Journey Home och ArtistShare

“Journey Home” with Maria Schneider Orchestra:

Maria Schneiders skivor går inte att köpa i vanliga skivaffärer längre, sedan hon anslöt sig till ArtistShare, som är ett alternativ till skivbolag. Därifrån kan man beställa redan utgivna cd-skivor direkt (även som downloads, förstås) och får då på köpet tillgång till lite bonusmaterial på sajten. Ännu ej utgivna skivproduktioner kan sponsras i förväg, så får man skivan några månader senare, när den är färdig, och under tiden kan man följa processen med konserter och inspelningar genom extramaterial som läggs ut fortlöpande på ens kundkonto på ArtistShare.

Så här skriver de om sin syn på artister, musikutgivning och ny teknik:

“The explosion of digital downloading has shaken the roots of the music industry as we’ve known it – the concept of creating music for sale has become a tenuous prospect, as record labels and artists continue to lose profits due to “illegal” file sharing. A variety of solutions have cropped up to prevent music from being devalued – from digital rights management to completely new pricing models. ArtistShare, however, is not looking to fight these emerging technologies; rather, we work with this new platform to the benefit the artist.

At ArtistShare, we believe that the true value of music lies in the artist’s individual creativity and the unique process each artist uses to create their music. Since its inception, ArtistShare has been redefining the music industry by allowing fans to finance artist projects in exchange for access to the artist’s creative process. By reaching out directly to the consumer and focusing on the innate value of music, ArtistShare has created a model that is immune to changes in the industry.

ArtistShare artists don’t fear technology – they embrace it, understanding that the forces that threaten to devalue music only make the creativity of the artist all the more valuable.”

Kanske lite väl högtravande om konstnärsskapets mysterier, och kanske inte ens modellen med exklusivt bonusmaterial som morot för att köpa musiken istället för att kopiera den håller i längden – det kräver ju att alla kunder är lojala och snikna och inte frestas dela med sig av godbitarna till kamrater… Men idén med ett mera artistkontrollerat distributionsbolag och att sprida det ekonomiska risktagandet inför skivinspelningar bland fansen i stället för att sitta och vänta på en kommersiell finansiär eller en välvillig kulturfond är intressant.

Jag har köpt flera skivor genom åren från ArtistShare, och även om jag inte tyckt att bonusmaterialet varit sådär jättespännande att det var värt allt upphaussat snack om insikt i den kreativa processen så har det känts som ett vettigt sätt att köpa musik på om man tycker om att köpa något som ännu inte finns, och sedan vänta och vänta i spänning på att det skall levereras.

Crazy stuff

Found on the Spectrial blog page (some translation of some new text):

“In the shadow of the final crisis of the cultural industry in the 21st century, a larger picture grows of powehr, broccoli, and Kopimi. Every step of the failures of the cultural business is followed by the spooky successes and structurally diffuse spread of an Internet elite, all over the world. The book you’re reading has no author, no designer, no typesetter, and no means of distribution. Still it’s right before you. How did this happen?
Read the frightening instructions that a loosely connected nucleus of IT experts implanted into the network existance of an unsuspecting generation of youths, and about how the group stole the eggs, dollarsh, and jpegs away, right before the very eyes of the establishment, and powerful financial interests. Read about how serversh, seedersh, traeckers, mails, corporate contracts, foreign inverstors, Ikko’s allowance, scandalous ads, links, and search engines infiltrated and ruined a world, that had nobody to turn to, nobody to seek advice from, and nobody to trust…
This machine that is operationg below radar frequencies, moves unhindered from the jungle’s of Cambodia to the gay … of San Fransisco, by the empty beaches of Tel-Aviv, and into the internet connections of regular people of the suburbs to Jönköping or the harbour of Göteborg. It leaves nobody untouched and destroys everything in its way. Technically superior and physically independent, it continually transforms, metamorphoses, and reappears, in everchanging incarnations and under different code names. While strangling it’s opponents, it remains untouchable, and even more so — incomprehensible.
It has been said that this is the first time Kopimi frees the world, but we can rest assured that it will not be the last”

