(skrev ett väldigt seriöst inlägg om att ta reda på fakta innan man har åsikter om hur upphovsrättsorganisationerna i musikbranschen fungerar. Den mobila uppkopplingen la av innan jag hann spara inlägget.)
Author Archives: MaLj
Trettitalshistoria
Nu har det kommit in en intressant artikel i Expressen som Rasmus Fleischer (Piratbyrån, bloggen Copyriot, m m) sedan ett tag har berättat i sin och andras bloggar att den var på gång. Det handlar om den historiska ideologiska skillnaden mellan tonsättarnas STIM och skivbolagens IFPI. Det nämns i artikeln att Kurt Atterberg (STIM) var kritisk till industrins “glupskhet”.
Jag har inte hittat just det citatet, eller någonting alls om synpunkter på eller kontakter med IFPI, men i den biografi över Atterberg som jag har läst, skriven av Stig Jacobsson (Norma 1985, ISBN 91 85846 430), kan man också läsa att den gamle STIM-ordföranden på ålderns höst undrade i sina memoaranteckningar om den starka ekonomiska upphovsrätt han hade kämpat för sedan 1920-talet verkligen behövdes. Femtio års skydd tycktes vara onödigt mycket när den mesta nya musiken var dagsländor. (Jag har inte läst Atterbergs publicerade minnesskrifterna om STIM:s historia – där kan finnas mera att hämta).
Länkat: Copyriot, Expressen, intressant
November snow
25 november 2008
The Nearest Book (meme)
Rules for this meme:
Grab the book nearest you. Right now.
Turn to page 56.
Find the fifth sentence.
Post that sentence along with these instructions in a note to your wall or on your blog.
Please post your quote in a comment to this post as well.
—
Marshall Berman: kapitel 1: “Goethes Faust: Utvecklingens tragedi,” ur “Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet.” (Översättning Gunnar Sandin. Arkiv Förlag 1995. ISBN 91 7924 0216)
“Ironiskt nog visar det sig alltså att den lilla världens tillintetgörande av Gretchen utgör en avgörande fas i dess egen förstörelse.”
and the next sentence – följande mening lyder:
“Ovillig eller oförmögen att utvecklas i takt med sina barn blir den slutna staden en spökstad.”
In English, this is the third and second sentence from the end on page 59, in: “All That Is Solid Melts into Air”.
I found this book meme at: Alexandre Enkerli’s blog.
Music’s Role in an Electronic Age
Jag sitter och bläddrar i gammal och nyare kurslitteratur för svenska musikvetare, för att få ett historiskt perspektiv på dagens debatt om delad kultur på nätet. På 1990-talet var det i huvudsak ännu andra saker än internet som roade, oroade och intresserade forskarna på musikmediaområdet.
Nya media (fysiska media och etermedia) och nya spridningssätt verkade kunna ge fler chansen att lyssna till mer musik från fler platser och kulturer än förut, och fler musiker kunde få möjlighet att spela för en större publik än den lokala.
Å andra sidan fanns det en risk att möjligheterna till ett globalt kulturutbyte krympte därför att den nyaste tekniken i en del fall (som cd-fabriker, satellitteve, bredband) krävde en nivå på tillgängligt investeringskapital och politisk stabilitet (och frihet från övervakning och censurlagar!) som många fattigare länder saknar.
Dessutom var de stora bolagen som styrde både teknikutvecklingen och skivdistributionen på väg att bli fåtaligare, ännu större och mer dominerande. Kanske skulle det hela sluta med att samma fem-tio artisters fem-tio mest populära låtar skulle vara det enda man kunde få höra, vart man än reste i den fysiska eller elektroniska världen?
Musik på internet var ännu mest en utopi, pga den långsamma överföringshastigheten. Promotionssidor för artister kunde ha några musikexempel på 30 sekunder var upplagda, men man räknade med att fansen behövde 10 minuter för att ladda ner en sådan fil så den kunde lyssnas på. De verkliga pionjärbanden hade provat att sända konserter över ISDN-lina till en distanspublik.
