Category Archives: debate

Tillbaka till hönshuset?

Posted on by
Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

Konstmusik och utbildning (debattinlägg från 2001)

Posted on by

I likhet med Jesper Norda är jag rätt tveksam till den konstnärliga och musikaliska nyttan med att tonsättare arbetar med allehanda nya musikteorier och andra “skitfina” problem. Sådant som sällan intresserar någon annan än dem själva och som inte gör det klingande resultatet värt mödan och alla de stora tankarna. Bättre om man klarar av att att se musiken som en kommunikationsform bland andra och stilla finner sig i att modern konstmusik i första hand som all annan musik bara är organiserat ljud. Om man släpper de krampaktiga försöken att rättfärdiga sig som unik musikalisk hjälte och konstnärlig nyskapare, kanske det blir kraft över till att skapa något som klingar intressant, vare sig det bygger på något påstått intressant “forskningsarbete” eller inte. I tonsättarrollen ligger att man producerar mer eller mindre spelbar musik. Inte att man skall producera ordrika myter om sig själv. Det spelar liksom ingen roll vilka storartade principer man har utgått från i sitt skapande. Huvudsaken är att man når någons öron. (Åtminstone sina egna.) Inte att man kan föda en hoper musikvetare med avhandlingsämnen (i de fall doktoranden och tonsättaren inte också är en och samma person!). 

Så här långt håller jag alltså med Jesper. Vi konstaterar att det inte är fruktbart att stänga in sig på Musikhögskolan. Förutom de extrema varianterna av nyskapande teoretiserande finns där hela den tunga traditionen av inordnande i makt- och kunskapshierarkier – t ex mästare-lärling i tonsättarutbildningen, och en inlärd hjälplöshet när det gäller att förstå musik utifrån något annat än systematiska analysschemor och andra vedertagna metoder. Det är väl bara naiva nybörjare som uttrycker vad de själva känner och menar att ett stycke betyder? Senare lär man sig att man inte begriper någonting, och att det är säkrast att slå upp i någon handbok vad experterna anser om det. Så hur skall då den breda publiken kunna våga bry sig om musiken alls, om den här attityden sipprar ut från de institutioner som skulle vara den seriösa musikens främsta kraftsamlingar och mötespunkter? (Om det nu är så – se senare resonemang!) Kanske finns det en eftersläpning jämfört med andra konstnärliga utbildningar i synen på hur fri en student får vara från sina lärares och förebilders preferenser? Kan det vara så att bildkonstnärer tidigt släpps lösa på ett sätt som musiker och tonsättare inta av tradition tillåts? En musiker skall liksom veta sin plats innan han eller hon tar upp offentligt utrymme, medan en ung konstnär mycket väl kan ställa till med en installation som tar upp stor plats i det offentliga rummet? 

Jag kan för lite om bildkonst och konsthögskolor för att kunna säga om jag är överens eller inte med Jesper när det gäller hans syn på skillnaden mellan de konstnärliga utbildningarnas interna arbetsformer och yttre dialog med samhället. Bara en liten fundering i alla fall: inte blir väl ett avantgardistiskt bildkonstverk så hemskt mycket bättre accepterat, förstått och “använt” av publiken än ett nytt musikverk? Rätt är kanske att konstkritiker oftare sätter in verket i en aktuell kontext, och något mindre talar om teknik och historia. Men det är inte helt uteslutet att en musikkritiker idag också arbetar på det sättet. Eftersom konsertpubliken ju (i allmänhet, i Sverige, i dag, för moderna musikverk) har så minimala förkunskaper i teori, analys och musikhistoria, har en del kritiker insett att de möter sina läsare bättre om de skriver om tonsättarens person, något samhällsfenomen som inspirerat till musiken, eller något annat som inte kräver specialkunskaper.