A completely different picture of how young creative and talented people still believe in the authority and power of the established institutions in the music industry can be found on a Swedish musician forum I participate on. The majority of hopeful guitar heroes and songwriters who post questions there are asking for advice on how to get recognized by the big record companies, how to become members of famous rock groups, how to sell their poor poetry as song lyrics to the stars, and thinking that they have a right to get a musical education free (all public education is free in Sweden) just because they want to make a living from music, not because they have something to contribute in the arts or entertainment business and are prepared to do the work to get there (practice, gigs, studying, auditions, etc). But it’s the lack of alternative ideas for how to do something with their talent and musical interest that surprises me most.

Old discussion: criticizing amateur composers; amateurs commenting on pros before breakfast; people barking up the wrong trees, generally

Barking up the wrong tree

[professional composer] says in a message in reply to [amateur composer]: Try stretching your harmonic language a little more – and above all, yes, do learn from the past, but do try to also establish your own, individual, identifiable voice, rather than making it a clone of a distinctly bygone age…

[beep, beep]: At this point, musically, I wonder if the aphorism shouldn’t read “Those who forget the past are condemned not to repeat it.” [amateur composer]’s music, like virtually all of the pasticheurs that plague [the internet], consists exactly not in competent, workmanlike replications of past masters, but in grotesquely deformed non-imitation. What the pasticheurs listen to (and learn from) is not the music itself, but to a specious set of rules absolutely mistakenly decocted from it. They study the scores long enough to realize that four/eight measure phrases are fairly common, for example–but not long enough to understand how many exceptions there are. Absent that balance, the four-bar phrases pound along remorselessly, mindlessly, savagely unmusically. Instead of music’s living example, they heed preposterous non-wisdom about musical form, thence creating “sonata form” music that utterly mechanically inserts “second themes,” entirely disregard any of the musical logic that would make sense of such a gesture. No wonder these wretched hacks are in such a hurry to howl ignorantly about “atonality”; they need a straw man to beat in order to disguise their own profound lack of understanding of tonality. Sad times for composition, it can seem…

x: Why indeed do you find that you have to continually repeat yourself with the same old quasi-intellectual drivel when speaking of the music of others in here? I will say that you can be interesting and constructive on occasions, but this occasion must have been inspired by the full moon, as others have been. [beep], may I suggest that you’re not striving hard enough for an entry into ‘Who’s Who’. I would suggest other suitable areas of debate for you, where the illustrious book will be more impressed, and open to listen to you. Opinions are part of life’s rich patterns. But they can hurt, especially in the world of amateur art.

[amateur composer]: I now regret calling attention to my piece. I had no intention of stirring up a hornet’s nest. [beep, beep] has a perfect right to consider my music a plague and a perfect right to say so openly. The question I put was about the search for an individual voice. In today’s climate of criticism that seems to be the paramount requirement. ‘I must not write in such-and-such a way or people will dismiss me as an imitator.’ I guess that such self-consciousness can impede creativity. It seems to me that much music which escapes the condemnation of ‘belonging to a bygone age’ is just as imitative as any other kind but merely using later models.

y: Let me say that in my opinion, the requirement you describe is not part of “today’s climate of criticism.” It is, to my observation, a distinctly local phenomenon. The fact is, Mr. [amateur composer], that this is, perhaps, your individual voice, and this is one area in which [beep] and I part ways. To be honest, I think that the calls for less imitation and more innovation are simply a way for some folks to say that they didn’t really care for the piece without coming out and saying so. At the end of the day, write what you enjoy. If people like it, great. If they don’t, great. If it pleases you, that’s what matters. There is (or should be) room in the creative world for all types of art. I don’t feel particularly compelled to tell someone when I don’t like what he or she has written, but if that is the common practice for others, then perhaps they should simply come right out and say so. We should be able to express negative opinions without the fear of arousing rancor or ill will, shouldn’t we? Should we not allow others to express their opinions, as well?