Man anade att det fanns något nytt som skulle förändra sättet att se på musikskapande och musikdistribution, men kunde inte riktigt formulera vad det skulle kunna komma att innebära.
Indiebolagen såg möjligheterna med att internet var en arena där storleken inte har betydelse, utan innehållet. De stora aktörerna avvaktade med att utnyttja nätet för musikdistribution, och såg mest nackdelarna – risken för piratkopior av digital musik.
I en antologi om ljudkultur som jag för några år sedan spontanhandlade i bokhandeln på campus när jag besökte universitetet i Frescati (Stockholm) – “Audio Culture: Readings in Modern Music” (2004 ed. Christoph Cox & Daniel Warner. ISBN 0-8264-1615-2) hittar jag till slut en text från 1966 av pianisten Glenn Gould, med titeln “The Prospects of Recording”. Efter all mer eller mindre profan debattprosa jag har läst de senaste veckorna låter det som står i hans essä som religiös poesi. Läs gärna hela sidan 124-126 (Google Books, se föregånde länk) för att få sammanhanget:
“The most hopeful thing about this process–about the inevitable disregard for the identity factor in the creative situation–is that it will permit a climate in which biographical data and chronological assumption can no longer be the cornerstone for judgments about art as it relates to environment. In fact, this whole question of individuality in the creative situation–the process through which the creative act results from, absorbs, and re-forms individual opinion–will be subjected to a radical reconsideration.”
(…)
“In the best of all possible worlds, art would be unnecessary. Its offer of restorative, placative therapy would go begging a patient. The professional specialization involved in its making would be presumption. The generalities of its applicability would be an affront. The audience would be the artist and their life would be art.”
Uppdatering: Ju fler gånger jag läser de där sidorna ur Glenn Goulds text, ju mer övertygad blir jag om att det i hans tankar om inspelningsteknik och (i första hand klassisk) musik 1966 finns mycket som gäller också för vår tids alla sorter av analoga och digitala medier, och för musik och kultur på nätet. Gould talar om att det sker en successiv upplösning av alla hierarkiska strukturer. Det betyder att musiken blir både autonom och anonym, frikopplad från en kreatörs identitet, men samtidigt för sin produktion och distribution beroende av en kedja av hjälpande händer – som inte längre behöver vara närvarande i samma tid och rum. Lyssnaren är också en av dem som påverkar skapelseprocessen.
Länkat: Rick Falkvinge, hax, intressant
Dagens fynd i debatten
“Regeringen måste vänta med det lagförslag om fildelning som den nu förbereder och sätta igång en djupare diskussion.”
Citerat från Madeleine Sjöstedts (fp) blogg. och hennes debattartikel i Aftonbladet.
De skötsamma upphovsmännen är rädda för att göra fel; de fräcka kreatörerna varken frågar eller bryr sig
När jag började fundera på hur det fungerar för upphovsmän som bygger sina verk delvis på andras copyrightskyddade material, så insåg jag att det finns en del saker att säga som alla som tar del av den här s k IPRED-debatten kanske inte har klart för sig.
För dem som inte har en stark distributörsorganisation på sin sida, eller har kontrakt med ett företag som har ekonomiskt intresse av att hjälpa till med publiceringen, så finns ofta väldigt små chanser att på rimliga villkor få tillstånd att använda gammalt material i nya verk. Det räcker inte med den ersättning (royalty) vid framföranden som kommer automatiskt till både den gamla och den nya upphovsmannen efter att verket anmäls som ett 50/50 verk, vilket är standardfördelningen när det är två upphovsmän som samarbetat om ett nytt verk. Detta blir ju samma sak, till exempel, med ny musik till gammal text.
De som kontrollerar rättigheterna till gamla verk som fortfarande är under copyright vill ibland ha mera än det gamla “arbetets” andel i det nya verkets innehåll, som engångsersättning eller andel av framtida inkomster. Ofta vägrar man befatta sig med nya upphovsmän som man inte kan förhandla med genom de vanliga kanalerna, utan som hör av sig direkt.
