmar i en grupp.
(This is a description of my reactions to a chain letter with a petition. “Break The Chain” is a website with information about chain letters, fake virus warnings, spam, internet petitions, and other junk mail.)