me: Last week I did a search on YouTube for tourist videos from a certain place (an island) and found a music video for a pop song with the name of the island in the title. I didn’t like the repetitive, brain-invasive music at all, and thought the lyrics were not particularly well written. The rhythm of the text and the music didn’t match at some points, and the grammar and logic of the lame ‘message’ could be improved. So, after hearing this awful song I was inspired to write a comment to the video to express to the whole world – and to the artist who had posted his new music video – what I believed was wrong with the text and the tune. Unfortunately, this was before breakfast, so I wasn’t very considerate and kind in what I wrote. A couple of hours later, I got an email notification of a reply comment, saying roughly that “judging from the ability to give constructive critique, the self-appointed composer, (female) writer and (female) painter M.L. had better show us how to sing this herself”. Luckily, I found that the artist had already deleted both mine and his own comment from the YouTube page, so I only had to reply with a private note to him, with thanks (but no apology). Lesson learned: don’t say anything negative at all about someone’s music or poetry. There is a high risk that they will take the advice personal, and become unpleasant. The artist I encountered here is a quite well-known figure from the Swedish progressive pre-punk folk rock scene who was most active 25-40 years ago. I can’t remember if I listened to the bands he sang with in the 1970’s, when I listened to other ‘progg’ music bands now and then, but I don’t think I did. Of course it was silly of me to write that comment… I regret it very much.

y: As you know, I am the proud owner of three dogs. I have discovered through bitter experience that, the more I use their names when I am correcting them, the less they pay attention when I later call them. In other words (as with many children I have observed) they learn to tune things out. In a way, I think it is much the same with [beep, beep]’s hyperbole. While his intentions are, no doubt, good, the heightened language he habitually uses wears itself out eventually. All this to say that I do believe that one can provide negative feedback that doesn’t produce the consequences you describe, and it may very well be that [beep] needs to learn this. However, I do not believe that this can ever be achieved by the perpetual demonization practiced by Mr. [x] and others, and that sort of counter-hyperbole is what has made me so weary.

me: Yes, but more likely when one is acknowledged as a worthy critic. Like if a teacher corrects a student. Or if a dog owner barks at his dogs. It’s more problematic – greater risk of ridicule or anger – if the situation for example is that the comments about an established musician come out of the blue from a younger person with no official position or credentials, or any actual experience in the particular musical genre!

x: M, may I make myself clearer by emphasising that I have not assumed nor taken for granted that a receiver of harsh comments may become unpleasant enough for me to hit back at the accuser. My belief is that a recipient, specifically an amateur recipient may indeed suffer hurt. This is not right and is unsuitable in here. It is indeed rife in the professional papers, magazines and blogs, so it may be that perhaps [beep] should aim to offer his kind of severities in these other alternative publications.

x: Mr [y], I will comment on your [message] to M, if I may. Who initiated the demonisation of [amateur composer]’s music in the beginning, may I ask? Then why bother to read, continually post, and weary yourself? Can’t it be just an exchange between two contributors. We are both adults, and we can handle this exchange by ourselves, may I remind you. Please go back to your [computer] to compose, where you are able to shine.

y: If you check the recent history of postings, I think you’ll find that I am not the one who “continually posts.” And as I have said before, if you want a one-on-one exchange, use private email. The last time I checked everything on this board was open for comment. No one said you had to agree with anything [beep] says, Mr. [x]. I think you spend far too much time looking for wounds and pointing fingers. As I said elsewhere, if you disagree with [beep]’s assessment, perhaps the thing to do would be to coherently and logically show him (and us) that he is wrong, rather than shouting from the pulpit about what an evil person he is. I do not believe I would choose the terms that [beep] has chosen, but they certainly arouse no rancor on my part. Surely I can disregard them if I choose, so I have no problem with them being presented for public view. We have seen much worse here. I see no reason for you to be so disturbed by this, especially since Mr. [amateur composer] does not seem so affected. Perhaps you were a Crusader in another life?

x: Please retract ‘shouting from the pulpit about what an evil person he is’ and ‘perhaps you were a Crusader in another life’. This accusation is unacceptable.