Det finns så vitt jag vet inga bra system för hur de här gamla copyrightstrukturerna skall handskas med de nya situationer som uppstår när mängder av enskilda aktörer idag har möjlighet att skapa och publicera verk utan att ingå i stora, kommersiella enheter.
Även på det akademiska området finns det, som jag nämnde i en tidigare blogg, en stor osäkerhet kring vad man kan och får göra i sin undervisning och sin publicerade forskning utan att vänta på att någon rättighetsinnehavare ger sitt nådiga tillstånd. Trots att det finns lagar och bestämmelser som beskriver vad som är “allmänintresse”, “fair use” och “icke-kommersiellt nyttjande” eller vad det kan heta, finns det en risk för att man råkar på rättighetsinnehavare som kräver betalt för att man citerar från dem när man inom forskningen diskuterar deras verk.
Ett riktigt sorgligt exempel på hur konstigt det kan bli när man lyder copyrightlagens bokstav, är att vissa utgåvor av Bibeln är copyrightskyddade pga att den publicerade texten (översättningen) är kopplad till ett visst förlag eller en viss grupp av bearbetare och översättare.
Jag känner till fall då psalmkompositörer, och andra som skriver kyrkomusik som bygger på Bibelns ord, har undvikit att använda en modernare (och på sätt och vis mera relevant) version av en bibeltext som de tonsatt, och istället tagit orden från en av de mycket äldre (och säkert fina och högtidliga på sitt sätt) översättningarna, därför att de inte orkat med krånglet med att försöka kontakta förlaget och få tillstånd att använda den nyaste versionen.
Uppdatering: Har just läst (efter länk från Anna Trobergs blogg) och kan rekommendera andra att läsa Jan Myrdals förklaring i Expressen om vad som är det väsentliga med upphovsrätt:
“Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.”
Varför jag använder begreppet “copyright” och menar “respekt för arbete”
Som kompositör och författare tycker jag naturligtvis att de som skapar något nytt – av så hög klass att det anses ha “verkshöjd” som det heter – skall ha en viss kontroll över hur deras material sprids och används. Och om möjligt gärna få betalt också för nerlagt arbete.
Upphovsrätt är bra, för det mesta. Det handlar om att visa respekt för skapande arbete. För närvarande betecknar man ofta detta lite slarvigt som “copyright”, rätten att kopiera verket.
Eftersom begreppet är så välkänt skriver jag nederst på mina noter (och texter) oftast “copyright”, mitt namn, nationalitet, år, och ofta också ett registernummer i STIM. Då menar jag inte att musiker inte får ta en kopia på de noter de printat ut från mina publicerade filer (pdf eller Scorch-sibelius) på internet. För övrigt är de flesta av mina noter gratis att printa, även när de är publicerade på sajter där man kan få betalt per utskrift eller per nedladdning.
Jag menar dock att de skall ha koll på vem som har lagt ner arbetet på att skriva musiken. Spelar man på en offentlig konsert för betalande publik skall musiken rapporteras korrekt till STIM eller liknande. (Tillstånd för litterära uppläsningar hanteras av ALIS.)
Det är absolut inte okay att ta mina noter och publicera dem i eget namn någonstans, varken gratis eller för att tjäna pengar, eller att presentera musiken vid en examen på en musikskola och säga att man har skrivit den själv.
Däremot har jag full förståelse för att musiker ibland behöver arrangera om en not så den passar en given situation bättre. Det är alltid roligt att få veta i förväg att någon tänker göra en liten ändring, så man kan få godkänna den eller ge tips om vad man tycker passar bättre.
Men varför skulle jag ha intresse av att hindra någon från att provlyssna på internet, eller spela min musik och läsa mina texter i sammanhang där reglerna för offentligt framförande inte gäller (eller inte borde gälla, rimligen)?
Den formen av upphovsrätt och kopieringsrätt är bara ett hinder för att kultur i alla former kan spridas och göra samhället intressantare.
Under det senaste året har jag i min egen verksamhet råkat ut för problem med upphovsrätten i två fall.
I det ena fallet har jag i åtta månader försökt få ett vettigt svar från en representant för en välkänd amerikansk kristen författares arvingar om möjligheten att få tonsätta en av hennes dikter.