Sedan kan det ju vara svårt för tonsättaren att acceptera att hans/hennes noggrant uttänkta betydelser och strukturer för publiken ibland bara leder till en stunds oreflekterat kännande. Det är enligt min mening inte självklart att, som Jesper skriver, “om en tonsättare är komplex på ett sätt som inte är på förhand givet, kommer han/hon kunna förstås och läsas av utefter sina egna kvaliteter.” Här snubblar vi ju i hjältemytens förrädiska spår igen… Det är inte bättre att vara sin egen! Det är inte självklart att den som är unik syns bättre och blir till större glädje för mänskligheten! Tvärtom! Det är jobbigt, både för det ensamma geniet och den oförstående publiken! Tänk om flera tonsättare och musiker (och motsvarande gäller på andra konstnärliga områden) kunde inse att det inte är farligt att spela ut sin konst i dialog med det kanoniska, med kulturarvet eller det på andra sätt redan kända och förstådda. Avsikten är ju att kommunicera, att ge ut något som är möjligt att använda. Visst kan det vara både praktiskt och identitetsmässigt eftersträvansvärt att utveckla ett eget språk, men det konstnärliga språket bör vara en dialekt av det erkända, och inte en nyskapad hemlig kod. (Därmed inte sagt att jag rekommenderar någon sorts kollektivt skapande utan upphovsindivid, eller att jag på något vis vantrivs med att vara den ensamvarg jag är…)

Svaret på den inte så klart utskrivna men underliggande frågan i debattartikeln: varför har den moderna konstmusiken  så svårt att komma in i kulturen på lika villkor med bildkonsten (och litteraturen, måste man väl tillägga)? vill jag påpeka har med svensk skoltradition att göra. Det finns en påtaglig skillnad i hur konstarterna behandlas i skolan, både när man talar om dem och när man utövar dem.

Alla barn får måla egna bilder. Alla barn får gå på museer och titta på andras bilder – och lära sig fundera kring konstverken: “så där skulle jag inte ha målat en sådan sak”, eller: “oj – vad konstigt, men det ser kul ut”. Ni förstår vad jag menar. Den seriösa konsten ställs alltså på samma nivå som barnens egen bildkonst. Man låter till exempel inte ungarna bara titta på bilder som de själva valt ut i barnböcker eller annonser, och sedan kopiera dessa bilder utan kommentarer.

Samma sak med litteraturen och språkundervisning av allt slag. Det anses jätteviktigt att barn lär sig läsa och skriva. De får öva sin handstil och sitt språk för att kunna uttrycka sig klart och redigt, och ta sig igenom texter tills de förstår innehållet och uppfattar hur skriftspråket och litteraturen konstrueras. Förebilderna för deras egna litterära experiment ligger sedan i de flesta fallen på en konstnärligt och innehålligt sett mer avancerad nivå än t ex melodifestivaltexter.

Men hur går musikundervisning till? Har den någon anknytning till den erkända konstmusiken och konsertlivet, som motsvarar referenserna till “riktig konst” i bildundervisningen? Nej, sällan. Lär den ut grunderna i eget musikskapande? Nej, bara undantagsvis, och då handlar det om att skriva “låtar”. Ger den i stort sett bara kunskaper om hur man reproducerar andras musik, och inte ens kunskaper i hur man “läser” musik? Ja. Verkligheten i skolans musikundervisning skulle kunna ses som om man inte skulle få skriva egna texter om sig själv i svenskundervisningen, eller bara måla i målarböcker på bildtimmarna. Och att ingen någonsin förklarade vad det skulle vara bra för.

Jag menar att den kunskap man behöver för att kunna lyssna till ny musik får man bäst genom att själv skapa och spela ny musik, och inte genom teorier och verbala analyser. Bristen på en allmän och praktisk kunskap om skapelseprocesserna i musiken förklarar alltså publikens förvirrade reaktioner på ny musik, och också att tonsättarna har relativt svårt att få erkänsla i kulturlivet för vad de bidrar med.

Maria Ljungdahl (ur en debatt i tidskriften Tritonus 2001)

Music history debate 2001

Posted on by

Denna artikel publicerades först på svenska 2001 i STM-Online, vol 4. [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_4]

Music History as entertainment, or how ”When You Say Nothing At All” got the status of Early Music.

[1]
Professor Olle Edström’s article in STM-Online [http://www.musik.uu.se/ssm/stmonline/vol_3/index.html] is interesting, because it is in my opinion important that at least some scholars keep a distance from their subject, and through these kinds of texts, contribute personal experiences and knowledge, keeping the discussion about skepticism and self-critique alive.  In another article by Professor Edström, ”Fragments”, from an issue of the magazine STM some years ago, I read his ”report from the front” — meaning not ”here are the latest results from the best scholars”, but ”here stands the battles, these are the weapons, here we must live or die”. I hope there are more Swedish musicologists who keep the questions around the subject’s content, function and future open!