y: Most assuredly not. It simply is not your place to tell people here what they can or cannot say. I’m sorry that you are apparently unfamiliar with the concept of metaphor.

z: But is it ok to say anything negative about how fat and ugly someone is? About how old they look and what disgusting habits they have? About how irritating and selfish they are? About how stupid and immature they are? About how slothful and greedy they are and how repulsive they look when they spread themselves out on a sofa drinking beer and watching rubbish TV? Is it ok to say anything negative about the sound of their voice and accent? About their attempts at singing and playing the piano? About their crazy religious beliefs? About their taste in food and in other people’s music and writing? About the way they live their life? About their insignificance and unimportance in their social milieu? About their efforts to be romantic? About how boring their conversation is? About their lies and dishonesty? About their personal hygiene? About their scowling moody expressions? About their incompetence and general uselessness?

Duty calls

Hittade den här på en annan blogg, utan hänvisning till upphovsmannen (därför att den var hämtad/länkad från ett annat ställe). Eftersom jag just igår publicerade en aktuell serie från så visste jag var man hämtade originalet och att teckningen är ett Creative Commons-licensierat verk. Man får alltså återpublicera fritt, om man ger tecknaren äran genom att länka tillbaka, och om det inte är för kommersiella syften!

Duty Calls

Länk: xkcd

Observera den extra bildtexten som kommer fram när man pekar på bilden… (För att publicera i det skicket krävs inte bara att man hämtar själva teckningens adress, utan man måste få med sig allt som står om detta objekt – inom taggen som börjar “img src=” – i originalwebbsidans kod.)

Uppdatering: jag hoppas alla som läser inser att det är rätt mycket självkritisk ironi i att jag publicerar precis denna teckning med precis dessa överdrivna kommentarer om hur man skall göra *rätt*…

Christmas greeting 2008

God Jul!

Julen 2006 skrev jag en julhälsning som särskilt vände sig till mina internetvänner. Den publicerades i ett blogginlägg.

Texten har också skickats in som ett bidrag till en aktion för att ge svenska riksdagsledamöter en julklapp i form av gratis kultur på en dvd, framställd av frivilliga som varit och är engagerade mot förslag att införa integritetskränkande övervakning av internetanvändare för att skydda upphovsmäns ekonomiska rättigheter.

My christmas greeting from 2006 can be viewed in this old blog post, and has also been submitted recently for inclusion in a dvd with “free culture” that will be sent to all members of the Riksdag (parliament) in Sweden by activists in the “Stoppa IPRED” group.

The Nearest Book (meme)

Rules for this meme:

Grab the book nearest you. Right now.
Turn to page 56.
Find the fifth sentence.

Post that sentence along with these instructions in a note to your wall or on your blog.

Please post your quote in a comment to this post as well.

Marshall Berman: kapitel 1: “Goethes Faust: Utvecklingens tragedi,” ur “Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet.” (Översättning Gunnar Sandin. Arkiv Förlag 1995. ISBN 91 7924 0216)

“Ironiskt nog visar det sig alltså att den lilla världens tillintetgörande av Gretchen utgör en avgörande fas i dess egen förstörelse.”

and the next sentence – följande mening lyder:

“Ovillig eller oförmögen att utvecklas i takt med sina barn blir den slutna staden en spökstad.”

In English, this is the third and second sentence from the end on page 59, in: “All That Is Solid Melts into Air”.

I found this book meme at: Alexandre Enkerli’s blog.