Jag har musiken klar, jag har bearbetat texten så att den blir sångbar, och jag tror att det kan finnas en marknad för den här sången.
Ingen orkar svara på frågorna i mina mail. Efter ett halvår skrev jag igen till dem. Man lovar att svara inom en vecka, och inget händer.
I det andra fallet har jag skrivit en halvhygglig ny svensk tolkning av texten till en mycket känd bossa nova.
Skrev rent noter, producerade pdf-noter, textdokumentfiler och demoinspelning – allt för att göra det lättare för branschfolk att snabbt bedöma vad det handlade om.
Började maila runt till svenska musikförlag för att fråga vem som äger de svenska rättigheterna till musiken. Blir vänligt bemött och hänvisad vidare. Folk kan sina saker, och håller reda på vem som har vad i förlagskatalogen.
När jag får napp, tar det bara en halvtimme så får jag beskedet att det är lönlöst. Jag kommer aldrig att få tillstånd att publicera eller framföra en egen version av den aktuella sången, därför att man känner till att kompositörens arvingar inte vill ha den sortens spridning av musiken i nya sammanhang.
Jag föreställer mig däremot att det inte kan vara minsta problem med att få tillstånd (man behöver inte ens fråga! det är bara att betala…) om det gällt ett uruselt instrumentalt hissmusikarrangemang av samma gamla bossa nova!
Vad skall vi som ibland får nya idéer när vi tar del av gammalt material ha upphovsrätten till, om det är så här det hanteras i praktiken när någon vill göra rätt för sig och följa reglerna?
Uppdatering: senare kom jag att tänka på rykten jag hört sedan några år i akademiska kretsar om att “fair use” inte alltid verkar tillämpas när rättighetsinnehavare (eller deras representanter i mediaindustrin) tillfrågas om möjligheten att få citera ur musikaliska eller andra verk på föreläsningar eller i avhandlingar. Antingen blir det blankt nej, därför att man inte vågar ge tillstånd till en – för då kommer alla andra och vill ha rätt att göra samma sak för att det då är “fair use”, typ fansen som skriver fanzines och bloggar och länkar till youtube, eller vad? – eller så får man tillstånd men då krävs forskarna på enorma ersättningar för att de skall få trycka korta notexempel och citera sångtexter. Ganska konstigt, eftersom artisterna bör tjäna på att få mera uppmärksamhet, som när en musikforskare kanske har valt att ägna flera år åt att skriva om en viss artist eller ett visst band och vill ge ut avhandlingen som en bok som andra musikforskare och fans ur allmänheten skall kunna läsa. Får journalister fortfarande citera fritt ur sångtexter och diktsamlingar när de skriver recensioner?
Svenska bloggar: intressant
Copyright and law discussion
Links to articles and blogs:
CyberOne: Law in the Court of Public Opinion (see: RIAA v. Tenenbaum in the News”)
technorati page with blog reactions to the article by Rodrique Ngowi
Berkman Center For Internet & Society
Recording Industry vs. The People (blog)
THESE LINKS ARE POSTED ONLY FOR YOUR INFORMATION.
Swedish political discussion about IPRED, file sharing, copyright, pirates, downloading, intellectual property and the recording industry.
trassel med tidszonerna
Vet inte om någon har noterat det, men jag har trasslat med dateringen av inlägg några gånger, och det ser konstigt ut när bloggen hamnar i en Twingly-lista på en tidningssida. Ibland verkar blogginlägget vara skrivet före artikeln.. Detta beror på att jag varit slarvig med att gissa rätt på vilken tid som bloggen uppdaterats, och bara chansat på ett klockslag – uttryckt i den tidsnotering som jag trodde att bloggen hade som standard. Denna blogg startade nämligen för några år sedan med ambitionen att vara ett samarbetsprojekt för två författare/musiker, vilket det inte i praktiken blev sedan, men tidszonen var inställd efter att visa artighet mot den andre skribenten. Nu märkte jag att inställningarna var ganska fel, och har rättat det. Hädanefter skall inläggen dateras och uppdateras (vid stora redigeringar) efter svensk tid!