Then, what Eva Öhrström writes in the same latest issue of STM-Online, about our music teacher education’s lack of music history — and not least the students’ almost total lack of previous knowledge — is even more true for other categories of teachers’ knowledge in and attitudes to music and music history. There is not just a question of which kind of music the education should focus on. There is a real question, if there ought to be expectations of any knowledge of music and music history at all! For example: in a Swedish school (where the pupils’ ages were 10-12 years), I have seen a ”Middle Ages theme” show, with parents in the audience. Everything seemed to be well-researched and prepared — if a little misunderstood and tweaked — except the music part of the show, which by the pupils were announced (with no irony) as ”a typical Middle Age dance”. Followed from the speakers the theme song from the movie Notting Hill — ”You Say It Best When You Say Nothing At All”. Surely a nice example of a popular song from the year A.D. 1999, and besides, the girls in class had contributed their own choreographical interpretation of it. But: nearly thousand years away from the period.

Some weeks earlier, I had been asked by the teachers if I, being a ”music expert” (in their words), could help them with material for the theme studies. I knew the students had access to both the early music CD’s that I purchased for this occasion, and my selection of sheet music with easy songs and recorder arrangements from roughly the correct epoch. But they had simply chosen not to use this opportunity – neither did they try to study it on their own, nor to ask me for help.  The result was they took the easy road and chose a well-known tune which felt good for dancing. I hope nobody was fooled into thinking this was authentic medieval music. But you never know. At the start of the term the Head Mistress presented this school years  ”Composer of the year” — the music which is chosen for a school years’ morning meetings and as background music for math classes (Mozart effect, anyone?) — as the 1000 year old Gregorian church music. Guess which ”Gregorian” CD she played for the audience?

Maybe it had been best if I had said nothing at all about my education in music history. At least I said nothing at all — in an attempt not to hurt anyone’s feelings — about my thoughts at the show. Though, the disrespect for facts and knowledge this ordinary and very nice Swedish school showed in a presentation of a  historical theme, would surely not pass as harmless entertainment before quiet and content parents, had it concerned a misinterpreted piece of knowledge  in an account of a religious beliefs or social studies subject. For example, if the pupils had been allowed to show a ”Christmas ham” (a traditional Swedish Christmas dish), saying this was a typical Arab meal, or, were allowed to explain the Christian Democrat party’s ideology as origining from the former Soviet Union? Now this was ”only” history and music. Both are examples of relatively useless subjects. Music is something that can count as pure entertainment. Nothing you need to be serious about or have any knowledge of. Or is it?

[2]
The problem with music historiography and the other musical study subjects is largely that so many elementary school pupils, music teacher students, and indeed anyone — by their own free will, curiosity or desire — situated near the flow of media products and information, really doesn’t own the tools which are needed to build a strong and historically grounded knowledge about the human world from scattered cultural and scientifical wreckage. It does not matter how the college teachers and music professors choose and reject among the music histories to fill their courses with subject content. From post modern fragments with ethnic spices you can’t cook a nourishing knowledge soup. It becomes nothing more than fast facts in, and drivel out. Those who don’t have history as their foundation and reference in their musical studies — both in playing and in purely educational situations — too easily find themselves out on that quagmire of floating interpretations and lost credibility, where their own tastes and the contingencies of the zeitgeist lead the way, to terrible effect. Applying this reasoning to the education of music teachers and to undergraduate education in musicology, it is very hard to compile a music history slanted to contemporary culture (=pop and rock music), because in that there is an overflow of information and a lack of distance which takes a certain experience to handle. In my opinion, you cheat the students of something important, if you allow them to study only stuff they are already familiar with, uncritical and without historical perspective.

