GENOM VATTNET FORTSÄTTER LÅGAN ATT HOPPAS

(ny version av gammal dikt)

Himlen —
inga ledsamheter här —
en klar kupa,
halvfylld med kall blå luft.

Halva staden ledig.
Seglarjackorna har påsklov.

Mitt huvud
bakåtböjt över tvättfatet.

Tjejen sköljer bort permanentvätskan,
trycker spolarna torra,
först med frotté,
sedan med bruna pappershanddukar,
som luktar gammalt tåg.

Fixeringsvätskan
rinner utmed huvudsvålen
som kalla ormar — eller —
någonting, som gärna vill
veta
vad jag tänker.

Ur sista sköljningen
stiger håret
i triumf.
Nästa vecka
skall jag färga det!

Och vi skall köpa en stor segelbåt
någon gång.

Jag hatar
den där smutsiga sängen
jag glömmer att bädda
i det ostädade huset
och gräsmattan
som nästan är ett skämt
och garaget
där mina garnkartonger möglar
med allt jag hoppades göra.

Snart kommer sommaren, då
grannarnas tändvätskor
ångar
som utspillt flygbränsle
över vår uteplats
medan vi
äter tonfisksallad
i mörka köket.

Ingen luft.
Ingen utsikt.
Ingen stjärnhimmel.

Bara grillglöd, stekos,
dansmusik, platt snack,
barngnäll, frisbees.

Det är lätt att längta
till november,
när lamporna
ger vänligt ljus —
inte denna gula
sås över bordet,
som bara ökar
värmen.

Det känns redan som semesterveckan
före den yttersta dagen.

Sju sjungande sjöjungfrur
schamponerar Simson.

Det är ingen mening
med vatten
som varken är
i rörelse eller
är ett hav
eller en brunn.
Världen måste få
flyta. Vatten är
budskap,
gemenskap och
arkiv.

Det är ingen eld,
när något brinner
som inte är lägereld eller
sol eller oljepanna.

Huset står stilla.
Orden
som skulle vandra
mellan det uppenbara och det
undermedvetna
går i en fördömd
cirkel.

Handlingarna
inskränker sig till
beslut om att
fylla varuvagnen på
stormarknaden.
Det är den enda makt
jag tror jag har.

För mig själv.

Alla ting omkring är
ett pussel,
som föreställer ett
tillslutet rum där
tiden tjocknat
runt en långhårig flicka
i skyddande brun och blå
klänning
med liten spetskrage.

Som målat i spillolja,
på den strand som är
fåglarnas sista
varma minne.

(Maria Ljungdahl, Växjö 1992. Publicerad i antologin “Grupp 96”, Gedins förlag 1996)

neofreudiansk neuros à la 50-talet

Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:

“Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni.”

Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att  vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte ‘leva’. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något — oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången — jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan — varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu — allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.

Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:

“Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper.”

Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]

Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln “Det falska jaget”.

Elementens Budskap (ny dikt)

Vinden blåste en gång i persikoträdens
blommande sirlighet, men
nu är det alldeles stilla
och höst överallt.

Regnet föll för en stund sedan,
– eller är det inte förrän i natt det regnar?
tiden står stilla… –
och har tvättat gator och bilar
rena från damm.

Blixten slår ner – en annan gång –
i någon hög tall eller ask, fast
elden är slocknad nu förstås
och endast ett kallt kolstycke är kvar.

Den röda jorden – bara en liten stenkula,
i allt det här gruset –
sjunker sakta i djupet.
Eller går det fort?

(Maria Ljungdahl, vid ett besök i Djursholm och Saltsjöbaden den 21 oktober 2011.)

förändringsprat

Här presenterar jag litteraturen inför en planerad men ännu ej producerad kurs i Motiverande samtal (Motivational Interviewing), vilket är en klientcentrerad metod för professionell vägledning.

Böckerna som beskrivs är “Motiverande samtal – att hjälpa människor till förändring” av William R Miller & Stephen Rollnick (översatt av Carl Åke Farbring), och “Motiverande samtal – MI – att hjälpa en människa till förändring på hennes egna villkor” av Tom Barth & Christina Näsholm.