Music’s Role in an Electronic Age

Jag sitter och bläddrar i gammal och nyare kurslitteratur för svenska musikvetare, för att få ett historiskt perspektiv på dagens debatt om delad kultur på nätet. På 1990-talet var det i huvudsak ännu andra saker än internet som roade, oroade och intresserade forskarna på musikmediaområdet.
Nya media (fysiska media och etermedia) och nya spridningssätt verkade kunna ge fler chansen att lyssna till mer musik från fler platser och kulturer än förut, och fler musiker kunde få möjlighet att spela för en större publik än den lokala.
Å andra sidan fanns det en risk att möjligheterna till ett globalt kulturutbyte krympte därför att den nyaste tekniken i en del fall (som cd-fabriker, satellitteve, bredband) krävde en nivå på tillgängligt investeringskapital och politisk stabilitet (och frihet från övervakning och censurlagar!) som många fattigare länder saknar.
Dessutom var de stora bolagen som styrde både teknikutvecklingen och skivdistributionen på väg att bli fåtaligare, ännu större och mer dominerande. Kanske skulle det hela sluta med att samma fem-tio artisters fem-tio mest populära låtar skulle vara det enda man kunde få höra, vart man än reste i den fysiska eller elektroniska världen?
Musik på internet var ännu mest en utopi, pga den långsamma överföringshastigheten. Promotionssidor för artister kunde ha några musikexempel på 30 sekunder var upplagda, men man räknade med att fansen behövde 10 minuter för att ladda ner en sådan fil så den kunde lyssnas på. De verkliga pionjärbanden hade provat att sända konserter över ISDN-lina till en distanspublik.
Man anade att det fanns något nytt som skulle förändra sättet att se på musikskapande och musikdistribution, men kunde inte riktigt formulera vad det skulle kunna komma att innebära.
Indiebolagen såg möjligheterna med att internet var en arena där storleken inte har betydelse, utan innehållet. De stora aktörerna avvaktade med att utnyttja nätet för musikdistribution, och såg mest nackdelarna – risken för piratkopior av digital musik.

I en antologi om ljudkultur som jag för några år sedan spontanhandlade i bokhandeln på campus när jag besökte universitetet i Frescati (Stockholm) – “Audio Culture: Readings in Modern Music” (2004 ed. Christoph Cox & Daniel Warner. ISBN 0-8264-1615-2) hittar jag till slut en text från 1966 av pianisten Glenn Gould, med titeln “The Prospects of Recording”. Efter all mer eller mindre profan debattprosa jag har läst de senaste veckorna låter det som står i hans essä som religiös poesi. Läs gärna hela sidan 124-126 (Google Books, se föregånde länk) för att få sammanhanget:

“The most hopeful thing about this process–about the inevitable disregard for the identity factor in the creative situation–is that it will permit a climate in which biographical data and chronological assumption can no longer be the cornerstone for judgments about art as it relates to environment. In fact, this whole question of individuality in the creative situation–the process through which the creative act results from, absorbs, and re-forms individual opinion–will be subjected to a radical reconsideration.”


“In the best of all possible worlds, art would be unnecessary. Its offer of restorative, placative therapy would go begging a patient. The professional specialization involved in its making would be presumption. The generalities of its applicability would be an affront. The audience would be the artist and their life would be art.”

Uppdatering: Ju fler gånger jag läser de där sidorna ur Glenn Goulds text, ju mer övertygad blir jag om att det i hans tankar om inspelningsteknik och (i första hand klassisk) musik 1966 finns mycket som gäller också för vår tids alla sorter av analoga och digitala medier, och för musik och kultur på nätet. Gould talar om att det sker en successiv upplösning av alla hierarkiska strukturer. Det betyder att musiken blir både autonom och anonym, frikopplad från en kreatörs identitet, men samtidigt för sin produktion och distribution beroende av en kedja av hjälpande händer – som inte längre behöver vara närvarande i samma tid och rum. Lyssnaren är också en av dem som påverkar skapelseprocessen.

Länkat: Rick Falkvinge, hax, intressant

Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”

Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.

Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.

Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.

Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)

Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.

Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.

Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?

Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.

Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.

I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.

Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.

Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.

I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.

Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.

Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.

När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.

Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!

Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?

Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?

Svenska bloggar: intressant

Copyright and law discussion

Links to articles and blogs:

CyberOne: Law in the Court of Public Opinion (see: RIAA v. Tenenbaum in the News”)

technorati page with blog reactions to the article by Rodrique Ngowi

Berkman Center For Internet & Society

Charles Nesson and his blog

Recording Industry vs. The People (blog)


Swedish political discussion about IPRED, file sharing, copyright, pirates, downloading, intellectual property and the recording industry.