Some time ago I read Alan Sokal, whose critique of, among others, Bruno Latour Professor Edström mentioned. I have not read the article by Sokal that Edström is referring to, but a book by Alan Sokal and Jean Bricmont — their clearly thought out and part quite amusing attack on (natural) science abusers, Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science (Picador, New York 1998). Sadly I have not read Latour in original, but assuming from what Sokal/Bricmont is referring there seems to be better philosophers to turn to when discussing how to bridge the gap between ”the two cultures”, or how to explore a scientific philosophy which takes into consideration both Nature and Culture. (Regarding ”Science Wars”, see Norman Levitt’s critique [http://www.human-nature.com/articles/levitt.html].

This is a discussion and an attitude I have long been interested in, but never really knew if it is worth the effort trying to address it directly. Nonetheless, we must considerate the education system, which early on sorts talents and interests between two or three well-separated streams. This leads in turn to a dearth of people knowledgeable in more than one scientific or artistic field, people who can talk to each other without misunderstandings and confusion of terms and language. Bridging the gap between specialties becomes nothing but a pious hope for good effects from the exchange of ideas and experiences. Sometimes that hope leads to research money to some group of scholars. Sometimes people with this attitude start new journals; for example the British Prometheus (http://www.prometheus.demon.co.uk]. But seldom does anything material change in our view of knowledge and reality. All talk which doesn’t lead to useful results becomes in the worst case just another new form of entertainment, which confirms the public prejudices about scholars out of touch with reality. What is useful in music research, then? If there is some kind of eternal good or use in musicology, music history and musical knowledge, I do not think this good grows best in an interdisciplinary soil, but should be sought on classical ground: where a humanist Academia lays the foundation of general education, civilization and personal growth. That is where we musicologists have something to contribute to interested natural scientists and technicians. In return we can get their help with researching the physical world’s conditions for music — the biology, acoustics, instrumental and recording technology; all the measurable and concrete stuff. There are surely no good reasons to strive to make music research into an exact science — however tempting it can be to get part of the mathematically based natural and social sciences status in society. All this has been said before, but need to be reiterated in every debate about the future of the humanities!

© Maria Ljungdahl 2001 (English translation 2003, with kind help from Dr. Michael W. Morse, Toronto

where are the role models?

Posted on by

“To develop not just the physical ability but also the strategy to catch antelope in the wild, a cheetah must have antelopes to chase, room to chase them and a cheetah role model to show them how to do it. Without instruction and practice they are unlikely to be able to learn essential survival skills.”

From Stephanie Tolan’s classical debate article about gifted children, Is It a Cheetah?

The article continues:

“A recent nature documentary about cheetahs in lion country showed a curious fact of life in the wild. Lions kill cheetah cubs. They don’t eat them, they just kill them. In fact, they appear to work rather hard to find them in order to kill them (though cheetahs can’t possibly threaten the continued survival of lions). Is this maliciousness? Recreation? No one knows. We only know that lions do it. Cheetah mothers must hide their dens and go to great efforts to protect their cubs, coming and going from the den under deep cover or only in the dead of night or when lions are far away. Highly gifted children and their families often feel like cheetahs in lion country.

In some schools brilliant children are asked to do what they were never designed to do (like cheetahs asked to tear open a wildebeest hide with their claws — after all, the lions can do it!) while the attributes that are a natural aspect of unusual mental capacity — intensity, passion, high energy, independence, moral reasoning, curiosity, humor, unusual interests and insistence on truth and accuracy — are considered problems that need fixing.

Brilliant children may feel surrounded by lions who make fun of or shun them for their differences, who may even break their legs or drug them to keep them moving more slowly, in time with the lions’ pace. Is it any wonder they would try to escape; would put on a lion suit to keep from being noticed; would fight back?”

See also her other articles and the book (which I haven’t read yet, since I just found it when I was looking for the older articles that I read many years ago) Change Your Story, Change Your Life

“Cinderella not only knew somebody would want to dance with her, she dared to tell herself it could be the prince himself. After all, she was the hero and this was her story!

When she had to flee from the ball, Cinderella didn’t say, ‘See, this kind of thing always happens—just when the prince is getting to like me time runs out and I have to drag myself home with one glass slipper and one bare foot.’ No, she told herself that she had just had the most wonderful night of her life, and nobody could ever take it away from her. Later, when the prince comes around with the glass slipper, she demands to be allowed to try it on. Voila! Cinderella, with a little help from the allies she summons, creates her own happy ending.