Videons introduktionsmusik är från pianostycket “Jean Sibyl” av Maria Ljungdahl. Noterna finns som onlineutskrift och hittas på http://www.scoreexchange.com/scores/88846.html

(uppföljning: hittade just den här pärlan till blogginlägg angående det tveksamma värdet av att ha duktiga studenter som följer det underförstådda manuset för rollspel i träningssituationer, och håller med om slutsatserna: “The take-home message, however, is that we should never expect real patients to act as if they’re reading off a script from our textbooks.  And as a corollary, we should use caution when taking our patients’ words and making them fit our own preconceived script.  By doing so, we may be fooling ourselves, and we might miss what the patientreally wants us to hear.” )

aktuell brödtext

Såhär gör jag mitt matbröd numera. Receptet utvecklas nämligen med tiden. Poängen med det är dock fortfarande att man skall baka bröd medan man ändå håller på med någonting annat hemma, så att det inte blir så stor affär av det. Degen får vänta, och puttas ner i bunken igen om den jäser över. Man gräddar brödet när man har tid att passa ugnen, och när ugnen inte används till något annat.

Gör så här:

Värm upp vatten i vattenkokare (ta någon extra deciliter när du kokar te, t ex) och blanda med kallt vatten i en måttkanna, känn på temperaturen och måtta genom att hälla av överskottet eller lägga till hett eller kallt vatten, tills det blir 6 deciliter ljummet som är lagom för färsk jäst.

Smula 50 g färsk jäst i en stor plastbunke. Häll på vattnet och rör om med en stor slev.

Tillsätt honung. Gräv upp en redig matsked (riktig matsked, inte mått) honung ur någon burk med en sorts honung som du kanske har köpt av misstag och inte tycker så mycket om att äta som den är. Låt honungen smälta i degspadet.

Rör ner ett par deciliter mjöl i degspadet. Blanda gärna vetemjöl och fullkornsråg (jag använder finmalet rågmjöl ihop med enklaste sortens vetemjöl). Täck över bunken med en handduk och låt stå en kvart ungefär.

Degspadet skall bubbla av jäsning. Rör ner resten av ingredienserna.

1,5 teskedar salt. (Det skall vara ungefär 1 tsk per halvliter degspad om man gör en större eller mindre deg.)

En skvätt matolja.

En näve hela hasselnötter. Eventuellt även russin.

Åtminstone 1 liter mjöl till, med något mera vetemjöl än råg.

Täck bunken och låt den stå tills du har tid att ta hand om degen igen.

Efter att degen jäst upp, kan man tillsätta mera mjöl, men det är bra om degen hålls lös och kladdig hela tiden.

Låt jäsa en eller flera gånger, och tryck ner degen i bunken varje gång.

När det verkar vara läge att grädda brödet, ställer man ugnen på 200 grader och tar fram ett par brödformar eller plåtar och bestämmer vilken form brödet skall ha.

Man kan baka ut det som platta paddor på plåt, men jag gör oftast formbröd.

Att knåda på bakbord är kladdigt, så det kan man hoppa över om man fixar att hantera degen med en träslev i en hand och någon sorts skrapa, matsked eller trubbig kniv i den andra.

Släng upp lagoma och lika stora bitar deg på plåten eller i formarna och tryck till dem lite så de får en bra form med en ganska slät yta. Jämna till med en blöt sked eller kniv om det behövs.

Låt jäsa upp ordentligt före gräddningen.

Grädda i någon halvtimme eller mera, och sedan svalna lindade i bakdukar, gärna på galler.

29. minne från barndomen !

Den här hade vi förmodligen på skiva hemma, eller så köpte jag den själv senare, eftersom Maria Stader var min idol. Hennes röst är den klaraste man kan tänka sig för en skolad sopran som skall kunna sjunga opera och konsertarior och överrösta en orkester. Nästan ingen sångerska låter så här idag, och inte då heller. Det är goda anlag och fin belcantoträning efter den gamla skolan som gör det möjligt, antar jag. När jag var tio år och härmade det hon sjöng kanske jag kunde åstadkomma en klar sopranton. Bara några år senare var jag definitivt mera på väg att bli en djup, komisk alt än en hög, lyrisk sopran…

och så den “låt” jag lyssnade på antagligen allra flest gånger under en period i 10-årsåldern när jag äntligen hade övertygat mina föräldrar om att jag klarade av att hantera deras fina hifi-skivspelare på egen hand, och slapp använda den gamla radiogrammofonen som de hade tyckt jag kunde spela mina barnskivor på.

Spotify-länkar – Maria Stader sjunger Mozarts “Exsultate, Jubilate” och Ferenc Fricsay dirigerar radioorkestern i Berlin (1954):

första delen
andra delen
tredje delen
fjärde delen

det fanns en enda video på youtube med detta verk när jag letade