Remind kids that just as they have their own story, so does everybody else. So if someone says, ‘You’re a scullery maid!’ (or a jerk) the kid can say, ‘That’s your story, not mine!’ “

http://www.stephanietolan.com/change_your_story.htm

UPDATE: the reason for this post was that I started to think about these things again, when a little interwebs drama developed in Swedish blogs as reaction to a stupid tv debate.

LInks: hello world , trolltyg #9 , hem till verkligheten ,
a shining light ,
internet hate machine , hunting grådvärgar

Den offentliga scenen för (synen på) mentalsjukdom, och den dolda verkligheten

Posted on by

“Ibland är det nödvändigt att manipulera verkligheten för att visa hur den egentligen ser ut.” skriver Ann Heberlein i Expressen om Anna Odells konstverk.

(Jag har inte sett Odells verk men läst en del om det, och tycker tanken med det var god. Jag har läst Heberleins senaste bok och tycker inte att hon uppnådde något bra med att skriva den på det sättet hon gjorde.)

Konst, hälsa och vetenskap

Posted on by

Varit på informationsmöte i kommunhuset om ett forskningsprojekt om konstdiskussioner och hälsoeffekter, som skall bedrivas i samarbete med en lokal konstnär (därav valet av lokal).

Det rara kommunalrådet inledde med en anekdot om små barn som ser ut att må bra när de ritar och improvisationssjunger i hemmets lugna vrå. Snabba ryck till en kulturpolitisk koppling med historisk allmängiltighet: eftersom människor en gång har skapat grottmålningar och eftersom många idag börjar måla när de går i pension så har vi besvisligen ett behov av att uttrycka oss, men tyvärr värderas kultur och dess effekter på välbefinnandet inte särskilt högt i vårt samhälle. Kommunalrådet hoppas och tror att projektet avser att bevisa att kultur behövs för hälsan.

Därefter presenterade sig de tre konstkunniga personerna (en av dem även med bakgrund från vården) som startat just denna studie om ifall konstsamtal i grupp kan vara en metod för att öka välbefinnandet. Lite lösryckta fakta från tidigare studier och andra antaganden om förhållandet mellan kultur, hälsa och samhällsekonomi tas upp, som förklaring till varför man tror på den goda effekten av kulturupplevelser.

Resten av mötet ägnas åt att under skoj och skratt få deltagarna i salen att gruppera sig på olika sätt runt väggarna, för att slumpa fram undersökningsgrupperna till studien. Metoden består i att publiken skall gissa ett antal saker om de tre ledarnas preferenser för fritidsaktiviteter och bostadsförhållanden. Om man tror att konstvetare nummer ett tycker om att paddla kanot skall man gå hitåt, om man tror att konstvetare nummer två tycker om att äta räkor skall man masa sig dit bort, och om man tror att konstnären bor i närheten av ett höghusområde skall man ställa sig därborta i bredvid podiet. Och så vidare, tills det är ett jämt antal deltagare i det förutbestämda antalet grupper.

Dessutom skall varje grupp innehålla minst fem personer som äger en bil, och den som inte har någon skall fråga runt tills den hittar en bilägare som är villig att ge ut sin emailadress och lova att hämta personen på stationen när det är dags att åka till gruppens bestämda samtalssession i konstnärens ateljé. Eh, detta beror på att forskningsetiken förbjuder ledarna att samla in emailadresser centralt och tussa ihop folk som kan samåka. Allt skall vara anonymt, frivilligt och vetenskapligt. Sedan blir det fruktstund, men då är vi alla så förvirrade och småirriterade av allt kringspringande och av att inte ha blivit ordentligt informerade om själva forskningens upplägg så det känns omöjligt att behöva ställas inför valet mellan bananer och röda äpplen också.

Uppdatering (9 januari 2011):

Hittade just en artikel som refererar en studie från hjärnforskning om konstupplevelser. Det tycks som om det kan finnas något i betraktandet av konstverk som triggar belöningscentrum i hjärnan. Det kan förklara varför man “mår bra”, men är absolut inget argument för att använda konst som hälsobefrämjande medel i vården, då det kan vara fråga om samma effekt som man får om man använder droger, spel (inklusive börsspekulation) eller shopping som livsstil. Hjärnan stimuleras på ett sätt som antyder att belöningssystemet inte triggas av det estetiska värdet i konstverket, utan av att individen oavsett om han eller hon gillar det de ser reagerar på att “konst” liksom finare whisky och dyra handväskor har hög status. Man upplever kanske ett kortvarigt rus av det spännande i att ta del av något som höjer en över medelmåttornas status i samhället. Detta sker därför att man har lärt sig att konstnärliga framställningar (till skillnad från triviala fotografier av samma motiv) har ett socialt och ekonomiskt värde.

“During the current study, participants were not asked if they enjoyed what they saw, or even if they considered it art, in order to avoid any biasing as a result of the question asked. Instead, as participants viewed the images, researchers scanned the volunteers’ brain activity (using functional magnetic resonance imaging) as they viewed paintings versus photographs.

Interestingly, the brain regions activated by art images (as opposed to photographs) were independent from those brain regions that became active during aesthetic preference.

Specifically, the results reveal that not only did art viewing stimulate the ventral striatum, but it also activated the hypothalamus (associated with appetite regulation) and the orbitofrontal cortex (associated with risk-taking, impulse control and detection of social rules).”

Uppdatering, 7 juni 2013:

Hittade ett par artiklar/forskningsrapporter som bl a diskuterar vetenskapligheten i att vilja se orsakssamband mellan kulturaktiviteter och folkhälsa.

Kulturrådet 2008:4 “Kultur – en del av ett hälsosamt liv?”

och

Cecilia von Otter: Health and cultural activity

“Are people who are more culturally active likely to experience improved health and, if so, is it possible to say that health improvements were caused by increased cultural activity?”

Mera opinionsdiskussion

Posted on by

TB repeterar gamla reflektioner från sin blogg (“Vetenskapsrådets replik i trumpetfrågan” ) i nytt inlägg i SvD med rubriken “Den som inte ser tidsandan är hemmablind”. Förutom att försvara sig mot kritiken att hon inte valt rätt angreppssätt i tidigare debattinlägg i frågan, har hon denna gång inte mycket mer att säga än “Tvånget är dock en illusion. Det räcker att ett antal personer ställer sig upp så rasar dominobrickorna en efter en. Se den folkliga opinionen, som även inkluderar flertalet akademiker.”

Är det detta som enligt Genus-Nytt (se länk nedan) är att “avslöja genushysterikerna med matematisk logik”?

Bloggar som kommenterar:

Tanja Bergkvist: “Varifrån kommer genusvansinnet?”

Rabiatfeminism: “Folkopinionen ett uselt argument mot förändring”

Genus-Nytt: “Tanja avslöjar genushysterikerna med matematisk logik”

—
Tidigare inlägg om detta på “Beyond Good and Atonal”: “Uppdatering av debattbilden”, “Ett matematiskt bevis” “Ett antal debattlänkar” och “Trumpetforskningsreplik”
—
Uppdatering 20 januari 2010: Jag följer inte längre Tanja Bergkvists blogg, så jag har inte lagt in några fler länkar till inlägg där hon eventuellt hänvisar tillbaka till debatten för snart ett år sedan. Idag såg jag dock att Copyriot har tagit upp trumpetforskningen och hur Bergkvist agerade, som ett exempel bland andra på hur en kontrovers kring nyttan med genusbegreppet ofta tar över även där den inte är helt motiverad, och gör det svårt att i media och bloggar föra en saklig diskussion om relationen mellan naturvetenskap och humaniora där olika vetenskapsgrenars perspektiv får väga in.

Uppdatering av debattbilden

Posted on by

Länksidan om trumpet- och genusforskningen fylls på efter hand som det dyker upp något relevant.

Den lite konstigt vinklade bilden på detta okända musikinstrument (T.B. ville inte svara på min fråga om vad det var för slags instrument och vad det kallas) är hämtat från en äldre upplaga av en av de bloggar som driver den kritiska sidan av debatten. Numera finns där i stället en bild på något som tydligt kan konstateras vara en trumpet av något modernt slag.

More blog posts about gender studies (genusvetenskap)